Wagnergruppen har verksamhet i ett tiotal afrikanska länder. Man har riktat in sig på gruvdrift och handel, och har direkt politiskt inflytande över regeringar. Trots tumultet hemma i Ryssland är verksamheten relativt ostörd i Afrika. Men en nationalisering kan leda till att verksamheten blir mer explicit kopplad till Kreml.

Under den misslyckade kuppen av Wagner-ledare Evgenij Prigozjin skickade Kreml ett tydligt budskap till sin allierade i östra Libyen. Khalifa Hafta, som styr området, kan fortsatt räkna med stöd från 2 000 Wagner-trupper, tekniker och andra politiska operatörer och administratörer, skriver The Guardian.

Eventuellt kommer det bli vissa förändringar i ledningsskiktet, men strukturen kommer förbli densamma. Folket på marken, männen med pengar i Dubai, kontakterna och resurserna vikta åt Libyen. Det budskapet fick Haftar av Kremls sändebud, i hans pansarförstärkta palats. Oroa dig inte, vi ska ingenstans, var andemeningen.

Att Wagnergruppens förehavanden i Afrika påverkats så litet av oroligheterna hemma i Ryssland säger någon om Kremls och Putins ambitioner. Prigozjin har byggt upp ett nätverk av hundratals företag och organisationer, som kommer användas för Kremls syften. På marken i Libyen har knappt några förändringar skett, förutom att 50 man stationerats vid gränsen till Sudan.

Wagner finns i ett halvdussin andra länder på kontinenten. Även där är det i princip inga skillnader i aktivitet. Det kan dock komma att bli ett namnbyte på Wagner, menar Nathalia Dukhan som nyligen skrivit en rapport om deras förehavanden i Centralafrikanska republiken. Hon jämför Wagner med ett virus som sprids, och som kommer stanna kvar.

Wagner etablerade sig i Afrika 2017 och har sedan dess fått ett allt större inflytande. Speciellt i Centralafrikanska republiken och Mali har man sin största närvaro. I det förstnämnda landet hjälpte man från 2018 president Faustin-Archange Touadéra att slå ned ett väpnat uppror från rebeller.

I och kring huvudstaden Bangui organiserar man en gruvverksamhet, som täcker sig över hela landet. Det största projektet är den stora guldgruvan i Ndassima, som är under utveckling. Hittills har man inte kunnat göra en större profit på gruvan, främst på grund av undermålig infrastruktur.

Man har också gett sig in i bryggeri- och sprittillverkning. Dessutom har man planer på att exploatera regnskogarna i södra delen av landet.

Man är också del av smugglingen in till Sudan, främst av guld. Där har man band till Mohamed Hamdan Dagalo, en av krigsherrarna som kämpar om makten i landet. I juni lade USA:s finansdepartement nya sanktioner med inriktning på att försvåra för aktörer i Wagnergruppens finansiella nätverk.

Det gäller tre företag i Afrika. Midas Resources, som sysslar med gruvdrift och är baserade i Centralafrikanska republiken. De har bland annat verksamhet vid Ndassima-gruvan. Diamanter är en värdefull tillgång i handel, speciellt med sanktionerna Ryssland belagts med efter kriget startat. Man kan köpa vilka varor som helst var som helst, menar Nathalia Dukhan. Även EU har lagt sanktioner mot Wagnergruppen, till exempel mot tillgångar i Sudan och företaget Meroe Gold. Guldmynt brukade flygas från Khartoum till Förenade Arabemiraten och Moskva för försäljning, innan kriget bröt ut i april.

I Mali har man hittills haft problem att exploatera gruvnäringen, som man fått tillgång till av militärregimens ledare Assimi Goïta. Det är problem med underutvecklad infrastruktur, vilket orsakat problem för Wagnergruppen som anlände till Mali 2021. Regeringen i Mali beräknas betalat drygt två miljarder kronor till Wagnergruppen sedan dess, enligt uppgifter från Vita Huset.

Men man har också gynnats av FN:s beslut att dra tillbaka sina fredsbevarande styrkor från landet. Man fick problem med relationen till regeringen i landet. Men Prigozjin ska också varit med och påverkat FN:s beslut att lämna landet, och påverkade personer i regeringen.

Wagnergruppen har olika former av verksamhet i följande länder:

Libyen, Mali, Burkina Faso, Ekvatorialguinea, Kenya, Sudan, Mozambique, Zimbabwe, Madagaskar, Sydafrika, Kamerun, Kongo och Centralafrikanska republiken.

När Wagner blir mer tydligt knutet till Kreml kommer också problem som gruppen skapat leda direkt till Ryssland. I Centralafrikanska republiken har det till exempel funnits kontroverser mellan politiker i hur stort inflytande Wagnergruppen skulle få.

Via sin kommendant i Mali, Ivan Maslov, har Prigozjin fått träffa olika politiska ledare från länder i Afrika. Det finns också uppgifter om att Wagnergruppen använt förfalskade dokument för att kunna köpa och forsla iväg minor, drönare, radarutrustning och annat till kriget i Ukraina. Wagnergruppens operationer har alltid legat i fas med Ryssland långsiktiga geopolitiska mål.

På lördagen attackerades en säkerhetskonvoj av beväpnade män nära Bourasso, vilket ledde till att omkring 20 personer dödades. Och på söndagen attackerade en annan grupp förmodade jihadister befolkningen i Ouakara, även det i Boucle du Mouhoun-regionen, och orsakade oskyldiga offer bland invånarna. En invånare rapporterade att cirka 20 personer dödades av angriparna som bröt sig in i byn Ouakara, som ligger cirka 100 km från Bourasso.

De våldsamma attackerna har ökat i Boucle du Mouhoun-regionen, som gränsar till Mali, under de senaste veckorna. Burkina Faso har sedan 2015 befunnit sig i en spiral av jihadistiskt våld, som ursprungligen uppstod i Mali och Niger några år tidigare och sedan dess har spridit sig utanför deras gränser. Våldet under de senaste sju åren har dödat mer än 10 000 civila och soldater, enligt frivilligorganisationer, och har resulterat i mer än två miljoner internflyktingar.

Nnamdi Kanu som bor i London och är brittisk medborgare är medgrundare till den förbjudna organisationen Indigenous People of Biafra (IPOB) och driver Radio Biafra via vilken det sänds separatistisk propaganda. Biafras situation är inte unik på något sätt i Afrika. Folkgrupper som innan kolonialtiden levde i sina egna stammar efter sina egna traditioner förväntas acceptera att de aldrig kommer att återfå sina självstyrande kulturer igen. För tiotusentals folkgrupper i det subsahariska Afrika betydde avkoloniaseringen endast att deras herrefolk blev svarta istället för vita.

När Biafra utropade sig till en suverän stat 1967 så svarade det nigerianska styret med att strypa alla transporter in och ut ur regionen. Man skapade en massvält som fick en hel generation svenska mammor att mässa ”tänk på barnen i Afrika” när deras barn inte ville äta blomkålen som hon kokat ur all smak och nytta ur.

Annat var det med Carl Gustav von Rosen. Han var veteran inom såväl trafik- som militärflyget, och han kände att Nigerias behandling av Biafra var alltför brutal för att han skulle kunna sitta overksam. von Rosen var sällan rådlös. När andra världskriget bröt ut köpte han loss en DC-2 från sin arbetsgivare, flygbolaget KLM, och tog sig med denna till Finland. Där utförde han med sitt eget flygplan åtminstone ett bombuppdrag mot Sovjet.

Efter att ha fått i uppdrag efter andra världskriget av Haile Selassie att bygga upp Etiopiens flygvapen och sedan av bara farten gjort detsamma i Jemen fortsatte von Rosen att flyga trafikflyg, och då och då hjälpsändningar för Röda Korset. Nigerias beslut att svälta Biafra till underkastelse och lydnad gjorde Biafras sak till von Rosens.

Carl Gustav köpte sex stycken MFI-9 av Malmö flygindusti och rekryterade svenska piloter och mekaniker. Efter att ha exporterat flygplanen till Frankrike för att undkomma svenska lagar så flög man därefter flygplanen till Afrika.

Det finns än idag kvar minst ett exemplar av dessa MFI-9 ”Biafra Baby” – den är gömd i ett garage i Biafra. De små flygplanen bestyckades med raketer och deras möjlighet att flyga på låg höjd, precis över trädtopparna, gjorde att Biafras nya ”svenska” flygvapen kunde tillfoga de på nätterna stillastående nigerianska flygplanen stor skada.

Nnamdi Kanus advokater kämpar för att få honom frigiven men åklagaren anser att Kanu skall ställas inför rätta. Att det är svårt att veta hur aktiva IPOB och dess paramilitära gren Eastern Security Network verkligen är idag är svårt att veta då kampen av uppenbara skäl måste föras i huvudsak i det tysta.

Samtidigt har Nigeria allt större problem med islamistiska terrorgrupper som terroriserar civilbefolkningen med hänvisning till att dessa inte lever efter främmande islamistisk lag och kultur.

von Rosen dödades av en granatattack under Ogadenkriget 1977 och ligger begravd på Ferejikyrkogården i Addis Abeba. En man ur den sista generationen av män för vilka inga äventyr var omöjliga. Nnamdi Kanus framtid är fortfarande ett oskrivet blad men denna igbo-kungason kämpar mot en stor och stark centralmakt som mest av allt vill låsa in honom och kasta bort nyckeln.

Sahel

Sahel är den gränszon som går från väst till öst över den bredaste delen av den afrikanska kontinenten, och den skiljer öknen i norr från de bördigare områdena söder om Sahara. Sahel-regionen består av grässlätter och savann. Regionen har sedan islamistiska extremister fick fäste i Mali 2012 fått uppleva en konstant ökning av våld i form av tvångsförflyttningar och avrättningar. Här har människor levt av boskapsskötsel och enklare odling i tusentals år. Under de våtare perioderna har boskapen fått beta i de norra delarna där jorden är mer näringsrik men där det är glesare mellan grästuvorna, för att under torrare perioder driva boskapen till de södra delarna av regionen där gräset växer tätare men innehåller mindre näring.

Mycket av våldet i området kan till stor del härledas till paraplyorganisationen Jama’at Nusrat al-Islam wal-Muslimin (JNIM). En koalition av olika al-Qaida-relaterade organisationer som Macina Liberation Front (FLM). Dessutom är Islamiska Staten aktiva genom The Islamic State in the Greater Sahara (ISGS). I länder som Burkina Faso, Mali och Niger har militären lyckats tränga ut terrorgrupperna från vissa områden men i gengäld ökar då våldet i mer svårtillgängliga områden där islamisterna kan begå extremt våld mot civilbefolkningen utan att riskera att behöva konfronteras med tyngre beväpnat motstånd.

Mali har mer eller mindre fallit samman som stat och den öppna gränsen mot Niger gör att Niger har minimala chanser att klara att hålla sitt territorium fritt från terrorister som fritt passerar mellan länderna. General Mahamadou Abou Tarka, president för Nigers "Högsta myndighet för konsolidering av fred" säger att det är av högsta vikt för att kunna bekämpa de islamistiska terroristerna att de som leder de militära operationerna har samma tillgång till lokal kunskap som lokalbefolkningen och de lokala ledarna. Den öppna gränsen mot Mali anser general Tarka att man skall använda lika öppet som terroristerna för att söka upp dem i deras baser inne i Mali. För att "förinta dem och förvägra dem territorium".

I Niger såväl som i Burkina Faso är det ISGS som är den mest aktiva terrorgruppen. Även om JNIM och lokala banditgäng också fortsätter sin terror. Trots en mängd internationella insatser fortsätter Islamiska staten att växa i Afrika och har gjort det årligen sedan 2014. Efter att ha förlorat territorium i Syrien och Irak har man fokuserat allt hårdare på Afrika och i första hand Sahel-regionen.

Lokala islamistgrupper som exempelvis Ansaroul Islam i Burkina Faso och Ansar al-Dine i Mali har banat vägen för Al-Qaida och IS i regionen. Ansar al-Dine har med tiden integrerats i JNIM och det finns anledning att misstänka att utvecklingen kommer att leda till att mindre islamistiska terrorgrupper väljer att låta sig uppgå i någon av de större organisationerna.

Frågan är om hjälp utifrån är möjlig för att lösa problemen i Sahel? De enorma kulturella skillnaderna kan lika gärna utgöra ett lika stort hot mot lokalbefolkningen som de islamistiska terrorgrupperna. Fransmännen har misslyckats i Mali och FN har inte heller rosat marknaden och riskerar att bli en aktiv måltavla för den senaste juntan i landet. Sverige kommer att ta hem sina FN-soldater senast 30 juni 2023 då situationen blivit allt mer komplex.

Juntan har dessutom bjudit in den ryska Wagner-gruppen i landet med cirka 1 000 man och när som helst kan situationen spåra ur fullständigt och bli ett allas krig mot alla.

I flera länder i Västafrika har demokratin bytts ut mot militärregim. Det senaste i ledet är Burkina Faso, där president Kaboré blev avsatt under militärkuppen 23 januari. Regeringen och parlamentet har upplösts och militärjuntan har tagit över styret. Man har efter det blivit uteslutna ur Afrikanska unionen och det ekonomiska västafrikanska samarbetet inom Ecowas.

https://youtu.be/ENlNEroAtO4

Ledaren för militärjuntan Patriotic Movement for Safeguard and Restoration är Paul-Henri Sandaogo Damiba. Han är nu interimspresident i landet sedan 31 januari.

Den senaste statskuppen i landet var 2015 då den autonoma militärenheten Regiment of Presidential Security, presidentens egen säkerhetsstyrka, tog regeringen och toppolitiker som gisslan. Dåvarande president Kafando ledde en övergångsregering som bildats efter folkupproren 2014. Upproren var till stöd för att den förre presidenten Compaoré skulle få förlänga sin redan 27-åriga tid vid makten. Den reguljära armén slog då ned statskuppen och Kafando kunde återinstalleras på presidentposten.

Men den här gången kan det vara annorlunda.

Marcel Tankoano är en profil i civilsamhället i Burkina Faso. Han var helt emot statskuppen 2015 och var med bland demonstranterna som ville avsätta juntan då. Men nu 2022 är det andra tongångar från Tankoano. Han menar att demokratiseringen som svepte i vågor över Västafrika från 1990-talet helt har svikit folket. Nu behövs det i stället en militärregim.

Miljontals flyktingar

I länderna Mali, Guinea och Burkina Faso har det totalt skett fyra statskupper på 18 månader. Regionen Sahel har under det senaste decenniet haft stora problem med milisrörelser och islamister, tusentals har dött och miljontals har flytt sina hemområden. En anledning till det växande stödet för statskupper och militärt styre är den enorma korruption och oförmåga att lösa problem som de demokratiskt valda regeringarna uppvisar.

Frankrikes ambassadör lämnade Mali 31 januari då hans relation till juntan drastiskt försämrats. Detta visar också på oförmågan hos de två länderna som har mest inflytande i regionen, Frankrike och USA. Båda har under åren gjort olika insatser mot lokala miliser och islamister, med varierat resultat.

Islamisterna har gradvis skapat större och större problem sedan man 2012 kapade ett uppror från tuaregfolket i Mali. Både al-Qaida och IS-terroristerna har inflytande över islamistiska milisgrupper. Regeringsstyrkor har haft mycket svårt att slå tillbaka islamisterna och det har spätt på befolkningens missnöje.

Interna flyktingar och matbrist har också lett till ett utbrett missnöje. Man kan inte tala om demokrati om människor bara har ett mål mat om dagen, menar Tankoano.

Ett exempel på dålig PR är då Malis förre president Boubacar Keïta köpte ett jetflygplan för 400 miljoner kronor. Han fångades också på bild under fester på Ibiza, vilket spädde på folkets förakt mot honom. Militärjuntan avsatte Keïta i augusti 2020 och utlovade nya val 2025.

Men 2021 utfördes ännu en statskupp, bara nio månader efter den förra, och nu är nya val utlovade till 2022. Den nuvarande interimspresidenten är militärjuntans ledare Assimi Goïta.

Främlingslegionär

I grannlandet Guinea tog militärjuntan över efter statskuppen 5 september 2021, och leds nu av Mamady Doumbouya. Han har en bakgrund i Främlingslegionen där han var korpral. Han har också en bakgrund inom Guineas underrättelsetjänst. Hans fru Lauriane är fransyska och tidigare militärpolis i Gendarmerie nationale i Valence i södra Frankrike.

Doumbouya pratade i sitt första tal till folket om den förre presidentens misshandel av ekonomin och politiseringen av den statliga administrationen. Han citerade också Jerry Rawlings, som ledde Ghana både som milisledare och folkvald president 1981–2001.

”Om folket krossas av eliten, är det upp till militären att ge folket sin frihet.”

Han pratade om att anta en ny mer transparent konstitution. 62 år efter självständigheten är det dags att tillsammans göra något åt förfallna vägar och sjukhus, enligt Doumbouya.

Huruvida vägen mot ett stabilare Guinea går genom militärt styre återstår att se. Han har också utlovat en omstöpning av alla institutioner och att motarbeta den politisering av myndigheter som skett under tidigare presidenter.