Förra veckan gjorde Block trick med en ny snöskoter, och blev själv överraskad vilken styrka den hade. ”Massor av kraft upp på höga höjder, och wheelies hela dagen! Mycket att lära med den nya skotern – ska bli roligt!” kommenterade han då.

https://www.youtube.com/watch?v=LuDN2bCIyus

Han semestrade tillsammans med familjen i en fjällstuga i Utah, och delade bilder och videor på Instagram tidigare under dagen i går, inklusive en där han berättade om sin stora glädje över att han skulle få köra snöskoter. Det var vid ett tillfälle när han senare körde själv upp för en brant sluttning som skotern han åkte på välte, och landade ovanpå honom. Polisen tillkallades, och han dödförklarades på olycksplatsen, rapporterar Daily Mail.

Block efterlämnar sin fru Lucy och tre barn, däribland sin 16-åriga dotter Lia som också tävlar i rallycross.

”Är det inte tufft att vara ensam kvinna?” Det är en fråga jag fått ofta under min motorsportskarriär.

Jag har ingenting att jämföra med, eftersom jag aldrig varit en man. (Dock identifierar jag mig ibland – som den småbarnsförälder jag är – som en ickebinär och uttorkad disktrasa.)

Visst har det stundtals varit tufft att vara ensam höna i tuppgården. Man måste bevisa att man har där att göra – flera gånger om. Men, många verkar glömma fördelarna man får som kvinna, om man slår igenom. Därför är det viktigt att skinnet på näsan inte flagnar när det är som tuffast. Segerns sötma smakar extra gott när vägen varit krokig. Och min krokiga resa har varit både rolig och lärorik.

Jag har såklart funderat mycket på min egen karriär och varför jag hade så få kvinnliga kollegor. Vissa saker är tydliga. Många tjejer avslutar tyvärr sin karriär i övre tonåren, ofta på grund av den tuffa miljön. Både sorgligt och onödigt, tycker jag. Den machokultur som präglar motorsporten är ganska inbiten, och det är viktigt att lära sig hantera den. Man måste vara stark och säga ifrån när gränsen är nådd, men det är också viktigt med distans. Man kan inte peppra med metoo-hashtags så fort man får en dråplig ”komplimang”. Det kommer dessutom alltid finnas missförstådda rallyproffs som själv aldrig nådde någonstans, och som gärna ropar ”åk hem till spisen” när man misslyckats. Som kvinna har man ögonen på sig eftersom man är en udda fågel, och det är ofta nära till dråplig kritik.

Det råder även en kultur av låga förväntningar på kvinnliga förare. Som när jag gjorde mitt första test med den värmländska motorsportprofilen Per Eklunds supercar. Min sambo stod bredvid Eklund längs banan. I första kurvan ställde jag upp bilen för att få runt den på en sladd, varav Eklund utbrister "ÖJÖJÖJJJJJ, är ho’ lika vilder i säga elle’??" och armbågar sambon i sidan, tillsammans med ett gubbskratt. Visst kan miljön skava och vara tröttsam ibland, så vad är receptet? Min räddning har oftast varit att skratta och rycka på axlarna. Och när skratten står mig upp i halsen, flyttar jag fokus. Jag hittar istället inspiration, gemenskap och energi hos alla de förebilder och inspirationskällor jag har omkring mig. De människor som skaver utgör trots allt en liten procent, även om skavet kan bli till ett sår de stunder skinnet är skört.

När jag tröttnat på plumpa kommentarer om allt från min rumpa till min knullrufsiga hjälmfrisyr, flyttar jag fokus till de män jag har omkring mig, som inte gör någon skillnad. För de är, och har varit, väldigt många. Allt från min pappa, till mekaniker, ingenjörer och sponsorer. Som genuint backat upp mig under min karriär, och som jobbat dag och natt för att jag ska kunna hänge mig åt min passion att köra bil. De män som respektfullt behandlat mig som vilken förare som helst, sett min talang, och gett mig verktyg för att lyckas. Trots att reviret i depån kan kännas ganska inkissat, har jag alltid känt mig välkommen att kliva över gränsen. Det har alltid stått någon och sträckt ut sin oljiga och trygga näve, medan någon halvfull neandertalare står i bakgrunden och ropar ”visa pattarnaaa!”. Jag har alltid haft klippor i teamet. De som knackat mig på hjälmen innan jag kört ut ur depån, tittat mig bestämt i ögonen och påmint mig om det allra viktigaste: ”Jag tror på dig!” Jag har även haft fantastiska kvinnor i min närvaro. Inte minst min co-driver Miriam Walfridsson som jag delat allt och lite till med under många år, och som till 100 procent förstått, drivit på och stöttat.

Under 70-och 80-talet fanns en fransyska som fullkomligen bredsladdade ifrån alla fördomar som fanns (och då fanns betydligt fler). Rallyföraren Michéle Mouton har varit en av de viktigaste inspirationskällorna för mig. ”The Black Vulcano” som hon kallades, tävlade med en Audi Quattro i klassen Grupp B, en klass med tillnärmelsevis monstruösa rallybilar på närmare 400 hästkrafter. Eller som rallylegenden Juha Kankkunen sa: ”WRC är för pojkar. Grupp B är för män”. Han fick dock äta upp det uttalandet, eftersom Michéle åkte ifrån de allra flesta. För mig är hon en legend, och med en inställning som tilltalar mig. Hon gjorde aldrig en stor grej av att hon var kvinna, utan lät resultaten tala för sig själva. Hon var cool, målmedveten, samtidigt som hon behöll sin kvinnlighet. I de stunder jag tvivlat på mig själv, har jag tänkt på Michéle. ”Kan hon, så kan jag också.”

Jag hade nyss köpt en burgare på McDonalds under en stressig resa till ett sponsormöte. Ett utländskt nummer ringde och jag svarade samtidigt som jag tog en stor tugga av burgaren. ”Hello Ramona, this is Michéle Mouton”, hörde jag en röst säga, med en fransk brytning. Det är ju då typiskt att jag ska ha hela käften full med hamburgare när min största idol ringer, tänkte jag. När jag till slut lyckades svara med bultande hjärta, gratulerade Michéle till min vinst i SM-finalen och berättade hur glad hon var över fler kvinnliga förare som gör avstamp i rallyvärlden. Snacka om att det värmde i mitt passionerade rallyhjärta.

Hur individualistisk och självständig man än är som person, kan man ibland behöva stöttning. Någon som visar vägen, någon som hjälper till, eller någon som bara förstår. Någon som inspirerar och är banbrytande. Någon som är modig och vågar avvika från trånga åsiktskorridorer, och som bekräftar dina egna idéer och filosofier. Jag kallar dem för fyrar. Människor som står stadigt förankrade och lyser, även när det känns mörkt. När axlarna blir för tunga, kan det räcka med några telefonsamtal, eller några möten. Eller kanske bara läsa några tweetar. Det finns ganska många där ute. Människor som kan lätta bördan från dina axlar, så du orkar rycka på dem igen, och hitta glädjen i det du gör. Som får dig att fortsätta sträva mot dina mål, och påminna dig om vad som är viktigt. Håll igång elden, håll fast vid din passion och dina principer. Men glöm inte att ta hjälp när elden svalnar till glöd.

https://youtu.be/zQgzLiFUi9Q

Fjärilarna fladdrar i magen. Jag drar åt sexpunktsbältet igen och väntar på att bli framvinkad till startplattan. Karossen vibrerar av tomgången. Jag känner en svag doft av högoktanigt bränsle i kupén. Min mekaniker ger tummen upp – allt är ok. Kroppen är full av självförtroende, som den ska vara inför ett heat. När man känner sig kapabel att vinna över naturlagarna – då är man redo för start.

Funktionären vinkar fram mig till startlinjen. Jag varvar, gör en provstart och rensar däcken. Väl framme vid linjen stirrar jag in i ett par spänstiga skinkor. Jag reflekterar över vad mina manliga konkurrenter tänker på nu – startlampan eller grid girlsen? Jag fnissar lite lätt för mig själv. Okej Ramona, fokus. Tre djupa andetag. Distraherande tankar försvinner likt moln på himlen, och kvar finns bara här och nu. Innesluten i min integralhjälm, fastspänd utan ett millimeters glapp formas jag till ett med bilen. Pulsen ökar. Likt bombens epicentrum sitter jag och väntar på den stora explosionen.

Jag ser att start-funktionären förbereder sig. Jag lägger i ettans växel, det smäller till bestämt i dogboxen. Med bestämda steg vandrar funktionären över startplattan och ser till att alla sex förare är redo. Alla gör tummen upp och nickar. Starten går inom några sekunder. Mina ögon väntar på att den röda lampan ska bli grön. Adrenalinet pumpar och jag hör hjärtat pulsera genom hjälmens resonans. Kroppen förbereder sig på både krig och eufori. ”Nu jävlar”, säger jag till mig själv. Kopplingen är i dragläge, jag varvar upp till 6200 rpm, responssystemet smattrar öronbedövande. Snart gäller det, snart smäller det. Röda lampan slocknar – pang! 0–100 på två sekunder. Kroppen går som på autopilot, det finns inte utrymme för tankar. Likt ilskna getingar forcerar alla bilar fram till första kurvan. Karosser nöts och smäller mot varandra. Jag parerar slagen med ratten och fokuserar på kurvan. Det finns inget annat viktigare här och nu, än att vara snabbast och först.

Efter heatet kör jag in i depån. Har det gått bra, möts jag av hurrande mekaniker. Har det gått dåligt, får jag en tröstande kram. Bilen hissas upp, muttermaskinerna smattrar, bilen förbereds för nästa heat. Jag gör en snabb genomgång med min chefsmekaniker innan jag sätter mig ner och analyserar körningen. Vad kan göras bättre till nästa heat, vad ska vi ha för taktik? Min motoringenjör analyserar värden och ställer in nya startvarv. Vill du ha något att äta? Cateringpersonalen ser till att jag är mätt medan mekaniker springer runt med styrstag och buntband. Jag känner ända in i märgen hur alla i laget gör allt för att vi ska lyckas. Det finns inget jag, utan bara vi. Varje person kan vara en felande länk, alla har ett ansvar. Vi ställs inför många problem under tävlingarna, och ofta under hård tidspress. Jag har många minnesbilder av genomsvettiga mekaniker, som bara sekunder innan deadline bränner av ett stort leende med oljig mun, tillsammans med en skitig tumme upp. Vi fixade det. Igen!

Det jag just beskrivit är bland det bästa med motorsport. Lagandan, farten, adrenalinet, närvaron. Livet jag har levt sedan jag var tolv år gammal. Men när jag blev äldre, runt 30-årsåldern, kom ibland existentiella funderingar. Vad tjänar det till att åka runt och gasa i en bil egentligen? Hur förbättrar det världen? Lite som när man plötsligt drabbas av distans under fotbolls-VM. Vad fasen, här sitter man och engagerar sig i vuxna män som jagar en liten boll…!

Jag visste aldrig vad jag ville bli när jag var liten, men jag visste att jag älskade att köra bil.

Jag hade ett hyfsat läshuvud men lade mina universitetsstudier i fysik åt sidan för att satsa på motorsport. Just för att det var så kul! När jag var yngre drevs jag bara av glädje och passion, men allt eftersom jag blev äldre växte behovet av att fylla ett djupare syfte. Självuppfyllande i att vara bäst blir mättat ganska snabbt – såtillvida att man inte är narcissistiskt lagd. När jag blev äldre behövde jag incitament på djupare plan. Tidens tand skrubbar av det ytliga lagret, och behovet av att lämna något till eftervärlden ökar. Därför har det blivit viktigt för mig att kunna inspirera andra, vilket jag bland annat gjort genom mentorskap och föreläsningar.

Jag glömmer aldrig när jag rullade ner från målrampen efter att som första kvinna vunnit SM-finalen i rally 2013. En ung rallytjej, som följt mig, stod med tårar rinnande nedför kinderna. Jag vevade ned rutan, tog henne i handen, och hon berättade hur mycket detta betydde för henne. ”Jag tänker, att kan du, så kan jag också”, sa hon med bruten röst. Det högg till i bröstet när jag insåg att jag inte bara segrade för mig och laget, utan kanske även för andra. Bilkörning är så mycket mer än att bara köra bil och ha kul.

Man får inga akademiska poäng när man går bilsportens skola, men man blir en entreprenör rik på livserfarenhet och skinn på näsan. Motorsport innehåller ekonomi, försäljning, marknadsföring, problemlösning, psykologi och hälsa. Och man lär sig mycket om den hårda delen av livet, när vittring av framgång, pengar och uppmärksamhet tar fram de mest oanade sidorna hos människor. Är man godtrogen får man käftsmällar, men med tiden lär man sig ducka. Man lär sig stå med båda benen i en avskalad verklighet, allt medan skinnlagret på näsan växer sig hårdare. Det kan vara en hård miljö, men man upplever å andra sidan väldigt mycket kärlek. Sammanhållningen jag upplevt i ett motorsportlag, är något jag aldrig nuddat vid i mitt övriga yrkesliv. Att jobba tätt tillsammans, fullpumpade med adrenalin och tävlingsvilja, gör att miljön blir helt ofiltrerad. Man är sig själv inifrån och ut, skrattar och gråter tillsammans, och hittar vänner som man alltid kan lita på när det blåser.

Motorsporten har gett mig värdefull livserfarenhet, och en trygg känsla av att jag kan bli avsläppt vart som helst i världen, med tomma händer. Jag klarar mig. Jag har inspirerats av problemlösare omkring mig, i verkstäder och depåer. Jag har lärt mig att det mesta går att lösa. Jag har varit i både slott och smörjgropar, och insett att ingen är märkvärdigare än någon annan. Män som kvinnor, societet som underklass. Jag inbillar mig att mina sinnen och min intuition har förstärkts tack vare en rik upplevelsebank och breda perspektiv, och jag har fått andra referensramar än vad jag tror ett ”vanligt” jobb skulle ha givit mig. Jag har lärt mig att bryta ihop för att nästa sekund spotta mig i näven och tänka framåt. Jag har varit tvungen att träna hjärnan att tänka positivt. Motorsport har därför gjort mig mentalt stark.

Detta är något jag är stolt över att kunna förmedla – inte minst till mina barn. Det, och vikten av att hitta sin passion i livet. Att låta glädjen och tryggheten ligga till grund för att våga utforska och uppleva livets alla sidor. Att få flyga fritt utan att bli vingklippt – för att sedan landa där dit hjärtat har lett. Vare sig det är i en rallybil, på en fotbollsplan, eller bakom ett skrivbord.

I tidigare delar har vi skrivit om att ta bilen till naturen —  men nu är körningen i fokus. Här är fyra svenska körupplevelser som garanterat gör dig till bättre förare i sommar – när du ska ut till haven, bergen, och skogen.

Folkrace – inkörsporten till tyngre maskiner

Har du behov av fart men ingen som förstår dig? Less på att inte få ut aggressionen över dåliga bilförare och långa köer? Då kan du, helt ovetandes, vara i behov av folkrace – en av de mest populära motorsporterna i landet. Sporten har också den fördelen att den inte ruinerar din ekonomi (en folkracebil kostar 6500 kr), vilket de tyngre alternativen gör.

Du behöver förstå vad en plåtkaross tål och skaffa dig en känsla för det mjuka underlaget — det handlar inte bara om att gasa. För att det ska bli givande behövs såklart fler medberoende på banan. Får du inte ihop sex personer, vilket brukar vara minimum, kan du till exempel vända dig till Torpa gård, dit fler söker sig till ”Öppna grupper”.

För att få köra folkrace behövs bara lite vett. Du behöver inte ens ett körkort, bara vara 15 år fyllda. Bilarna går inte snabbare än 80 km/h (eller det är i alla fall tävlingsbegränsningarna).

Torpa gård dövar även eventuell ångest för motorsport och miljöpåverkan. Genom att noggrant välja uppvärmningsmetoder samt drivmedel till fordonen, påstår familjen Samuelsson att anläggningen är 98 procent fossilfritt (lantbruket inkluderat).

Inte sugen på att åka till Borensberg på semester? Kolla då din närmsta motorklubb. Det är inte omöjligt att de arrangerar uthyrning av folkracebilar för hela gäng. Se även Sundsta säteri utanför Norrtälje.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Drifting – varför köra framåt när det är roligare på sidan?

Låt oss börja från början. Vad är drifting? Vi låter driftingens virtuos, Ken Block, berätta med rörliga bilder:

https://www.youtube.com/watch?v=PrqYohBV58o&t=160s

Nu tillbaka till Sverige och Mantorp. Din hjälm är helt befriad från klisterlappar som marknadsför sliskiga energidrycker. Du sitter i en vanlig Volvo v40, ingen hypertrimmad superbil, men trots det kommer du att manövrera bilen på ett helt nytt sätt och troligtvis överraska dig själv. Med hjälp av två framgångsrika tävlingsförare kommer du också förstå teorin bakom väggrepp och utveckla en känslan för den gyllene gränsen mellan grepp och drift.

Nyckeln är däcken. Det är inte vanliga däck som ingår i paketet, utan en utanpåliggande ring av nylonförstärkt plast med extremt låg friktion mot marken.

Varför tipsar vi då bara om Mantorp? För att andra anläggningar vill att du kommer med egen bil. Det är bättre att du slirar sönder kopplingen på någon annans bil.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Racing – för att allt går snabbare i en formel-bil

De flesta racingbanor i landet erbjuder racingkörning, men Gelleråsens utbud attraherar oss mest. Sedan några år tillbaks driver Richard Göransson, f.d. detta racingproffs, den berömda anläggningen i Karlskoga och han vet vad besökarna gillar: Porsche Cayman GTS med 365 hästar, samt legends- och formulabilar. Det är det sista alternativet som kittlar oss lite extra.

Bor du eller semestrar du i Norrland är Skellefteås nya satsning, DriveCenter Arena, intressant. Här bjuds på 4 270 perfekt doserade metrar och Skandinaviens längsta racingbana. Vi gillar också Mittsverigebanan i Härnösand och deras Mazda 3-alternativ. I söder går vi igång på Sturups erbjudande om att vina fram i barndomsdrömmar som Porsche Cayman S och Porsche 911 Carrera.

Tillbaka till Gelleråsens formulabilar. Vill du bli kung för en dag får du så klart slanta, men kom ihåg att det är formelbilar vi talar om. Din körning analyseras av experter och i utbildningen ingår också det praktiska provet för formelbilslicens. Komplettera med en teorikurs och licensen är din.

FARTUPPLEVELSE: 5 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Terräng – över stock och sten med hedern i behåll

Svag för jeepens fantastiska överlevnadsförmåga och dess runda, vackra ögon? Då är 4x4 Event i Knutstorp, Skåne, din plats. Här väljer du mellan Jeep Wrangler, Wrangler Unlimited, Cherokee eller Grand Cherokee. Instruktörerna Jerk och Dan har byggt alla tänkbara hinder en terrängbil kan klara, och för en dag kan du ratta vad du vill, över vad du vill: branta backar, vattengravar och stockar. Har du behov att snacka fyrhjulsdrift och haldexkopplingar med någon som lyssnar, har du kommit helt rätt. Fastnar du för terrängkörning kommer du gilla att de också erbjuder bärgningskurser med winsch samt en specialresa till bergen i Utah.

För att få mer naturupplevelse beger man sig fördelaktigt till Offroad Camp i Dalarna. Fordonen är så kallade UTV:er (utility vehicle) och terrängen är slingrande skogsvägar och steniga stigar som ingen längre går på. Är du ny i UTV-världen rekommenderar vi dig att titta närmare på dessa små, men otroligt mångsidiga, skapelser som idag används både av lantbrukare och jägare. Maskinerna hos Offroad Camp är utvalda för fart och lek, och vi lovar att du kommer att söka på begagnade maskiner när du kommit hem från resan. Visst kan det vara bra att ha en UTV på uppfarten om bilen behöver dras loss ur snön till vintern? Dessutom blir du grannarnas nya hjälte.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 3 av 5

Under hela förloppet, medan hans bil fortfarande rullade, talade Herta med teamet via sin hjälmradio. När det tog stopp sa hans far, Bryan, åt honom att han skulle stanna kvar fastspänd tills räddningspersonal kunde befria honom från bilen.

Herta klarade kraschen bra, och kommer att köra helgens tävlingar, låt vara med en ny bil. När han lämnade områdets sjukvårdsenhet fick han frågan hur han kände sig: ”Litet tråkigt för den racerbilen”.

https://twitter.com/IndyCaronNBC/status/1530254432792879106

Indianapolis 500 är med sina 300 000 åskådare den största sporttävlingen i världen, efter cykeltävlingen Tour de France. Loppet körs i 200 varv och har en total längd på 500 miles, vilket motsvarar 805 kilometer. Varvrekordet på 37,895 sekunder innebär en medelhastighet på 382 kilometer per timme.

Trots vinsten i Ferrari Challenge säger Gatting att de måste ändra tankesättet i den mansdominerade motorsportvärlden: ”Många tror fortfarande att kvinnor inte hör hemma i sporten. Att vi inte är tillräckligt bra, tuffa, konkurrenskraftiga eller starka nog. En pallplats skulle visa dem”.

Le Mans är tillsammans med Indianapolis 500 och Monaco Grand Prix de mest prestigefyllda motorsportevenemangen i världen. Tävlingen vinns av den bil som avverkar den längsta sträckan på 24 timmar; rekordet ligger på 541 mil. Laget måste balansera kraven på hastighet med bilarnas och förarnas förmåga att köra ett dygn i sträck utan mekaniska fel.

Den sista kvinnan att tävla i Formel 1 var italienska Lella Lombardi, 1976. Hon var då stallkamrat med Ronnie Peterson.