Twitter ”står ensam som den största sociala medieplattformen som helt har vägrat att licensiera de miljontals låtarna på sin tjänst”, sa NMPA:s vd David Israelite i ett uttalande, enligt BBC News. ”Twitters ägarbyte i oktober 2022 har inte lett till förbättringar i hur de agerar med avseende på upphovsrätten.” Man säger också att ”Twitters interna angelägenheter angående frågor som är relevanta för det här fallet är i oordning.”

NMPA hänvisar till Twitters personalnedskärningar i ”kritiska avdelningar som är involverade i innehållsgranskning, och brott mot villkoren i tjänsten.” De uppmärksammar särskilt de avskedade förtroende- och säkerhetscheferna Yoel Roth och Ella Irwin. Twitter ska också ”rutinmässigt ignorera kända upprepade överträdelser.

Sedan Elon Musk köpte Twitter har han minskat personalstyrkan med 75 procent.

Allt filmades, och hennes 33 000 följare på sociala medier delade videon, och nu har konfettiregnet setts av tiotals miljoner människor. Man ser också hur hon återvänder till publiken. Efter 20 minuter fick Ribeiro till slut nog av smärtan, och fördes till sjukhus med brännskador, enligt nyhetskanalen Globo.

https://twitter.com/RapMais/status/1617248435144376323

Hon sågs senare i filmklipp med bandage på halsen, och flera skärsår i ansiktet. ”Nu håller jag på att återhämta mig, och det är okej. Tack för alla vänliga ord.”

https://twitter.com/portal_bhaz/status/1617589192179212288

Brasiliens brandkår har tidigare varnat för de populära konfettikanonerna, som säljs öppet i landets partybutiker då de inte innehåller något krut. Den drivs istället med gas, som kan orsaka brännskador vid ovarsamhet. På bilderna från händelsen syns inte någon bruksanvisning på kanonen.

# More images available in the Full Article

Natalie Keller, talesperson för De gröna i Nürnberg, hävdar i ett uttalande att Anselmo ”medvetet visat upp nazistiska symboler eller ropat rasistiska slagord”. Konserten skulle hållas i det tidigare nazistpartiets möteslokal: ”Endast tecken på människovärde och fred bör utgå härifrån.”

https://www.youtube.com/watch?v=rVaUlXfvOHg

Det var under en musikshow 2016 som Anselmo sa ”Vit makt”, och avslutade med en Hitlerhälsning. Han sa först att det handlade om det vita vinet artisterna serverades, men bad senare om ursäkt. ”Alla som känner mig och min sanna natur vet att jag inte tror på något av det.” Pantera har inte kommenterat de inställda konserterna.

https://www.youtube.com/watch?v=gShmJV2BSr0

Också konserten i Österrike ställs in, meddelar The Guardian. Någon anledning till avbokningen gavs inte; arrangören säger bara att återbetalning är tillgänglig för biljettinnehavare.

”Aretha Franklins låt 'Natural Woman' från 1968 vidmakthåller flera skadliga anti-transstereotyper”, twittrade organisationen, enligt New York Post. ”Det finns inget något som en ’naturlig’ kvinna.” Budskapet fortsatte: ”Sången har hjälpt till att inspirera till skada mot transpersoner. TCMA begär att den tas bort från Spotify och Apple Music.”

https://twitter.com/TransMindful/status/1616510029091471360

Enligt ett meddelande till New York Post i går skrev en av de bakom kontot, som inte uppgav sitt riktiga namn, att ”detta är satir”. Kontot grundades i januari, och består ”uteslutande av transindivider, och främjar kulturella förändringar för att säkerställa transindividers inkludering”.

I går eftermiddag ändrades beskrivningen till "parodi/satir", vilket är en direkt motsägelse till en nu raderad tweet, där de hävdade att det inte var ett parodikonto.

Ett av svaren på den välkända sökningen är ”Tatuerade människor kommer inte till himlen, inte heller de som dricker alkohol. De som äter för mycket fläsk kommer inte till himlen, liksom korta människor.” ”Den djupaste cirkeln av helvetet är reserverad för tatuerade, baconälskande alkoholiserade dvärgar.”

https://twitter.com/thedavidcrosby/status/1615681363600080899

I ett uttalande till Variety skrev hans fru Jan: ”Det är med stor sorg efter en lång tids sjukdom som vår älskade David Crosby har gått bort.” Crosby var känd för sitt vilda liv; han arresterades två gånger anklagad för vapeninnehav och för att ha rymt från en rehabiliteringsklinik.

https://www.youtube.com/watch?v=bLMxH2hivGo

Crosby valdes in i Rock and Roll Hall of Fame två gånger. Första soloalbumet If I Could Only Remember My Name släpptes 1971, och 2018 kom det tionde och sista albumet.

https://www.youtube.com/watch?v=8upSqYPxPXE

Den sistnämnda heter Bon: The Last Highway och innehåller en hel del intressant material. Vilket blivit något av en snackis i hårdrockskretsar, speciellt bland fans av AC/DC. Speciellt två saker är intressanta.

Den första handlar om Bon Scotts död. Enligt den officiella versionen dog han natten mellan den 18 och 19 februari 1980. Den då 33-årige Scott hade varit på nattklubben Music Machine i London och lämnades sedan för att sova i en bekants Renault.

Han hittades livlös i bilen dagen efter, och dödförklarades på sjukhuset. Enligt dödsattesten avled han av alkoholförgiftning, som var självförvållad.

https://twitter.com/JesseFink/status/1610105106195968000

Fink ger en annan version i sin bok. Enligt Paul Chapman, gitarrist i bandet UFO, var Scott och en annan vän Joe Fury hemma hos honom kvällen innan dödsfallet. Scott hade lämnat lägenheten för att köpa heroin, men kom inte tillbaka.

Fink menar också att Scott kvävdes av sina spyor, vilket orsakats av en misstänkt heroinöverdos.

Den andra saken, som är intressant men också kontroversiell, är om Bon Scott skrev texter till bandets nästa skiva, Back in Black.

Skivan är bandets mest kända och ett av de mest framgångsrika någonsin, i alla kategorier. Den beräknas ha sålt mer än 50 miljoner exemplar sedan släppet 25 juli 1980.

Att Bon Scott texter användes i Back in Black är något som även Clinton Walker håller med om.

Han skrev en biografi över Scott som kom 1995, Finks kom 2017. Bon Scotts familj skrev i ett uttalande i november 2022 att man aldrig tagit emot några royalties för Back in Black.

Detta motsägs av ett uttalande av Vince Lovegrove från 2006. Han var bandkollega med Scott i The Valentines, och menade att familjen fick en liten del av royalties från skivan. Utbetalningen kom halvårsvis.

Ett halvår innan sin död, 2011, skrev Lovegrove på sin hemsida att Scotts bror Derek hade sagt att man alltid fått royalties för texterna Bon skrivit på skivan.

Bon Scotts efterträdare som sångare i AC/DC är Brian Johnson. 2022 släppte han sin självbiografi The Lives of Brian.

Han kommenterade också uppgifterna i en intervju i The Rolling Stone. Utan att nämna Fink vid namn sade han att ”en journalist i Australien” vägrade släppa saken. Och att han och Malcom Young sagt till varandra att detta bara var skitsnack.

Dock, även Angus Young har medgett att Scott var med och skrev texter. Detta i en intervju till tidningen Kerrang! 1991. På frågan om vem som skrev låttexterna på Back in Black svarade han: Bon skrev lite av det. I en annan intervju, 1998, sade han att Scott skrivit låtar som bandet ville göra klart.

Enligt David Krebs, som arbetade i management för AC/DC när Back in Black släpptes, är hänvisningarna på skivan fel. Det skulle sett konstigt ut om låttexter hade Bon Scott i stället för Brian Johnson, enligt Krebs. Men att han själv inte var involverad i beslutet att göra ändringen.

Även Scotts egen mor, Isa Scott, har sagt att han arbetade med Back in Black-skivan, julen 1979.

Vissa menar att Scotts textskrivande kvaliteter tydligt kan ses i vissa låttexter på skivan. Han hade en egen, speciell stil. Det har vuxit fram något av en rörelse kring Bon Scott, som fortsätter gräva i frågan.

Det är känt att Scott var något av en enstöring i bandet, som åkte eget fordon under turnéer och liknande.

Brian Johnson hade, enligt Fink, skrivit ett halvdussin försumbara låtar för sitt tidigare band Geordie. Sedan kom han till AC/DC och skrev direkt en av historiens bästa hårdrocksplattor. Vilket en del tycker är suspekt.

Kuriosa: Det sägs också att AC/DC på australisk dialekt uttalas ”acka-dacka”. Men enligt Fink är det en myt.

Gruppen valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 1992, och i Becks tacktal noterade han humoristiskt att: ”Någon sa till mig att jag borde vara stolt i kväll … men det är jag inte, för de sparkade ut mig … det gjorde de … de kan dra åt helvete!”

https://www.youtube.com/watch?v=jaERrNGRjAs

När han blev invald i Rock and Roll Hall of Fame för andra gången, 2009, sa han: ”Jag spelar som jag gör för att jag kommer undan med de häftigaste ljuden jag kan skapa. Det är det som är meningen, eller hur? Jag bryr mig inte om reglerna. Faktum är att om jag inte bryter mot reglerna minst tio gånger i varje låt, så gör jag inte mitt jobb ordentligt.”

https://www.youtube.com/watch?v=xiOPvOBd8IA

Johnny Depp gjorde 2022 ett överraskande framträdande på en Beck-spelning i Sheffield, och följde med på turnéerna i Europa. De spelade även in Becks sista studioalbum, 18.

Den moderna kulturella satsningen är en ny riktning för Egyptens framtoning, som sedan länge är en kulturmotor i arabvärlden med omåttligt populära sångare och filmstjärnor. President Abd al-Fattah al-Sisi vill få fart på turismen, som står för tio procent av landets BNP.

Att visa upp landets arv i ett nytt sammanhang ”kommer att uppmuntra andra varumärken och internationella kulturpersonligheter att komma till Egypten”, säger konsthistorikern Bahia Shehab. ”Det finns mer och mer medvetenhet om behovet av mjuk makt, och för kultur som en representation för landet”. Samtidigt varnar hon för att Egypten behöver ”bättre infrastruktur” för att få det att hända.

Egyptens lyxvarusektor har vuxit trots år av ekonomisk turbulens. ”Den rikaste procenten räcker för att skapa efterfrågan”, säger PR-specialisten Ingy Ismail, som ger råd till lyxmärken.

Nittonåriga studenten Du Meizhu anklagade förra året Kris för att ha dejtat henne när hon var 17 år, vilket resulterade i en störtflod av offentlig kritik och lyxmärken som inte längre ville förknippas med honom. Företag som Louis Vuitton, Bulgari, L’Oreal Men och Porsche avbröt sina partnerskap.

Domstolen kom i dag fram till att Kris tvingat fram sexuella relationer med tre kvinnor när de var så berusade att de inte förstod vad som hände, eller kunde göra motstånd. Nu väntar 13 år i fängelse, innan han utvisas till Kanada, skriver AFP.

Rättegången har eldat på Kinas #MeToo-rörelse; många skriver om sexuella trakasserier också av mäktiga offentliga personer. Weibos hashtag ”lagen är den lägsta moraliska standarden” fick 830 miljoner visningar, när användarna uppmärksammade de höga krav som krävs för att offren ska kunna bevisa sexuella övergrepp i domstol.

Hon detroniserade inte bara rapparen Drake, som nådde nio av topp tio-platserna under en vecka 2021, utan även Beatles för flest antal titlar på hela listan under en sjudagarsperiod. Swift har nu haft 40 topp tio-låtar, vilket slår Madonnas 38 hits. Drake ligger i topp med 59 topp tio-hits.

Swifts enorma skara fans växer, inte minst när hon antyder att en turné kan vara i görningen. ”Den är på gång, och det kommer att bli jättebra”, sa hon till Graham Norton, värd för den brittiska tv-showen med samma namn.

2014 lyckades Swift med bedriften att toppa den kanadensiska iTunes-listan med åtta sekunder vitt brus. Ett fel i iTunes släppte spåret ”Track 3”, som såg ut att vara ett nytt spår från hennes album ”1989”. Det vita bruset sålde just då mer än hennes andra låtar.

Jag är ingen extrem kalenderbitare eller komplettist, och inte heller nån audiofil. Men tillräckligt mycket av min favoritmusik på det populära området spelades in, säg 1965–1980, för att jag inte ska ha delvis fallit offer för arkivets lockelse. Vissa artister, eller till och med vissa verk, ger en speciell tillfredsställelse som inget annat gör, så då vill man gärna ha mer. Eller samma sak igen i en lite annan kostym.

Arkivgrottande har varit en grej länge, men i och med digitalisering och streaming släpps nu en hel del saker som man kanske inte skulle ha besvärat sig med tidigare. Som den iakttagare av fenomen jag är har jag sett ett par olika linjer i den nuvarande utgivningen av gammalt material, och det är rätt kulturellt fascinerande.

Den första är vad jag skulle kalla ren arkeologi. Innan 60-talets slut spelades musik in på max fyra kanaler, och instrument mixades därmed ihop på "destruktiva" sätt, så man kan inte alltid gå tillbaka och isolera vartenda instrument. Saker kan också ha spelats över, förkommit eller degraderats. Magnetband var dyrt, och det försämras med ålder. Dessutom tog det ett tag innan teknologin för sofistikerad flerspårsinspelning vid konserter blev mer tillgänglig. Så i mycket av det tidiga, och framför allt lite obskyrare materialet finns inte alltid så mycket mer att hämta som är konventionellt lyssningsbart.

Om det i morgon ges ut en icke tidigare utgiven livekonsert med Quicksilver Messenger Service från Fillmore 1967 så kommer den att vara av en sådan ljudkvalitet att den är knappt njutbar. På samma sätt finns det inte så mycket att hämta från ursprungliga Byrds tidiga studioinspelningar, förutom klipp där David Crosby är odräglig mot Mike Clark mellan tagningarna. Det är alltså av ett slags historiskt och tekniskt intresse snarare än för musikalisk tillfredsställelse. I den här kategorin återfinns också den mer sentida produkten som går ut på att dumpa precis allt inspelat material från en skiva, varenda jäkla avbruten tagning, felspel, hostning och enstaka spår, på en platta eller box utan vidare sortering.

Som kontrast finns det vad jag snarare skulle kalla gruvdrift, där det finns rika ådror av väldigt ädelt material, men som kräver en del jobb för att utvinna, raffinera, paketera och presentera. Två ärkeexempel på detta är Frank Zappa och Grateful Dead, som båda två spelade in snart sagt varenda konsert de gjorde (åtminstone från tidigt 70-tal) med den tidens högsta teknologiska flerspårsstandard – och dessutom turnerade nästan hela tiden. Det tog ett ganska långt tag efter Zappas död för hans enorma arkiv att börja släppa saker lite mer regelbundet, men på senare år har man nästan sprutat ur sig material, där mycket är rent guld. Det lär inte sluta, med tanke på att Zappafamiljen sålt rättigheterna till Universal, och det fortfarande finns massor att gräva i.

Sedan har vi de lite mer esoteriska varianterna, där ett projekt endera inte gjordes klart, eller det är av en så öppen karaktär att en motsvarighet till filmens "director's cut" eller "extended version" är relevant. Miles Davis kollageartade Bitches Brew är väl värd att skaffa de kompletta inspelningarna från, och fundera över den "klippning" som blev kanon. Beach Boys (eller snarare Brian Wilson och Van Dyke Parks) legendariska oavslutade 60-talsprojekt Smile, avslutades faktiskt 2011, så gott man kunde. Och då fanns redan en nyinspelning av det hela som Brian Wilson gjort med annan personal 2004. Smile är ett så totalt unikt verk att om man (som jag) älskar det oreserverat, så finns det ingen annanstans att vända sig. Dessutom är det så besynnerligt öppet i alla ändar att man skulle kunna sätta ihop det på en massa alternativa sätt. Det är nästan en byggsats. Så jag utesluter inte att någon kommer att göra det heller framöver.

Det rena remixandet och remastrandet är såklart också en grej, och även där sker det utveckling som gör arkiven relevanta på nytt, och i vissa fall gör mixaren till stjärna. Engelsmannen Steven Wilson har till exempel gett sig på symfonirockgiganter från 70-talet som Yes, King Crimson och Gentle Giant genom att (grovt förenklat) digitalisera alla enskilda analoga spår och sedan med extrem pillighet återskapa verken från grunden, helt i originalets anda, men utifrån sin egen ljudideologi, så att säga. Det här tror jag också vi kommer att se mer av.

Slutligen har vi de rena audiofilernas arena, där man använder den modernaste, mest sofistikerade tekniken för att framställa nya mixar av gammalt analogt material, men där man måste ha hialöst dyr utrustning för att kunna avnjuta skillnaden mot de tidigare varianterna. En del kanske fnyser åt detta, men då har man aldrig lyssnat på de här nya släppen i en riktigt dyr anläggning – det låter på riktigt som att ha musikerna i rummet.

Eftersom man inte hör något skillnad i billigare anläggningar är det rätt meningslöst för oss vanliga dödliga, men ljudnördarna måste å andra sidan tvångsmässigt ständigt köpa alla nya, ännu lite bättre, varianter av klassiska inspelningar. Här någonstans kan man också stoppa in olika surroundmixar av verk som ursprungligen spelades in i stereo. Även detta är en än så länge rätt ung konstform som torde kunna hålla arkivgrävare sysselsatta i årtionden framöver. Härliga tider!

Många moraliska purister i det socialt konservativa Egypten, ett kulturellt kraftpaket i arabvärlden, uppskattar inte alls att genrens trubbiga texter tar upp ämnen som kärlek, makt och pengar – de överskrider landets moraliska gränser.

Under revolutionen 2011 fångade unga egyptiska artister upp den politiska turbulensen i landet, och skapade mahraganat, en form av elektronisk gatumusik, för att nå ut med sina röster. Det här gick inte alls hem hos vissa äldre och mer konservativa egyptier, som satte etiketten ”vulgär” på musikstilen.

Artisternas och fansens låga sociala status, de kontroversiella ämnena, sexuella antydningar och att man allmänt är ful i mun upprör. Men den enormt populära genren fortsätter nå sin publik, även efter gårdagens beslut.

Andra storheter som sålt sin musikkatalog är Bruce Springsteen (fem miljarder kronor), Bob Dylan (fyra miljarder kronor) och Neil Young som nöjde sig med att sälja hälften av sin musik för en och en halv miljard kronor.

Att sälja sin musik har blivit en stor trend i musikbranschen, med artister som Blondie, Shakira, Mark Ronson, Chic och Tina Turner som lämnar över kontrollen över sina låtar i utbyte mot stora klumpsummor. Det skänker förvisso artisterna omedelbar ekonomisk trygghet, men de vet också att deras musik inte fastnar i giftiga rättstvister när de dör.

Investerarna tjänar pengar genom bland annat streaming, mer eller mindre påkostade återutgivningar på vinyl, gärna ”halvfartsgraverad”, eller påkostade samlingsboxar med extramaterial av varierande kvalitet.

Trummor, karate, dans, stränginstrument, kalligrafi, körsång och så två flickor som spelar flöjt finns med i videon med 400 skolbarn. Naturligtvis har alla det obligatoriska munskyddet, utom flöjtspelarna som har två. Ett för ansiktet (med en glipa) och ett som hänger utanför flöjten. Säkerhet framför allt!

Videosläppet kom när Hongkong tidigare i veckan meddelade att restriktionerna, inklusive social distansering, munskydd på offentliga platser och digitala hälsokoder för att komma in på offentliga platser, skulle vara kvar i minst två veckor till. Trots att Hongkong försökt följa Kinas exempel har de haft svårare än fastlandet att hålla tillbaka viruset.

En följd av de omfattande (och tämligen misslyckade) restriktionerna är ett fortsatt ökande budgetunderskott som förväntas stiga till 130 miljarder kronor. Men videon är trevlig.

Tre av dem stämmer nu fängelset för tortyr; den fjärde dog i söndags under vad som sägs vara mystiska omständigheter, skriver The Oklahoman. John Basco, 48 år, hittades död i sin cell strax före fyra på morgonen efter att ha fängslats på nytt på grund av narkotikabrott.

https://www.youtube.com/watch?v=XqZsoesa55w

”Ett av offren för ’Baby Shark’ är bekvämt död inom tre dagar efter att han kommit till fängelset. Hur kommer det sig?” frågar sig åklagaren David Prater. Två fängelsevakter har sagt upp sig, en tredje har valt att gå i pension.

Mycket hög musik med Marilyn Manson var populär underhållning för fångarna i Guantánamo Bay, i syfte att bryta ner deras motståndskraft. Högljudd rap och heavy metal skrällde dygnet runt i flera veckor. Det lämnade inte några synliga spår på fångarna. Finns som mixband.

”Vi har spärrat av vägen intill huset. Räddningstjänsten kommer låta byggnaden brinna ner till grunden. Just nu håller vi på att kontakta en del bilägare, men ingen ska ha skadats, säger Magnus Jansson Klarin, presstalesperson på polisen, till SVT Nyheter.

https://twitter.com/svan_per/status/1569222919674281987

Också skivbolaget Birdnest Records verksamhet med studio, lager och distribution, totalförstördes. ”Det fanns 40 års musikhistoria här”, sa Per Granberg, ägare och frontman i punkbandet Charta 77. Mängder med historiska inspelningar är borta.

Kulturkrogen startade 2004 och har samlat kulturprofiler från hela landet; Nationalteatern, Weeping Willows för att nämna några. Nyheten om branden sprids i artistkretsar runt om i landet. ”Oerhört sorgligt. Vi har väldigt många fina minnen därifrån”, säger Anders Hernestam, trummis i Weeping Willows, till Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.

Den forne Beatles-medlemmen vacklade in i huset och kollapsade vid receptionen, och förlorade livet på väg till sjukhuset. Chapman satte sig på trottoaren utanför, och väntade lugnt in polisen. Han förklarade sig skyldig till mordet på Lennon i juni 1981, mot inrådan av sina advokater, som istället ville få igenom att han var sinnessjuk.

Domen blev livstids fängelse, men Chapman fick den första chansen till villkorlig frigivning 2000. Enligt amerikansk lag kan mordoffrets anhöriga (i detta fall Yoko Ono) neka benådning, vilket hon hittills gjort i samtliga ansökningar från Chapmans sida, så även den senaste ansökan, skriver New York Post. Chapman säger att hans handlingar var föraktliga, och har upprepade gånger uttryckt ånger.

Den sista låt som Lennon och Ono arbetade med, mindre än en timme innan mordet, var Walking on Thin Ice. Rekommenderas.

https://www.youtube.com/watch?v=Ft7-xEiwvJw

De flesta minns henne från rollen som den spandexklädda Sandy i filmen Grease, där hon sjöng tillsammans med John Travolta. Hon hade redan då uppmärksammats för både country- och mjukrockhits, men inget slår Grease-låten ”You’re the One That I Want”. Den är en av de mest sålda singlarna i världen; över 15 miljoner exemplar.

Men allt var inte gullegull; 1981 släppte hon sitt mest framgångsrika studioalbum, Physical – ”Jag var helt enkelt inte på humör för ömma ballader.” Titelspårets provokativa text fick flera radiostationer att förbjuda den. Då gjorde Newton-John en video med träningstema som förvandlade låten till en aerobicssång, och förvandlade pannbanden till en modeaccessoar utanför gymmet.

Om du går ut en stilla natt, så kan du kanske höra henne sjunga bland stjärnorna på himlen.

https://www.youtube.com/watch?v=itRFjzQICJU

Nu säger Bild, den mäktiga tyska tabloiden, att det här är censur, vilket även den tyske justitieministern, Marco Buschmann, håller med om. Han gör för övrigt egen musik.

Tysk läsövning – ballermann kommer av baller; slang för att dricka sig för full, och mann som bara betyder man. Den populära musikstilen är en kombination av techno och tysk schlager, och handlar om fest, kärlek eller något helt påhittat utan logik.

Ballermann hittas på partyöar som Mallorca, där tyskar njuter av sommaren, solen och stranden. Många samlas för övrigt på den populära beachpartybaren Ballermann 6 (finns också förevigad i filmen med samma namn). Där kan man lyssna på mästerverk som Sex With a Bavarian och Big Tits Potato Salad.

Sommaren är inte slut; du hinner bjuda dina gäster på tysk populärmusik innan det är dags för kräftorna.

”Som du kan se blinkar det här ögat inte. Jag kan inte le på den här sidan av mitt ansikte … Så det är full förlamning på den här sidan av mitt ansikte”, visar Bieber i Instagram-inlägget.

Ramsay Hunts syndrom kan liknas vid bältros, en infektionssjukdom man kan få om man tidigare haft vattkoppor, som påverkar ansiktsnerven nära någons öron.

”Det är från det här viruset som angriper nerven i mitt öra och mina ansiktsnerver som har orsakat att mitt ansikte är förlamat”, sa den kanadensiske sångaren i den tre minuter långa videon. Han log och blinkade, och visade sina 240 miljoner följare hur den högra sidan av hans ansikte inte rörde sig.

Vi får hoppas att han kryar på sig, för den 5 augusti är det tänkt att han ska uppträda i Malmö, samt i Stockholm den 15 mars nästa år.

De kontroversiella Essex-punkarna nådde femte plats på den brittiska singellistan 2020 med sin låt Boris Johnson Is a Fucking Cunt, och nådde samma placering 2021 med uppföljaren Boris Johnson Is Still a Fucking Cunt. En prestation i sig, då BBC vägrade namnge varken låtarna eller bandet på grund av det starka språket.

”Timingen i år kändes perfekt, med tanke på prins Andrews bisarra, skamliga och fega beteende när han försökte undvika någon form av ansvar för det påstådda sexuella övergreppet mot Virginia Giuffre”, säger sångaren Kunt till musiktidningen NME.

Här ett utdrag ur sångtexten: ”Den storslagna hertigen av York / Han sa att han inte svettades / Så varför betalade han 12 miljoner pund / Till en tjej som han aldrig hade träffat?”

Låten, som bandet säljer billigt online, klättrar nu på den brittiska singellistan. The Kunts består av Kunt (sång), Carsehole (sologitarr), Rubber Johnny (bas) och Fucksticks (trummor).

Det finns musik man kanske inte borde lyssna på. Men man kan inte låta bli.

Jag pratar inte om något slags skamlig njutning som man egentligen inte tycker är coolt nog, utan om musik som är behäftad med... låt oss säga moraliska och andliga problem.

Jag pratar inte om Gary Glitter eller någon gammal blueslegend som slog ihjäl någon på fyllan, utan musik som man faktiskt känner är inkopplad i genuint olämpliga energier, men som just därför är desto mer lockande.

Det tidigaste historiska exemplet jag kan komma på är väl renässanskompositören Gesualdo, en furste som tycks ha dödat sin fru och hennes älskare, och ägnade en stor del av resten av sitt liv åt att skriva helt fantastisk, men bitvis djupt morbid musik, samt diverse självspäkningar. Jag ska inte kopiera in Wikipediaartikeln här, utan hänvisar med varm hand till Werner Herzogs fina film Death for Five Voices, samt så klart till musiken. Framför allt hans madrigaler, och de han skrev under senare delen av sitt liv, låter troligen inte som någonting du hört tidigare, ens om du faktiskt är bekant med vokalmusik från renässansen.

Det har gafflats mycket om att Gesualdos musik låter så modern, och att han plöjde i helt parallella fåror som ingen annan skulle komma att återbesöka förrän på 1900-talet. Men det är inte för nån sojastinn historikers entusiasm du ska lyssna på den, utan för att den är så bra. Otroligt välkomponerad, suggestiv och fascinerande, men också mörk, splittrad och desorienterande. Man hör och känner att det verkligen inte står rätt till i huvudet på karln, men ändå är det så märkligt attraherande.

https://www.youtube.com/watch?v=s_q3EJNUKis

Somliga vill så klart inkludera Richard Wagner högst på listan i den här kategorin, men jag tänker att det främst beror på om man totalt motsätter sig hans andliga och ideologiska perspektiv samtidigt som man erkänner hans konstnärliga geni. Som oapologetisk wagnerian kan jag bara konstatera att hans verk är så otroligt bra att de totalt förvrider huvudet på mig och slår ut allt kritiskt tänkande. Samt att han troligen försökte lägga grunden för en helt egen kult med Parsifal. Jag är dock inte övertygad om att det är dåliga saker. Och även om Wagner av alla vittnesmål att döma var en rätt förfärlig person att ha att göra med, så var han varken galen eller mordisk.

Ett nutida exempel skulle kunna vara den norske black metal-mördaren Burzum, eller Varg Vikernes som han heter. Han är ju numera lite av hela djuphögerns autistiska mysgubbe på internet, som designar enorma rollspel som ingen spelar och har typ elva barn, så han har inte riktigt den där farliga auran längre. Hans musik bär dock otvetydigt den där blandningen av galen och lockande, både hans tidiga, extremt smutsiga black metal, och den primitiva ritualmusik han då och då hållit på med sedan dess. Somliga går så klart loss på gängbrottslings-rap, men sådant strunt befattar vi oss inte med i den här kolumnen.

https://www.youtube.com/watch?v=SXuh6enDeYE

Om jag avslutningsvis ska konsumentupplysa om något mindre välkänt i den här kategorin vill jag rikta blickarna mot 70-talet. The Source Family, som de kallade sig, får anses vara den absoluta kristalliseringen av den här tidens galna sex- och knarksekt på den amerikanska västkusten. Charles Manson (ännu en musiker med kvaliteter som hör hemma i den här texten) får ursäkta, men Father Yod (James Edward Baker) och hans anhang lyckades kryssa nästan alla rutor för vad en hippiesexkult ska vara i allmänhetens föreställningar. Och till deras försvar bör sägas att de åtminstone varken begick massmord eller massjälvmord. Kolla in dokumentären från 2013, ni kommer inte att bli besvikna.

https://www.youtube.com/watch?v=F6xeLuxXMRg

En del av "familjens" aktiviteter var att de hade ett rockband, Ya Ho Wha 13, som spelade mestadels improviserad psykedelisk musik med diverse icke-västerländska akustiska instrument inblandade. Och det är, måste jag tyvärr säga, något av det absolut bästa i genren. Produktionskvaliteten är extremt hög för tiden, med tanke på att det inte gjordes i en stor, etablerad studio, utan i ett ljudisolerat garage där de spelade in mellan tre och sex på morgonen efter långa meditationspass. Musikerna har precis rätt kombination av konventionell skicklighet och total lössläppthet. Det är fullt i klass med den mest abstrakta kosmische musik eller experimentella hippierock från eran du kan hitta. Man hör och känner att alla inblandade är skogstokiga, men man vill bara vara med. Åtminstone en stund.

Ya Ho Wha 13 har på senare år återförenats, och det är främst dessa inspelningar som finns på exempelvis Spotify, annars är Youtube ens vän om man vill lyssna på de mycket svåråtkomliga vinyler som trycktes upp i ett par hundra exemplar och såldes på sektens vegetariska restaurang.

https://vimeo.com/161925672

Det första man slås av när man hör William Beckmann sjunga är att det låter som musik från en svunnen tid. En man i smoking i en salong. Något du skulle hitta på en lp hos din morfars bror som inte köpt en ny skiva sedan 1955. Vi lyssnar på William Beckmanns Faded Memories.

Det andra som man slås av är, varför försvann någonsin den här typen av röster från musiken? Visst visst, det finns väl fortfarande sångare som för arvet vidare från easy listening-genren samt lounge-musik, men inom country känns detta både uråldrigt och samtidigt både nytt och fräscht!

Inledande spåret Bourbon Whiskey är en mycket bra introduktion till Beckmanns röst och stil. Det har tagit slut och Beckmann dränker sina sorger. Faktum är att han inte låter särskilt sorgsen alls faktiskt. Tänk, alla dessa problem som för Beckmann kan lösas med en flaska bourbon.

https://www.youtube.com/watch?v=h8kIr4G1xlo

Sin sammetslena röst kombinerar Beckmann inte bara med klassisk country utan det finns även en stor portion mexikanska influenser. Uppvuxen i Del Rio, Texas, talades både spanska och engelska hemma och radion var oftast inställd på mexikanska kanaler. Med åren säger Beckmann själv att han dock graviterade mer och mer mot klassisk Texas-country à la Townes Van Zandt och Radney Foster och då även började skriva och sjunga på engelska. På spåret Danced All Night Long bjuder Beckmann dock på några spanska rader.

https://www.youtube.com/watch?v=X14ov6sSrJc

Ytterligare något som sticker ut med Faded Memories är att fem av sju spår är så kallade "solo writes" av Beckmann själv. I dagens musikindustri är detta synnerligen ovanligt. Nashville vill gärna att några av deras pålitliga hit-skapare ska lägga en hand på lovande artisters musik. De enda som slipper detta verkar vara just dessa låtskrivare när de skriver till sig själva, som Lorie McKenna eller Brandi Carlyle. Att få höra en artist egna oputsade perspektiv både i lyrik musik hör därför till ovanligheterna.

Dock, detta kan kanske även sägas vara det område där jag även tycker att viss kritik kan riktas mot Beckmann, texterna är oftast relativt banala och jag hade hoppats på lite mer specificitet. Beckmann har här möjligheten att ofiltrerat berätta något djupare än att han dricker whiskey efter att ha blivit dumpad. Även om han berättar det ack så vackert tror jag faktiskt att skriva tillsammans med ytterligare någon kompositör skulle kunna vara till Beckmanns fördel.

Ovanstående kan framstå som konstig kritik med tanke på att Danced All Night Long följs av en av skivans två låtar som ej skrivits av Beckmann, nämligen Follow av Eric Paslay. Paslay är just den typ av hit-skapare som många i Nashville arbetar med och det är intressant att se att Beckmann fått spela in en av hans låtar på sin EP. Jag tror att Follow så småningom kommer vara den låt som puffas mot country-radio. Den har ett bra driv, men är kanske inte svulstig nog för kommersiell radio utanför Texas. Den som lever får se. Personligen finner jag det vara en av skivans minst intressanta låtar då Beckmanns röst ej får det spelrum den ges på andra spår.

Follow följs av skivans bästa låt 30 Miles. Beckmann sjunger om en förlorad flamma som flyttade iväg och hur han saknar när det bara var 48,28 kilometer dem emellan. Detta är country när den är som bäst i mitt tycke. Ett par ackord, en melodi och en berättelse från hjärtat. Beckmann har haft den goda försynen att även släppa en välproducerad avskalad akustisk version. Tack!

https://www.youtube.com/watch?v=9TnBzT4RBP0

Skivan fortsätter med ytterligare två spår skrivna av Beckmann själv.

New Woman handlar, föga förvånande, om att Beckmann träffat en ny kvinna och han berättar om det för den förra. Sången är lite tongue in cheek och visar samma humoristiska sida som Danced All Night Long.

In The Dark är en vackert framförd historia om mörkret man kan omslutas av när ett förhållande gått i kras där Beckmann famlar sig fram medan kvinnan gått vidare för länge sedan. Beckmanns röst och text förmedlar väl smärtan i att ha blivit bedragen och övergiven.

https://www.youtube.com/watch?v=LihaOjYKzTs

Skivan avslutas med ett synnerligen udda låtval, en cover av Bruce Springsteens I’m on Fire. Det är i sig inget fel på Beckmanns version, men den känns udda i sammanhanget. Kanske ville man få in lite elgitarrer och ha något lite rockigare att spela på konserter. Det är inte helt ovanligt att artister har med några sådana spår för att ha som temperaturhöjare på turnéer.

Om jag ska lyfta ytterligare någon kritisk punkt måste jag säga att spårordningen inte gifter sig helt. Om man vill tänka på skivan tematiskt framstår det som udda att New Woman kommer före In the Dark men efter Bourbon Whiskey. En idé kan vara att lyssna med start i Danced All Night Long, därefter Follow, Bourbon Whiskey, In the Dark, New Woman och sedan avsluta med 30 Miles (förlåt Bruce!). Då får vi berättelsen om en kärlek vid den mexikanska gränsen, den himlastormande känslan av att vara beredd att följa kärleken överallt, till den krassa verkligheten och uppbrottet, sammanbrottet, kampen att gå vidare och så avslutningsvis att med kärlek se tillbaka på den tid man trots allt hade tillsammans. Nåväl. Man kan ju faktiskt skapa en egen spellista i den ordningen.

Sammanfattningsvis är Faded Memories en otroligt lovande start på vad jag hoppas blir en lång framgångsrik karriär. Beckmann har skrivit ett utgivningsavtal med Warner Chappell och kommer börja turnera med etablerade Texasbaserade artister så som Wade Bowen och Randy Rogers. Framtiden ser ljus ut för William Beckmann och för alla oss som inte kan få nog av hans fantastiska röst.

Den här observationen är egentligen bara ett svepskäl för att jag ska få skriva en artikel jag väntat på att få skriva i snart 30 år, men nu när jag kläckt den så ligger det ändå något i den, tycker jag. Åtminstone tillräckligt för att använda som ursäkt för att angripa en oskyldig boomer. Låt mig utveckla.

1975 gav den unge musikern Lars Aldman ut den svenska "musikrörelsens", alltså proggens, måhända värsta album på skivbolaget Nacksving. Det är inte så att kvaliteten på musiken på Nånting har hänt är så dålig; även om den är högst underhållande usel (mer om det nedan) så lär betydligt sämre saker ha getts ut. Nej, huvudproblemet är att skivan är så otroligt nervöst programmatisk. Den checkar precis alla boxar i genren som Lars tror sig behöva checka, och det är som om en låt noggrant avdelats till varje nuvarande grej som måste avhandlas om man är en del av "rörelsen". Faktum är att jag tänker gå igenom dem allihop:

Döda zonen är den livsbejakande revolutionärens typiska protest mot det grå, snöpta, förstockade, kalla majoritetssamhället.

https://www.youtube.com/watch?v=I4vBqvA2Yso

Nånting har hänt är den obligatoriska känsliga kärleksvisan, med textrader som "Nånting har hänt jag känner det här inne / Det växer och värmer, det styvnar och det rinner" (!).

Jag och min lilla vän etablerar korrekt position i jämlikhetsfrågan.

Atlas Copco förklarar hur ond kapitalismen är utomlands, mer specifikt Sydafrika, "Där afrikanen slavar kuvad / för feta rika vitas skull".

Erikson förklarar hur ond kapitalismen är i Sverige, med den till förbannelse uttjatade tropen med en arbetsplatsolycka på grund av "ackord". Det framstår som uppenbart att Aldman aldrig satt sin fot på en fabrik, utan bara hört om detta scenario i sina förebilders låtar.

Haga är en nick till Göteborg och den aktuella ockupationen. Där lyckas han få med självaste Ulf Dageby på klarinett!

Flamberad femtilapp som utspelar sig på "Gröna Dollarn vid hotell Metropol" är något slags försök att skriva i en lite mer poetisk Hoola Bandoola- eller Blå Tåget-anda som går spektakulärt på röva, som man säger i hans hemstad: "Flamberad femtilapp eller en grillad tia med påmm fritt / läckra och kryddade, lätta att tugga och svälja".

Livets mening är på sätt och vis skivans mest fascinerande låt: ett outhärdligt manierat försök till Peps-reggae som endera hoppar på gröna vågen-tåget med en lilltå, eller ironiserar över det. Det är omöjligt att avgöra, men den är lika gräslig oavsett. "Men här ute på landet där e luften så klar / och det gör att haschet smakar så bra / men, vad är det, huvudsaken är väl att man mår bra?".

Generationslåten slutligen är den episka Dylan-balladen med odödliga visdomar som "Nej, trygghet är en egotripp, en livslögn om mitt och ditt / När ingenting är någons fastän några stulit allting".

https://www.youtube.com/watch?v=RfslTfJUz-8

Hela plattan är som en nidbild av "rörelsen", utförd av någon som så uppenbart hemskt, hemskt, hemskt gärna vill höra till. Det finns inte en originell ton eller tanke, utan bara andra klassens utföranden av vid det laget väl etablerade figurer.

Det pikanta i sammanhanget, som för mig närmre min inledande betraktelse, är att Lars Aldman sedermera växte upp och blev musikjournalist. Han var en av de tongivande, lite äldre, figurerna i det 90-tal som kretsade kring tidningarna Pop och Sound Affects, där progg regelbundet beskrevs som en sjukdom. Bokstavligen.

Om hans kollegor, som gärna koketterade med att beskriva sig själva som "en extrem åsiktsfascist" kände till Aldmans ohyggliga brott mot pophistoriematerialismen så var det inget de någonsin låtsades om. Man får anta att de visste, men höll honom om ryggen, för någon offentlig kampkvart organiserades aldrig.

På grund av detta kan det eventuellt vara så att några ungdomar en kväll för 25–30 år sedan av rent rättvisepatos busringde till Aldman och lurade i honom att de var fans av hans skiva. Aldman svarade eventuellt med extremt besvärade och generade hummanden om "ungdomssynder", och samtalet kan eventuellt ha pågått ganska länge innan de nedriga ungdomarna i fråga bröt samman i skrattparoxysmer, och det sista Aldman enligt uppgift morrade mellan tänderna innan han lade på var "ni vet att det är jävligt lätt att spåra samtal, va?"

Vad är då min slutpoäng med de här taskigheterna? Ja, inte att Aldman var värre än någon annan, så klart. Han råkade bara ha varit med så länge att den korrekta nuvarande grejen hann bli totalt pestsmittad och bannlyst. Many such cases. Hans 90-talskollegor var givetvis precis lika nervösa och boxcheckande som han var när det begav sig. Eftersom de var den "ironiska generationen" var de det dock om popmusik, film och kläder, inte politik. Nu har det åter svängt, och det är politik igen.

Så sammanfattningsvis: intet nytt under solen. Ämnena må skifta, men rödgardismen bestå. (Och skaffa skivan!)

När Sjostakovitj behövde hantera att han låtit sig göras till kommunistpartiets poster boy, för att undvika att hans familj skulle skjutas i nån källare, skrev han de mest rasande stråkkvartetterna i musikhistorien. De får bitvis norsk black metal att låta som ett glatt lamm på grönbete. Faktum är att det finns en subgenre med metal-covers på dem. Varenda ton är ett rostigt spett i Stalins öga. När Sjostakovitj skrev den berömda åttonde kvartetten umgicks han med rätt seriösa planer på att ta livet av sig, eftersom han inte stod ut med skammen över att ha tvingats gå med i partiet.

Det må vara eländigt att vara ryss, men äkta rysk oförfalskad vrede är något vackert och upplivande, och den nådde kosmiska höjder under sovjettiden. Kanske att man vågar hoppas på lite sådant under de kommande åren även i väst när räkningen ska göras upp med det moras av totalitärt clowneri som vår civilisation sjunkit ner i.

https://youtu.be/tby5aMrMu6Q

Många har idag orimliga förväntningar på att olika sorters konstnärliga utövare, framför allt kanske skådespelare och musiker, ska vara något slags ideologiska föredömen. Men ideologi är inte nödvändigtvis deras gebit. De har ägnat hela sina liv åt att bli bra på andra saker.

En majoritet av mina ännu verksamma favoritartister inom populärmusik samt favoritskådespelare, särskilt de från USA, har valt att tyst eller öppet tramsa med i det nuvarande årets fasor. De måste, oavsett vad de tycker, låtsas älska BLM och Drag Queen Story Hour, på samma sätt som kineserna 1968 tvingades dyrka en konstgjord mango eftersom Mao sagt nånting om mangos någon gång på fyllan. Jag kan dock fortfarande avnjuta deras konst på dess egna premisser, eftersom jag helt enkelt låter bli att följa dem på Insta.

Jag brukar gå långa omvägar runt den värsta moderniteten när jag konsumerar till exempel ljudböcker och poddar, men ibland letar den sig så klart in indirekt. Vid de tillfällena förstår jag litegrann av hur det är att leva i en diktatur, där man hela tiden måste göra små trosbekännelser till partilinjen. Det är lika genant för den som gör det som den som bevittnar det.

En produkt där jag får stå ut med lite sådan sekundärskam är den officiella Grateful Dead-podcasten, ”The Good Ol' Grateful Deadcast”. Den görs som sig bör av medelålders godmodiga amerikanska nördar, som avhandlar sunda och betydelsefulla spörsmål såsom exakt vilken av kvällarna på Fox Theater i St Louis i oktober 1971 som övergången mellan ”China Cat Sunflower” och ”I Know You Rider” satt bäst, samt exakt vilket av Owsleys specialbyggda slutsteg som Ramrod tappade på Keith Godchauxs tå efter konserten.

Det här är vad podden består av till 90 procent, och gott så. Men eftersom det här är en utsändning från den vinnande sidan i kulturkriget så kan man liksom inte riktigt hindra clownstanken från 2020-talet att sippra in emellanåt. Det hostas och harklas lite ursäktande när 60-talets fria freak-ideal stundtals gnisslar mot den glädjelösa pronomen-rödgardism som blev dess barnbarn. Men de inblandade är för gamla för att vilja stå i centrum för en struggle session, så man bara mumlar rätt saker och går vidare.

Det blir också pinsammare ju längre bort från den faktiska kreativiteten man rör sig. Sin absoluta nadir nådde podden nyligen i ett avsnitt helt dedikerat till akademiker som ägnar sig åt så kallade "Grateful Dead Studies". Ni kan precis föreställa er hur deras röster lät. Och som ni korrekt misstänker fick vi bland annat veta hur frigörande det var för en sociolog att han kunde uppleva "the queerness of [his] Jewish body" när han dansade på Grateful Dead-konserter (autentiskt citat).

Jag hoppas att det filas på en del låttexter, kanske rentav hela filmmanus, just nu, av berömda artister, i samma anda som Sjostakovitjs stråkkvartetter. Så småningom kommer de att hämtas upp från den där dolda mappen på datorn, när den värsta kulturrevolutionen bränt ut sig. Jag ser fram emot det.