”På Johannes döparens dag fördes jag till kyrkan San Geremia där jag fick höra så utmärkt musik att jag väl knappast får uppleva något liknande under resten av mitt liv. (…) Den berömde Monteverdi dirigerade vid detta tillfälle.”

Vi vet inte säkert vilka verk som framfördes, men ett av dem skulle ha kunnat vara ”Cantate domine” som gavs ut i tryck samma år.

https://www.youtube.com/watch?v=zfLKBASv0FY

Var det denna musik Huygens hörde var hans förtjusning begriplig. En så glad och dansant hyllning till det gudomliga hade han kanske aldrig hört förut.

Att Monteverdi vid denna tid var ”maestro di capella” i Venedigs berömda Markuskyrka hindrade inte att han även uppträdde som hitmakare. En samling med lättsam musik av olika tonsättare gavs ut 1624 och där medverkade Monteverdi med en canzonetta om hjärta och smärta.

https://www.youtube.com/watch?v=S42A5swnR6s

Denna strofiska sång hette ”Si dolce è il tormento”. Med strofisk menas att den fungerar som Bellmans ”Gubben Noak”, alla verser har samma musik. I andra änden av sånglig kompositionskonst återfinner vi den genomkomponerade sången som har ny musik för var vers. Sådan var madrigalen på Monteverdis tid.

Monteverdis högkvalitativa madrigaler var tänkta för finsmakare, men det kan vi själva lätt bli genom att dels ha tillgång till texten, dels vara inställda från början på att lyssna flera gånger för att kunna uppfatta alla finesser.

Vi reser till Monteverdis födelseort Cremona år 1590. Han ger då tjugotre år gammal ut sin andra madrigalbok ur vilken vi hör ”Ecco mormorar l’onde”. Den börjar med naturskildringar av sorlande vågor och darrande lövverk i solens sken. Vid ”L'aura è tua messaggera…” sker en försiktig vändning. Ett milt ackordiskt element stött på en lång sjunkande baslinje illustrerar att poeten vänder tankarna från naturen till den tillbedda.
Text och musik:
https://www.cpdl.org/wiki/index.php/Ecco_mormorar_l%27onde_(Claudio_Monteverdi)

https://www.youtube.com/watch?v=YUgIJ212IVg

Nu reser vi åter till Mantua 24 februari 1607 för att ta del av ytterligare ett avsnitt ur den då fyrtioåriga mästarens pionjäropera ”L'Orfeo”.

Tidigare har vi flera gånger resonerat om vad musik är men kanske har vi missat något? För säkerhets skull låter vi Fru Musica själv berätta vad hon sysslar med och tar sedan del av hennes förklaring av dramats innehåll. Vi går vidare med herdarnas intåg, en kompletterande förklaring av handlingen från en av herdarna och slutligen herdarnas ståtliga kör. Börja vid 4.08, fortsätt till 11.35, och ni har introducerat er själva till ett, ur rent estetisk synpunkt, fullödigt allkonstverk med instrumentalmusik, sång, kör, dans, dräkter och dekor, allt i den dramatiska textens tjänst.

https://www.youtube.com/watch?v=jUep3sqe35o

Kapten! Hjälp oss att komma tillbaka till Venedig, men nu år 1610. Monteverdi ger då ut sitt kyrkomusikaliska mästerverk ”Vespro della Beata Vergine”.

För eftervärlden framstår verket som en musikhistorisk milstolpe vid gränsen mellan renässans och barock. I Magnificat, verkets final, visar den prästvigde Monteverdi sin lika subtila som magnifika musikaliska predikokonst i en serie unikt varierad musik av solon, ekoeffekter, körpartier och orkesterinsatser.

Magnificat 1:10:05:

https://www.youtube.com/watch?v=QJIwFO9A1f8

Hur strålande Monteverdis Mariavesper än är vill vi helst avrunda denna översikt av tonsättarens gärning med ännu en madrigal eftersom dessa är hjärtat i hans produktion.

Bäste kapten, lokalresa i Venedig! Vi vill till 1638 då den nu sjuttioettårige Monteverdi ger ut sin åttonde madrigalbok.

I denna samling madrigaler är det inte tal om en åldrad mans stillsamma visdomsord. Tvärtom, musiken är vitalare än någonsin. Den konsertant utbyggda madrigalen ”Hor che’l ciel e la terra” talar sitt tydliga språk från ett hjärta som fortfarande brinner för full låga av lidelsens och skönhetslängtans eld.

Petrarcas dikt börjar med att himlen, jorden, vinden, fåglarna och de vilda djuren sover. Monteverdi tonmålar detta med ett enda svagt ackord som upprepas. I ett nytt ackord hör och ser vi hur natten för sin stjärnbeströdda vagn över himlen medan havet sover. Mot slutet kommer en liten ackordisk rörelse varefter diktjaget bryter ut i alltmer klagande rop:
– Jag ser
– Jag tänker
– Jag brinner
– Jag gråter!
Därefter följer en storartad skildring av ett offer för maximalt motstridiga känslor inför den älskade.

Text och musik:
https://www.lieder.net/lieder/get_text.html?TextId=109316

https://www.youtube.com/watch?v=M5E1piv-NHs

Nästa musikaliska tidsresa träffar vi två briljanta fransmän varav den ene egentligen var italienare och den andre organist som inte skrev orgelmusik.

Jag har bett kapten att styra vår tidsmaskin till 1607 års karneval i Mantua där febril aktivitet råder vid hertig Vincenzo Gonzagas hov. Hertigen har som vanligt högtflygande planer på kulturens område och i morgon, den tjugoandra februari, ska tydligen något särskilt märkvärdigt hända.

Vi smyger in till en av gästerna, Carlo Magni, och läser över axeln vad han skriver till sin bror Giovanni i Rom: en teaterpjäs ska spelas där aktörerna sjunger sina roller! Vad Carlo Magni omöjligt kan veta är att det verk som framförs kvällen efter, Claudio Monteverdis L’Orfeo, går till operahistorien som det första fullvärdiga mästerverket!

L’Orfeo inleds med att den tidstypiska allegoriska figuren ”La Musica” presenterar sig efter orkesterns inledning. Hon förklarar att hon kan lugna varje oroligt hjärta, och sedan kan spelet börja.

https://www.youtube.com/watch?v=eTQAq9IWDN4

I musikexemplet ovan fick vi möta två fenomen som kanske mer än några andra är karakteristiska för barocken jämfört med renässansen, monodin med åtföljande generalbas.

Barockens monodi är en ensam stämma som begär vår uppmärksamhet genom att sjunga ett uttrycksfullt solo. Generalbas är att baslinjen hämtats ut från sitt polyfona sammanhang, befordrats, och satts att vara ackompanjemang för solisten samt grund för det harmoniska förloppet. I begreppet ligger även att basinstrumentet inte ensam har detta ansvar utan stöds av ett ackordinstrument, eller som hos Monteverdi, en hel orkester.

Tidsmaskinen tar oss vidare till Dresden 1636 där Heinrich Schütz, den mest betydande tyska tonsättaren under den tidiga barocken, har en ledande roll i utvecklingen av den tidiga generalbasmusiken. Schütz har publicerat första delen av sina Kleine geistliche Konzerte och ur dem hör vi den finstämda, för att inte säga ömma, vokalkonserten O lieber Herre Gott.

https://www.youtube.com/watch?v=GCuaN-WjEWs

Ni noterade kanske att Schütz polyfona behandling av sångstämmorna var minst lika avancerade som under renässansen? Därmed har vi hittat ett annat av barockens kännetecken. Det man lärt sig om vokal stämflätning av den tidigare epoken använder man gärna, men förstärker och stabiliserar med instrumentalt ackompanjemang.

Nästa resa är kort, vi håller oss inom Tyskland, backar i tiden till 1617 och far till Leipzig för att träffa en vän till Schütz. Den fine men otursförföljde Johann Hermann Schein. Av hans tio barn i två äktenskap överlever endast tre barndomen. Själv är han lungsjuk och har njursten. Detta hindrar honom dock inte från att, liksom Schütz, på ett fenomenalt sätt ta till sig den italienska barockstilen och omsätta den på tysk mark. Schein skrev en grupp utsökta sviter för liten orkester som vi gärna vill höra. Sviten, som består av ett pärlband populära danser komponerade i stiliserad stil, är nämligen en konsertant instrumentalform som får stor betydelse under barocken.

Vi lyssnar på Scheins kreativa och fantasifulla tjugonde svit ur samlingen Banchetto musicale.

Nästa resa går till Rom år 1648, närmare bestämt till Apollinaris-kyrkan där Giacomo Carissimi blev kapellmästare tjugo år tidigare. Vi träffar honom i hans egenskap av oratorieexpert.  Operan och oratoriet utvecklas i hög grad parallellt, och båda genrerna bidrar till att markera övergången mellan renässans och barock. Ett oratorium är som en opera utan skådespel, sceneri och dräkter. Det finns solister, en kör och en orkester, men de uppträder i konsertant form och förloppet i musiken skildrar gärna något seriöst, som en berättelse ur gamla testamentet.

Som exempel får vi Carissimis känsliga behandling av den klassiskt tragiska gammaltestamentliga berättelsen om den övermodige Kung Jeptha vars ärelystnad bringar hans dotter på fall.

https://www.youtube.com/watch?v=xsNX0UHv2U0

Sista resan denna gång går till London 1692 där Henry Purcell publicerat The Fairy-Queen, en förenklad version av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Operan hör till en dåtida engelsk specialitet som vi numera kallar semiopera. Med det menas att man växlar mellan vanlig talad teater och mellanspel i form av sånger och danser.

Det finns många skäl att avsluta med just Henry Purcell och ett avsnitt ur The Fairy-Queen, varav vi kan nämna åtminstone två. Det ena att musiken har en sällsynt friskhet och en särskild förmåga att liva upp livsandarna. Det andra att Purcell är den siste store engelske kompositören i den tidiga musikhistorien.

Vi hör ett konsertant framförande av Sing While We Trip It ur Purcells musikaliska dröm The Fairy Queen.

https://www.youtube.com/watch?v=EG5kkRP0_gs

Nästa resa går till den sinnligt praktfulla sena barocken och dess fullkomnande av tidigare seklers strävan.