Bäste kapten! Man kan försöka förstå fenomenet Mozart genom att tänka sig honom i tre olika gestalter. Den första den flitige och förnuftige Mozart. Den Mozart som kan ge uttryck åt oanade insikter i musikteaterns väsen, resonera detaljerat om hur arior ska byggas upp för att passa in i helheten i en viss opera och vilka sångare han helst vill ha. Den andra Mozart är den vi tror vi känner från filmen om Mozart och Salieri. Den märkligt barnslige man som gärna skrev olämpliga brev till sin kära hustru och plötsligt kunde börja jama som en katt och slå kullerbyttor.

Den tredje Mozart möter vi i kompositionerna där den överlägsna musikaliska kompetensen alltid utrycks i enlighet med hans grundläggande estetiska uppfattning: musiken får aldrig såra örat. Vi ska ägna oss åt denne Mozarts instrumentalmusik. Hans lika framstående vokalmusik behandlas i nästa kolumn.

Kapten! Var vänlig att ta oss till Salzburg 1772 där den femtonårige Wolfgang Amadeus tar igen sig efter en längre Italienresa genom att komponera bättre underhållningsmusik. Hans divertimento i D-dur för stråkorkester är en vänligt road inbjudan till en sinnesrörelsernas harmoniska lek i en tänkt idealvärld. Musiken liksom frågar, är det inte här vi behöver träffas en stund?

https://www.youtube.com/watch?v=1UfylU-Jc00

Förstaviolinerna inleder med fem lugnt fallande toner samtidigt som resten av orkestern spelar ett rytmiserat ackord: ”ta-ta-ta-ta…”. Därefter tar första- och andraviolinerna några snabba danssteg.

När violinerna dansar är det bara basstämmorna som driver den motoriska ”ta-ta-ta-ta”-rörelsen vidare. Altfiolerna ligger stilla på en så kallad pedalton och blir ett tillfälligt musikaliskt dansgolv för violinernas sextondelar. Det är så Mozart arbetar. Hans musik är fylld av uttrycksfulla och skönhetsskapande detaljer i så perfekta proportioner att man knappt märker dem på grund av det självklart övertygande helhetsintrycket.

Medan vi resonerat har kapten, påpasslig som alltid, på eget initiativ tagit oss till Wien den nionde mars 1785. Dagen då Mozart blev klar med sin 21:a pianokonsert. Vi lyssnar på andra satsen som börjar 14:10 och slutar 20:20.

https://youtu.be/irpuPEHEKuM?t=850

Förutom det ovan sagda, vad kan sägas om styrkan i denna förtrollande musik och det andante som ibland kallas ”Elvira Madigan” efter filmen där den har en nyckelroll?

Kanske att vi här, under den skimrande ytan i Mozarts musik, finner ett insiktsfullt spel mellan fenomen som verklighet, minne, sorg och död.

C-durkonsertens andra sats börjar som ett vackert minne i form av en drömsk durmelodi i stråkarna. Men strax gör denna melodi flera stora språng samtidigt som blåsarna sätter in accentuerade ackord. Drömmen rister till, vi är i moll, och dissonanser inträder som i varje annan tonsättares hand hade upplevts som skärande. En artig, korrekt och välklädd lieman gör en kort visit och sjunger sin lilla kusliga sång. Sedan försvinner han lika plötsligt som han kom och vi är tillbaka i det vackra minnet.

Vi har mött den demoniske Mozart, den Mozart som inte väjer för det svåra utan i sin konst gör det hanterbart, kanske begripligt, till och med upphöjt. Hur handskas denne Mozart med andra valörer av mörker som exempelvis det stormiga, oroliga, det verkligt upprörda? Sista satsen i symfoni nummer 40 i g-moll ger besked: alltid fullständigt engagerat, aldrig personligt påträngande. Kapten! Vänligen ta oss till Wien 1788 då vi vet att symfonin blev klar det året. Vi börjar lyssna vid 18:14.

https://youtu.be/BfcXoB9y4rc?t=1094

Mozart avslutade sin korta men spektakulära musikaliska karriär på topp. Den formidabla klarinettkonserten, oöverträffad i sitt slag, blev klar endast några månader innan mästarens för tidiga och oväntade död vid trettiofem års ålder december 1791.

Vi känner i konserten igen allt vi hört tidigare: det enkla materialet och dess briljanta användning, lättheten, det luftiga, det dansanta. Det nya är en avspändhet som vi gärna hade hört mer av från Mozart. Underbarnet utan barndom i vanlig mening hade äntligen hittat fram till det han allra mest behövde: arbetet som en obekymrad lek.

I sista satsens rondo är känslan kammarmusikalisk, full orkester används sparsamt, och stämningen är mild, nästan vilsam. Kapten! Var god koppla om till lokalresa i Wien och ta oss till oktober 1791!
Sista besöket i Mozarts odödliga musik för denna gång börjar vid 20:33.

https://youtu.be/xdVo0MsJMOc?t=1232

Dags för första akten i vilken vi träffar Wienklassikerna i unga år.

Kapten! Vi vill möta Haydn 1761 under hans inledande år som vice kapellmästare i tjänst hos furst Esterházy i Eisenstadt!
Vi slår oss ner i bankettsalen med sin legendariskt perfekta akustik. Haydns sjätte symfoni ”Le matin” står på programmet. Inledningen är en finstämd tonmålning av solens långsamma uppstigande över ett leende landskap. När den rörliga allegrodelen i första satsen börjar möts vi av en mild glädje som Haydn förmedlar i varje motiv och med vänligt faderlig hand fördelar mellan alla instrument och instrumentgrupper. Vi förstår att vi lyssnar på den begynnande wienklassicismens överlägset främste symfoniker trots att Haydn endast är tjugonio år när han skriver på kontraktet för Furst Esterházy.

https://www.youtube.com/watch?v=A6fEXKWp50I

Haydn och Mozart var vänner, men vi vet inte säkert när de träffades första gången. Det kan ha varit 1784 då Mozart är tjugoåtta år, ett år yngre än när Haydn skrev sin sjätte symfoni. Vad komponerade Mozart då? Bland mycket annat sex pianokonserter.

Kapten! Ta oss till Wien den 12 april 1784. En balett för musikerfingrar förklädd till pianokonsert blev klar den dagen, och med lite tur kan vi åhöra första repetitionen innan premiären!

https://www.youtube.com/watch?v=fciaxuZY6zA

Den sjuttonde pianokonserten i G-dur är ett fint exempel på Mozart som den förste verkligen mästaren i genren pianokonserter. Hans överlägsna musikaliska begåvning nådde en ny mognad just vid den tid som pianot lämnade experimentstadiet och blev ett fullt fungerande instrument.

Vad sysslade Beethoven med när han var i samma ålder som Mozart var 1784?

Kapten! Koppla om till lokalresa i Wien och ta oss till år 1799!
Beethoven är tjugonio år och en redan erkänd mästerpianist när han ger ut sin åttonde pianosonat. Den får opus 13 och döps av förläggaren, med Beethovens gillande, till ”Grande sonate pathétique”. I våra dagar brukar den helt enkelt kallas ”Sonata Pathétique”.

I sonatens första ackord möter vi en Beethoven som tydligt skiljer sig attitydmässigt från sina närmsta föregångare Haydn och Mozart. Ackordet är i c-moll, i stark nyans, ligger långt ned i registret och är med sina sju samtidiga toner närmast ett statement. Beethoven planterar sin sonat djupt ner i den musikaliska myllan och är inte rädd för en tillfällig bryskhet om han känner att detta krävs för att fånga uppmärksamheten.

https://www.youtube.com/watch?v=a8XYrNrlBj4

Så dags för andra akten i vilken vi möter de tre mästarna mot slutet av sin respektive gärning.

Vi börjar åter med Haydn och stannar kvar i Wien år 1798 då Haydn detta år, nu sextiosex år gammal, blir klar med sitt näst sista större verk, oratoriet Skapelsen. Under de första åtta minuterna och trettio sekunderna går vi från kaos i den bibliska skapelsens början till ”Varde ljus!”

https://www.youtube.com/watch?v=NhxwoTsrFzQ

Det första uppförandet var en storartad upplevelse både för tonsättaren och den exklusivt inbjudna privata publiken. Svensken Fredrik Samuel Silverstolpe var på plats och rapporterade att när den inledande musiken illustrerade ”Varde ljus” var det som att Haydns ögon lyste upp och utstrålade ljus och att publiken var så förtrollad att framförandet fick avbrytas flera minuter innan man kunde fortsätta.

Nu ber vi kapten ordna ett återbesök på Burgtheater i Wien den 26 januari 1790 där buffan ”Così fan tutte” uruppförs. Mozart är trettiofyra år gammal och har ett år kvar att leva. För eftervärlden är han en av alla tiders största operamästare och det har därför sina svårigheter att välja ett visst avsnitt ur något av hans mästerverk såsom representativt. I stället tar vi något otypiskt, men ändå lysande. En terzett där naturstämning smyger sig in i form av rullande vågor i stråksektionen. Så brukar inte Mozart arbeta, men när han nu gör det gör han det förstås perfekt.

”Soave sia il vento”:

https://www.youtube.com/watch?v=a_0FHyF3Pyk

– Kapten! Sista lokalresan för denna gång går till år 1826, året före Beethovens död då hans sista större verk, den sextonde stråkkvartetten i F-dur fullbordas!

Samtidens breda publik var oförstående inför Beethovens sista stråkkvartetter. Tjajkovskij var ambivalent inför dem. Numera hyllas de ofta. Under alla omständigheter är de absolut unika. Till lyssning väljer vi en sats som är förhållandevis lättsmält, Vivace vid 7:05. Håll i hatten och häng med!

https://www.youtube.com/watch?v=dst6wltVbr8

Nästa gång följer vi upp frågan om vad klassisk musik är med frågeställningen: Vad är det som är musikens material, det som tonsättarna har att arbeta med?