Vid det här laget har väl de flesta som rör sig på internet hört talas om fenomenet, eller ”estetiken” som det numera kallas, cottagecore. Ett fenomen som till övervägande del tilltalar unga kvinnor och som verkar ha dykt upp runt 2018. Rörelsen hyllar ett idealiserat lantliv, ofta baserat på en engelsk eller europeisk estetik, en slags pastoral eskapism.

Fenomenet genomgick ett uppsving under 2020, sannolikt framdrivet av en statisk och instängd livsstil i spåren av covid-19. För mig framstod cottagecore vid första anblick, även om jag inte kände till det under det namnet under en lång period, som en positiv och vacker rörelse. Jag kände, precis som många andra, igen mig i dess kritik av det moderna, jäktade livet och dess begränsade kontakt med verkligheten. Jag uppfattade det som en konservativ och konstruktiv kraft.

Söker man på cottagecore får man däremot en betydligt mer spretig bild. En del av rörelsen verkar vara en enkel tillbakagång till ett mer traditionellt och jordnära liv. Man hittar unga kvinnor som syr sina egna kläder, bakar, utför trädgårdsarbete, dricker te eller vandrar i naturen. Sunda och normala saker för kvinnor att göra i alla tider. Å andra sidan finns det de mer sinistra sidorna, och naturligtvis kritikerna. Somliga anklagar rörelsen för rasism, enkom för att den lyfter fram en livsstil som inspireras av europeisk historia. Naturligtvis oacceptabelt. Det finns de som menar att rörelsen är queer, att den är en inspiration och ett stöd för förment förtryckta grupper. I den Reddit-tråd som behandlar estetiken hittar man kanske de mest förvånande inslagen. Kvinnor som framhåller att den skulle vara kompatibel med föga traditionella fenomen som radikalfeminism, präglat av självvald lesbianism och häxkonst. Allt tillsynes som ett sätt att försvara att man ägnar sig åt könstypiska sysslor.

Vad är det som ger rörelsen dess stora dragningskraft bland unga kvinnor, och varför verkar det stora intresset trots det problematiskt? En enkel förklaringsmodell är att cottagecore är en del av en större rörelse mot ett enklare, långsammare och mer lantligt liv, ofta kallat "downshifting" (eller frivillig enkelhet på svenska), som vuxit sedan 90-talet och framåt. En slags modern gröna vågen som väljer bort moderna måsten till fördel för ett mer avskalat och medvetet liv. Men det som skiljer ut cottagecore och gör det intressant är dess fokus på kvinnor och kvinnors livsval. Istället för jakt, fiske, husbyggande eller några andra mer manliga sysselsättningar så fantiserar cottagecore-tjejen om att baka pajer, brodera och bära vackra klänningar. Om det lilla livet helt enkelt.

Det verkar också vara just den punkt där det skaver. I en verkligt traditionell ordning så kan kvinnan inta den rollen i kraft av att hon beskyddas och försörjs av män, oavsett om det är en far, bror eller make. Att hon är besparad det primära ansvaret för brödfödan är det som tillåter henne att fokusera på hemlivet, cottagecore-trendens själva mittpunkt. När kvinnan inte längre finner sin plats i ett patriarkalt system, i familjen, utan själv måste gå ut och arbeta, finns utrymmet inte längre kvar till att göra något mer än det allra nödvändigaste, tvätta, städa, laga snabbmakaroner och korv. Livet, och hemmet blir fattigt.

På Youtube hittar man enkelt flera exempel på unga kvinnor som gjort slag i saken och flyttat ut till den lilla stugan i skogsbrynet för att leva ett enklare och mysigare liv, enbart för att finna att de inte har råd. Trots distansarbete och sparade pengar. Drömmen visade sig vara längre bort än man trott. Nog för att kvinnan är hemmets hjärta, men utan familj, inget hem. De unga kvinnor som instinktivt dras till cottagecore-rörelsen men samtidigt förfäktar moderna idéer om könsroller och patriarkalt förtryck hamnar i en omöjlig konflikt. Med den utgångspunkten kan cottagecore som mest bli en ren fantasi, ett lajv. Kanske är det också därför som estetiken ofta beskrivs med ord som ”sagolikt”. Den feministiska rörelsen har gjort kvinnans mest grundläggande roll till just det, en saga, en dröm.

Dugin är en spännande filur. Han är en distinkt antimodern tänkare som helt förkastar det moderna projektet men trots den ansatsen så framkommer det under samtalets gång att han är både feminist och antirasist. Hur går det ihop? Först måste vi förstå vad moderniteten är enligt Dugin. Moderniteten startade med upplysningen och är baserat på antagandena att inget är heligt, allt som finns är materia och människans inre upplevelser är bara en produkt av yttre materia. Alla band med en helig transcendental verklighet har klippts och alla traditioner ses som vidskepelser.

På bas av det uppkom de tre stora moderna ideologierna, kommunism, fascism och liberalism, som krigade med varandra om vilken av dem som var modernast, effektivast och produktivast. Fascismen höll fast vid mest av det förmoderna och föll bort först, kommunismen dukade sedan under och kvar stod liberalismen som den kompletta realiseringen av moderniteten.

https://youtu.be/X2RxutaSGQU

Den tidiga liberalismen var i jämförelse med fascism och kommunism en förkämpe för frihet men efter sin seger så har den gått ihop med den postmoderna vänstern och blivit totalitär i sina anspråk. Den moderna liberalismens mål är individens frigörelse från alla kollektiva identiteter, religion, familj, nationalitet, etnicitet och nu till och med kön. Den nuvarande vurmen för HBQT är inte sprungen ur någon genuin medkänsla för homosexuella eller transvestiter utan från viljan att förinta en av de sista kollektiva identiteterna som finns kvar, könsidentiteten och nästa steg blir att angripa den mänskliga identiteten när AI och posthumanism rullas ut.

Ungefär så kan man nog summera vad Dugin säger om moderniteten utan att göra för mycket våld på hans tankar. Det riktigt intressanta är emellertid Dugins sätt att angripa moderniteten, han må ha förmoderna värderingar men han använder sig flitigt av hela den postmoderna verktygslådan. Han kan medge att gud är en social konstruktion men det är även individen, gud kan ses som den ultimata helheten och individen som den ultimata reduktionen, och varför ska vi då reducera allt till individen när vi lika gärna kan välja att gå i den andra riktningen? Kön är även det en socialt konstruerad kollektiv identitet enligt Dugin men inget hindrar oss från att välja att se man och kvinna som rimliga kollektiva identiteter istället för att göra oss av med dem. Sociala konstruktioner måste inte alltid dekonstrueras och individen är inte en heligare social konstruktion än andra.

Ras och klass slänger däremot Dugin gärna i sopkorgen eftersom de är moderna kollektiva identiteter, han vill se en återgång till de organiska kollektiva identiteter som fanns under den förmoderna tiden och då existerade inga ekvivalenter till varken klass eller ras. Stånd och kaster var mycket mer komplicerade identiteter än klasser och samma gäller folkgrupper kontra raser.

Det som gör Dugin förgrymmad är västerlandets besatthet av att göra hela världen modern, ingen del av världen ska få slippa att moderniseras och alla internationella institutioner byggs upp med det som mål med FN och dess mänskliga rättigheter som det ultimata exemplet på västerländsk hybris. Mänskliga rättigheter bygger helt och hållet på en västerländsk idé om individen och om något så tycker Dugin att vi borde säkerställa folkgruppers rättigheter. Dugin vill se en pluralistisk värld med en mångfald av folk och kulturer som alla har sina egna kollektiva identiteter, filosofier och världsåskådningar men det förhindras av den västerländska elitens tvångsmodernisering av världen.

Allt detta är intressant men varför i allsin dar ska vi bry oss om vad en obskyr rysk filosof har att säga om homosexualitet? Den främsta anledningen är att om vi förstår att det faktiskt finns regioner och folk som inte vill moderniseras så inser vi att konflikter blir oundvikliga om vi i väst fortsätter på vår inslagna bana. Ryssland, Kina, Indien, Mellanöstern, Afrika, de kommer alla tvingas slå tillbaka och Ukrainakriget kan måhända ses som det första seriösa motståndet mot tvångsmoderniseringen av världen. Ryssland vill ej moderniseras om man får tro Dugin, åtminstone inte den ryska eliten inom vilken Dugin verkar ha inflytande. Men det är inte bara våldsamt motstånd från andra civilisationer som vi har att vänta oss, Trump, Visegradländerna och andra interna politiska fenomen visar att inte ens alla i västsfären är med på moderniseringståget.

Så sätt dig ner och lyssna på denna mycket fascinerande diskussion, om inget annat så kommer du få nya perspektiv på din egna världsåskådning. För min del så är hans kritik av naturvetenskapen kanske det allra intressantaste men det är värt sina egna artiklar.