Politisk debatt i Sverige numera är väldigt enkel. Handlingar bedöms som moraliskt onda eller goda, måttskalan är enkel. Hitler står för det 100 procent onda, vilket gör att man liknar misshagliga makthavare i dag vid Hitler för att vi ska förstå hur satanisk den nutida potentaten är, typ: Putin är den nye Hitler. Har man fått Hitler-stämpeln är man körd. Spelar ingen roll vad den stämplade gör, att han eller hon alls kommit ifråga för stämpeln räcker. Ingen rök utan eld.

Ur detta förhållande följer också alla dessa påståenden om att olika företeelser i dag kan liknas vid vad som hände i Tyskland på 1930-talet. Alltså måste dessa företeelser eller regeringar i andra länder förkastas och fördömas. Ni vet hur det låter, så fort en ny lag genomförs i Ungern eller Polen, säger Strandhäll eller Anders Lindberg att de hör trampet av de bruna bataljonernas stövlar. Om det de säger är sant har de antagligen en av nazister förorsakad tinnitus vid det här laget (skulle förklara det samtidigt frånvarande och plågade uttrycket i Strandhälls ögon).

Men låt oss nu inte diskutera hur intellektuellt påvert ett sådant förhållningssätt är.

Låt oss istället diskutera raka motsatsen till den där absoluta ondskan som används för att skrämma oss (möjligen till båtnad för dem som tillverkar och säljer vuxenblöjor, har Lindberg möjligen aktier i ett sådant bolag?)

Det som är 100 procent ont måste logiskt sett förstås ha sin motsvarighet i något som är 100 procent gott. Och för alla dessa experter på 1930-talet och andra världskriget är det alltid president Roosevelt och USA som förkroppsligar den totala och absoluta godheten, Roosevelt får dessutom förstås funkis-pluspoäng.

Men hur mycket ska vi lyssna på dessa experter? Tänk om de egentligen inte vet så mycket om 1930-talet och andra världskriget – varför ska vi då ta hänsyn till deras varningsord i dag?

Vad hände egentligen "over there"?

Ett bra sätt att undersöka deras kunskaper om det som hände för snart 100 år sedan i Europa och USA är jämföra deras bild av Roosevelt med den verklige Roosevelt.

Det anses vara den amerikanske presidentens förtjänst att Europa befriades från rasbiologiskt motiverade massmord.

Richard Reeves beskriver i sin studie Infamy : The Shocking Story of the Japanese American Internment in World War II hur Roosevelt i diskussioner med sina medarbetare brukade förklara att japanerna var ”sluga och förrädiska” beroende på formen på deras skallar. Skallformen visade att japaner var mindre utvecklade än andra folk och raser, och med den därav följande bristen på intelligens kunde de bara hävda sig genom att utveckla bakslug opålitlighet som ett framträdande karaktärsdrag.

Roosevelts vän, antropologen Aleš Hrdlička, gav presidenten rätt och deklarerade att japaner befann sig 2000 år efter kaukasier när det gällde utveckling. Hrdlička var mycket för att mäta skallformer och studera folks nackar. Hrdlička var heller inte vem som helst, utan en av de mest framstående antropologerna i USA, och blev också den första ledaren för vad som i dag är Smithsonian. Det är ungefär som om det svenska Rasbiologiska institutet i Uppsala skulle utvecklats till en kombination av Naturhistoriska och Etnografiska muséet.

1942 diskuterade Roosevelt med Hrdlička om det gick att åtgärda japanernas ”efterblivenhet med kirurgiska ingrepp”. Vi vet inte vad Hrdlička ansåg, men frågan blev ändå överspelad – två atombomber ansågs tydligen ha gjort japanerna mer utvecklade; kremering istället för kirurgi som civilisationsmetod.

När det gällde Tyskland och tyskarna berättar Reeves att Roosevelt var inne på kirurgiska åtgärder där också, men han ville genomföra de kirurgiska ingreppen i andra änden av kroppen. På ett regeringssammanträde luftade presidenten idéen att man efter det att Hitler besegrats skulle låta sterilisera 50 000 tyska företagsledare och officerare. Några dagar senare utvecklade han sina idéer i ett samtal med finansministern Henry Morgenthau. Nu räckte det tydligen inte med att sterilisera 50 000 tyskar:

”Man måste antingen kastrera hela det tyska folket eller så måste man behandla dem på ett sådant sätt att de inte fortsätter producera människor som vill fortsätta som de gjort tidigare i historien”.

Ingrepp i hjärnan och avskurna testiklar, se där Roosevelts vision för världen efter andra världskriget. Man kanske ska vara glad för att han dog en månad innan krigsslutet.

Roosevelts syn på raser och biologi nämns aldrig i hyllningstalen. Än i dag är Roosevelt en levande representant för godheten. När Joe Biden intog Vita Huset möblerade han om i Ovala rummet. Ovanför eldstaden placerade han en porträtt av sin förebild; Franklin Delano Roosevelt. Den som kan sin Roosevelt ser det nog som lite olycksbådande.

Svenska politiker, framförallt socialdemokrater, återkommer ofta till Roosevelt och dennes New Deal som en förebild, en period som framställs som USA:s guldålder. När Stefan Löfven presenterade sitt förslag om en Global Deal för Barack Obama refererade han flera gånger till Roosevelts New Deal som en föregångare. Stefan vill bara köra det hela i världsomfattande skala.

När Roosevelt började försöka genomdriva sin satsning på New Deal och mer statlig kontroll av ekonomin mötte han motstånd i USA:s högsta domstol. Flera av hans lagförslag förkastades som stridande mot konstitutionen.

Kuva högsta domstolen

Roosevelts motdrag blev att föreslå att högsta domstolen skulle utökas till 15 ledamöter, vilket skulle göra det möjligt för honom att utnämna ledamöter som stödde hans politik – och därmed få majoritet.

Nu behövde inte Roosevelt genomdriva detta, utan två ledamöter bytte sida för det gällde New Deal-lagar inför ett hot om införande av tvångspensionering.

Det här är väl värt att påminna sig när det i Sverige i dag på ledarsidor och av politiker förklaras att det polska och ungerska rättsväsendets utveckling påminner om – ja, ni gissar rätt – ”30-talet”. Och då syftar man förstås på 30-talet i Tyskland, inte i USA.

På samma sätt brukar man tala om 30-talets Tyskland när det gäller kulturliv och pressfrihet i dagens Polen och Ungen.

Märkligt nog kommer aldrig USA och Roosevelt på tal i de sammanhangen.

En av Roosevelts första åtgärder var att se till att den statliga myndighet som beviljade radiolicenser hade personer i ledningen som var honom blint lojala.

Bland de lokala radiostationer som fick påstötningar av myndigheten fanns Yankee Radio Network som snabbt lovade att backa New Deal i sina sändningar.

Radiojätten NBC förbjöd all kritik av presidenten, CBS gjorde likadant och ägnade flera timmar på tvåårsdagen av Roosevelts tid som president åt hyllningar av honom och hans politik. Programmet blev senare obligatorisk lyssning i amerikanska skolor.

Både NBC och CBS avskedade kommentatorer som ändå vågade sig på att lufta kritik av presidenten.

Hollywood hanteras hårt

För nazisterna och Goebbels var radion ett viktigt propagandamedel, och det gällde även filmindustrin.

Och Roosevelt var inte sämre, utan såg till att han hade Hollywood på sin sida.

Etiska riktlinjer formulerades för den amerikanska filmindustrin av representanter för staten och filmindustrins branschorganisations ordförande Will H. Hayes; denne upprättade en byrå som skulle övervaka att filmernas budskap var korrekt. I den så kallade Hayes-kodens tredje paragraf stadgades att man inte fick kritisera eller förlöjliga lagar, vare sig de var skapade av människor eller naturen. En mycket lämplig paragraf som infördes samtidigt som Roosevelt lade en bombmatta av nya lagar över landet.

Filmindustrin visade sig mycket följsam mot Roosevelt-administrationens önskemål, den inte bara undvek att på minsta sätt kritisera presidenten eller New Deal – den hyllade öppet Roosevelt. Ett utmärkt exempel är Warner Brothers-filmen Footlight parade där marscherande soldater formar olika bilder, bland annat Roosevelts porträtt. Lite som att se en nordkoreansk parad i dag.

Roosevelt var nöjd. Hayes fick ett brev där presidenten tackade honom för att han ”skapat den största propagandamaskinen i landet”.

Under New Deal skaffar sig alltså staten oblygt makten över filmindustri, och radiobolag (som senare utvecklas till tv-bolag), och sätter dessutom tummen i ögat på tidningsvärlden.

De bands som byggs då bevaras – oavsett om det är en demokrat eller republikan som är USA:s president, de tunga sektorerna i den amerikanska medievärlden har sedan 1930-talet existerat i symbios med den amerikanska staten.

Man kan ju ställa sig frågan om det har bidragit till den utbredda och smått obegripliga okunnigheten om hur det där 1930-talet – som så många hänvisar till – egentligen såg ut.

För att få en annan bild kan vi röra oss bakåt i tiden till just 1930-talet, och läsa en samtida bedömning i det tyska nazistpartiets tidning Völkischer Beobachter från 1934:

”Vi som är tyska nationalsocialister ser med beundran på de djärva experiment Roosevelt genomför. Vi fruktar bara att de riskerar att misslyckas”.

Det gjorde de uppenbarligen inte.

Så visst kan man komma med historiska referenser i politiska debatter som gäller samtiden. Om man inte vet något om historien bör man dock undvika sådana exempel och hålla sig till aktuella fakta som är belagda.

Men i så fall skulle svenska tidningars ledar- och kultursidor – liksom de kommenterande kolumnerna – bli svåra att fylla för skribenterna.

Man kan uttrycka det som att det stora problemet i medierna i dag inte är ”fake news” utan ”fake history”.

En annan möjlig tolkning av hur debatten ser ut är att svenska politiker och ledarskribenter mycket väl vet vad Roosevelt gjorde, men man vill inte gärna tala om det.

Då skulle vi kunna få för oss att de lärt av honom – och att det är därför Svt, SR, TV4, och Bonnierspressen ser ut och låter som de gör.

USA genomlider sedan drygt femtio år ett andra inbördeskrig. Och även om det inte förs med vapen utan med ord är det likt det första en strid om nationens själ. Frågan gäller om landet skall fortsätta vara en decentraliserad union eller bli alltmer lik europeiska nationalstater som Sverige och Frankrike. I denna artikel spårar vi striden som började vid landets grundande.

När jag för ett drygt decennium sedan började studera amerikansk statskunskap i Washington DC kom en klasskamrat från West Virginia, vilket är en delstat mer känd för nedlagda kolgruvor än akademisk skicklighet. Detta hindrade dock inte killen att spotta ur sig en egen teori om hur den italienske medeltidspolitikern Niccolò Machiavellis skriverier påverkat utformningen av den amerikanska konstitutionen. Detta förvånande mig dock inte speciellt.

Många amerikaner är nämligen akut medvetna om sitt lands historia och dess betydelse för dagens verklighet. Många kan därför citera både George Washington och Thomas Jefferson och vet vad den principiella skillnaden var mellan federalister och antifederalister. Politiska debatter leder därför ofta vidare till filosofiska diskussioner. Vilket är en stor skillnad mot i Sverige, där de flesta ännu möjligen kan placera Per-Albin Hansson i rätt decennium men få ens har hört talas om 1809 års statsvälvning, Johan August Gripenstedts kapitalistiska reformer eller den juridiska betydelsen av Axel Hägerströms värdenihilism.

Detta arv har djupa rötter. När grundlagsfäderna deklarerade självständighet 1776 och satte sig ner för att organisera USA hade de huvudena fulla med både modernt upplysningstänkande och europeisk historia. Vilket var en enorm styrka, för efter två sekler av engelskt vanstyre var amerikanerna i gemen inte bara avoga mot traditionella politiker. De tretton ursprungliga kolonierna var därtill utspridda över ett enormt stort område och ekonomiskt, socialt och kulturellt mycket olika. Fäderna insåg därför att USA måste organiseras annorlunda än små europeiska nationalstater.

Frågan var bara hur annorlunda ett land kunde göras. Det enda alla var överens om var att då USA inte kunde styras som en central- och toppstyrd monarki måste så mycket som möjligt skötas av delstater, counties (kommuner) och folk själva. Ett första försök att göra landet till en lös konfederation utan statschef och med ett parlament där alla var tvungna att vara ense om allt misslyckades kapitalt. Inget blev gjort och efter några år stod det klart att något måste göras.

Grundlagsfäderna samlades därför på nytt 1887 och denna gång kom striden att stå mellan minimalister, som bara accepterade en starkare regering med makt över ”stora” frågor som försvars- och utrikespolitik. Och maximalister likt USA:s förste finansminister Alexander Hamilton, som också ville ge de nationella politikerna makt över saker som tullar, handel och infrastruktur. Den konstitution som antogs 1789 (och gäller än i dag) blev därför en kompromiss som gjorde om USA till en federation.

Kärnan i denna kompromiss blev att medan maximalisterna bland annat fick igenom att USA skulle ha en stark president så lyckades minimalisterna bevara det mesta av delstaternas självständighet. Det enda de förbjöds att göra var att inskränka medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter och direkt motarbeta varandra. Enda gången på mer än hundra år som deras frihet inskränktes på allvar blev också när slaveriet förbjöds efter nordstaternas seger i inbördeskriget 1861–1865.

För att tillfredsställa Alexander Hamilton och andra hade dock konstitutionen en paragraf om att den federala regeringen kunde begränsa delstaternas frihet om detta gynnade ”den generella välfärden” i hela USA. Och tillsammans med ett par andra dimmiga skrivningar skulle denna omsider börja användas av federala politiker som ville utöka sin makt. Då amerikanerna älskar frihet och delstaterna svartsjukt slog vakt om sin självständighet kom dock detta att ta lång tid. Faktum är att denna anda lever kvar än idag. Nästan oberoende av vilka frågor man diskuterar är amerikaners reflex att ”DC” inte skall lägga sig i. Vilket ju är raka motsatsen mot svenskars krav på att staten skall gripa in med både förbud och bidrag.

Klåfingrets århundrade

Omkring 1900 började dock det politiska klimatet förändras även i USA. Detta skedde i takt med att akademiker, journalister och andra började påverkas av tidens socialdemokratiska och socialliberala strömningar i Europa. Presidenter som republikanen Theodore Roosevelt och demokraten Woodrow Wilson kunde därför utöka både sin egen och den federala regeringens makt. Dess storlek började också växa när USA 1917 gick med i första världskriget och bland annat snabbt behövde mobilisera en stor armé och tvinga privata industrier att ställa om till militär vapenproduktion.

Den riktiga vattendelaren blev sedan den stora depressionen på 1930-talet. Då den blev längre och djupare än tidigare ekonomiska kriser kunde delstatsregeringarna efter några år inte längre uppfylla alla behov. President Franklin D. Roosevelt kunde därför genomdriva sin New Deal, som bland annat innebar att ansvaret för a-kassa, beredskapsjobb och grundpensioner togs över av Washington DC.

Detta innebar en historisk maktöverföring till den nationella nivån. De flesta ansåg därför att denna nya ordning bara skulle gälla tills krisen var över. Men som många tillfälliga politiska lösningar blev New Deal i praktiken permanent. Under andra världskriget glömdes löftet om att återställa delstaternas makt bort. Och när kriget tog slut 1945 hade federala pensioner, bidrag och annat, likt alla andra håvor uppifrån, börjat ses som naturliga rättigheter.

Maktförskjutningen permanentades sedan på 1960-talet när president Lyndon B. Johnson genomförde sitt Great Society-program. Detta var ett batteri av lagar och bidrag som omvandlade USA till en centralstyrd välfärdsstat av europeisk modell. Detta program gick alltså längre än New Deal och degraderade delstaterna till genomförare av federala välfärdsprogram på samma sätt som kommuner och landsting i Sverige med åren blivit maktlösa organ för distribution av statlig välfärd.

Den största förändringen blev dock mental. Med Great Society förändrades amerikanernas syn på vad den federala regeringen kan och bör syssla med. Vilket märks när man pratar med folk. För även om nästan alla som noterat numera gnäller på att politikerna i Washington DC gör för mycket gäller detta naturligtvis inte just deras pension, bidrag, eller studielån. Allt annat kan avskaffas, men inte det!

Särintressenas tidsålder

Denna förändring gick likväl så på tvären med de flesta amerikaners traditionella politiska, sociala och kulturella syner och instinkter och ledde därför, i motsats till i Sverige och Europa, till stora protester. Och då dessa började mot slutet på 1960-talet samtidigt som studenter och andra protesterade mot Vietnamkriget förändrades amerikansk politik och de två partierna i grunden.

Demokraterna, som tenderat vänster sedan slutet på 1800-talet men lyckats hålla tillbaka mer extrema element, radikaliserades på allvar. Partiet blev nu en mix av arbetare, studenter, fackföreningar, invandrare, judar, svarta och andra som, i utbyten mot röster, krävde bidrag och skattefinansierade förbättringar åt sig själva. Vad som en gång varit slavägarnas parti förvandlades således till en megafon för diverse särintressen och ofta motstridiga minoriteter.

Republikanerna behöll å sin sida sin gamla kärna av bönder, företagare, och andra medelklassväljare. Demokraternas vänstersväng ledde dock till att de framstod som mer höger än tidigare. Därtill uppstod en liten men välorganiserad grupp som fokuserade på kalla kriget mot Sovjetunionen. Många av dessa ”nykonservativa” var före detta liberaler, som tyckte att demokraterna blivit för mjuka mot Moskva, och gamla kommunister, som i ljuset av Stalins och Maos massmord och misslyckanden bytt ut klockartron på revolution och klasskamp mot en lika blind förlitan på demokrati och kapitalism.

Dessa nya partigrupperingar fortsatte naturligt att spegla den gamla motsättningen mellan minimalister och maximalister. Och med åren har framförallt Demokraterna kommit att avlägsna sig allt mer från det breda mittfält som båda partierna verkat i sedan sent 1800-tal. Med svenska mått mätt har de sedan 1970-talet gått från att tycka som Folkpartiet till att i dag sväva mellan sossarna och Vänsterpartiet. Det är därför inte längre ovanligt att man hör demokrater muttra om att rikas pengar helt enkelt borde beslagtas och att alla samhällsproblem kan lösas av politiker bara folk kunde beskattas hårdare.

En sådan extrem syn på politikens primat var för bara 10–20 år sedan långt ut på vänsterkanten högst ovanlig i USA. Det är också främst denna glidning som göder dagens vildsinta politiska debattklimat. För då republikanerna fortfarande delar amerikanernas traditionella syn på personlig frihet, låga skatter, och få regleringar har skillnaderna mellan de två partierna – som tidigare alltså inte var mycket större än mellan Folkpartiet och Moderaterna – vuxit lavinartat.

Total polarisering

Skillnaden mellan vänster och höger i USA har de senaste femtio åren därtill sträckt sig långt bortom synen på den federala regeringens storlek och uppgifter. Faktum är att sidorna glidit så långt isär att de med tiden börjat representera två delvis skilda verklighetsuppfattningar om vad som är rätt och fel, ont och gott, et cetera. Jag finner mig därför ibland häpnadsväckande nog i nästan lika infekterade debatter med demokrater som jag kunde ha med stalinister och maoister i Sverige innan 1989.

Med andra ord rasar sedan 1970-talet ett kulturkrig som blivit så bittert att det numera hotar USA:s politiska sammanhållning.