Valerie anklagade presidenten för att vara orsaken till att strejkande sophämtare lämnar högar med skräp runt hennes hem i Saint-Omer, nära kusten, och lade upp en bild på graffiti med texten ”avskrädet Macron” på Facebook. Något senare knackade tre poliser på, och hon fick en kort tid sitta inlåst på polisstationen.

”Jag frågade dem om det var ett skämt”, sa Valerie till tidningen La Voix du Nord. ”Det är första gången jag blir arresterad.” Hon har tidigare deltagit i den franska proteströrelsen ”Gula västarna”, som skapade kaos 2018. Rättegången sker i juni; Valerie riskerar böter på upp till 100 000 kronor.

Människorättsaktivister klagar över polisvåld och godtyckliga arresteringar, när Macron skickar ut paramilitära enheter på gatorna för att försöka stoppa våldet.

Samtidigt växer det fram en opinion som vill reglera jakt i Frankrike – och fransmännen väljer allt oftare bort vin för att istället dricka alkoholfria alternativ.

Kommer vi att minnas Macron som en anti-modernistisk president

Ska jägare sköta sig själva fast de skjuter andra – det är en fråga som nu delar fransmännen.

För två år sedan sköts Morgan Keane till döds medan han högg ner ett träd på sin tomt utanför Toulouse. Det dödande skottet avlossades från 75 meter av en jägare som trodde att han sköt ett vildsvin. Jägaren åtalades för dråp och dom i den utdragna processen faller 12 januari.

Keanes vänner nöjde sig inte med att det blev rättegång – och kanske en fällande dom; de vill se begränsningar och regleringar av jagandet i Frankrike. De startade en rörelse och en namninsamling för att jakt bara ska få bedrivas på vissa givna dagar, och för att säkerhetskontroller ska bli hårdare liksom straff för jägare som bryter mot lagar och regler. Den opinion de skapat har fått en senatskommission att ta ställning till rörelsens krav.

2020 förekom sju dödskjutningar under jakt i Frankrike, 2021 var det åtta fall.

De som kampanjar för regleringar har lyft fram flera av de mest märkliga fallen, där den som avlossade skottet gått fri, eller på sin höjd fått jaktförbud ett antal år.

Joël Viard, 67, dödades i sin bil när han körde på motorvägen mellan Rennes och Nantes – träffad av en kula i nacken.

Mélodie Cauffet, 25, sköts av en jägare när hon vandrade på en stig i skogarna i Aveyron.

En kvinna dödades av ett vådaskott från geväret hennes make bar över axeln – hon gick bakom honom.

En brittisk restaurangägare på semester sköts när han cyklade mountainbike.

En gammal man sköts medan han plockade svamp, och en kvinna blev skjuten när hon stod inne på sin tomt bakom en trädgårdshäck. Jägaren trodde det var ett vildsvin som befann sig på andra sidan buskarna.

Representanter för jägarna menar att dödsolyckor är oundvikliga och beror på den mänskliga faktorn. De motsätter sig också tanken på att vissa dagar skulle vara jaktfria (för att fransmän ska våga sig ut i skogarna) – det förslaget ser de bara som en början på ett kommande totalt jaktförbud.

Senatens kommission avvisade de flesta av kraven på regleringar, för de franska jägarnas organisationer har starkt stöd bland politiker – även av president Macron, som gärna och ofta talar om jakt som en urgammal fransk tradition som måste vårdas. I ett av sina första uttalanden efter det att han blev president förklarade han att han ville återuppta seden med att presidenten bjöd in till parforcejakt ett antal gånger om året vid Rambouillet eller något annat kungligt slott. Parforcejakt sker med jägare till häst och koppel med hundar som förföljer bytet. President Sarkozy avskaffade tillställningarna eftersom han tyckte det var en fråga om djurplågeri, för Macron var det däremot en fråga om att åter börja använda ett ”viktigt diplomatiskt verktyg”. Macron gillar också att fira sin födelsedag genom att jaga, och hans positiva inställning till jakt har om och om igen dykt upp i politiska debatter – och även angripits under den senaste presidentvalskampanjen.

Lika mån som Macron är om de franska jägarna är han om de franska vinproducenterna. Det är antagligen därför de utnämnde honom till ”Årets man” 2021. Macron har förklarat att en riktig fransman dricker vin och att han själv  ”dricker vin varje dag, till lunch och på kvällen”.

Men det verkar som om fransmännen inte låter sig påverkas – Frankrike är nu en av världens snabbast växande marknader för viner och öl som är alkoholfria.

2020 betecknade sig 14 procent av fransmännen som nykterister, 2021 hade de blivit 20 procent, och vem vet hur många de blev 2022? Undersökningarna visar att det är i åldersgruppen 19 till 30 år som man allt oftare väljer bort alkohol, men fortfarande vill ha något att dricka när man umgås med andra.

De franska producenterna satsar inte bara på alkoholfritt öl och vin – även starksprit lanseras nu utan alkohol. Den franska tillverkaren Calixte Payan har lanserat gin och rom utan alkohol och haft stora framgångar. På den franska marknaden finns också mer än 50 alkoholfria mousserande viner som alternativ till champagne.

Och i Paris öppnade nyss en bar som erbjuder 400 alkoholfria drinkar.

Ändå verkade Macron förnöjd trots nederlaget mot Argentina, han har faktiskt verkat förnöjd hela månaden.

Antagligen beror det på att ”250 gram av magi och perfektion” av franskt ursprung utnämnts till världskulturarv av Unesco. Vi talar förstås om baguetten, som fick denna status 1 december, och det var Macron själv som talade om det där kvartskilot bröd på ett sätt som fick en att tro att det en gång skapats av druiden Miraculix.

Jag tycker nog själv att baguettens upphöjelse är ett tecken på Frankrikes tillbakagång som kulturnation. Till och med länder med en mindre ärorik historia ser till att få tempelbyggnader eller borgar och kyrkor utnämnda till världskulturarv. Att baguetten får den ställningen är väl ungefär som om melittafiltret fick samma status (fast jag tvivlar lite på att Tysklands president Scholz skulle yvas särdeles mycket om Melitta Bentz uppfinning från 1908 betecknades som världskulturarv).

Unescos generaldirektör Azoulay förklarade utnämningen med att baguetten symboliserar ”… en hel kultur: den dagliga ritualen, baguetten är en del av måltidens struktur, den står för att man delar med sig och för trevnad och gemyt”.

Det låter som om det var nattvarden det talades om.

Problemet med baguetten är att den inte symboliserar Frankrike i verklig mening, den är istället ett tecken på hur de som kontrollerat huvudstaden Paris under århundraden medvetet brutit ner traditioner, kultur och kokkonst i landets många regioner. Baguetten är ett resultat av centralisering och modernitet, och dess historia är inte så lång. Baguetten fick sitt namn först 1920, och då reglerades det också hur lång en baguette som mest får vara (40 centimeter) – och vad den minst måste väga (80 gram).

Gräver man lite i baguettens förhistoria förstår man bättre det där med centralisering och modernitet. Napoleon stadgade att det skulle skapas ett bröd som var enkelt att baka, och lätt att transportera i en soldats ränsel.  Under Napoleons tid som kejsare befann sig ju stora delar av den manliga befolkningen ständigt på marsch mot nästa erövring. Det fick bli smala brödstavar som bakades (de lever kvar i det bröd som i dag kallas ficelle). Några årtionden senare introducerades Zangs ångugnar i Frankrike – det blev än lättare att industrialisera bakandet av bröd. Därefter kom en lång period av stora statliga byggnadsprojekt över hela Frankrike. Baguetten var praktisk – enklare att dela i arbetslaget, det behövdes ingen kniv, och det var billigt eftersom det rörde sig om bröd som snabbt kunde produceras i stor mängd.

Man kan säga att 1920-talet blev det årtionde då baguetten slutgiltigt segrade. Inte därför att dess längd och vikt då reglerades, utan på grund av att det stiftades en lag som gällde bagares arbetstider. De fick inte börja baka tidigare än 04.00 på morgonen. Det gick snabbare att grädda långa smala bröd, och baguetten slog ut många andra sorters bröd och kom att stärka sin ställning än mer.

I dag bakas det årligen sex miljarder baguetter i Frankrike.

Macron hävdade i ett tacktal efter det att baguetten fått hedersbevisningen att upphöjelsen kommit därför att brödet var ”omöjligt att imitera”.

Men det var ju just att baguetten kunde massproduceras – alltså imiteras på ett reglerat sätt, som gjorde att den fick sitt genomslag i Frankrike som basmat – och i resten av världen som symbol för det ”franska”. Jag och en del andra kanske tycker att man skulle gett de franska cigarettmärkena Gauloises och Gitanes status av världskulturarv – om det inte vore för att Gauloises numera tillverkas i Polen och Gitanes i Holland.

Men visst, på något sätt är baguetten ändå typisk för Frankrike, ett land som alltid präglats av centralmaktens ständiga försök att skapa en enhetlig nationell kultur och krossa regionernas särdrag. Kungar genomförde till och med korståg mot de södra delarna av sitt land, och den franska revolutionen och Napoleon fullföljde detta och standardiserade vad som skulle tillåtas gälla för att vara franskt.

Få i omvärlden känner till pain de seigle, det kraftiga rågbrödet från Bretagne, och rågbröd var också typiskt för de mer bergiga delarna av Provence, Auvergne och längs med Bretagnes kust. Eller pain aux châtaignes, där kastanjemjöl ersätter en del av vetemjölet. I Bretagne, Auvergne och Normandie kan du också om du har tur få pain de sarrasin – bröd bakat på bovetemjöl (som man traditionellt sett helst dricker cider till).

Men det vore att förenkla historien att säga att baguetten besegrade de andra bröden redan på 1920-talet. Baguetten kom snabbt att dominera i städerna, men på landsbygden behöll de lokala bröden en stark ställning, men sakta blev de mer och mer trängda – och från och med 1970-talet kom baguetten att dominera även i mindre samhällen och byar.

Denna utveckling har skett parallellt med att de små bagerierna gått under. Sedan 1970 har det försvunnit 400 små bagerier per år. Då fanns det 55 000 i Franrike, i dag finns det 35 000. Det innebär att det finns ett mindre bageri på 2 000 invånare. Det ger lite perspektiv på hur det är i Sverige. I Solna har vi 100 000 invånare, och vi har ett riktigt bageri.

Ett!

Hade vi den franska bageritätheten skulle vi ha 50.

Det ger också lite perspektiv på brödkultur. För jag måste erkänna att en fransk baguette definitivt kan vara ett bröd värt att uppskatta – den perfekta hårda skorpan som smular sig bara man tittar på den – men som ändå kräver att man sågar sig igenom det. Det luftiga men samtidigt spänstiga innanmätet. Här står vi inför något helt annat än det som saluförs under beteckningen ”baguette” i Sverige. Oftast rör det sig om livsmedelsbutikens eget bake-off-bröd – som definitivt inte förtjänar att kallas ”baguette”, kanske inte ens ”bröd”.

Men i sinom tid kanske fusk-baguetten segrar även i Frankrike.

I början på året införde den franska varuhuskedjan Leclerc prisstopp på sina baguetter. De skulle inte få kosta mer än vad som motsvarar fyra svenska kronor. Redan dagen efter protesterade bondeorganisationer och branschorganisationer för bagerier och mjölproducenter. De förklarade att inflationen hade gjort att det verkliga priset för en baguette var nio kronor. Leclercs drag skulle slå ut småbagerier, småbönder och mindre mjölnare. Småbagerierna för att de inte kunde konkurrera med Leclerc, mindre mjölnare och bönder för att de inte kunde överleva på de inköpspris Leclerc erbjöd dem.

Resultatet?

Större enheter i alla led, och sämre bröd för konsumenterna.

Som det med nödvändighet blir i det moderna samhället.

En utveckling som tyvärr inte hejdas av att baguetten blir världskulturarv.

Holländska bönder blockerar vägar och får minister att avgå. Gula västarna i Frankrike är kanske på väg mot en renaissance.

Nederländernas jordbruksminister avgick för en vecka sedan. Han hamnade i kläm mellan ambitiösa klimatmål och upproriska bönder som bokstavligen kämpar för sin existens.

I Frankrike börjar proteströrelsen Gula västarna få upp ångan igen efter att pandemirestriktioner satte stopp för deras demonstrationer.

Arga bönder

När den nederländska regeringen i början av juni avsatte 250 miljarder kronor för att genomföra sin stora jordbruksreform gav sig bönderna ut i tusental på sina traktorer. De har blockerat trafiken, satt eld på höbalar och dumpat gödsel på väl utvalda platser. Hundratals har gripits sedan den stora protestvågen startade och regeringen är pressad.

Ledaren för det kristdemokratiska regeringspartiet CDA, utrikesminister Wopke Hoekstra, sa i mitten av augusti att målet på 30 procent till 2030 inte är hugget i sten och premiärminister Mark Rutte tvingades krishantera. Hoekstra tog inte tillbaka sin kommentar men han sa att han och hans parti står bakom regeringens mål. Rutte sa att det låg precis på gränsen för vad en ledare för ett koalitionsparti kan säga, och att sådana uttalanden måste höra till undantagen.

Den 5 september avgick jordbruksministern Henk Staghouwer efter nio månader på posten. Enligt honom själv var han inte rätt person att leda övergången till ett hållbart jordbruk. Pressen på honom blev för stor när han inte lyckades övertala EU att låta nederländska bönder behålla ett undantag från begränsningen av gödselanvändning.

Den förra jordbruksministern, och nuvarande socialförsäkringsministern, Carola Schouten tar tillfälligt över Staghouwers uppgifter. Liksom Staghouwer representerar hon det lilla CU, regeringens andra kristdemokratiska parti. Rutte letar säkert intensivt efter en permanent lösning, för om man ska tro Sieta van Keimpema, talseperson för bondegrupperingen "Farmers defence force", så är Schouten osynlig och saknar både planer och visioner.

Christianne van der Wal, från Mark Ruttes liberala VVD, är minister utan portfölj på jordbruksministeriet med ansvar för naturfrågor och kvävepolitik. Hon ska ta fram formerna för hur staten ska kunna köpa upp jordbruksmark, vilka bönder som måste sälja och hur de ska ersättas. Hon håller än så länge ut på sin post trots att bönderna dumpat gödsel i hennes trädgård.

"Det lilla landet som föder världen", kallar National Geographic Nederländerna för. Landet är världens näst största exportör av jordbruksprodukter, efter USA. Nu ska produktionen minska och människor ska äta mindre kött. Gårdar kommer att gå under. Bönderna i landet har sedan ett tag insett att deras existens är hotad. protestesterna som intensifierades i somras började redan 2019.

Regeringen och den liberale premiärministern Rutte har satt upp ambitiösa mål för att minska kossors påverkan på miljön. Utsläppen av kväve och ammoniak ska halveras till 2030, och då måste fler än en miljon nötkreatur bort. Dagens bestånd på 4 miljoner ska minskas med 30 procent.

Opinionsmätningar visar att en majoritet av holländarna stödjer böndernas protester. Storstadsbor och de med vänsterprogressiva åsikter är mest negativa.

Protesterna har också spridit sig till fler länder i Europa. Italienska såväl som tyska bönder har tagit sina traktorer in till städerna för att visa sitt missnöje.

https://twitter.com/RadioGenova/status/1569736266714865664

https://twitter.com/Jesicad82123432/status/1570635928208830464

https://twitter.com/JamesMelville/status/1569577674720575489

Gula västar

Proteströrelsen Gula västarna startade i Frankrike 2018 som en reaktion mot höjda bränsleskatter och levnadskostnader. Covidpandemin satte stopp för de regelbundna protesterna.

På senare tid har gula västar börjat synas igen. I december 2021 genomfördes protester mot regeringens politik. Under presidentvalet i april i år syntes de också.

Missnöjet med Macrons politik finns kvar och det växer i takt med bränsle- och matpriserna. Uppmaningar att protestera sprids på sociala medier och lördagen den 10 september tog folk till gatorna i bland annat Paris, Toulouse och Lyon.

I mindre städer, som i Carcassonne i söder, ställde de sig traditionsenligt i rondeller med sina västar och skyltar. I Paris utbröt oroligheter. Polisen kraftsamlade och över hundra demonstranter greps.

Från november 2018 till mars 2020 protesterades det varje lördag i städer runt om i landet. Den första protestdagen den 17 november samlade 300 000 människor runt om i Frankrike. Som ett tecken på enighet bar man gula reflexvästar.

Antalet krav växte allt eftersom, bland annat krävde de att president Emmanuel Macron måste avgå. Därför hjälpte det inte att han drog tillbaka bensinskatthöjningen i december. Kraven kan beskrivas som en blandning av vänster- och högerpopulism, som till exempel högre minimilöner, progressivare skatteskalor, mer pengar till polis och försvar, bättre villkor för småföretag och lägre politikerlöner. Man menar att eliterna lever på vanligt folks bekostnad, och att vanligt folk inte har råd att leva.

Åsikterna går isär om vad som gav det andra, men våldsamheterna ökade allt eftersom. Polisen använde tårgas, distraktionsgranater och vattenkanoner och demonstranterna vandaliserade, byggde barrikader, och kastade sten. Samtidigt var det många som bara hade på sig gul väst och bar skyltar med slagord.

Oroligheterna var störst de första månaderna och det var då flest dog och skadades. 12 personer ska ha dött som en direkt följd av protesterna, de flesta i trafikolyckor samband med vägblockader. En kvinna dog efter att ha träffats av en exploderande tårgasgranat. Uppgifterna om hur många som skadades under de första åren varierar kraftigt, alltifrån 4 000 till 27 000. Enligt nyhetskanalen France24 förlorade 28 personer minst ett öga och fem personer förlorade en hand.