Tipsaren var trovärdig, men vi insåg att det skulle bli svårt att bevisa det.

Jag gick till redaktionschefen och förklarade att jag ville skifta arbetsuppgifter. Då var jag nattchef på kvällsskiftet, och arbetspassen började 16.00 och slutade 01.00 (med att jag bjöd på bourbon om alla skött sig). Det skulle innebära att det var lite svårt att köra ett tung eget grävjobb samtidigt.

Redaktionschefen svarade bara torrt: ”Men du har ju dagarna lediga”.

Och så fick det bli.

Jag och kollegan granskade tusentals sidor med dokument och kvitton. Ägnade oss åt att idka utpressning mot potentiella vittnen (typ: berätta, så skriver vi ingenting om just vad du ägnat dig åt, det är andra vi vill nita), och om så behövdes låtsades vi vara anställda på landstinget för att komma in på tjänsterum och rota i skrivbordslådor (preskriberat).

Till slut var vi klara, och polisen behövde i princip inte göra någon förundersökning – allt fanns i artiklarna,, och mutkolvarna hamnade i fängelse.

Om vi fick övertid? Vi jobbade ju ändå sisådär en 16 timmar om dygnet.

Inte en krona.

Däremot fick vi varsitt häfte med taxikuponger under arbetets gång eftersom redaktionschefen tyckte vi såg alltför utsläpade ut och antagligen var rädd för att vi skulle kollapsa i infarkt innan vi gick i mål.

Och det är så det ska vara.

Att vara journalist ska vara ett kall. Något man gör för att man inte tror på att vi lever i den bästa av världar, och man vill avslöja dem som är ansvariga för att så är fallet – även om det måste ske på obetald övertid.

I dag ses en sådan inställning som obotligt romantisk, ett slags självskadebeteende som dessutom kan vara skadligt för omgivningen – ja, till och med för hela samhället.

Och visst är det nog på det viset.

Men när det gäller samhället – varför ska en journalist inte vilja skada samhället, alltså i meningen hänga ut dem som styr?

Och när det gäller vad omgivningen tycker – varför ska en journalist bry sig om vad omgivningen tycker? Sedan årtionden formas nu människor på dagis, förskolor och i utbildningssystemet för att bli anpassade, och underdåniga, flockvarelser som aldrig vågar hävda en egen ståndpunkt. De programmeras att kräva andras godkännande för att de ska ”må bra”.

Ur denna massa utan självkänsla rekryteras dagens journalistkår, och de blir journalister inte för att de vill syna makten i sömmarna, utan för att de själva vill synas.

Och visst, en journalist måste dessutom vara beredd till ett slags självskadebeteende och bränna broar, och sitt eget ljus i bägge ändar. Ha en offervilja.

Men, tänker nu någon förskräckt, då kan inte vem som helst bli journalist.

Nej, så är det. Och?

Morgonposten skulle bli något annat än de anpassade, lydiga och ofta statligt understödda tidningarna och medierna.

En tidning som inte strävade efter att bli godkänd och rumsren.

En tidning som ständigt ifrågasatte, och om kejsaren inte framträdde naken, så skulle vi klä av honom.

Om vi lyckades?

Ja.

Men varför lägger vi då ner Morgonposten?

Därför att prenumeranterna inte blev tillräckligt många.

Men är det då ändå inte ett misslyckande?

Nej. Tidningen blev bra jämfört med vad som finns på marknaden – men visst finns där ett misslyckande – men det ligger mer på det personliga planet. Jag lyckades inte som chefredaktör göra Morgonposten tillräckligt bra, inte riktigt hitta de rätta knapparna att trycka på för att tidningen skulle få det genomslag den förtjänade.

Nu kanske någon invänder att de där ”knapparna” man ska trycka på kanske inte alls finns.

Kanske är det på det viset.

Men som den obotliga romantiker jag är väljer jag ändå att vara fast förvissad om att knapparna de finns där.

Någon dag ska jag hitta dem.

Om jag är nedslagen i dag på Morgonpostens sista dag?

Nej.

Möjligen lite melankolisk. Men det är ett utmärkt tillstånd som gör att dina tankar blir klarare – och som inte har något gemensamt med uppgiven dysterhet eller depression. Och min melankoli balanseras av min genetiskt kodade munterhet. Jag funderar förstås trots allt på hur man kan fortsätta jävlas med överheten. Var finns nästa bro som väntar på att brännas?

Men mest känner jag nog en stolthet över det redaktionen åstadkom, och att medarbetarna – liksom alla andra som på olika sätt stöttade tidningen – visade att jag inte är den siste obotlige romantikern.

I dag, onsdagen 9 augusti 2023, utkommer Morgonposten för sista gången.

För knappt två år sedan sjösatte vi ett unikt och mycket ambitiöst experiment. Vi lanserade en ny spelare på den svenska tidningsmarknaden.

Vi var inspirerade av de största internationella boulevardtidningarna – brittiska Daily Mail, amerikanska New York Post och tyska Bild.

Vi såg att det fanns ett utrymme för en tidning som inte var så tam som Aftonbladet och Expressen, och men heller inte så svartsynt som alternativmedia. Vi ville göra en tidning som inte bidrog till att läsaren får en känsla av att allt är hopplöst, och att domedagen är mycket nära.

Vi ville klä av makthavare på ett respektlöst sätt, och visa att kejsaren är naken, och få läsaren att gapskratta vid åsynen. Det var därför vi avslöjade Annika Strandhälls maniska resande med taxi, hur talmannen Andreas Norlén plockat av staten miljoner i presstöd för sin familjs räkning, och hur SÄPO hittade på ett hot om statskupp från högerextremister. När det gäller gängen som tar över mer och med av Sverige har vi fokuserat mindre på vem som är förövaren, och mer på alla dem som gjort eländet möjligt, som politiker, byråkrater, domare, åklagare, och polischefer.

Vi är på många sätt nöjda med den produkt vi skapade.

Men nu har vi fattat beslutet att avbryta och avveckla projektet.

Orsaken är att vi inte nått de ekonomiska mål vi satt upp, och vi ser inte heller någon realistisk väg till att göra det. Vi skapade en tidning, men har inte förmått skapa en marknad för den.

Det primära problemet är inte att vi tjänat för lite pengar utan att vi haft för få läsare. Utan en bred läsekrets kan vi inte omvandla läsare till den skara betalande prenumeranter vi behöver för att nå lönsamhet.

I 20 månader arbetade vi med att placera en riktig tabloid på den svenska tidningsmarknaden – en marknad som kännetecknas av att den fria pressen krymper för varje år som går.

När annonsintäkterna sinat, och prenumeranterna minskat har andra tidningar bönat om allmosor från staten för att kunna överleva.

Och det har de fått.

Vi har istället alltsedan starten förlitat oss på läsares generositet – och staten kommer vi aldrig att tigga om hjälp.

Alltså lägger vi ned Morgonposten.

Men vi är lika obrutet oförväget stridslystna i dag som när vi producerade tidningen.

Att bli uppgiven vore fel.

Att i nuläget låta medarbetarna söka sig nya vägar i livet – och för sitt engagemang – är rätt.

Ett mycket stort och varmt tack till alla er som på olika sätt gjort Morgonposten möjlig; ni som läst, ni som delat våra artiklar och gett dem spridning och ni som prenumererat.