Nairobis guvenör Johnson Sakaja gick för ett par månader sedan ut med ett påbud som uppmanade Nairobis nattklubbar att sluta spela musik redan klockan 22 på kvällarna. Ett mönster som vi redan sett inte minst i europeiska städer som Stockholm, där den uttråkade övre medelklassen köper in sig på populära adresser med rikt nattliv för att sedan springa runt som torrbollar med namnlistor för att stänga ned det nattliv de ville spegla sig i. Nu har fenomenet nått Nairobi.

Motreaktionen lät inte vänta på sig. "Aluta Sundays" är klubbarnas nya Jamaica-influerade partyscen. Det började på nattklubben Loft Lounge och deras reggaetokige DJ Double Trouble. Man flyttade partyt från klubben till parkeringsplatsen bakom klubben. Bort med bilarna från parkeringen och upp med DJ-utrustning, högtalare och bar.

Det blev en omedelbar succe. Andra följde efter. Som Quiver Lounge på Thika Road som skapade sina "Aluta Gardens" med DJ Moh Spice. Det verkar som man hittat en ny publik till dessa softa reggae-happenings. Istället för att festa hårt på lördagen och sedan försöka rehabilitera sig i bakrus på söndagen glider nu dans- och drinksugna upp för en mer avspänd musikscen än det nattklubbande med afrobeat-musik som regerat nattklubbarna. Man kan ha upp till tusen besökare på en ”Aluta Sunday”.

https://twitter.com/QuiverLounge/status/1604501252800380930

Nu dyker det till och med upp besökare som kommer till partyt efter kyrkobesöket på söndagen för att dansa eller bara chilla till musiken och dricka en öl eller två. Många uttrycker att det är roligare att få lite fiesta-stämning innan man lämnar vid klockan tre på eftermiddagen med god tid för förberedelserna inför arbetsveckan. Paris Lounge, som är den senaste klubben att haka på trenden med "Aluta Sundays" startar partyt klockan sex på morgonen och bjuder till och med tidiga gäster på soppa.

Återstår att se vad guvenör Johnson Sakajas nästa drag i detta schackspel blir.

Nigeria/Tyskland

Kungariket Benin, vilket inte har något över huvud taget att skaffa med dagens Benin, var ett mäktigt kungadöme i södra delen av dagens Nigeria. Ett rike med en intressant förkolonial historia som nu plötsligt har blivit senaste samtalsämnet i kulturkretsar i såväl Afrika som i Europa. Tyskland har beslutat sig att under de närmaste åren ge tillbaka de konstverk i bland annat brons och elfenben som först togs av engelsmännen som krigsbyte från Benin City 1897 – och sedan hamnade i tyska händer.

För ett par dagar sedan överlämnade Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock 20 av de föremål som Tyskland nu vill återföra till de rättmätiga ägarna. Överlämnandet skedde i Nigerias huvudstad Abuja och just det är ett faktum som stör min sinnesro. Abuja är huvudstad i förbundsstaten Nigeria, inte en del av det tidigare kungariket Benin.

https://twitter.com/MobilePunch/status/1605471472725610497

Benin som växte fram ur det tidigare kungadömet Edo var ett av Västafrikas mest utvecklade riken när det annekterades av England 1897. Man hade haft att göra med europeer betydligt tidigare. Redan på 1500-talet fanns det ett utvecklat handelsutbyte med Portugal där portugiserna bytte till sig bland annat slavar som fångats i krig med kringliggande riken mot pengar i form av "manillas". En manilla är en hästskoformad metallring som påminner om ett kraftigt armband. Under 1500-talet var kostnaden för en slav åtta till tio "manillas".

Benin skapade sin makt och rikedom genom erövringskrig som gav dem makt över större områden. De kunde därför upprätta handelsvägar som de kontrollerade och byar och städer som besegrats av Benin fick betala tribut för att behålla freden.

I dag finns en oroväckande förenkling av historien som gör att återbördandet av konstverk –  som i fallet med Benin-bronset – kan visa sig bli ett ogenomtänkt misstag.

Frågan man måste ställa sig är varför föremålen lämnas över till den nuvarande kolonialmakten? Nigeria har visat att de inte hyser några som helst samvetskval över att slå till hårt och brutalt mot de folkgrupper som vill återfå sitt förkoloniala självstyre. Det är bara att se vad som hände med Biafra när de utropade självstyre 1967 och varje liknande visat önskemål sedan dess.

När Abba Isa Tijani, från Nigerias nationella kommission för museer och monument, känslomässigt uttalar sig om hur han har sett hur befolkningen i Benin City blivit glada av nyheten om att deras objekt kommer tillbaka, undrar jag hur glada de är över att objekten inte kommer tillbaka till dem.

Vad Tyskland nu gör är att lämna föremål som togs som byte av engelsmännen för 125 år sedan till ett land som fortsätter att upprätthålla den koloniala gränsdragningen.

Och som heler inte tar hänsyn till vilket folk föremålen ursprungligen tillhörde.

https://twitter.com/GermanEmbassy/status/1605236132471504896

Silverbibeln har befunnit sig i svensk ägo som krigsbyte sedan svenskarna stormade Prag 1648. Den befann sig då i Rudolf II:s ägo men dess ursprung antas vara Ravenna, Italien. Om Sverige skulle återlämna Silverbibeln till Tjeckien har vi också fattat beslut om att Rudolf II har kommit över Silverbibeln i en obruten kedja av rättmätiga handelstransaktioner sedan östgoterna skrev den på 500-talet. Om inte bör den lämnas över till östgoterna. Om man nu kan hitta några.

Det finns alltså en viss inbyggd problematik med att återbörda och lämna tillbaka krigsbyten och rena stöldgods när historiska skeden har förändrat förutsättningarna sedan den tid då bytet stals.

Ghana

Dikan center är ett nyöppnat galleri och bibliotek tillägnat fotografiet. Det finns i Accra, Ghana, och har målsättningen att inspirera och utveckla fotografi och film inte bara i Ghana utan i hela Afrika. Med drygt trettiotusen fotoböcker, de flesta med inriktning på Afrika, siktar Dikan på att bli ett utbildningsnav för fotografer och filmskapare och andra som skapar visuell konst.

Just i detta nu pågår en insamling, via plattformen gofundme, som redan har överskridit sitt mål på en miljon dollar. Insamlingen är till för att bygga ett eget center, ett palats för fotokonsten. Vi önskar naturligtvis fotografen Paul Ninson som är mannen bakom detta jätteprojekt lycka till. Det enda som talar emot en succé är att man driver projektet som en ”icke vinstdrivande organisation”. Det brukar sluta med att man hamnar i klorna på bidragsgivande myndigheter som snabbt kramar ur verksamheten till dess mest urvattnade form.

https://twitter.com/p_ninson/status/1603467785056751625

Benjamin Ipara är en 58-årig man som när han grips har varit på rymmen ett dygn efter att ha slagit ihjäl två av sina 13 barn. Efter att Benjamin skilde sig från sin hustru så har de 13 barnen lämnats själva med sin försörjning och överlevnad och på grund av matbristen så begav sig två av sönerna, Vincent, 21 och Nicholas, 16 ut för att söka mat. En kilometer från hemmet så togs Vincent och Nicholas på bar gärning när de stal mat inne på en annan bybos hemman. När Benjamin fick reda på detta så begav han sig hem för att straffa pojkarna.

Misshandeln som skedde i köket var så högljudd att folk som befann sig i närområdet rusade in i huset för att avbryta våldet. Väl inne i köket låg redan Nicholas död av de inre blödningarna hans fader tillfogat honom och trots grannarnas undsättning för att stoppa misshandeln så hanns inte heller Vincents liv räddas. Han förklarades död innan han anlände till sjukhuset.

I restaurangen på Balmoral Beach Hotel störs jag åter igen av att det på alla kenyanska restauranger jag har besökt alltid finns fler rätter på menyn än de faktiskt kan servera.

"Tyvärr, vi har precis bytt kock" eller "Jag tror att det precis tog slut, ett ögonblick så skall jag kolla med kockan" är återkommande svar på mina beställningar. Jag biter ihop och ber om en till kall Tusker Lager medan jag funderar vidare på mitt menyval.

I Nairobi tänds olympiska drömmar till liv igen när ishallen öppnar efter två års nedstängning.

Kenyas enda ishockeylag Ice Lions är Kenyas hopp om en biljett in i vinter-OS 2026. Om Ice Lions faktiskt skulle vara Kenyas biljett in i den internationella vintersportens katedral så lovar jag att börja förbereda mig för en comeback som ishockeyspelare. Det skulle smaka fågel att bli landslagsspelare i ishockey i en ålder då till och med dart börjar bli en farlig belastning för kroppen.

Idrottsmyndigheterna här i Kenya säger rakt ut att man är ute efter en liknande effekt som blev följden av Jamaicas boblag som tog sig in i den olympiska vintervärmen 1988.

De blev idoler för många, Cool Runnings blev ett begrepp och de är väl närmast att anses som legendariska i idrottsvärlden.

Något som för mig varit en fullständig icke-nyhet har varit den märkligt uppmärksammade örfilen utdelad av Will Smith mot Chris Rock under den där märkligt obsoleta filmgalan som allt färre bryr sig om. I veckans nummer av The Nairobian – Morgonpostens afrikanska själsfrände – beskriver dock signaturen Uncle Gil hur det hela hade utspelat sig om det var en händelse med kenyaner inblandade. Tänkvärt då det verkligen beskriver skillnader.

Den inledande örfilen hade naturligtvis besvarats av en betydligt hårdare, om inte annat så för att mottagarens flickvän hade förväntat sig det som minsta acceptabla manliga handling. Ganska omgående så hade de två kombattanterna övergått till ett rejält rallarslagsmål med knutna nävar regnande ner över motståndaren. Stegvis hade sedan först de närmaste vännerna och sedan övriga deltagande på galan valt sida och deltagit i slagsmålet. Härnäst hade ölflaskor och glas flugit genom luften och folk hade slagit i blindo som fladdermöss efter vad som helst att träffa med sina nävar.

Efter en halvtimmes tumultartat gruppslagsmål så hade den lokala polisstyrkan tillkallats till platsen med tjutande sirener. Efter att ha utdelat en del korrigerande våld – för att dirigera situationen – så hade man rett ut vad som utlöst slagsmålet. Man hade handfängslat och släpat med sig de två ursprungliga kämparna ner till polisstationen. Naturligtvis hade en försvarlig andel av de närmaste vännerna följt efter för att skrika och skräna utanför polisstationen. Vilket också effektivt hade avslutat det ursprungliga gängslagsmålet.

Väl på polisstationen hade några telefonsamtal ringts och ganska snart hade någon av de med guvernörsambitioner eller med fingrarna långt in i lagstiftningsburken ha dykt upp på polisstationen. Områdespolisen hade då med allvar i rösterna förklarat för de gripna att man inte väcker upp serikali (myndigheten, fritt översatt) för småsaker.

Efter ett utbyte av skrynkliga sedlar så hade det hela klarats upp och ansetts avklarat. Följande morgon hade kenyaner vaknat upp och gått till jobbet som vanligt. Som om inget hade hänt.

Väst har sitt sätt att hantera dispyter. Kenyaner har sitt.

https://www.youtube.com/watch?v=a9tP-oiA3H4