Måndagen 20 mars 2023 är det 20 år sedan USA inledde sin invasion av Irak. I medierna kan man därför se artiklar om läget i Irak i dag. I SR intervjuas skoputsare i Bagdad, i tidningar grönsakshandlare i Tikrit.

Mycket lite sägs om vad som utlöste kriget och invasionen.

Kanske för att redaktionsledningar anser det olämpligt att påminna om vad som sades vara orsaken till blixtkriget. Det skulle kunna få dem som läser, tittar eller lyssnar att börja fundera på om man kan lita på vad ledare för USA eller Storbritannien säger när de beskriver situationen i världen och berättar om vilka hot som finns – och vad som bör göras.

Femte februari 2003 talar USA:s utrikesminister Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd. Han viftar med en liten tub och förklarar att Irak har enorma lager med biologiska stridsmedel, och att landets ledare Saddam Hussein när som helst kan komma att använda dessa mot sina grannar. Tiotals miljoner människor riskerar att dö av exempelvis mjältbrand.

Storbritanniens premiärminister Tony Blair målar upp ett ännu större hot, han hävdar att Saddam Hussein har massförstörelsevapen som kan utplåna stora delar av Europa inom en halvtimme.

Både Powell och Blair sa att deras uttalanden byggde på gedigna underrättelserapporter.

FN:s inspektörer hade inte hittat några bevis för att massförstörelsevapen fanns i Irak under sina många och långa inspektioner i landet innan USA:s angrepp.

USA kunde heller inte visa upp några bevis efter att de tagit kontrollen över Irak.

Powell och Blair hade uppenbarligen medvetet ljugit för att kunna starta kriget.

Väl värt att minnas i dag när nyhetsbyråer med självklarhet refererar till ”källor i Pentagon” eller utgår från brittiska premiärministrars bedömning av hot mot Europa.

Ingen nyhetsbyrå skulle i dag komma på tanken att på samma sätt använda ”källor i Kreml” som grundval för sin rapportering om kriget i Ukraina.

Men borde inte förspelet till invasionen av Irak göra att Pentagons källor behandlas på samma sätt? En grundläggande journalistisk princip är att man kontrollerar det källor säger. Man väger och mäter. Man tittar på källans bakgrund. Har källan varit pålitlig tidigare?

Krigets följder

Vad har då kriget i Irak kostat?

Och vem har fått betala?

Enligt en rapport från forskningscentret Watson Institute vid Brown University i USA, har kriget kostat de amerikanska skattebetalarna 20 biljoner kronor, alltså 20 miljoner miljoner kronor. År 2050 beräknas kostnaden ha stigit till 30 biljoner kronor, framförallt på grund av utgifter för veteraner från kriget; sjukvård, rehabilitering, övrig omsorg, samt pensioner. 32 000 amerikanska soldater sårades i kriget, 4500 amerikanska soldater dödades.

De irakiska förlusterna i människoliv är svårare att beräkna – men irakiska civila som dödats som följd av strider anses ligga mellan 275 000 och 308 000. Då är det summan av dem som dödats av amerikanska soldater, och som följd av striderna mellan olika irakiska grupper samt som en följd av IS terror och attacker i Irak.

Till detta kommer civila dödsfall som en följd av förstörd infrastruktur, brist på vatten och el samt försämrad sjukvård. Infrastrukturen slogs sönder under kriget, och är långtifrån reparerad i dag. Infrastrukturen var dessutom skadad av de 13 år av sanktioner som föregick invasionen – sanktioner som USA genomdrev i FN och som bland annat ledde till att Irak inte kunde importera reservdelar till reningsverk för vatten. 576 000 barn ska enligt FN:s egna beräkningar ha dött som följd av sanktionerna.

”Det var det värt”, tyckte USA:s utrikesminister Madeleine Albright.

Skapade USA:s invasion ett fredligt Irak?

Nej, istället fick vi se ständigt uppblossande inbördes strider mellan sunni- och shiamiliser. Ibland deltog också kurdiska förband i de pågående inbördeskrigen. Till detta kom sedan IS blodiga expansion i Irak, möjliggjort av att det inte fanns en fungerande centralmakt, och av att hela samhället var försvagat av maktkamp och strider mellan olika fraktioner. Som mest kontrollerade IS 40 procent av Iraks territorium.

Friden spred sig i Mellanöstern ... eller?

Skapade USA stabilitet i mellanöstern?

Nej, istället har det på alla sätt försvagade Irak till stora delar lagts under Irans kontroll, och därmed har Irans ställning stärkts i regionen – vilket definitivt inte innebär att situationen blivit stabilare.

Har Iran fått ett fungerande och fritt samhälle, och en bättre ekonomi?

Nej, om irakier med all rätt en gång i tiden fruktade Saddam Husseins hemliga polis, så har de under de senaste 20 åren levt i fruktan för sunni- och shia-miliserna, liksom för IS.

När det gäller ekonomin kommer 90 procent av landets intäkter fortfarande från export av olja. Men inga stora satsningar görs på infrastruktur – pengarna försvinner in i en ineffektiv och ständigt växande statsapparat. 2003 låg Irak på 113:e plats i Transparency Internationals sammanställning över korruptionen i världens länder. I dag ligger Irak på 157:e plats. Korruptionen har alltså ökat i det ”befriade” landet.

Under Saddam Hussein kontrollerade staten alla större bolag och hade på olika sätt en dominerande roll i varje sektor av ekonomin. Det arvet lever kvar, och utrymmet för privata initiativ är mycket begränsat – och om det inte gäller satsningar i oljesektorn så håller sig utländska investerare borta. Det säger ganska mycket om ineffektiviteten hos den nuvarande staten att den inte ens orkat bygga ut möjligheten att tillvarata landets tillgångar av naturgas.

Alltså, resultatet av 20 års ”utveckling” är att folkflertalet i Irak har fått det sämre … eller dött en onödig död.

En hel region har blivit än mer instabil.

Colin Powell dog I oktober 2021, Madeleine Albright dog i mars 2022, båda hyllades då i USA och i västvärlden som stora statsmän. Trots att det världen ärvde efter dem var grus, aska, och hundratusentals gravar i Irak.

Som mest tvingades 9,2 miljoner irakier lämna sina hem, eller fly från landet. I dag är fortfarande 1,2 miljoner flyktingar i sitt eget land. Två miljoner lever i andra länder.

I dag bär därför även svenska skattebetalare en del av bördan för detta krig som byggde på lögner.

Man kunde efter dessa 20 år av lärdomar tycka att USA:s anseende som den fria världens försvarare och bevarare borde vara förstört.

Men ser man sig om är så inte fallet.

Det är fortfarande ”källor i Pentagon” och ”personer nära Vita huset” som styr nyhetsrapporteringen.

Det är som sagt fullt begripligt om ingen litar på ”källor i Kreml”.

Jag gör det inte.

Men vad talar egentligen för att vi ska lita på källorna i Washington?

Och det vore väl klädsamt om opinionsbildare inte bara tjatade om att vi ska lära av 30-talet utan funderade lite på vad vi kan lära av de senaste 20 åren i Irak.

I dag sörjer många i Europa de civila offren för kriget i Ukraina – inte minst de döda barnen. 75 barn rapporteras ha dött som en följd av attackerna mot ukrainska städer.

Människor uttrycker sin fasa inför det som sker. Alla dessa döda barn.

Synen på barn som dör på grund av konflikter var en annan en gång i tiden – inte alltför länge sedan – åtminstone hos en del personer.

11 maj 1996 intervjuades USA:s FN-ambassadör Madeleine Albright i det amerikanska tv-programmet 60 Minutes. Intervjuaren Lesley Stahl frågade:

”Vi har fått veta att en halv miljon barn har dött på grund av sanktionerna mot Irak. Jag menar, det är ju fler barn än som dog i Hiroshima … är det ett pris värt att betala?”

Albright svarade flinthårt:

”Jag tycker det är ett mycket svårt val, men priset tror vi, är värt att betala”.

https://twitter.com/backtolife_2022/status/1506731839481860096

Nu var det ju inte ”vi” som betalade priset utan irakiska barn och familjer, men hade det överhuvudtaget behövt ske?

Sanktionerna var ett amerikanskt försök att knäcka Saddam Husseins regim genom att blockera irakisk import av varor som kunde användas för framförallt militära ändamål. Blockaden syfte var också att få den irakiska ekonomin att gå i stå, och därmed skapa ett sådant missnöje hos befolkningen att regimen kom i gungning.

Sanktionerna gällde inte humanitär, medicinsk hjälp – såvida det inte kunde misstänkas att det som skeppades också kunde få en militär användning – då kunde USA använda sin vetorätt i sanktionskommittén och säga ”nej” till export. Och USA sade nej till mediciner för cancerbehandling, insulin, värktabletter, vaccin, stetoskop, röntgenutrustning, och klor (för vattenrening). Märkligt nog förbjöds även export till Irak av pennor – av alla de slag.

Albright kom senare att försvara sig med det det inte fanns allmänna sanktioner mot export av mat och medicin till Irak. Men USA hade vetorätt i varje enskilt fall och kunde därmed säga nej. Alltså inga vacciner för barn och inget klor för vattenrening. Det sista kan låta oproblematiskt och ofarligt, men under Kuwaitkriget 1990–1991 hade USA metodiskt bombat sönder dammar och anläggningar för vattenrening. När importen av klor och utrustning för vattenrening stoppades spred sig infektionssjukdomar som en skogsbrand skulle göra om brandkåren hade bensin i slangarna.

Denis Halliday arbetade i 31 år på höga positioner inom FN:s olika hjälporganisationer, han var biträdande generalsekreterare för FN och den som hade ansvaret för den humanitära hjälpen till Irak. Han lämnade sin post i protest mot sanktionerna och förklarade i sitt avskedstal:

”Vi håller på att förstöra ett helt samhälle. Så enkelt och skrämmande är det. Det som sker är olagligt och omoraliskt.”

Nu är Madeleine Albright, den envisa försvaren av detta död. Hon avled i går – 23 mars – i cancer vid 84 års ålder.

Uttalade feminister i Sverige var snabbt framme med hyllande minnesord.

Statsminister Magdalena Andersson förklarade att det ”fanns en speciell plats i himlen för Madeleine Albright”. Uttalandet syftade på Albrights ofta citerade ord om att ”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

Uppenbarligen är svenska feministiska politiker rädda för att hamna där så de har levererat lovordande eftermälen.

Utrikesminister Ann Linde säger: ”Jag sörjer en stor politiker … Hennes ständiga kamp mot fascism, hennes solidaritet med kvinnor och flickor runt hela världen och hennes arbete för demokrati och frihet kommer aldrig att glömmas.”

Margot Wallström twittrar om Albrights mod att stå för sina åsikter även när man får kritik.

https://twitter.com/margotwallstrom/status/1506727976951590919

Centerns Annie Lööf twittrar: ”Vila i frid, Madame Secretary. En sann förebild för många av oss i sin outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter, för jämställdhet och för den liberala demokratin.” Lööf talar också i ett inlägg på Facebook om Albright som en ”feministisk ikon”.

https://twitter.com/annieloof/status/1506713297172799501

Det finns dock de som jublar över Albrights död. I Serbien har många i sociala media uttryckt sin glädje över hennes bortgång. Där minns man henne som den som i sin roll som Bill Clintons utrikesminister drev på Nato för att inleda bombningarna av Serbien 1999. Bombningarna varade 78 dagar och dödade 528 civila. Broar, skolor, sjukhus, fabriker, och monument förstördes. En av dem som uttryckt sin glädje är den serbiske filmaren Boris Malagurski, som förklarar att det finns en speciell plats i helvetet reserverad för Albright. Han påminner också om att Albright och hennes judiska familj (som kom från Tjeckoslovakien) fick en fristad i Serbien under andra världskriget och därför undkom koncentrationslägren.

Som tack för det blev det 55 år senare massiva bombningar av landet, konstaterar Malagurski.

Resultatet av bombningarna? Kosovo blev självständigt, och där finns nu en av USA:s största militärbaser i Europa.

https://twitter.com/malagurski/status/1336598681697587200

https://twitter.com/pedya79/status/1336969972661280769