Den här veckan har skvallertoppen två teman: sex och socker. Carolina Gynning som hamnar överst på listan lyckas med prestationen genom sitt klitoriskalasande – som tydligen också ska vara mentalt hälsosamt. Smaken för det mycket söta förenar också punschfantasten Gunnar Strömmer och Säpo – vilket väl bäddar för ett framtida gott samarbete.

Och på skvallertoppen hamnar förstås också en representant för alla dem på DN som aldrig får ligga, samt Morgan Johansson som tar det säkra före det osäkra och gör som Hitler.

1: Carolina Gynning

I Sverige äter människor alltmer mediciner för att döva ångest, oro, och sömnlöshet. Tillkommer gör alla piller och preparat som tiotusentals människor knaprar för att hantera någon av alla de där diagnoserna som verkar ställas ut även om folk besöker doktorn för att de har ont i en axel.

I veckan tog sig influensern Carolina Gynning högst upp på skvallertoppen genom att med stolthet förklara att hon ”styrs av sin fitta” – hon såg det som något bra. Uttalandet får mig att börja fundera. Vad händer när Gynning har mens? Flytningar? Och man vill inte ens börja fundera på vad som händer de gånger hon haft en könssjukdom.

Men om nu Gynning styrs av sin fitta, och antagligen upplevt att resultatet i efterhand ibland framkallat viss ångest – så hanterar hon i alla fall inte sin själanöd med tabletter. Hon väljer istället att på sitt Instagramkonto visa hur hon räddar sin mentala hälsa – genom att slicka på en fittformad klubba, och förser det hela med hashtaggen #eatcuntformentalhelath.

Jag är dock lite osäker på om metoden fungerar när jag drar mig till minnes Instagraminlägget där Gynning skulle till att kalasa på en fittformad tårta med ett av sina små barn.

2. Magdalena Andersson

Det är sällan de som utvisas från Sverige tillfälligt kan få återvända och hoppas på skadestånd av sin tidigare arbetsgivare. Men det är just vad Chilo från Nicaragua nu får vara med om. För några dagar sedan landade hon på Arlanda för att vittna i en rättegång mot det städbolag där hon arbetade svart. Hennes fall drivs av den syndikalistiska organisationen SAC.

Chilo greps i juletid 2021, på tomten till dåvarande statsministern Magdalena Anderssons bostad. Chilo och en person hade fått uppdraget att städa Magdalenas hem, men kunde inte ta sig in utan att utlösa larmet.

Det visade sig att Chilo befann sig i landet olagligt, men det visade sig också att Säpo vare sig säkerhetskontrollerat Chilo, eller det mycket skumma bolag där hon arbetade svart.

Magdalena Andersson är inte road av rättegången, och sin egen roll i dramat, för nu kommer vi alla att påminnas om hur Magdalen i ett tal några veckor innan Chilo greps dundrade:

Det får vara slut med med arbetsgivare som lockar hit utländska löntagare och sedan låter dem arbeta under slavliknande villkor.

Och i sitt första tal som partiordförande mästrade hon befolkningen och deklarerade att alla, precis alla, måste ta sitt ansvar för att bekämpa ekonomisk brottslighet.

Nu kan vi anta att Magdalena anser att hon inte ingår i begreppet ”alla”, att hon står över oss andra och att det är Säpos uppgift att kontrollera dem som städar hennes hem.

Att Säpo visade sig slarva – även i detta fall – kan bero på deras eviga fikande. Merparten av de här lite mer hemliga poliserna håller till på Bolstomtavägen i Solna – och en näringsidkare i närheten lär vara mycket nöjd med att Säpo numera har huvudkontor i närheten. Kafe Båhem skulle inte klara sig utan bakverksugna säkerhetspoliser – som tydligen inte nöjer sig med kanelbullar och wienerbröd. De vill ha riktigt söta saker när de fikar, och då är baklava svårslaget – och det finns 36 olika sorter på Båhem. Jag har noterat att Säpofolket är speciellt förtjusta i fistiksarma (med pistage) samt valmötsvarianten. Oftast hämtas en hel plåt, eller två, till fikastunderna på Bolstomtavägen.

Det i trakterna välkända baklavaberoendet hos Säpo har efter hand fått ett märkligt stort antal producenter och leverantörer av detta bakverk att etablera sig i området, bland annat en mycket välsorterad persisk butik som öppnat i centrum.

Kan vi anta att Säpo är fullt upptagna med att åka runt och kolla vilka butiker och kaféer som har det bästa utbudet av baklava – och att de därför inte hinner kontrollera vem som städar hos statsministern eller på Rosenbad (där det också förekommit svarta städare).

En försvarslinje från Säpo kan komma att bli att eftersom baklava är en favorit bland muslimer ingår det i Säpos uppdrag att röra sig i de miljöerna för att spana på potentiella terrorister.

3:a Morgan Johansson

Även om förre justitieministern Morgan Johansson har en fästmö som arbetar på Säpo föredrar han själv den mer klassiska kanelbullen. Inte bara vid de organiserade fikastunderna (han har hörts gnöla när det läggs fram annat på bakbordet) – Morgan ses till och med ofta mumsa på en kanelbulle när han vankar i korridorerna eller ute på stan. Jag har hört att han inte heller håller sig för god för att slinka in på 7-eleven eller Pressbyrån för att stilla sitt beroende.

Det här kan ha förklarat varför många poliser började servera bullar vid möten med kriminella glin i förorterna – de trodde inte på fullt allvar att det skulle hjälpa mot gängen, de hoppades på att Morgan skulle lockas till mötena för att själv se hur omöjlig polisens uppgift är. Frågan är vad de ska servera nu när Gunnar Strömmer är justitieminister? Han är väldigt förtjust i punsch, men jag tror inte att gängmedlemmarna av religiösa skäl kan dricka det som de blir bjudna på, och det kan leda till oönskade kravaller i kommunen.

Men nu var det Morgan vi skulle prata om. Att han lyckas ta sig upp på den senaste skvallerlistan är en prestation eftersom han inte längre är justitieminister, men han klarar det eftersom han är vice ordförande i riksdagens utrikesutskott. Morgans pressekreterare har alltsedan utrikesutskottets ”hemliga resa” till Kiev förföljt tidningsredaktioner och förklarat att Morgan är beredd att bli intervjuad om sina upplevelser – alla tillfrågade har gäspat, men en del har ändå till slut nappat och vi har då fått läsa att Morgan tvingades gå upp mitt i natten, lämna hotellrummet och gå ner i en bunker eftersom staden utsattes för en attack av ryska missiler och drönare. Man kan tycka att det finns mer spännande nyheter från kriget.

Ska vi också vänta oss att Morgan kritiseras för krypto-nazism eftersom han liksom Hitler tar skydd i en bunker när det regnar bomber och granater?

Under besöket diskuterades den hjälp Ukraina vill ha från Sverige, men Morgan vill inte berätta vad som toppar Zelenskyjs önskelista.

Men vi har hört att Morgan uttalat sig berömmande om rohalyky – ukrainska giffelformade kanelbullar. Vi kan väl anta att Morgan rekommenderade sina ukrainska värdar att bjuda in den ryska ledningen och prata ut över ett fat med rohalyky – och på så sätt få ett slut på kriget, typ: ”In Sweden we have something called fredsfika”.

4:a Timbuktu

Det pratas mycket nu om en rapartist som i dagarna hyllats som akademiker, eller något åt det hållet. Svt sänder sällan från mer akademiska sammanhang, men när Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, blev utnämnd till hedersdoktor vid Lunds universitet var det definitivt läge för att rycka ut med ett kamerateam och föreviga det hela.

Det var humanistiska fakulteten som utnämnde rapartisten, med motiveringen att han ”har genom sina på samma gång lekfulla och skickligt skarpa texter visat hur skånskan med självklarhet kan vara ett litterärt och lyriskt språk.”.

Rimligen borde då även Hasse ”Kvinnaböske” Andersson få bli hedersdoktor i Lund. Hasse sjunger bevisligen också på skånska och hans mest kända låt berör samma problemområde som Timbuktu – alltså döden.

Men medan Hasse i Änglahund ställer en viktig fråga: ”Får man ta hunden med sig till himlen när man dör”, så gör Timbuktu ett ganska tomt konstaterande: ”Alla vill till himlen, men ingen vill dö”.

Men det mest märkliga är att det är den humanistiska fakulteten och inte den ekonomiska som gör Timbuktu till hedersdoktor. På det området har rapparen tidigare visat sig vara en mästare i att genom bildande av en rad bolag och utnyttjande av lagstiftningen minimera sin skatt – samtidigt som han från scenen propagerat för hur viktigt det är att betala skatt för att välfärden ska kunna bevaras.

5:a Erik Helmersson

Något mer könlöst än DN:s skribenter är det väl svårt att tänka sig, och det är troligen förklaringen till att de aldrig får ligga, och det i sin tur förklarar det ändlösa ältandet på tidningens kultursidor om hur män respektive kvinnor bör vara för att få sex. Att Erik Helmerson hamnar på skvallerlistan är för att han nu också dragit in tidningens ledarsida i jämrandet om hur svårt det är att få sex, eller ens att vilja ha sex.

Nyligen skrev DN:s Hanna Hellquist att hon inte kunde förstå hur hennes vänninor kunde ha sex med sina män eftersom karlslokarna var så lata.

Nu skriver Erik en ledarkrönika som svar.

Och budskapet ska nog tolkas som att han håller med Hanna. Erik låter en fiktiv manlig bekant klä skott för mäns undermålighet och klandrar honom :

”Du målar upp en klichébild där relationella problem för heteropar alltid, alltid är kvinnans fel. Det är hon som ska ändra sig, anpassa sig, möta mannens krav. Vad hände med kompromissen, givandet och tagandet, självuppoffringen, strävandet att förstå den andras behov, samtalets potential mellan två vuxna människor?”.

Klassisk strategi, visa din undergivenhet och uselhet, och erkänn motpartens moraliska överlägsenhet så får du ligga.

Men vad vare sig Erik eller Hanna riktigt fattar vad en förhandling är. Samma regler gäller som i politiken – en förhandling mellan två länder kan leda till fred, men har väl mycket sällan i historien lett till att länderna går upp i varandra i en union.

Samma sak gäller sex.

Dessutom – är man lika tråkig som en DN-skribent kan man nog inte ens tjata sig till sex, eftersom den som lyssnar lär somna.

Varje lördag kommer jag att utse de fem personer i Sverige om vilka det skrivits och skvallrats mest och intressantast under veckan. Ofta kommer hon att berätta det andra journalister inte riktigt vågar skriva. Att de inte gör det beror på att de vet att ryktena är osanna, men tycker det kan vara bra att i smyg sprida dem för att vålla skada. Eller så är ryktena sanna – men anses olämpliga att publicera.

Min lista blir alltså ett sätt att röka ut både ljugande journalister och makthavare.

När jag satte ihop min lista blev jag lite förvånad. Bara kvinnor? Men så blev det. Män i den svenska offentligheten i dag verkar vara sådana som blivit över i alla andra sammanhang, och som därför ägnar sig åt politik, kultur eller att vara statstjänstemän. De är lite orkeslösa på något sätt, så orkeslösa att de inte ens orkar med att dras in i skandaler av olika slag. Nästa vecka tror jag dock att några män tar sig in på listan – om de viskningar jag hört är riktiga.

1:a Ebba Busch

Kommentarerna på grund av Ebba Buschs frånvaro under partiledardebatten har fört tanken till de de ständigt skränande kajorna i Ebbas hemstad. Länge har rykten cirkulerat bland mina kollegor andra tidningsredaktioner: ”Ebba har drogproblem”, ”Tunga personer i KD ogillar att Ebba har förhållanden med kvinnor”.

Nu har den typen av rykten tagit fart på redaktionerna genom påståenden om att Ebba frånvaro i debatten skulle bero på att hon är på rehab – och inte på semester med barnen. Man behöver inte ens ha kontakter på tidningsredaktioner för att ta del av de ryktena. Den som frekventerar kaféer eller restauranger där journalister brukar hänga kan inte undgå att höra diskussioner om det här, eftersom diskussionerna är högljudda. Det höga tonfallet fyller två syften, den pratande journalisten kan för dem vid sitt eget bord, och för dem i resten av lokalen, visa att han eller hon minsann ”vet”, och samtidigt sprida snaskigheter om Ebba. Jag har aldrig riktigt fått grepp om varför journalister (speciellt kvinnliga) verkar så besatta av Ebba och hyser sådan motvilja mot henne. När det gäller retorik eller ståndpunkter är det inget som skiljer henne från andra borgerliga politiker – så jag gissar att det har att göra med andra saker än politik.

I vilket fall, efter partiledardebatten seglade Ebbas ersättare Jacob Forssmed upp som ett starkt namn som ny ledare för KD. Alla verkar gilla honom. Han anses ha en mer mjuk och varm framtoning. Han skulle aldrig vifta med en falukorv under en debatt, möjligen med en oblat och en nattvardskalk. Att han snabbt blivit populär beror på att han talar till vårt undermedvetna, och minnet av vår konfirmationspräst. Ebba däremot påminner mer om tjejen som på nätterna smet från konfirmationslägret och drog in till staden för att kolla om det hände något. Det som vi andra inte vågade göra (nåja, någon gång gjorde jag väl själv det). Möjligen är det här vi har förklaringen till journalisters skvallrande om Ebbas förhållande till droger och andra kvinnor – de är fortfarande avundsjuka för att de missade allt det roliga på konfirmationslägret.

Position på topplistan: Jag tippar att Ebba behåller positionen oavsett om hon avgår eller inte. Seger eller skandal – supersnackis blir det i vilket fall.

Frågan är om det blir Expressen eller AB som framöver går hårdast på historier om festande. Jag sätter en slant på att det blir Expressen, där det finns skribenter som hyser personligt agg mot Ebba. På AB håller man än så länge igen på det spåret. Lena Mellin har sett till att man är försiktig när det gäller sådana historier om Ebba eftersom hon vet att det kan leda till en vendetta som drabbar s-politiker.

https://twitter.com/kdriks/status/1656954748879216641

2:a Kajsa Ekis Ekman

Ebba har genom sitt uppträdande visat sig ha en förmåga att riva broar (genom Skyttedal- och Ingeröaffären, och genom valet av ny partisekreterare) och vänsterns motsvarighet till Ebba är Kajsa Ekis Ekman.

Men Kajsa river inte sina broar till den vänster hon tillhör, hon verkar sätta eld på broarna – och inger oss samtidigt en känsla av att hon står och sippar på ett glas vitt vin medan hon ser lågorna stiga mot skyn.

Det började med att hon sparkades som skribent från Dagens ETC, inte egentligen på grund av vad hon skrivit i tidningen utan på grund av vad hon skrivit i sociala media (att den ryska nyhetskanalen RT också innehöll användbar information – vilket väl är ganska självklart, det gör alla propagandakanaler). ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson sparkade Kajsa genom att hävda att hon (på något för alla oklart sätt) skapat bilden av att ETC stöder Ryssland mot Ukraina.

Men vad Andreas inte berättar i sina många och långa förklaringar är att han länge pressats av ETC:s läsare att sparka Kajsa på grund av hennes hållning i transfrågan. Hon har inte anpassat sig till den dominerande vänsterlinjen om att det finns hur många kön som helst och att man kan välja från en bred palett av könstillhörigheter. Kajsa menar att det biologiska är bestämmande. Du är det du föds till.

Givetvis hamnade fegisen Andreas i Kajsas svarta bok.

Och sedan följde den där debatten på Publicistklubben där Robert Aschberg anställde husförhör med Kajsa, och låtsades inte förstå vad hon menade när hon hävdade att svenska medier var ofria.

Där åkte Aschberg och Publicistklubben in i Kajsas svarta bok.

När Kajsa så fick ett vikariat som den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör reste sig redaktionen och styrelsen mangrant (fast det kanske inte är korrekt att säga mangrant i det här fallet?) mot vd:ns tillsättning – återigen var det Kajsas inställning i transfrågan som var det avgörande problemet – men den här gången sades det öppet.

Kajsa fick gå efter en uppgörelse. Vi kan utgå från att hennes svarta bok fylldes på med några nya namn.

Alla andra vänsterskribenter som fått lika mycket pisk av sina egna skulle ha krupit till korset och börjat skriva artiklar av typen: "det kan när som helst kan bli en fascistisk statskupp i Sverige", eller "män kan visst kan få mens". Efter ett tag skulle hon ha blivit tagen till nåder.

Men vad gör Kajsa? Häller bensin på en bro till, tänder en cigg och sprätter i väg den mot bron. Burn, baby, burn.

Det gör hon genom att försvara Dumpen i en artikel på AB:s kultursida.

Dumpen är som ni alla vet en sajt som jagar, lurar och avslöjar pedofiler – och hänger ut dem genom att visa videos där man ser vilka pedofilerna är.

ETC har länge bedrivit en hatkampanj mot Dumpen, som man menar inte ägnar sig åt journalistik på ett korrekt sätt eftersom man inte månar om pedofilernas integritet.

Publicistklubben ordnade i dagarna en debatt där man försökte ställa Dumpens grundare Patrik Sjöberg och Sara Nilsson inför rätta. Gick inte så bra, och det misslyckandet har man jämrat sig över på de flesta kultursidor.

https://twitter.com/lilivanilli/status/1656222709381046272

I sitt försvar av Dumpen skriver Kajsa:

”Själv ser jag något helt annat när jag ser Dumpens videor. Jag ser en mängd svenska män som är på väg att förgripa sig på barn. Som har dykt upp vid en skogsdunge, en tågstation eller en parkering med en påse sprit och tabletter. Som inte sällan arbetar som ungdomsledare eller i skolan. Jag ser ett stort, allvarligt och underrapporterat samhällsproblem.

Men det är inte övergreppen på barn, eller förövarnas uthängning av dem, som är i fokus för debatten om Dumpen. I stället tycks sympatierna underligt nog ligga hos förövarna och deras fruar. Det hävdas att de anhöriga drabbas, trots att det ofta kan vara tvärtom: att få veta att ens sambo uppsöker barn i sexuellt syfte kan vara det som får en mamma att agera och skydda sina egna barn. ”

Position på topplistan: Det finns några broar kvar att bränna. Vi kan därför utgå från att Kajsa kommer att hålla sig på fem-i-topp-listan ett bra tag till.

3:a Magdalena Andersson

Sveriges förra statsminister Magda har twittertrendat de senaste dagarna. Det som diskuteras är att hon börjat kallas ”Arga Andersson”.

S-twittrare och ledarskribenter har kallat det oförskämt, nedsättande och ondskefullt.

När så behövs kan Morgans och Annikas fotsoldater visa sig ha hud så tunn att den verkar gjord av kinesiskt rispapper.

https://twitter.com/susannasilfver/status/1656941544417513476

Själv är jag mest förvånad eftersom jag vet att man i de övre skikten av S-byråkratin sedan ett bra tag sinsemellan kallat Magda för ”Arya Andersson”. Den benämningen kommer sig av att de andra S-potentaterna tycker att Magda påminner om Arya Stark i Game of Thrones; en person som är beredd att förställa sig, ljuga och mörda bara hennes klan återfår den makt de förlorat.

Antagligen har internbeteckningen läckt ut till motståndarlägret, uppfattats som Arga Andersson och börjat användas i sociala media. Vore kanske mer slagkraftigt om de använt s-topparnas egen interna – och korrekta – benämning på Magda.

Position på topplistan: Magdas roll som oppositionsledare gör att hon ofta kommer att återfinnas på den här listan, utan att behöva göra så mycket själv. Kanske ska vi dessutom vara tacksamma för de gånger hon är på listan utan att egentligen ha gjort något.

4:a Sanna Marin

Finlands avgående statsminister Sanna Marin, som förde sitt land in i Nato-hamnen, meddelade att hon nu själv seglar ut ur den äktenskapliga hamnen.

De finska socialdemokraterna gick framåt under Sanna i årets val, men hennes koalitionspartier gick bakåt, och Sanna förlorade makten – och nu också maken. Även om hon behöll väljarnas förtroende verkar hon ha tappat i förtroende hos maken Markus Räikkönen. Inte på grund av hennes frånvaro i hemmet genom ständiga resor till Bryssel, Kiev, Paris, London och Washington. Det som var problemet var nog mer det som hände när hon var hemma.

Alla de där festerna där det förekom droger och sprit – och så Sannas dansgolvshångel.

https://twitter.com/bythesfbay/status/1656332755242983425

Position på topplistan: Sannas position på listan bör betraktas som högst tillfällig. Nu räcker det inte om hon festar loss för att bli en nyhet, hon har ingen position längre när hon lämnar statsministerposten. En lösning kan bli att hon satsar på realityserier och dokusåpor – men då går hon in i B-kändisläge, och då är det svårt att hålla sig kvar på den här listan.

Ska jag ge ett råd till Sanna är det att hon bildar par med en lämplig person som gillar att slå runt och som har bra politiska kontakter. Sanna är mycket uppskattad bland demokraterna i USA, kanske skulle Hunter Biden vara en lämplig partner?

5:a Cecilia Malmström

Den tidigare EU-kommissionären lämnar nu Liberalerna. Hon säger att hon inte längre uthärdar att partiet skrivit på Tidö-avtalet.

Men förklaringen är inte sann. I Cecilias fall är det inte fråga om ideologi, politik eller etik. Det är en fråga om karriärplanering. Vill hon landa nya topposter i internationella organisationer kan hon inte tillhöra ett parti som har utvecklat ett samarbete med SD. Bara att kapa banden – och det kommer att ses som meriterande.

https://twitter.com/CarlMelin/status/1656721402022461443

Cecilia vill ju vidare här i världen, hon tänker inte nöja sig med nästan tio år som EU-kommissionär, och hon har siktet inställt på de riktiga toppjobben i världen. 2020 kandiderade hon som ordförande för OECD, och fick nästan jobbet. När det är dags nästa gång tänker hon ha en perfekt CV. Meriterna från tiden som kommissionär visar att hon är beredd att kämpa hårt för helt öppna gränser, så att både varor, tjänster och migranter kan röra sig fritt. Avhopp från det egna partiet för att det inte är tillräckligt ”liberalt” visar på spetskompetens för den som vill bli global toppbyråkrat.

Position på topplistan: Cecilia lär inte bli långvarig på listan, inget i hennes framtida karriär kommer att göra att hon blir omtalad – även om vi alla kommer att få lida av hennes fortsatta framfart.

https://twitter.com/Suntoucher4/status/1656710575982886943

I mer än ett halvår har det surrat av rykten där folks säger sig veta att den före detta statsministern Magdalena Andersson fått ett utbrott på en restaurang i centrala Stockholm. Det finns till och med de som säger sig ha bevittnat hur Magdalena Andersson skrikit åt personalen och slagit en servitris.

Men ryktet är felaktigt – Magdalena Andersson är helt oskyldig – i det här fallet. Vi har studerat den stämningsansökan som nu finns i fallet, liksom förundersökningsprotokollet, och kan avslöja varför ryktena om Magdalena Andersson uppstått. Den kvinna som är misstänkt för misshandel av en servitris – och som nu står åtalad är helt enkelt väldigt lik Magdalena Andersson.

Kvinnan inte bara påminner om den före detta statsministern till utseendet – hon är också en makthavare – dock inte inom politiken utan i IT-sektorn och affärsvärlden – vilket ju definitivt innebär att man har en maktposition. Personen ifråga är Eva Gidlöf, som har en lång rad tunga poster i näringslivet bakom sig. Hon var i fem år Sverigechef för IT-jätten Tieto, och vice VD i koncernen – en post hon lämnade 2013. Hon har även varit vd för Bankgirocentralen under den period då den europeiska betalningsmarknaden avreglerades. I dag är hon styrelseordförande i miljökonsultföretaget Calluna. 2010 rankades Gidlöf som Sveriges femte mäktigaste IT-kvinna, 2012 som den näst mäktigaste.

Hon har haft 25 styrelseuppdrag de senaste 20 еren. Hon har tidigare också varit VD för Cap Gemini i Sverige under företagets starkaste tillväxtperiod.

Vad är det då som har hänt?

Den 13 juni 2022 kommer Gidlöf i sällskap med en väninna till Thelins Grand Café i Kungsträdgården i Stockholm. De sätter sig på uteserveringen. Det är lunchdags. Ungefär så långt är de inblandade överens.

När en servitris kommer till Gidlöfs bord för att leverera det som beställts uppstår en träta, enligt servitrisen som gjort anmälan. Har gästerna beställt en eller två rätter? Två, hävdar Gidlöf. En, hävdar servitrisen och hänvisar till bongen. Enligt de uppgifter servitrisen och en av hennes kollegor lämnat ska Gidlöf då skrikit att den som tagit upp beställningen är ”dum i huvudet”. När servitrisen ber Gidlöf lämna restaurangen slår Gidlöf henne i magen. Servitrisen säger att hon tappar andan, och inte kan prata när hon försöker ringa ett  larmsamtal, och att hon drar sig undan till köket – och att Gidlöf följer efter henne.

Ute i köket, säger servitrisen, att hon lyckats hämta andan så hon kunde prata, och hon frågar då Gidlöf om hon slagit servitrisen. Gidlöf uppges ha svarat ”ja” – och uppges enligt servitrisen ha sagt ungefär: "Åh flicka lilla. Är du ledsen och dramatisk? Tona ned dig.”

En kollega till servitrisen säger i förhör att hon såg Gidlöf slå servitrisen och att ”det var inte ett litet lätt slag, jag upplevde att hon liksom tog i när hon slog henne”.

Gidlöf ger i sitt förhör en helt annan beskrivning av vad som hänt. Hon hävdar att hon och väninnan fick vänta på sin mat, att personalen inte brydde sig om dem – och att de blev tillsagda att gå in och klaga om de tyckte att det dröjde. När Gidlöf skulle gå in och göra detta möttes hon av servitrisen som enligt Gidlöf ”gapade” och ”bråkade” med Gidlöf och hotade med att ringa polisen. Gidlöf säger sig ha uppfattat servitrisen som ”psykiskt instabil” och menar sig ha ”puttat till henne i sidan med utsidan av hennes hand väldigt lätt”. Det är allt som hänt enligt Gidlöf – som nekar till alla anklagelser.

Servitrisen har krävt 5000 kronor i skadestånd – och om Gidlöf fälls lär hon också få dagsböter. Båda kostnaderna bör vara hanterliga för henne – 2021 var Gidlöfs inkomster närmare 7,5 miljoner kronor.

Antagligen hoppas de flesta på att de hundratusentals invandrare som i dag lever på bidrag i Sverige ska få ett jobb. Det gäller antagligen även dem som är kritiska till invandringen. För om bidragstagarna börjar försörja sig själva minskar bördan på alla andra – även om andra problem kvarstår.

Det rapporteras då och då om lyckade integrationsprojekt där invandrare kommer ut på arbetsmarknaden. Ett av de mest uppmärksammade är Yalla Trappan i Rosengård i Malmö. Senast uppmärksammades det när Annie Lööf besökte verksamheten 3 maj i år.

Men de positiva reportagen har varit många genom åren, som i Efter tio i TV4 18 april 2018.

Där pratar Malou von Sivers efter reportaget med två personer. Det är dåvarande finansministern, nuvarande statsministern, Magdalena Andersson samt centerns ekonomiske talesman Martin Ådahl.

Båda politikerna är lyriska över det de fått se.

Magdalena Andersson: ”Man blir väldigt berörd, man blir väldigt glad. Det är så här man vill att det ska fungera. Få uppleva självständighet, veta att man har sin egen lön.”

Andersson talar om hur det här är allt det feminister drömt om, att kvinnor ska kunna ha sin egen försörjning och därmed kunna fatta beslut om hur de vill leva.

Martin Ådahl fyller på med: ”Tänk vad enkelt det kan vara.”

Tittaren får en känsla av ett fungerande företag, där utländska kvinnor slussas in på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor som producerar varor och tjänster och säljer dem – och på så sätt försörjer sig.

På Yalla Trappans hemsida och i presentationer får man veta att företaget har 50 anställda – och dessutom tar emot praktikanter.

Företagets momspliktiga omsättning var 2020 strax över tio miljoner kronor. Låt oss anta att lönenivån på Yalla Trappan är låg – säg 20 000 kronor i månaden, med arbetsgivaravgifter och andra omkostnader kan vi runda av till 30 000 kronor i månaden.

Det innebär att om vi antar att alla intäkter går till löner så kan Yalla Trappan bära kostnaden för ungefär 27 anställda. I bästa fall.

Men de säger att de har 50 anställda.

Ett mysterium.

Vår beräkning bygger också på att alla intäkter går till de anställda. Om vi dessutom skulle ta med kostnader för råvaror (till restauranger, syateljé och städbolag) måste rimligen antalet anställda bli ännu färre.

Räknar vi dessutom in lokalhyror, marknadsföring och transporter – vad blir då egentligen kvar till löner?

Givetvis kan det vara på det viset att alla 50 inte är heltidstjänster. Men siffrorna blir fortsatt svåra att få ihop.

Det går inte finna svaret genom att studera företagets räkenskaper eftersom det inte är ett företag, Yalla Trappan är registrerat hos Bolagsverket som en ideell samhällsnyttig förening med näringsverksamhet, ingen årsredovisning är tillgänglig.

Man skulle kunna tänka sig att förklaringen är att Yalla Trappans verksamhet kan leva vidare och expandera med hjälp av bidrag från stat, kommun och länsstyrelse – men det kan väl ändå inte vara på det viset eftersom de anställda som intervjuas i tv, dokumentärfilmer och tidningar alltid talar om precis det Magdalena Andersson talade om; hur skönt det är att tjäna egna pengar och inte leva på bidrag.

För att få svar på mysteriet kontaktade vi Christina Merker-Siesjö, ordförande för föreningen.

Jag har försökt förstå er verksamhet, men era räkenskaper är inte tillgängliga på Bolagsverket. Och allt som skrivs om er är hyllningar. Många vackra ord, men inga siffror. Jag skulle vilja ha enkla besked, typ pang-pang-pang: ”Så här många har vi fått i arbete”, ”så här mycket säljer vi för”, och så vidare.

Verkligheten kan inte beskrivas med pang-pang-pang-siffror. Vår verklighet är väldigt komplex. Och det ingår heller inte i vårt uppdrag att föra sådan statistik.

Men ni omsatte runt tio miljoner 2020. Och med 50 anställda förstår jag inte hur ni får det att gå runt. Är det bidrag som gör det möjligt?

Nej, vi tar inte mot bidrag.

Men var kommer pengarna ifrån?

Vi har partnerskap med Malmö kommun och med Arbetsförmedlingen.

Och hur stor del av verksamheten är från affärsverksamhet och hur stor del kommer från partners i offentlig sektor?

Det har väl varit ungefär 50-50 de senaste åren, men 2021 är partnerskapsdelen kanske en tredjedel och vi ökade vår omsättning till ungefär 20 miljoner.

Du säger ”ungefär” 20 miljoner, kan du inte också säga ungefär hur många som har fått fast jobb genom Yalla Trappan?

Det jag kan säga är att vi har 50 anställda, som gått in i vår verksamhet de senaste sex åren och som fått en tillsvidareanställning hos oss. Varje år har vi 120 kvinnor som på ett eller annat sätt deltar i verksamheten.

Sju procent får alltså jobb på Yalla Trappan efter att de gått in i er verksamhet. Hur många av dem levde på bidrag innan?

Alla.

Hur stor del av deras lön betalas genom bidrag från till exempel Arbetsförmedlingen.

Vi har inga bidrag.

Men ni tar emot pengar från Arbetsförmedlingen?

Ja, det gör vi men det är för att vi har ett avtal med dem.

Och vad betalar Arbetsförmedlingen er för?

Man kan väl säga att vi får betalt per person vi tar hand om.

Du får ursäkta, men jag begriper inte skillnaden mellan det och att ni får bidrag för att de är anställda.

För att jag ska förstå skillnaden – och att det inte rör sig om bidrag – berättar Christina Merker-Siesjö om verksamheten; hur man arbetstränar kvinnor som i åratal levt i hemmet, på bidrag och som befinner sig mycket långt från den svenska arbetsmarknaden. Hon beskriver ingående och levande hur svårt det kan vara att få någon som är analfabet eller inte kan svenska att ta de första stegen ut på arbetsmarknaden. Men jag förstår fortfarande inte att det inte skulle röra sig om bidrag som Yalla Trappan får utan försöker igen.

Jag ser det så här. Till er kommer kvinnor som levt på bidrag, alltså skattebetalarnas pengar, de genomgår utbildning hos er och arbetstränas, deras lön bekostas till en del av skattebetalarnas pengar. Deras lön är beroende av att ni får bidrag för dem.

Nej, absolut inte. De eller vi får inga bidrag, det är Yalla Trappan som har partnerskap och avtal med olika offentliga aktörer.

Men i alla skildringar jag sett och läst framträder kvinnor som säger att de är så lyckliga för att de nu är självförsörjande. Men det stämmer ju inte, de är väl fortfarande försörjda genom bidrag? Självförsörjande blir de väl först om företaget skulle stå på egna ben?

Nu förklarar Christina Merker-Siesjö för mig att Yalla Trappan inte skulle kunna stå på egna ben, det måste till ”partnerskap” med den offentliga sektorn. Hon säger att Sverige inte ser ut på ett sådant sätt att verksamheter som Yalla Trappan kan överleva på marknaden utan partnerskapen, det krävs ett stort mått av ”idealitet” hos dem som driver verksamheten, och så förstås partnerskap från en välvilligt inställd offentlig sektor.

Yalla Trappan driver i dag tre restauranger i Malmö, samt cateringverksamhet. Man har syateljé, och erbjuder städtjänster. Verksamheten har spritt sig landet, och efterföljare finns bland annat i Boden, Botkyrka och Borlänge.

Hur ser ett partnerskap rent konkret ut, hur förklarar Malmö kommun att de är en av parterna? Ett bra exempel är Yalla Trappans syateljé. Sedan 2010 har den levererat gardiner till Ikea. Volymerna ökade väsentligt enligt deras egna uppgifter 2018. Rimligen kunde man då tänka sig att anställa fler. Det gjorde man och det möjliggjordes genom att Malmö kommun 2019 gick in och anslog 840 000 kronor till ateljén. Året efter anslogs 724 000 kronor. Nyanställningarnas förutsättning verkar vara anslaget från Malmö kommun.

Här uppstår också frågan om offentlig sektor ska subventionera leverantörer till Ikea, borde inte Ikea kunna stå för kostnaderna – eller är det så att syateljén får sälja sina varor till Ikea därför att de kan hålla ett lägre pris tack vare det offentliga stödet – och vad säger konkurrenterna till syateljén om detta?

Efter vårt första samtal kontaktas jag av Christina Merker-Siesjö – hon tycker inte riktigt att jag får fram vad Yalla Trappan inneburit, hon säger:

– Det är inte bara så att vi gett 50 personer jobb, tänk på alla som gått vidare. Till studier, till andra arbeten.

Men hur många är det?

Många. Men vi har ju inte tid att föra statistik.

Men är inte det jätteviktigt? Hur ska ni annars kunna göra uppföljningar? Hur ska ni veta att det ni gör fungerar?

Vi har inte de resurserna.

Gör kommunen eller arbetsförmedlingen det då?

Inte vad vi vet.

Det är ju jättekonstigt. De borde väl vara mycket intresserade av att visa vilket resultat deras satsningar på er verksamhet ger? De borde väl vilja kunna säga: Titta så många vi fått i jobb och studier?

– Allt jag kan säga är att vi har inte de resurserna.

Här har vi problemet, en verkligen brinnande eldsjäl som Christina Merker-Siesjö som arbetar dag och natt med att få verksamheten att gå runt, att få kvinnor i arbete.

Men ingen kan ge mig några exakta siffror – men alla förklarar att det är en fantastisk verksamhet. Men det enda jag vet säkert är att sju procent fått jobb, och att en omsättning på tio miljoner 2020 bar 50 anställda.

När Annie Lööf besökte Yalla Trappan 3 maj var hon lyrisk på Facebook:

”Idag har jag varit i Rosengård i Malmö för att träffa hjältarna bakom kvinnokooperativet Yalla Trappan. Hur de med fasta anställningar, från 6 till 50 senaste 10 åren, gjort märkbar skillnad.”

Jag som talat med Christina Merker-Siesjö är imponerad av hennes vilja och energi.

Men är det så storslaget att sju procent av dem som genomgått utbildningen fått fast jobb?

Är det så storslaget att verksamheten inte skulle överleva utan ”partnerskap” – alltså pengar från offentlig sektor.

Annie Lööf skriver också:

”Fler behöver få chansen att jobba och fler måste få chansen att pröva vingarna som företagare.”

Frågan är om de får pröva sina vingar som företagare på Yalla Trappan.

https://youtu.be/3u5GNpUoAcw?t=731

Exportkreditnämnden är en myndighet vars uppdrag är att främja svensk export, vilket man gör genom statliga garantier till investerarna, till exempel vid utebliven betalning.

Man har en målsättning att i sina projekt främja miljö och mänskliga rättigheter. Men trots att man också ska motverka korruption bearbetar man nu en ansökan om ett finansiellt stöd till ett stort turkiskt infrastrukturprojekt, visar dokument DN tagit del av.

Det handlar om en järnväg mellan Gaziantep och hamnstaden Mersin. Delar av projektet är hemligt men enligt turkiska finansdepartementet har Sverige garanterat närmare tre miljarder kronor. 30 procent av det svenska garantibeloppet kommer användas till att köpa svenska varor och tjänster till bygget.

Projektet bedöms enligt Exportkreditnämnden ha hög risk. När det gäller saker som hälsa, säkerhet och arbetsvillkor är risken maximal. Man skriver också att risken för korruption är hög i turkisk offentlig sektor.

Tilltänkta byggbolaget REC ingår i koncernen Rönesans, ledd av affärsmannen Erman Ilıcak. Det kända presidentpalatset i Ankara med 1 150 rum som president Erdoğan beställde åt sig själv, stod koncernen som byggherre för. Koncernen har flera anklagelser om korruption mot sig, bland annat genom Pandoraläckan 2021. Men också genom sin verksamhet i Ryssland och att Ilıcak anses står nära personer i kretsen kring president Putin.

Rönesans grundades 1993 och har sitt huvudkontor i Ankara. Man är i dag det nionde största byggbolaget i Europa och har verksamhet i 28 länder. Lachta center i Sankt Petersburg är med sina 462 meter Europas högsta byggnad och byggd av Rönesans. Där har Gazprom sitt huvudkontor, 40 procent av Rönesans intäkter kommer från den ryska marknaden.

Även Gotthardbastunneln i Schweiz och Gaasperdammertunneln i Nederländerna kan nämnas som profilerade projekt. Koncernen har över 75 000 anställda.

Natofrågan

Turkiet har varit en motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, främst beroende på frågan om kurderna. Man har presenterat en lista till den svenska regeringen med 73 kurder som man vill se utlämnade till Turkiet. Hittills har en person lämnats ut, en turkisk medborgare dömd för två bedrägerier i hemlandet.

Relationen har dock blivit bättre och förhandlingarna om svenskt Natomedlemskap går framåt. Den 26:e augusti kommer ett toppmöte mellan Turkiet, Finland, var det ska hållas är ännu ej angett.

Detta har pågått samtidigt som Exportkreditnämnden utrett anbudet från turkiska staten om infrastrukturprojektet. Den sjätte juni godkände man projektet och en månad senare undertecknade Natoländerna Sveriges anslutningsprotokoll.

Något samband mellan dessa två saker finns inte enligt UD, som via utrikeshandelsminister Anna Hallbergs pressekreterare meddelar att Regeringskansliet inte gett någon vägledning i ärendet. Man hänvisar till att Exportkreditnämnden är ålagda att följa protokoll och regleringar.

En annan pikant detalj är att Rysslands invasion av Ukraina pågått samtidigt. För Sveriges del har man nu gått in i ett högriskprojekt med turkiska staten och landets största byggbolag, vars största marknad är Ryssland. Ett land som ligger i krig med ett annat europeiskt land och som Sverige i enighet med EU belagt med ekonomiska sanktioner.

Men man är redan engagerade i ett annat projekt i Turkiet sedan 2021. En 201 kilometer elektrifierad järnväg byggs mellan Bandırma till Osmaneli via Bursa och Yenişehir. Projektet backas upp av Exportkreditnämnden som gått in med en lånegaranti på fem miljarder kronor. Svenska leveranser till projektet väntas ha ett värde av en miljard kronor och främst handla om anläggningsmaskiner, telekommunikationssystem, växel– och fästsystem, och liknande.

Andra infrastrukturprojekt i landet

Turkiet har fört en offensiv infrastrukturpolitik de senaste två decennierna. Från 2002 till 2017 lade man närmare 1 000 miljarder kronor på nya järnvägar, motorvägar, tunnlar, broar och flygplatser. Här är några av dessa jätteprojekt.

Presidentpalatset i Ankara är ett bra exempel på ett påkostat byggnadsprojekt. Som nämnts har det 1 150 rum, och invigdes på nationaldagen 2015. Men kostar det så smakar det, enligt uppgifter blev notan dubbelt så dyr som det planerade sex miljarderna.

Istanbul är landets största stad och 2018 öppnade den nya flygplatsen Istanbul Airport. Den tog över efter den äldre Atatürkflygplatsen och hade 37 miljoner resenärer 2021. Vilket gör den till Europas största passagerarflygplats. Ett konsortium av turkiska företag byggde flygplatsen och betalar turkiska staten drygt 220 miljarder kronor över 25 års tid. Den beräknas vara helt klar 2025 och ha kostat 120 miljarder att bygga.

I februari i år invigdes 1915 Çanakkale-bron som går över Dardanellerna. Bron binder samman den asiatiska och den europeiska delarna av Turkiet. Bron är 4,6 kilometer lång och 45 meter bred. Kostnaden är 25 miljarder kronor, samtidigt som den är del av ett mycket större infrastrukturprojekt, motorvägen Kınalı-Tekirdağ-Çanakkale-Balıkesir. Motorvägen började byggas 2017 och har en sträckning på 321 kilometer och över fyra provinser. Hittills är 82 kilometer färdigbyggda. Den tidigare totala restiden över Dardanellerna med färja och väntetid på upp till fem timmar har nu kortats ned till sex minuter.

När det kommer till fastighetsmarknaden i Turkiet är Saudiarabien en stor investerare med upp till 30 procent av alla investeringar i branschen. Regeringen har satsat hårt på att öka investeringarna från arablandet inför hundraårsjubileet 2023. Man har infört bättre regleringar och skattelättnader för fastighetsinvesteringar. 2016 köpte saudiska investerare 1 642 bostäder, mark och mark för bebyggelse. Främst är det Istanbul som är intressant för saudierna, med Bursa och Alanya strax där efter. Investerare kan också få turkiskt medborgarskap som tack. Av 14 000 investerare på området var 4 408 araber 2016.

Finanskris och kinesiska investeringar

Trots stora infrastrukturprojekt och ambitioner om ett stort hundraårsfirande nästa år ser det allt annat än muntert ut på Istanbulbörsen. Liran tappar i värde och inflationen är skyhög. Just nu ligger den på 78,62 procent för 2022. Lirans köpkraft gentemot dollarn har fallit från 3,648 2017 till 17,974 i augusti.

President Erdoğan har gjort sig känd för att ha åsikter om landets räntepolitik. Jämfört med andra länder med en utvecklingsmarknad har man haft högre inflation. 2018 förhindrade Erdoğan tillfälligt landets centralbank från att justera räntan. Hans orsaker är både en islamisk syn på ränta som djävulens påfund och maktfokuserad då han anser att presidentämbetet står över centralbanken. Räntan blev höjd i alla fall, trots påtryckningar från presidenten.

En hjälp som kommit på senare år är kinesiska investeringar. Med Nato stred man mot Kina i Koreakriget, men det har inte hindrat Kinas närmanden. Inte heller har Kinas behandling av det turkiska uigurfolket i Xinjiang förhindrat starka relationer. 2020 investerade man i turkiska valutaobligationer och man ser Turkiet som en del i sitt gigantiska infrastrukturprojekt Ett bälte, en väg. Hela Eurasien binds ihop med höghastighetsjärnväg och motorvägar.

Kina har finansierat Marmaratunneln och äger 48 procent av containerhamnen Kumport för 9,5 miljarder kronor, den tredje största i landet och av högt strategiskt värde. Erdoğan och hans AK-parti har dragit geostrategisk nytta av samarbetet.

Man har dessutom sedan den misslyckade statskuppen 2016 hamnat mer i konflikt med sina allierade i Nato. Och har använt flyktingfrågan som ett utpressningsmedel mot EU.

Att Exportkreditnämnden bedömt investeringar i Turkiet som riskfyllda får också ses i skenet av de stora projekt som sjösätts i landet. Och för svenska företag chansen att säkra stora exportintäkter. Samtidigt som man då agerar på samma marknad som Kina, Saudiarabien och andra icke-demokratier med bristande mänskliga rättigheter.

”Jag ser att Magdalena Andersson har det ledarskap som behövs”, sa hon i en intervju med DN, och säger att den bästa statsministerkandidaten har samma namn. Lööf garderar något oväntat med att understryka att C förutsätter ”en politik i mitten”. Dessutom är något ”organiserat” budgetsamarbete med Vänsterpartiet inte aktuellt. Går andra samarbeten med dem för sig?

”Det är bra att Centerpartiet nu satt ned foten och tydligt inför valet redovisar för väljarna att en röst på C är en röst på det röda laget”, säger Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer i ett sms till SVT.

Centerpartiets ungdomsförbund är besvikna, och ställer sig inte bakom sin partiledare. ”Ett borgerligt liberalt parti måste hålla dörren öppen för fler regeringsalternativ”, twittrar ungdomsförbundet.

Dansen fortsätter.

Jo, jag vet att det väl är lite tveksamt om man ska skicka dem någonstans överhuvudtaget – eller ge dem någon som helst slags makt. Men vi får ta en sak i taget.

Det är det här som man bör diskutera – socialdemokratiska kvinnors underdånighet inför utländska makter – inte vad som egentligen står i avtalet som Magda och Linde kritat på med överturken.

För visst är det något fascinerande med hur hårda de socialdemokratiska maktlystna megärorna är mot den egna befolkningen. Jo, jag vet – de är speciellt hårda mot männen, men kvinnorna har det inte så lätt heller; kanske för att de betraktas som konkurrenter om de muslimska männens gunst.

Låter det som märkligt psykologiserande? Men se på politiska fakta.

Här i Sverige ska befolkningen tuktas för att vi är onda, och vi måste piskas för att bidra till en bättre värld – vi påstås förbruka för mycket av jordens resurser, vi anses vara rasistiska och ansvariga för historiska försyndelser, och i allmänhet ogina och snåla eftersom våra dörrar inte alltid står öppna vid middagstid, medan vi står i fönstren och ropar ut till förbipasserande:

”Kom in, kom in, jag har kalops puttrande på spisen, och jag vill inget hellre efter en lång arbetsdag än att sitta ner med några som inte kan svenska och mysa mig igenom kvällen. Ni vill väl ha inlagda rödbetor till? Nähä, ingen liten snaps, säger ni. Jaha, jaha, nåja, mer till mig då. Har en känsla av att jag kommer att behöva det.”

Den svenska icke-arbetande delen av överheten har alltid haft ett förakt för resten av folket. Den överheten består av trappspringare och örontasslare som till slut kasat och hasat sig fram till möjligheten att utöva politisk makt. Den sortens varelser kan inte skapa något, de kan inte ge liv och frihet, de kan bara suga must och blod ur människor som arbetar.

Vi andra är bara en värdkropp för dem. De måste ständigt skrika åt oss att vi inget är värda, att vi måste acceptera bestraffningar i form av skatter och pålagor, och att våra liv regleras in i minsta detalj – för vi är inte förmögna att ta hand om oss själva eller veta vad som är bra för oss.

Det är därför de som nu har makten älskar den massiva invandringen, den består av personer som ofta inte har några som helst problem med att framleva sina dagar försörjda av andra – för att i utbyte avge sin röst på det parti som garanterar en sådan existens.

Jämför den stränghet Magda och hennes anhang och stödtrupper visar mot dem som arbetar ihop skatten, eller pensionärerna – de som i årtionden slitit ihop välfärden … jämför den strängheten med den välvilja och förståelse som visas dem som inte bidrar till nationens rikedom och styrka.

Historiskt sett har den icke-arbetande överhetens förakt för det egna folket alltid parats med en underdånighet mot utländska makter, hattar och mössor kröp för britter och ryssar för att säkra den egna makten finansiellt och militärt – ungefär som landets politikerskikt gör i dag för EU, Nato och den muslimska världen.

I någorlunda modern tid har det funnits en period då företrädare för de olika samhällsklasserna i Sverige tillsammans värnade nationens oberoende – och byggde välståndet. Det var under 1930-, 1940- och 1950-talet. En tid då de som hade den politiska makten var förbundna med dem som valt dem, det var en tid då de satte det egna folkets intressen främst, och höll sig utanför stormakternas krig.

Men sedan valde de som hade den politiska makten i Sverige sig ett annat folk.

Det är lite sorgligt att nu se människor diskutera vad som egentligen står i avtalet Magda och Linde undertecknat med hundturken.

Vad tror ni det spelar för roll?

Landet har avväpnats i 30 år av politikerna, det egna folket har förklarats oförmöget i alla avseenden – undertecknandet är bara bekräftelsen på detta. Från höger till vänster finns bland politiker enighet om att Sverige inte är något värt om vi inte är accepterade av omvärlden.

Som världen ser ut bör inte Sverige sträva efter att vara accepterat av omvärlden.

Utan stå för sig självt.

Men … även om det går att förklara skeendet genom att studera historien, kvarstår ett mysterium – feministiska kvinnors underdånighet gentemot muslimska män.

Jag har en stark känsla av att det säger mycket mer om tillståndet i landet än vad en historisk analys gör.

Tänk på hur Magda, Linde, Margot eller Lena vredgat kan blixtra med ögonen om någon i Sverige framför ett krav.

Tror ni det blixtrades med ögonen när hundturken framförde sina krav vid förhandlingsbordet i går?

Nej, då var det nog mer frågan om sedesamt sänkta ögonlock, och då och då en förstulet förtjust, flörtig blick.

Vad är det som pågår?

Egentligen?

Försvarsminister Peter Hultqvist kommer gående i riktning mot Riksdagshuset. Han går lite långsamt, har en besviken uppsyn. Att han går långsamt beror på att han vill bli igenkänd och hejad på. Rentav kanske stoppad av någon som vill prata försvarspolitik. Den besvikna uppsynen beror på att det aldrig händer. Det i sin tur beror inte på att folk inte känner igen honom, utan just på att folk ser vem det är. Peter får syn på Magda, lyser upp, ökar stegtakten och dunsar ner bredvid henne på bänken, vilket gör att hon lättar två decimeter. Hon verkar vakna till när hon landar på bänken igen.

Magda (lite yrvaket): Åh, jaså är det du? Kan du aldrig sätta dig ner som folk? Tänk på hur många stolar du suttit sönder på regeringssammanträdena.

Peter (ivrigt): Jajajaja, jag lovar. Men lyssna nu, jag har en idé.

Magda (med den tillkämpade tålmodiga minen hos en dagisföreståndare som ska försöka få en trilskande treåring att i december själv klä på sig bävernylonoverallen): Mmmm, visst. Låt höra.

Peter: Jag har en idé om hur vi ska stärka den svenska försvarsförmågan!

Magda: Lite onödigt. Vi ska ju gå med i Nato.

Peter: Det beror på vilket humör Erdoğan är, och det ändrar sig från dag till dag. Det kan ta åratal innan vi är med i Nato.

Magda: Och vad tycker du vi ska göra?

Peter: Vi kan inte bara sitta och vänta. Vi måste kunna visa att vi kan försvara oss själva.

Magda (tittar upp i himlen med beslöjad blick, vill uppenbarligen vara någon annanstans): Och ... fram med det nu.

Peter (lyckligt leende): Molotovcocktails! Jag såg ett nyhetsinslag på Aktuellt i går där en massa civila ukrainare tillverkade brandbomber av tompavor. Man fyller bara på med bensin, sätter dit en stubin, tänder på och kastar mot ryska stridsvagnar eller vad det nu är de kommer i.

Magda: Tänk efter nu. Hur ser verkligheten ut? Man ska alltid utgå från sig själv. Där sitter jag på min balkong på Rosenbad. Det är sommaruppehåll, solen skiner, en underbar förmiddag i juli. Bredvid … på det lilla bordet står en bag-in-box.

Peter: Låter härligt!

Magda: Och så ser jag en kolonn ryska stridsvagnar komma rullande. De lömska jävlarna har gjort ett smyganfall och kommit med Finlandsfärjan.

Peter: Du! Den möjligheten har jag inte ens tänkt på. Skrämmande. (Ryser till)

Magda: Och vad tycker du jag ska göra när jag ser dem? Menar du att jag ska hälla bensin i boxen, sätta dit en stubin, och sedan ställa mig på balkongen och kasta boxen på en rysk stridsvagn som rasslar förbi nedanför? Kommer bara att säg ploff när den träffar, och så blir det inte mer.

Peter: Men det är bara innanför tullarna det är så. I Dalarna dricker vi grogg. Jag kan se framför mig hur flaskor som innehållit brännvin, gin och whisky kastas mot ryssen när han rullar in i min gamla hemstad Borlänge.

Magda: Varför skulle ryssen vilja rulla in i Borlänge? Kan du tänka dig Putins generaler sitta och planera invasion, och någon utropar: ”Borlänge måste vi erövra!”

Peter: Jadå, jodå, det kan jag. Kupolen! En knutpunkt för all handel! Klart de vill ta över den.

Magda: Men Peter. Vi har redan förlorat Borlänge. Det kontrolleras sedan länge av somalierna i Tjärna ängar. Inte kastades det några brandbomber då?

Peter: Johodå.

Magda: Jaja. Men det var väl i så fall de i Tjärna ängar som gjorde det. Du måste förstå att det är Sveriges huvudstad Putin kommer att försöka ta. Här är det boxar som gäller. Finns inget att göra molotovcocktails av.

Plötsligt rycker både Magda och Peter till. Magda väser: ”Låtsas som ingenting! Därborta kommer Anders Ygeman gående. Titta ner i backen. Han kanske inte ser oss”. Peter och Magda fäster blicken på sina respektive skor. Försöker krympa ihop lite.

Ygeman: Men hej! Här sitter ni och hänger med huvudena! Får jag slå mig ner. (Tränger sig in mellan Magda och Peter.) Varför ser ni så dystra ut?

Peter: Vi diskuterade hur vi ska stärka den svenska försvarsförmågan. Med molotovcocktails. Men Magda tror inte riktigt på min idé.

Ygeman: Klart som fan hon inte gör. Molotovcocktails? Då måste man fylla flaskorna med bensin. Det har ingen råd med i dag. Skulle vara billigare att köpa de allra senaste robotarna från USA. Men märkligt att ni pratar om sådant. Jag gick just och grubblade på hur jag som integrationsminister ska kunna bidra till försvaret av landet.

Magda (med oroligt och dröjande tonfall): Och …

Ygeman: Vi ska se alla kriminella invandrare som en tillgång!

Peter: Ehhhh…

Magda är tyst, ser smått förtvivlad ut.

Ygeman: Men fattar ni inte. Tänk bara på alla romer som stjäl metall. De tar kopparledningar, de snor statyer i parker och smälter ner. Vi organiserar dem … de får betalt för att sno larvfötterna på de ryska stridsvagnarna. Putins pansar kommer ingen vart!

Peter: Genialiskt! Uppe i Dalarna har vi ligor med dieseltjuvar som härjar. Jag vet inte varifrån de kommer, men de pratar inte dalmål i alla fall, och så är de väldigt svartskäggiga. Samma sak med dem. Vi ger dem betalt för att slanga diesel från ryska fordon. Och tänk er om de får gå loss i ett ryskt dieselupplag!

Ygeman: Och tänk på ligorna med litauer som stjäl båtmotorer. Ryska flottan lägger till i Visbys hamn. Men får ligga kvar för ankar där. Kommer inte längre. Motorerna borta. Fastlandet räddat.

Peter: Fantastiskt Ygeman! Du tänker verkligen utanför boxen.

Magda: (Reser sig upp. Har något jagat i blicken.) Boxen. Där sa du något. Jag tror jag måste gå hem. Men sitt kvar och planera ni.

Peter och Ygeman sitter kvar. De som passerar hör dem upplivat diskutera vad som verkar vara frågan om hur man ska använda tunisiska ficktjuvar i kampen mot en rysk invasionsstyrka.

Morgan Johanssons position som justitieminister är osäker. Efter den eskalerande brottsligheten, med främst gängmord i fokus, har Sverigedemokraterna tagit ett initiativ till misstroendeförklaring. Moderaterna och Kristdemokraterna är med på tåget. Centern har tackat nej. Den politiska vilden, tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, är osäker. Men om Johansson får gå, är det slutet på hans tid som toppolitiker? Inte nödvändigtvis. Vi har tittat på tidigare socialdemokrater som fått gå – och studsat tillbaka.

Missförtroendeförklaringen har varit det stora samtalsämnet de senaste dagarna. Magdalena Andersson varnade för att hela regeringen kan falla om en minister plockas bort av oppositionen. Detta för att öka trycket på främst Moderaterna, regeringen menar att man bör undvika en regeringskris i ett läge där man förhandlar om Natomedlemskap och krig rasar i Ukraina. Att regeringen skulle falla är dock upp till statsminister Andersson själv. Vad vi ser är ett realpolitiskt och retoriskt spel.

Under partiledardebatten på söndagskvällen öppnade Ebba Busch för att om regeringen petar Johansson, så blir det inget misstroendevotum. Andersson sade sig vilja fundera på saken. Hur det blir till slut får vi se snart, men det är värt att ta en titt på liknande fall.

Mona Sahlin

Mona Sahlin blev riksdagsledamot 1982 och arbetsmarknadsminister 1990. Efter valet 1994 blev hon vice statsminister, men siktet var högre ställt. Hon kandiderade till partiledarposten 1995 när Ingvar Carlsson meddelat sin avgång. Då briserade hennes första skandal, hon hade använt statliga pengar till privata inköp. 53 174 kronor hade hon använt på fel sätt, bland annat hade hon köpt två Toblerone, en populär schweizisk choklad.

Hon hoppade av partiledarkandidaturen, men var kvar i partiets mäktiga verkställande utskott. 1996 lämnade hon sin riksdagsplats.

Men skam den som ger sig. Efter valet 1998 var hon tillbaka vid köttgrytorna, nu som biträdande näringsminister i Göran Perssons regering. Hon var sedan integrationsminister och samhällsbyggnadsminister, till valförlusten 2006. 2007 uppfylldes drömmen om att bli partiledare, vilket hon var till 2011, efter att ha förlorat valet 2010.

Laila Freivalds

Leila Freivalds var Sveriges justitieminister under nio år, 1988–1991 och 1994–2000. Hennes tid som minister slutade den gången tvärt, då det avslöjades att hon köpt en allmännyttig lägenhet på Kungsholmen. Hon hade själv tidigare uttalat sig negativt om ombildning av hyresrätter.

Detta hindrade dock inte att hon åter fick en ministerpost 2003. Hon utsågs då till utrikesminister av Göran Persson, efter att Anna Lindh mördats. Efter tsunamikatastrofen julen 2004 blåste det upp till storm kring Freivalds igen. Hennes krishantering efter katastrofen fick mycket kritik. 21 mars 2006 avgick hon från sin post.

Hon är unik som den första minister att avgå två gånger efter skandaler. Freivalds är också känd sin inblandning i att Sverigedemokraternas hemsida stängdes ned 2005.

Anders Ygeman

En i närtid mer känd person är nuvarande ministern för idrott, migration och integration, Anders Ygeman. Ygeman har varit riksdagsledamot sedan 1996 men fick sin första ministerpost av Stefan Löfven 2014. Då som inrikesminister.

Skandalen med Transportstyrelsen briserade i juli 2017. Det framkom stora brister i myndighetens it-upphandling och att ansvarig minister Ygeman känt till dessa i ett års tid. Men han hade inte informerat statsminister Löfven, då det inte fanns någon säker lokal för ändamålet. Ett påstående som inte betraktades som trovärdigt. Den 27 juli avgick Ygeman, även infrastrukturminister Anna Johansson lämnade sin post.

Ungefär ett och ett halvt år senare var Ygeman tillbaka i regeringen, nu som energi- och digitaliseringsminister. Sin nuvarande post fick han när Andersson tillträdde som statsminister i november 2021.

Anna Johansson fick i september 2018 ett nytt uppdrag, som ordförande för riksdagens arbetsmarknadsutskott. Blir det en ny ministerpost för henne vid en eventuell valseger i höst?

Morgan Johanssons framtid

Morgan Johansson var folkhälsominister 2002–2006. Posten som justitieminister har han innehaft sedan 2014, inrikesminister sedan 2021 och migrationsminister 2014–2017, 2019–2021. Han är också ställföreträdande statsminister sedan 2019. Det är ingen duvunge som Magdalena Andersson nu kan tvingas kasta ur boet.

Man kan därför tro att Morgan Johanssons karriär inte på något sätt är över om han avsätts av riksdagen. En paus och några år utanför det direkta rampljuset. Sedan öppnas troligen portarna igen.

Jag firar nationaldagen med att i trädgården beundra buskpionen som nu slagit ut. Det tog tio år. Alla som frågats till råds under dessa år har förklarat att vi planterat den på helt fel ställe i trädgården. Men av någon för oss själva outgrundlig anledning planterade vi inte om den.

Och nu blommar den.

Det kan tyckas vara ett lite vanvördigt sätt att högtidlighålla nationaldagen, men det känns ändå rätt. Den som besökte Sverige för 150 år sedan skulle ha sagt något om att det där landet skulle det aldrig bli något av. Ett kargt utkantsland befolkat av slitna människor.

Lika hopplöst projekt som vår buskpion.

Men Sverige blev ett av världens rikaste länder, det blommade, liksom vår pion.

Så det känns rimligt att stå där i trädgården och beundra den.

Och hur skulle jag kunna överge min trädgård för ett nationaldagsfirande? Det förekommer ju inget sådant.

På nationaldagen visar man upp att man kan försvara sitt oberoende. Man visar sin militära förmåga. Men inte dånar Gripen över huvudstaden 6 juni. Inte rullar kolonner med bepansrade fordon genom svenska städer, inga regementen paraderar, inga svenska örlogsfartyg skjuter salut.

Den som liksom jag anser att det alltid borde vara – och borde ha varit – ett självklart inslag i firandet av den svenska nationaldagen kan räkna med att få verbalt prygel på svenska ledarsidor, och hängas ut som en person med en militaristiskt betingad mental defekt.

Statsminister Magdalena Andersson skulle värjt sig mot varje sådan tanke om hon fått frågan: ”Har inte krigsmakten en självklar roll på nationaldagen. Var är paraderna? Var är styrkedemonstrationen?”

Hon skulle sagt att Sverige för en fredlig och feministisk utrikespolitik.

Men titta svenska media de senaste dagarna, de hänförda reportagen, fotona och bilderna från när den amerikanska flottans USS Kearsarge anlöper Stockholm. Dessutom dagarna innan den svenska nationaldagen.

Plötsligt är ett stort fartyg bestyckat med robotsystem, kanoner, och luftvärn något vackert. Underskönt rentav eftersom det också medför helikoptrar och attackflyg.

Sminkar sig för matroser

Sociala media har översvämmats av bilder på fartyget när det passerar in till Stockholm, de flesta har uttryckt sin tacksamhet och glädje.

Samma lycka över att se en svensk kryssare är mycket, mycket svår att tänka sig. Inte minst därför att Sverige i dag nöjer sig med korvetter.

Och Magdalena Andersson och Annie Lööfs beteende får mig att tänka på Lasse Dahlquists gamla schlager:

”Ada har legat med papiljotter i natt

Och satt extra rött på kinden

Hon vart och hämtat sin lilla ljusblåa hatt

Ur en påse uppå vinden

Beda har köpt sig en känning på Grand Bazar

Ryggen är nästan bar

Prislappen sitter kvar

Bägge har tisslat och tasslat mest hela dan

Ja vad är det som viskas på stan Jo

Engelska flottan har siktats vid Vinga

Oh boy oh boy oh boy

Tusen små sailors som vi ska betvinga

Tänk att få segla med engelsk konvoj

Oh boy oh boy oh boy”.

Engelska flottan då, Nato i dag.

Men det gäller inte bara Magda och Annie – alla de politiker som kastrerat den svenska krigsmakten – vare sig de är kvinnor eller män – beter sig som Ada och Beda.

Men finns det då inte annat som skulle kunna locka mig på nationaldagsfirandet? Jag har studerat annonserna, men kommit fram till att mitt intresse för peruansk eller afghansk folkdans är ganska begränsat. Vill man hantera sitt svårmod genom att tröstäta får det bli syriska vegetariska grytor eller falafel.

Det verkar vara en regel att kulturinslagen till största delen ska vara från tredje världen. I grannkommunen Sundbyberg satsar man dock också på ett amerikanskt inslag; cheerleaders som framträder och krumbuktar sig.

Inte hållbar legering

Invändningarna mot min motvilja brukar vara att det är klart att nationaldagen ska spegla det nya Sverige som växer fram; Sverige som en smältdegel för olika kulturer.

Det där smältdegelargumentet har jag alltid funnit märkligt.

USA brukar betecknas som den stora smältdegeln, ”the big melting pot”.

Gick ju inte så bra där.

Går ju inte så bra här heller.

Att ”smältdegel” används som metafor när det gäller samhällen och mångkultur beror på att det inte är några gjuteriarbetare som deltar i den debatten.

De skulle då kunna berätta att när man smälter, gjuter och legerar måste man vara mycket noga med vilka metaller och ämnen som man tillför i smältdegeln.

Och det räcker inte med att det är rätt metaller och ämnen, man måste vara mycket noga med proportionerna. Det är ju inte så att man vandrar runt på verkstan och plockar ihop vad man hittar, för att sedan dumpa det i smältdegeln, typ: ”Men se där, det där verkar vara en fin klump järnmalm, och se där Kalles odiskade matlåda, den tar vi också, och de där beslagen på pallkragen plockar vi med, äh, fan, ta hela pallen, lite trä gör ingen skada.”

Och sedan eldar man på av helvete och hoppas man ska få till en bra legering när allt smält och sedan stelnat.

Om man inte kan ta döda ting lite hur-som-helst och smälta ihop till något användbart, är det mycket litet som talar för att man på samma slumpmässiga sätt ska kunna smälta ihop ett stort antal väsensfrämmande kulturer till något användbart.

Min kommentar till nationaldagen kan verka uppgiven.

Men se, det är den inte alls.

Jag tror landet är fyllt av människor som liksom jag undviker dagen då man förväntas äta falafel och titta på cheerleaders och tala om hur skönt det är att vi inte behöver försvara oss själva för nu har vi Nato.

Vi som håller oss hemma arbetar i trädgården i stället eller umgås med familj och vänner, pratar om viktiga saker. Eller läser och begrundar.

Ett under rådande förhållanden fullt rimligt sätt att fira nationaldagen, en slags stillsam hyllning till det där utkantsfolket i det karga landet, som byggde upp ett välfärdssamhälle som ingen trodde var möjligt. Människor som skötte sitt och tog hand om sig själva och som samarbetade när så behövdes med andra som var funtade på samma sätt.

Och även om välfärdssamhället håller på att försvinna finns själva förutsättningen kvar, det finns tillräckligt många arbetande människor i alla de samhällsklasser som en gång möjliggjorde det svenska välståndet.

Jo, jag vet. Man ser inte så mycket av dem just nu. Men var lugn.

De är som den där buskpionen.

I dag sörjer många i Europa de civila offren för kriget i Ukraina – inte minst de döda barnen. 75 barn rapporteras ha dött som en följd av attackerna mot ukrainska städer.

Människor uttrycker sin fasa inför det som sker. Alla dessa döda barn.

Synen på barn som dör på grund av konflikter var en annan en gång i tiden – inte alltför länge sedan – åtminstone hos en del personer.

11 maj 1996 intervjuades USA:s FN-ambassadör Madeleine Albright i det amerikanska tv-programmet 60 Minutes. Intervjuaren Lesley Stahl frågade:

”Vi har fått veta att en halv miljon barn har dött på grund av sanktionerna mot Irak. Jag menar, det är ju fler barn än som dog i Hiroshima … är det ett pris värt att betala?”

Albright svarade flinthårt:

”Jag tycker det är ett mycket svårt val, men priset tror vi, är värt att betala”.

https://twitter.com/backtolife_2022/status/1506731839481860096

Nu var det ju inte ”vi” som betalade priset utan irakiska barn och familjer, men hade det överhuvudtaget behövt ske?

Sanktionerna var ett amerikanskt försök att knäcka Saddam Husseins regim genom att blockera irakisk import av varor som kunde användas för framförallt militära ändamål. Blockaden syfte var också att få den irakiska ekonomin att gå i stå, och därmed skapa ett sådant missnöje hos befolkningen att regimen kom i gungning.

Sanktionerna gällde inte humanitär, medicinsk hjälp – såvida det inte kunde misstänkas att det som skeppades också kunde få en militär användning – då kunde USA använda sin vetorätt i sanktionskommittén och säga ”nej” till export. Och USA sade nej till mediciner för cancerbehandling, insulin, värktabletter, vaccin, stetoskop, röntgenutrustning, och klor (för vattenrening). Märkligt nog förbjöds även export till Irak av pennor – av alla de slag.

Albright kom senare att försvara sig med det det inte fanns allmänna sanktioner mot export av mat och medicin till Irak. Men USA hade vetorätt i varje enskilt fall och kunde därmed säga nej. Alltså inga vacciner för barn och inget klor för vattenrening. Det sista kan låta oproblematiskt och ofarligt, men under Kuwaitkriget 1990–1991 hade USA metodiskt bombat sönder dammar och anläggningar för vattenrening. När importen av klor och utrustning för vattenrening stoppades spred sig infektionssjukdomar som en skogsbrand skulle göra om brandkåren hade bensin i slangarna.

Denis Halliday arbetade i 31 år på höga positioner inom FN:s olika hjälporganisationer, han var biträdande generalsekreterare för FN och den som hade ansvaret för den humanitära hjälpen till Irak. Han lämnade sin post i protest mot sanktionerna och förklarade i sitt avskedstal:

”Vi håller på att förstöra ett helt samhälle. Så enkelt och skrämmande är det. Det som sker är olagligt och omoraliskt.”

Nu är Madeleine Albright, den envisa försvaren av detta död. Hon avled i går – 23 mars – i cancer vid 84 års ålder.

Uttalade feminister i Sverige var snabbt framme med hyllande minnesord.

Statsminister Magdalena Andersson förklarade att det ”fanns en speciell plats i himlen för Madeleine Albright”. Uttalandet syftade på Albrights ofta citerade ord om att ”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

Uppenbarligen är svenska feministiska politiker rädda för att hamna där så de har levererat lovordande eftermälen.

Utrikesminister Ann Linde säger: ”Jag sörjer en stor politiker … Hennes ständiga kamp mot fascism, hennes solidaritet med kvinnor och flickor runt hela världen och hennes arbete för demokrati och frihet kommer aldrig att glömmas.”

Margot Wallström twittrar om Albrights mod att stå för sina åsikter även när man får kritik.

https://twitter.com/margotwallstrom/status/1506727976951590919

Centerns Annie Lööf twittrar: ”Vila i frid, Madame Secretary. En sann förebild för många av oss i sin outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter, för jämställdhet och för den liberala demokratin.” Lööf talar också i ett inlägg på Facebook om Albright som en ”feministisk ikon”.

https://twitter.com/annieloof/status/1506713297172799501

Det finns dock de som jublar över Albrights död. I Serbien har många i sociala media uttryckt sin glädje över hennes bortgång. Där minns man henne som den som i sin roll som Bill Clintons utrikesminister drev på Nato för att inleda bombningarna av Serbien 1999. Bombningarna varade 78 dagar och dödade 528 civila. Broar, skolor, sjukhus, fabriker, och monument förstördes. En av dem som uttryckt sin glädje är den serbiske filmaren Boris Malagurski, som förklarar att det finns en speciell plats i helvetet reserverad för Albright. Han påminner också om att Albright och hennes judiska familj (som kom från Tjeckoslovakien) fick en fristad i Serbien under andra världskriget och därför undkom koncentrationslägren.

Som tack för det blev det 55 år senare massiva bombningar av landet, konstaterar Malagurski.

Resultatet av bombningarna? Kosovo blev självständigt, och där finns nu en av USA:s största militärbaser i Europa.

https://twitter.com/malagurski/status/1336598681697587200

https://twitter.com/pedya79/status/1336969972661280769

I november 2018 dömde Stockholms tingsrätt en man i 40-årsåldern till ett långt fängelsestraff för att bland annat ha hotat flera statsråd under augusti 2017. Totalt fick 21 statsråd ofrankerade brev med pulver och ett handskrivet hot ”Snart är du död” till sina bostadsadresser.

De flesta statsråden öppnade brevet och tillkallade polisen när de upptäckte att det fanns pulver i det. Några statsråd ringde Säpo direkt och lät deras specialister ta hand om breven utan att öppna dem själva eftersom breven såg konstiga ut enligt flera polisförhör som Morgonposten har tagit del av – de saknade nämligen frimärken och adressen var handskriven.

Men en reaktion sticker ut; den dåvarande finansministern Magdalena Andersson fattade misstankar om brevet, men istället för att ringa polisen tog hon brevet med potentiellt livsfarligt pulver till Finansdepartementet och lät sina underställda ta hand om det.

Det gick flera dagar innan man slutligen kunde konstatera att pulvret var ofarligt – i de flesta fallen var det vanlig stärkelse. Tiden till beskedet om att pulvret var ofarligt måste ha varit svår och ångestfylld för Magdalena Anderssons personal. Av polisens förundersökningsprotokoll framgår att ”flertalet personer” på Finansdepartementet hade varit i kontakt med brevet och att återkopplingen om innehållet önskades ”snarast”.

I ett förhör med polisen efter händelsen hävdar Andersson att hon inte minns om hon öppnade brevet själv, men bekräftar att hon tog med det till finansdepartementet och ”fick skäll för det”.

Det finns ingen rimlig förklaring till att Andersson tog brevet till Regeringskansliet och tillät sin personal öppna det eller handskas med det på något annat sätt - trots risken att bli förgiftad.

Morgonposten har ställt frågor till Anderssons pressekreterare. Däribland har vi frågat varför Andersson tog brevet till Finansdepartementet. I skrivande stund har vi inte fått några svar på våra frågor.