Det vanligaste skälet för ett avslag är att skylten väcker anstöt; den får inte anspela på alkohol, sex eller brottslighet. Av någon anledning dominerar dessa ansökningar på måndagar, skriver Göteborgs-Posten. ”Då kan vi se att en stor andel av de inkomna ansökningarna kommer från unga människor som har roat sig under helgen”, sa Eva Isaksen, utredare på Transportstyrelsen till GP för ett par år sedan.

Bland de skyltönskemål som inte får pryda bilen finns bland annat KRÖKA, OBETALD, STUL3N, UR2 SLO och PUNANI. Dagsaktuella förslag som 3LCHOCK och FUCK EL fick inte heller gehör.

Mc-entusiasten Anna Sofia Semrén berättar för SVT Nyheter att hennes förslag ASSNO1 märkligt nog inte godkändes. ”Jag tycker att den är fyndig. Jag heter ju Anna Sofia Semrén och är nummer ett, så jag fattar inte …”

Ett alternativ för Fury, om boxningskarriären verkligen är slut, är att bli bilbärgare. En del av alla sina miljoner har han nämligen lagt på att köpa en veteranbärgningsbil. En renoverad Bedford TK Recovery av 1973 års modell, med en vacker Morgonposten-blå hytt. Priset är inte offentliggjort.

Han visar upp sin fina Bedford på Instagram. I hytten sitter en glad hustru Paris och viftar med en Union Jack.

Någon som verkligen behöver veta om karriären är över är ordföranden i World Boxing Council (WBC), José Sulaimán, som ansvarar för den världsmästartitel Fury besitter. Han pratade med Fury i mitten av maj, och lämnade sedan beskedet att de inte kommer att ta titeln från britten: "Vi ger honom den tid han behöver [...] WBC kommer att stödja honom, vad han än beslutar sig för".

En vecka senare uttalade sig Sulaimán igen, och sa att det vore fantastiskt om Tyson Fury kunde möta innehavaren av de andra mästartitlarna så att han kunde kröna karriären med att bli odiskutabel världsmästare i tungvikt. Vet han något som ingen annan vet?

De andra titlarna innehas av Oleksandr Usyk, som först måste gå en returmatch mot Anthony Joshua. Just nu ser den ut att bli av den 20 augusti i Saudiarabien.

På den tiden då jag körde rally-VM var det vanligt med så kallade remote-servicar. Platser mellan tävlingssträckorna där enbart besättningen – jag och min co-driver – fick reparera bilen utan hjälp av serviceteamet. De vanligaste reservdelarna fanns med i bilen. Drivaxlar, styrstag, p-ändar, nyckelsatser och allehanda bra-att-ha-grejer var fastsatta i buntband.

På hög höjd i de mexikanska bergen minns jag hur svetten pärlades i pannan då vi hissade upp bilen för att byta en bromsslang som slagits sönder på steniga vägar. Det var bråttom bråttom. Domkraften fick jobba för fullt, klockan tickade och svetten blandades med smuts och blod på våra knogar. Runt om oss samlades mexikanska åskådare som ropade och hejade medan spärrnyckeln knarrade för fullt. Klart! En high five och sedan kastade vi oss in i bilen och körde iväg med fungerande bromsar.

Det är något speciellt med att meka själv. Att inte bara köra bilen, utan att lära känna den inifrån och ut. Man blir ett med bilen, och får tillfredställelse av att vara oberoende och självständig.

Att kunna klara av saker själv har alltid varit väldigt viktigt för mig. ”Ja kan själv” var bland det första orden jag sa när jag var liten, och jag hade ynnesten att ha föräldrar som lät mig testa, göra fel och göra om. Bygga självförtroende och få inpräntat i ryggmärgen att allt är möjligt. Jag tror fortfarande i vuxen ålder att jag kan fixa i princip allt, även om jag givetvis innerst inne förstår att det både är naivt och omöjligt. Det mesta går dock, men det tar lite längre tid eftersom det givetvis skiter sig då och då.

Jag tror att förmågan att kunna kontrollera och påverka sitt liv och sina ägodelar, är ett av människans mest grundläggande behov. Mekandet är ett av de hantverk som sakta tas ifrån oss då samhället går mot ännu mer bekvämlighet – både mentalt och fysiskt. Snart är vi inte i behov av att varken att röra oss eller tänka själva. Sedan urminnes tider är människan skapad för att lösa problem, laga och fixa sina tillhörigheter. Det mår man bra av. Kan vi till exempel inte meka med våra bilar längre, blir delar av vår själ urholkad.

Därför är det lite sorgset att de moderna bilarna blir alltmer svårmekade, och gör bilägaren mer beroende. Digitaliseringen har slagit med full kraft, både på gott och ont. Bilarna är säkrare med bromsassistsystem, backkameror, filbytesvarnare och allehanda sensorer. Dagens professionella mekaniker ser ofta annorlunda ut och använder andra verktyg. Roy och Roger-verkstäder är snart ett minne blott. Skitiga underarmar med spärrnycklar i händerna, byts ut mot skjortbeklädda armar som pluggar in diagnosverktyg och knappar med fingrar på datorer. Den nya tekniken gör oss alltmer beroende av verkstäder med dyra specialverktyg och avancerad mjukvara.

Nya bilar kan vara skrämmande

Nyare bilar kan därför skrämma bort hobbymekaren, med trånga motorutrymmen och datorteknik. Att sköta grundservicen på sin moderna bil behöver dock inte alltid vara så komplicerat. Man sparar dessutom många tusenlappar jämfört med att köra in på verkstad, och man känner sig väldigt tillfredsställd när man efteråt står med en kaffekopp i sin skitiga näve och begrundar sitt dagsverk. På nyare bilar är dock servicestämpeln från den auktoriserade verkstaden ett viktigt värdebevis om man i framtiden ska sälja bilen. Jag skulle själv inte våga köpa en hyfsat modern bil utan registrerade oljebyten, såtillvida att det inte är någon jag känner som skött om bilen.

Men bortser man från servicestämpeln och istället väljer att sköta underhållet själv, går det lära sig mycket om man pluggar lite. Tittar man under skalet på sin moderna bil finns det fortfarande mycket traditionell teknik kvar, och läser man på med hjälp av verkstads- och reparationshandböcker och tittar på Youtubefilmer, får man lätt koll. Läser man på om oljebyten, lampbyten, bromsbelägg, filter och avgassystem, kan man – beroende på bilmodell – ofta fixa det själv. Även lite mer avancerade reparationer såsom att byta hjullager kan man göra på egen hand, såtillvida att man byter det komplett med hub (annars behöver man pressverktyg). Till och med länkarmarna fixar den händige, även om det är viktigt att man har koll på att få fast dem korrekt och ordentligt, och att göra en fyrhjulsinställning efteråt.

Välj bil med hjärtat

Jag älskar att kunna sköta servicen själv, utan specialverktyg och krångel, och utan bekymmer om stämplar hit och dit. Under större delen av mitt liv har jag haft en nyare bruksbil som jag köpt med hjärnan, och en äldre bil som jag köpt med hjärtat. Den nyare bilen har jag lämnat in för service och den äldre har jag lagt egen tid och kärlek på. En bil som tillåter lite fel och brister – även när det gäller mina egna tillkortakommanden som mekaniker. För här är jag långt ifrån en expert.

Vill du få utlopp för dina fixarbehov och din självständighet (och imponera på frugan eller mannen), rekommenderar jag skarpt att åtminstone köpa en bil med hjärtat. Har du tur kanske du blir lite kär också (detta beror såklart på bilens karaktär, man faller ju inte för vad som helst). Min största privatbilskärlek var en gammal Volvo Amazon från 1968. Man kunde nästan krypa ner i motorhuven medan man mekade. Ljumna sommarkvällar med byte av tändspole och förgasare, och lite kaffepaus med Ballerinakex medan man klurade ut smarta lösningar. Testrunda med barnen till badsjön för att se så att allt fungerar. I backspegeln dinglar Wunderbaumen, och den nöjda mamman tittar dit då och då för vila ögonen på glada ungar i baksätet med varsin glass. Vi firar att vår gamla trotjänare rullar igen. På kvällen tittar jag in en gång extra i garaget innan jag låser dörren och känner mig lite löjligt lycklig över plåtmaskinen som står där. Lite som en familjemedlem som man pysslar om. Ibland hostar den till och blir sjuk, och då kommer moderskänslorna fram tillsammans med nya tändstift och en varsam smekning på bakelitratten. Sedan kör vi vidare igen.

Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av motorcyklar. När jag var fyra år harvade jag runt på en knattecross och lärde mig älska farten och friheten. Varje gång en motorcykel körde om familjens bil killade det lite i magen. Vrrooooooom! Som ilskna små getingar sicksackade de mellan bilarna – som att de befann sig i en annan, laglös, dimension. Som vägens ninjor, omslutna av visir och med svarta dräkter. Inte ens fartkamerorna kunde komma åt dem.

När jag blev äldre ville jag vara likadan. Men jag ville låta ”brrraaap” istället för ”vrrrooom". Det var custom-hoj istället för sporthoj som lockade – med mitt fartberoende till trots. Jag umgicks med kompisar som åkte Harley Davidson och tyckte de verkade ha det så kul. Coola grabbar med solbrillor och aphängarstyre som åkte på MC-träffar med konvojer i långa led. Bockskäggen fladdrade i sommarvinden och skönjade ett nöjt leende på deras annars så barska ansiktsuttryck.

Medan jag pluggade till mitt MC-kort sparade jag pengar till min efterlängtade Harley Davidson. Jobbet på tvätteriet gav ingen särskilt bra lön, men jag hade åtminstone råd att köpa utstyrseln. Ett svart skinnställ med snörda byx-revärer och en jacka med brandgul HD-bård. En bra början. Jag klarade uppkörningen, trots låst framhjul på 90-inbromsningen. Ivrig som jag var orkade jag inte vänta på att kunna köpa min Harley, så det fick bli en budget-custom istället – en Honda Shadow 750. Att jag åkte omkring på en japanare iklädd ett HD-ställ såg förmodligen lite patetiskt ut i de initierades ögon, men det struntade jag i. En och annan HD-åkare vinkade på mig ändå, kanske tyckte de lite synd om mig.

Efter ett par år kunde jag äntligen köpa min Harley. Det blev en 1200 cc HD Sportster med dragbarstyre. Givetvis lite trimmad. Jag bytte till en öppen hjälm för ökad coolhetsfaktor, men efter att ha svalt både myggor och spyflugor kändes det inte lika coolt längre. Tillbaka till visir.

Leverpastej

Jag tog hojen till jobbet så ofta jag kunde, och hittade alltid ursäkter för att ta mig en tur. Glädjen och euforin över frihetskänslan var helt fantastisk! När man inte omsluts av en plåtkaross, fylls dina sinnen med så många intryck. Tankarna får resonans innanför hjälmen, man känner karossens vibration i höfterna och man blir ett med såväl hojen som sitt inre. Jag hakade på polarnas MC-träffar och åkte med dem i långa led på slingriga små vägar. Ljumna sommarvindar, dofter av lupin, fikastopp med vackra utsikter och skönt häng. Kaffetermos och leverpastejmacka på dagen, grill och öl och skratt på kvällen. Sammanhållningen med andra MC-åkare är väldigt speciell. Gemensamma intressen gör att man knyts samman, och vägen mellan två motorcykelpolare är aldrig lång. Man kan bo långt ifrån varandra, men man tar sig gärna an resan för att träffas – eftersom själva resan är en stor del av nöjet. Man omsluts även av en skön gemenskap på vägarna, med MC-åkare som vinkar vid möten och som spontant kommer och snackar när man tankar.

Men alla MC-åkare vinkar inte lika glatt. Under mina år som customåkare uppmärksammade jag att sporthojsåkarna oftast höll kvar näven på handtaget. I början var jag lite av den tragiska polaren som vinkade glatt men som inte blev vinkad tillbaks. De låtsades liksom inte om oss som lät ”brrraaap” istället för ”vrrrooom”. Jag läste en intervju med Mikael Persbrandt för många år sedan, som då var en hängiven sporthojsåkare. Han fick frågan om hur han förhåll sig på att hälsa på andra hojåkare, och han sa att det finns tre sorters motorcyklister; de som lutar sig framåt när de kör, de som lutar sig bakåt, och de som sitter rakt upp. ”Jag hälsar på de som lutar sig framåt” sa han.

Lockande liv

Och det känns lite så  – som att vi MC-åkare spelar i olika dimensioner. I min customdimension var det relax, hårdrock, kaffe med skogaholmslimpa och öl. I deras sportdimension var det tempo, techno, sportsbars och Red Bull och vodka. Jag fick mitt tempo i rallybilen istället, kanske var det ju det som gjorde att det mer avslappnade customlivet lockade. Och tur var kanske det. Jag funderar ibland på om jag hade levt i dag om jag hade tillbringat mina MC-år på en sporthoj, med tanke på min dåliga fartdisciplin. Jag råkade dessutom ut för tillräckligt många nära ögat-situationer, för att få stor respekt för den oskyddade miljön. Kör man hoj behöver man köra efter principen att man är osynlig. Bilister har svårare att uppmärksamma motorcyklar, och att bedöma farten på dem. Man behöver ständigt vara alert på allt från blinda bilister och halkiga löv, till djur som springer upp i dikeskanterna. Lite som att spela schack, och att ständigt vara beredd på motståndarens nästa drag. Samtidigt ger det en närvaro, en skärpa och ett egenansvar som känns tillfredsställande.

Jag sålde hojen efter några år. Min rallykarriär tog mycket tid, samtidigt som jag kände att jag kanske bör hålla mig till ett högriskintresse, istället för två. Men jag minns verkligen MC-tiden med värme och glädje, och är du nyfiken på att testa hojlivet kan jag varmt rekommendera det.

Det sägs vara 20 gånger farligare att köra MC jämfört med bil. Så må det vara, men tycker man att det är mer än 20 gånger roligare att köra hoj så säger åtminstone min kalkyl att det är värt risken.