Nu hämnas tyskarna efter några sekler med att låta sitt trosskompani Lidl kampanja för att 6:e juni i Sverige ska bli Nacho-naldagen, och de erbjuder extrapriser på texmex-mat som är svenskars favoritmat enligt Lidl. Och visst har tacos blivit obehagligt vanlig mat i de svenska hushållen.

Men på sätt och vis har Lidl rätt när de påpekar att Sverige inte har någon speciell och officiell maträtt som är kopplad till firandet av nationaldagen.

Obegripligt nog finns det säkert några miljoner invånare i landet som faktiskt stoppade i sig tacos på nationaldagen, eller en pizza eller kebab eller sushi.

Men finns det då någon maträtt som skulle kunna sägas symbolisera Sverige, svensk kultur och den svenska folksjälen?

Självklart finns det en sådan.

Blodpudding.

Nu rynkar du möjligen på näsan. Är blodpudding verkligen fint nog som nationalrätt? Ska det inte vara en dyr köttbit eller en fisk som gös? Eller åtminstone köttbullar, eller sill?

Visst skulle man kunna tänka sig smörgåsbordet som en svensk nationaldagsrätt, men blodpuddingen speglar och symboliserar bättre de bästa dragen i den svenska folksjälen.

Fordomdags ansågs att ätande av blod gav livskraft – blodets magiska förmåga fick inte brytas, och när man slaktade grisen fick ordet blod inte uttalas – man sade istället svetten eller röen.

När man samlade upp blodet skulle det vispas för att inte koagulera – men vispandet måste utföras av kvinnor som inte var gravida eftersom hanteringen ansågs kunna skada fostret.

I skapandet och ätandet av blodpudding ser vi spåren av en uråldrig sparsamhet. Allt ska tas till vara – och den inställningen bidrar till den där envisa folkliga uthålligheten. Man drar sig fram. Uthärdar. Även i moderna tider när det är en bit kvar till löning. Då går man ner till närköpet och köper blodpudding.

Samtidigt finns blodpuddingen i många lokala variationer över hela landet, vilket speglar mångfalden i den svenska kulturen, och kynnet hos dem som bor i de olika landskapen.

Alltså en utmärkt nationaldagsrätt. Den äts över hela landet, men på olika sätt beroende på vad traditionen bjuder där man bor när det gäller tillredning och tillbehör.

Grunderna i recepten är desamma över hela landet; blod och rågmjöl. Kryddorna kan variera: nejlika, ingefära, mejram, ju mer söderöver man befinner sig desto vanligare blir det med sötma i recepten vilket ordnas med socker eller sirap. Fettet som användes kunde vara njurtalg, ister eller det flott som nu fanns att tillgå. Över hela landet verkar det vara vanligt att man på sina håll också blandade svagdricka i smeten. Ibland verkar lite rivna äpplen också ha slunkit ner i smeten.

Blodpuddingen åts varm efter att den tillagats i vattenbad. Dagarna efter kunde skivor av den ätas efter att ha stekts i smör. I burgnare hem i Småland stekte man i ankfett och serverade blodpuddingen som tillbehör till korvkaka.

I vissa delar av landet stekte man inte den gamla blodpuddingen utan klickade smör i mjölk, kokade upp och sedan i med skivor av blodpudding som fick sjuda en stund.

Vanligast var att man använde svinblod vid tillagningen av puddingen, men även blod från kalv, ko och ren förekommer – som vanligt beror det på var i landet man befinner sig.

Under nationaldagen bör alltså blodpuddingen inta hedersplatsen på middagsbordet, och där ska också finnas stekt fläsk, lingon, äpplen, rödlök, rivna morötter – och vad nu än den lokala traditionen erbjuder.

I Skåne kan blodpuddingen få ersättas av blodkorv, och de med samiska rötter kan få avnjuta renblodspannkaka.

Blodmaten kan också ses som ett integrationstest, kommer man från en kultur som insett blodpuddingen, blodkorvens och blodpannkakans fördelar och att det är en delikatess kommer man att känna sig som hemma när man bänkar sig vid middagsbordet på nationaldagen.

Andra kan få problem. Koranen förbjuder uttryckligen intagande av föda gjord av blod.

PS. Givetvis bör du tillaga din egen blodpudding, och inte nöja dig med köpt sådan. I helgen berättar jag hur du ska bära dig åt.

Jag firar nationaldagen med att i trädgården beundra buskpionen som nu slagit ut. Det tog tio år. Alla som frågats till råds under dessa år har förklarat att vi planterat den på helt fel ställe i trädgården. Men av någon för oss själva outgrundlig anledning planterade vi inte om den.

Och nu blommar den.

Det kan tyckas vara ett lite vanvördigt sätt att högtidlighålla nationaldagen, men det känns ändå rätt. Den som besökte Sverige för 150 år sedan skulle ha sagt något om att det där landet skulle det aldrig bli något av. Ett kargt utkantsland befolkat av slitna människor.

Lika hopplöst projekt som vår buskpion.

Men Sverige blev ett av världens rikaste länder, det blommade, liksom vår pion.

Så det känns rimligt att stå där i trädgården och beundra den.

Och hur skulle jag kunna överge min trädgård för ett nationaldagsfirande? Det förekommer ju inget sådant.

På nationaldagen visar man upp att man kan försvara sitt oberoende. Man visar sin militära förmåga. Men inte dånar Gripen över huvudstaden 6 juni. Inte rullar kolonner med bepansrade fordon genom svenska städer, inga regementen paraderar, inga svenska örlogsfartyg skjuter salut.

Den som liksom jag anser att det alltid borde vara – och borde ha varit – ett självklart inslag i firandet av den svenska nationaldagen kan räkna med att få verbalt prygel på svenska ledarsidor, och hängas ut som en person med en militaristiskt betingad mental defekt.

Statsminister Magdalena Andersson skulle värjt sig mot varje sådan tanke om hon fått frågan: ”Har inte krigsmakten en självklar roll på nationaldagen. Var är paraderna? Var är styrkedemonstrationen?”

Hon skulle sagt att Sverige för en fredlig och feministisk utrikespolitik.

Men titta svenska media de senaste dagarna, de hänförda reportagen, fotona och bilderna från när den amerikanska flottans USS Kearsarge anlöper Stockholm. Dessutom dagarna innan den svenska nationaldagen.

Plötsligt är ett stort fartyg bestyckat med robotsystem, kanoner, och luftvärn något vackert. Underskönt rentav eftersom det också medför helikoptrar och attackflyg.

Sminkar sig för matroser

Sociala media har översvämmats av bilder på fartyget när det passerar in till Stockholm, de flesta har uttryckt sin tacksamhet och glädje.

Samma lycka över att se en svensk kryssare är mycket, mycket svår att tänka sig. Inte minst därför att Sverige i dag nöjer sig med korvetter.

Och Magdalena Andersson och Annie Lööfs beteende får mig att tänka på Lasse Dahlquists gamla schlager:

”Ada har legat med papiljotter i natt

Och satt extra rött på kinden

Hon vart och hämtat sin lilla ljusblåa hatt

Ur en påse uppå vinden

Beda har köpt sig en känning på Grand Bazar

Ryggen är nästan bar

Prislappen sitter kvar

Bägge har tisslat och tasslat mest hela dan

Ja vad är det som viskas på stan Jo

Engelska flottan har siktats vid Vinga

Oh boy oh boy oh boy

Tusen små sailors som vi ska betvinga

Tänk att få segla med engelsk konvoj

Oh boy oh boy oh boy”.

Engelska flottan då, Nato i dag.

Men det gäller inte bara Magda och Annie – alla de politiker som kastrerat den svenska krigsmakten – vare sig de är kvinnor eller män – beter sig som Ada och Beda.

Men finns det då inte annat som skulle kunna locka mig på nationaldagsfirandet? Jag har studerat annonserna, men kommit fram till att mitt intresse för peruansk eller afghansk folkdans är ganska begränsat. Vill man hantera sitt svårmod genom att tröstäta får det bli syriska vegetariska grytor eller falafel.

Det verkar vara en regel att kulturinslagen till största delen ska vara från tredje världen. I grannkommunen Sundbyberg satsar man dock också på ett amerikanskt inslag; cheerleaders som framträder och krumbuktar sig.

Inte hållbar legering

Invändningarna mot min motvilja brukar vara att det är klart att nationaldagen ska spegla det nya Sverige som växer fram; Sverige som en smältdegel för olika kulturer.

Det där smältdegelargumentet har jag alltid funnit märkligt.

USA brukar betecknas som den stora smältdegeln, ”the big melting pot”.

Gick ju inte så bra där.

Går ju inte så bra här heller.

Att ”smältdegel” används som metafor när det gäller samhällen och mångkultur beror på att det inte är några gjuteriarbetare som deltar i den debatten.

De skulle då kunna berätta att när man smälter, gjuter och legerar måste man vara mycket noga med vilka metaller och ämnen som man tillför i smältdegeln.

Och det räcker inte med att det är rätt metaller och ämnen, man måste vara mycket noga med proportionerna. Det är ju inte så att man vandrar runt på verkstan och plockar ihop vad man hittar, för att sedan dumpa det i smältdegeln, typ: ”Men se där, det där verkar vara en fin klump järnmalm, och se där Kalles odiskade matlåda, den tar vi också, och de där beslagen på pallkragen plockar vi med, äh, fan, ta hela pallen, lite trä gör ingen skada.”

Och sedan eldar man på av helvete och hoppas man ska få till en bra legering när allt smält och sedan stelnat.

Om man inte kan ta döda ting lite hur-som-helst och smälta ihop till något användbart, är det mycket litet som talar för att man på samma slumpmässiga sätt ska kunna smälta ihop ett stort antal väsensfrämmande kulturer till något användbart.

Min kommentar till nationaldagen kan verka uppgiven.

Men se, det är den inte alls.

Jag tror landet är fyllt av människor som liksom jag undviker dagen då man förväntas äta falafel och titta på cheerleaders och tala om hur skönt det är att vi inte behöver försvara oss själva för nu har vi Nato.

Vi som håller oss hemma arbetar i trädgården i stället eller umgås med familj och vänner, pratar om viktiga saker. Eller läser och begrundar.

Ett under rådande förhållanden fullt rimligt sätt att fira nationaldagen, en slags stillsam hyllning till det där utkantsfolket i det karga landet, som byggde upp ett välfärdssamhälle som ingen trodde var möjligt. Människor som skötte sitt och tog hand om sig själva och som samarbetade när så behövdes med andra som var funtade på samma sätt.

Och även om välfärdssamhället håller på att försvinna finns själva förutsättningen kvar, det finns tillräckligt många arbetande människor i alla de samhällsklasser som en gång möjliggjorde det svenska välståndet.

Jo, jag vet. Man ser inte så mycket av dem just nu. Men var lugn.

De är som den där buskpionen.