Generation efter generation utvinner och handlar med salt vid ett samhälle i öknen, men kämpar för att överleva på grund av väpnade konflikter och varierande inkomster, berättar AFP. Vid kanten av en oas i Niger, som nästan uppslukats av sanddyner, finns ett ökenlandskap fyllt med hål. Det är här saltarbetarna försörjer sina familjer med det saltet ger.

Under århundraden har hundratals gropar grävts för hand, och sedan fyllts med vatten för att laka ut salt från den hårda berggrunden. Saltpannorna i den isolerade ökenregionen Kalala, nära Bilma i nordöstra Niger, var en gång ett viktigt stopp för handlare som färdades i månadslånga kamelkaravaner. Nu kämpar den senaste generationen saltgrävare för att överleva.

Ibrahim Tagaji och en kollega står i groparnas saltlake, där de med hjälp av en kofot skördar saltet, en utvinningsmetod som i princip förblivit oförändrad över tiden. Det är 45° varmt i skuggan när de gräver ut klimparna med salt, som de sedan slår sönder till korn. Kanske att vinden svalkar något, när de sedan häller saltet i formar gjorda av dadelpalmblad, och får torka. De färdiga saltankarna säljs senare – inkomsten varierar beroende på vilka köpare som råkar passera genom samhället.

”När det kommer någon med pengar tjänar man mycket”, säger Tagaji mellan tagen med spaden. ”Annars är det mycket jobb, och litet pengar.” Men den lokala ekonomin erbjuder få alternativ, och hälften av Bilmas befolkning arbetar fortfarande i saltgroparna, enligt lokala tjänstemän.

1 av 9

”Så fort du är klar med skolan måste du jobba här”, säger Omar Kosso, som arbetat länge med saltutvinningen. ”Varje familj har sin egen saltpanna. Du är där med din fru och dina barn, alla arbetar.” De allra flesta invånarna bor i traditionella hus med väggar av salt och lera hämtade från närliggande stenbrott.

En person som kallas ”mai” är den traditionella auktoriteten här, som avgör vem som får vilket område att gräva i, och som också bestämmer försäljningspriset. Kiari Abari Chegou kommer från en lång rad hövdingar, som var och en överlämnat ämbetet och dess attribut till sin efterträdare: ett rituellt svärd och en krigstrumma av garvat läder.

Men tiderna utanför Bilma har förändrats. En gång var det här ett viktigt stopp för kamelkaravaner, men det händer ibland att de köper salt från Tagaji och de andra. Det vanligaste är att kamelerna bytts ut mot lastbilar, en gång finansierade av EU. Men öknen är fortfarande lika farlig, då kriminella gäng utnyttjar regionens porösa gränser till Tchad och Libyen. Därför reser man alltid beväpnad, och när det är möjligt i konvojer med militär eskort.

”Banditerna stoppar våra lastbilar, de tar våra telefoner och pengar och sedan släpper de igenom oss”, sa en chaufför som skulle ge sig av med sin last med salt. Enligt saltarbetaren Omar Kosso är förhandlingarna med kunderna svåra. ”Vi har inga bra kunder.”

Abari Chegou avslutar med att drömma om ett ”väl sammansatt” kooperativ som kunde köpa fordon, och ha ett ställe att lagra produktionen för att stabilisera priserna. Under tiden väntar han och de andra på karavanerna som kryssar mellan sanddynerna.

Du som blir sugen på litet salt från Sahara hittar gourmetförpackningar för några hundralappar i lyxaffärer på nätet, men det är tveksamt om det är Tagajis familj som vaskat fram saltet åt dig. Annars finns det 25-kilospåsar med vägsalt för 79 kronor på byggvaruhusen – ett svenskt företag löser produktionen med egna saltgruvor vid en av Saharas orörda oaser. Täckta lastbilar transporterar varje dag 700 ton till närmaste hamn, där de lagras. Priserna ut till kund är stabila.

Nnamdi Kanu som bor i London och är brittisk medborgare är medgrundare till den förbjudna organisationen Indigenous People of Biafra (IPOB) och driver Radio Biafra via vilken det sänds separatistisk propaganda. Biafras situation är inte unik på något sätt i Afrika. Folkgrupper som innan kolonialtiden levde i sina egna stammar efter sina egna traditioner förväntas acceptera att de aldrig kommer att återfå sina självstyrande kulturer igen. För tiotusentals folkgrupper i det subsahariska Afrika betydde avkoloniaseringen endast att deras herrefolk blev svarta istället för vita.

När Biafra utropade sig till en suverän stat 1967 så svarade det nigerianska styret med att strypa alla transporter in och ut ur regionen. Man skapade en massvält som fick en hel generation svenska mammor att mässa ”tänk på barnen i Afrika” när deras barn inte ville äta blomkålen som hon kokat ur all smak och nytta ur.

Annat var det med Carl Gustav von Rosen. Han var veteran inom såväl trafik- som militärflyget, och han kände att Nigerias behandling av Biafra var alltför brutal för att han skulle kunna sitta overksam. von Rosen var sällan rådlös. När andra världskriget bröt ut köpte han loss en DC-2 från sin arbetsgivare, flygbolaget KLM, och tog sig med denna till Finland. Där utförde han med sitt eget flygplan åtminstone ett bombuppdrag mot Sovjet.

Efter att ha fått i uppdrag efter andra världskriget av Haile Selassie att bygga upp Etiopiens flygvapen och sedan av bara farten gjort detsamma i Jemen fortsatte von Rosen att flyga trafikflyg, och då och då hjälpsändningar för Röda Korset. Nigerias beslut att svälta Biafra till underkastelse och lydnad gjorde Biafras sak till von Rosens.

Carl Gustav köpte sex stycken MFI-9 av Malmö flygindusti och rekryterade svenska piloter och mekaniker. Efter att ha exporterat flygplanen till Frankrike för att undkomma svenska lagar så flög man därefter flygplanen till Afrika.

Det finns än idag kvar minst ett exemplar av dessa MFI-9 ”Biafra Baby” – den är gömd i ett garage i Biafra. De små flygplanen bestyckades med raketer och deras möjlighet att flyga på låg höjd, precis över trädtopparna, gjorde att Biafras nya ”svenska” flygvapen kunde tillfoga de på nätterna stillastående nigerianska flygplanen stor skada.

Nnamdi Kanus advokater kämpar för att få honom frigiven men åklagaren anser att Kanu skall ställas inför rätta. Att det är svårt att veta hur aktiva IPOB och dess paramilitära gren Eastern Security Network verkligen är idag är svårt att veta då kampen av uppenbara skäl måste föras i huvudsak i det tysta.

Samtidigt har Nigeria allt större problem med islamistiska terrorgrupper som terroriserar civilbefolkningen med hänvisning till att dessa inte lever efter främmande islamistisk lag och kultur.

von Rosen dödades av en granatattack under Ogadenkriget 1977 och ligger begravd på Ferejikyrkogården i Addis Abeba. En man ur den sista generationen av män för vilka inga äventyr var omöjliga. Nnamdi Kanus framtid är fortfarande ett oskrivet blad men denna igbo-kungason kämpar mot en stor och stark centralmakt som mest av allt vill låsa in honom och kasta bort nyckeln.

Sahel

Sahel är den gränszon som går från väst till öst över den bredaste delen av den afrikanska kontinenten, och den skiljer öknen i norr från de bördigare områdena söder om Sahara. Sahel-regionen består av grässlätter och savann. Regionen har sedan islamistiska extremister fick fäste i Mali 2012 fått uppleva en konstant ökning av våld i form av tvångsförflyttningar och avrättningar. Här har människor levt av boskapsskötsel och enklare odling i tusentals år. Under de våtare perioderna har boskapen fått beta i de norra delarna där jorden är mer näringsrik men där det är glesare mellan grästuvorna, för att under torrare perioder driva boskapen till de södra delarna av regionen där gräset växer tätare men innehåller mindre näring.

Mycket av våldet i området kan till stor del härledas till paraplyorganisationen Jama’at Nusrat al-Islam wal-Muslimin (JNIM). En koalition av olika al-Qaida-relaterade organisationer som Macina Liberation Front (FLM). Dessutom är Islamiska Staten aktiva genom The Islamic State in the Greater Sahara (ISGS). I länder som Burkina Faso, Mali och Niger har militären lyckats tränga ut terrorgrupperna från vissa områden men i gengäld ökar då våldet i mer svårtillgängliga områden där islamisterna kan begå extremt våld mot civilbefolkningen utan att riskera att behöva konfronteras med tyngre beväpnat motstånd.

Mali har mer eller mindre fallit samman som stat och den öppna gränsen mot Niger gör att Niger har minimala chanser att klara att hålla sitt territorium fritt från terrorister som fritt passerar mellan länderna. General Mahamadou Abou Tarka, president för Nigers "Högsta myndighet för konsolidering av fred" säger att det är av högsta vikt för att kunna bekämpa de islamistiska terroristerna att de som leder de militära operationerna har samma tillgång till lokal kunskap som lokalbefolkningen och de lokala ledarna. Den öppna gränsen mot Mali anser general Tarka att man skall använda lika öppet som terroristerna för att söka upp dem i deras baser inne i Mali. För att "förinta dem och förvägra dem territorium".

I Niger såväl som i Burkina Faso är det ISGS som är den mest aktiva terrorgruppen. Även om JNIM och lokala banditgäng också fortsätter sin terror. Trots en mängd internationella insatser fortsätter Islamiska staten att växa i Afrika och har gjort det årligen sedan 2014. Efter att ha förlorat territorium i Syrien och Irak har man fokuserat allt hårdare på Afrika och i första hand Sahel-regionen.

Lokala islamistgrupper som exempelvis Ansaroul Islam i Burkina Faso och Ansar al-Dine i Mali har banat vägen för Al-Qaida och IS i regionen. Ansar al-Dine har med tiden integrerats i JNIM och det finns anledning att misstänka att utvecklingen kommer att leda till att mindre islamistiska terrorgrupper väljer att låta sig uppgå i någon av de större organisationerna.

Frågan är om hjälp utifrån är möjlig för att lösa problemen i Sahel? De enorma kulturella skillnaderna kan lika gärna utgöra ett lika stort hot mot lokalbefolkningen som de islamistiska terrorgrupperna. Fransmännen har misslyckats i Mali och FN har inte heller rosat marknaden och riskerar att bli en aktiv måltavla för den senaste juntan i landet. Sverige kommer att ta hem sina FN-soldater senast 30 juni 2023 då situationen blivit allt mer komplex.

Juntan har dessutom bjudit in den ryska Wagner-gruppen i landet med cirka 1 000 man och när som helst kan situationen spåra ur fullständigt och bli ett allas krig mot alla.