Linda Blairs kaskadkräkning i Exorcisten exploderade in i filmhistorien, i populärkulturen – och i människors medvetande. Konstigt nog, eftersom den uppkastningen som exempel på besatthet ändå måste betecknas som ganska klen. Den europeiska historien innehåller genom seklerna vittnesmål om supernovaspyor där den av demoner ockuperade mannen eller kvinnan vomerat spikar, träbitar, nålar, stora bollar av naglar, stenar, kolbitar, tyg, kött eller koskit. Lite grann som korridorerna på Finlandsfärjan en lönehelg då det dessutom samtidigt också är hög sjögång.

I uppmätt kräkvolym innehas nog fortfarande rekordet av nunnan som på 1700-talet sägs ha spytt upp ungefär 200 liter blod under en vecka. Hon får dessutom stilpoäng eftersom hon inledde sitt kräkparty med att spy upp en levande ål.

Allt detta alltså enligt samtida noga upptecknade vittnesmål. När man tar del av dessa beskrivningar bleknar filmen Exorcistens skildring av Linda Blairs lidande på ytterligare ett sätt. Hon var bara besatt av en enda ynka demon, Pazuzu. 1584 konstaterades det att en ung tysk flicka var besatt av 12 562 olika demoner. Man måste imponeras av de dåtida prästernas förmåga till ordning och reda, och de hade inte ens tillgång till datorer.

Det är lätt att fascineras av berättelserna från förr om hur Djävulen och hans här av onda andar relativt ofta verkade använda människors kroppar som en slags airbnb (och där de dessutom inte följde hyresvärdens ordningsregler).

Men om man låter sig förtrollat försjunka i forna tiders berättelser riskerar man att missa att Djävulen har kommit tillbaka. I stor stil dessutom. Förr verkade han rikta in sig på människor i samhällets periferi eller dess botten. Numera är det de mäktiga i världen som pekas ut – inte för att ställa till med jävelskap så där i största allmänhet – utan för att vara besatta av Djävulen eller för att dyrka honom.

Det finns de som tror att när Putin talat om ”satanisterna i Kiev” så är det bara fråga om en mer allmän förolämpning, i stil med ”lömska, mordiska, skitstövlar”. Retorik och stilfigurer. Men läser man hans tal i samband med annekteringen av de fyra regionerna i Ukraina är det uppenbart att han faktiskt menar att det stryker omkring djävulsdyrkare i Kievs regeringsbyggnaders korridorer, och att svarta mässor hålls i källarutrymmena så fort inte Zelenskyj sitter i videosamtal med ett annat lands statsöverhuvud. Putin varnar också i talet för att satanismen kan sprida sig i hela västvärlden eftersom vi här inte är så noga med att bevara kultur och traditioner.

De ryska anklagelserna om den ukrainska ledningens ”satanism” blev än mer allvarliga och tydliga i veckan. Nu verkar den officiella ryska linjen vara att satanisternas ständiga dyrkan och åkallan av Djävulen gett resultat. Hin håle har uppenbarat sig i Kiev, för på sin Telegramkanal förklarade Dimitrij Medvedev – tidigare president, premiärminister och nuvarande vice ordförande i Rysslands nationella säkerhetsråd – att det egentliga  krigsmålet för Ryssland i Ukraina är att:

”… krossa helvetets obestridde härskare, vilket namn han än framträder under: Satan, Lucifer eller Iblis”. Iblis är islams motsvarighet till kristendomens Djävul. Det kan vara så att Medvedev vill få lite fart på muslimer som strider på den ryska sidan genom att utmåla Zelenskyj som Iblis.

Att dra in Djävulen i politiken är inget ryskt fenomen, i det nyss avklarade presidentvalet i Brasilien anklagade Bolsonaro och Lula varandra för att vara tjänare år Mörkrets furste – och det var inte fråga om allmänna förolämpningar – utan målet var att värva röster. Bolsonaro har en oomstritt starkställning bland de tiotals miljoner som är medlemmar i någon av Brasiliens frikyrkor och de väckelsekristna utgör hans starkaste stöd. Lula är i sin tur ordentligt förankrad bland djupt troende katoliker. Det här är kristna i vars tro Djävulen är lika självklar som Gud.

I båda fallen blir det en fråga om att mobilisera de egna grupperna och underminera motståndaren i hans väljarbas.

Mekanismerna är desamma i Ryssland. När Putin och Medvedev utmålar Ukrainas ledare som aktiva satanister räknar man med att det ska väcka anklang i den del av den ryska befolkningen som är starkt troende. Tron på demoner är levande och närvarande i den rysk-ortodoxa kyrkan, som för några månader sedan inledde en process för att förfina och utveckla sina metoder för exorcism; den gamla manualen ska uppdateras genom seminarier och rådslag med andra ortodoxa kyrkorna. Efter det att de ryska styrkorna erövrat stålverket Azovstal i Mariupol genomförde präster en exorcism av platsen.

"Satanistisk kabal"

Det spelar ingen roll om du själv tycker idéen om att det finns djävlar och demoner är fånig – det är bevisligen så att det finns tillräckligt många som tror på hans existens för att Lucifer ska spela en verklig roll i världspolitiken.

I april i år förklarade Marjorie Taylor Greene  – ledamot av  USA:s kongress – att Djävulen kontrollerade den katolska kyrkan, och att abort var ett Satans påfund. I guvernörsvalet i Georgia deklarerade kandidaten Kandiss Taylor att hon var den enda som hade mod nog att bekämpa den ”satanistiska kabal” som styrde USA.

https://twitter.com/kandisstaylor/status/1521132865618071555?lang=da

Hon hade stora framgångar i republikanernas primärväl, men förlorade och lyckades inte bli partiets kandidat.

Och på Irland klev nyss den katolske prästen Seán Sheehy upp i predikstolen och förklarade att landets homosexuella politiker skulle brinna i helvetet, inklusive tidigare (och nuvarande vice) regeringschefen Leo Varadkar.

I sin stora studie över demoner och exorcism – The Devil Within: Possession and Exorcism in the Christian West – pekar Brian Levack på hur tron att demoner kan ta säte i en människa  har tagit sig olika former i olika kristna riktningar. Vissa saker är gemensamma bland protestanter och katoliker; kräkningarna samt talandet av främmande språk som borde vara okända för den som är besatt (till exempel grekiska eller latin). Men de katolska besatta har en större benägenhet för att prata om sex, och onanerar gärna inför exorcisten – protestanter som får en demon i sig är inte lika lössläppta. Däremot förekommer sex bland protestanter som kommer i kontakt med djävlar och demoner på frivillig väg – under häxprocesserna berättade de åtalade ofta om rejäla orgier med Djävulen. Men just det är mycket märkligt – Djävulen framställs ofta i protestantiska beskrivningarna som ful, deformerad, och stinkande, men häxorna kopulerar glatt med honom, medan Djävulen i de katolska berättelserna är en ståtlig, kraftfull, manlig och förförisk person – där träder han verkligen fram som mörkrets furste – men de besatta kvinnorna verkar mest intresserade av sex i allmänhet, inte just av att få hoppa i säng med Satan.

En annan sak som skiljer de två kristna riktningarna åt är att katoliker som blir besatta gärna leviterar, protestanter nästan aldrig (de kanske blir besatta av mer jordbundna demoner?).

Gruppaktivitet

Katoliker blir också gärna besatta i grupp, medan den protestantiske besatte alltid drabbas som individ.

När det gäller att driva ut demoner är de som tagit plats i katoliker mer rädda för krucifix, vigvatten och rökelse, medan de demoner som tagit sig in i en protestant mer fruktar att man håller fram en bibel framför den besatte. Här märker man hur demonerna verkar anpassa sig till vad de olika religionerna lägger tonvikten vid – för katolikernas del är det ritualer och symboler, för protestanterna ”ordet” och bibeln.

När det gäller kristna riktningar noterar Levack att kalvinister genom historien mycket sällan blir besatta av demoner – är man generös finns det skildringar av elva fall. Om man är strikt rör det sig nog bara om sju.

Alltså: ska vi första vad som händer i världen i dag måste vi räkna med att tron och fruktan för Djävulen kan användas som politiskt verktyg.

Men vi kan också lära oss mer om hur människor fungerar i det moderna samhället genom att studera gamla skildringar av besatthet, och av den uråldriga tanken på att Djävulen finns.

I nästa del. Vi drar oss till minnes att i slutet på 1600-talet genomförde en franciskanermunk en exorcism genom att dra en mycket stor padda ur munnen på en besatt kvinna. Steget till svensk politik kommer att visa sig vara kort. Och vi förklarar också vad Annika Strandhäll har med det hela att göra.

Jair Bolsonaro fortsätter att förvåna – både brasilianarna och omvärlden.

Opinionsundersökningarna pekade på att den sittande presidenten låg långt efter utmanaren, den tidigare presidenten Luiz Inácio Lula da Silva.

Det verkade troligt att Lula skulle kunna återvända till presidentpalatset efter bara en första valomgång. Nu blir det en andra omgång 30 oktober.

Lula fick 48 procent av rösterna, Bolsonaro 43 procent – sex miljoner röster skilde de två kandidaterna åt.

Bolsonaro fick tio procent mer röster än vad opinionsundersökningarna förutspått, och loppet blev mycket jämnt. Länge ledde till och med Bolsonaro under sammanräkningen. Men ingenting är någonsin givet i brasiliansk politik. Osäkerhetsfaktorerna är många i landet vars flagga pryds med mottot: ”Ordning och framsteg”

Till ordningen hör att det är obligatoriskt att rösta. Men det bryr sig många inte om. Den här gången uteblev cirka 30 miljoner väljare från vallokalerna. 156 miljoner antas vara röstberättigade. Valskolkarna är därför en grupp som kan få nästa omgång att sluta hur som helst.

Det finns flera möjliga förklaringar till att undersökningarna visade så fel.

Det är tolv år sedan Brasilien genomförde en folkräkning. Befolkningen ökar mycket snabbt, och den verkliga storleken och framförallt sammansättningen är myndigheterna osäkra på. Hur många finns egentligen i vallängderna. Vad man vet är att de frikyrkliga församlingarna i landet växer enormt – men med hur mycket? Här har Bolsonaro sina trognaste anhängare.

Samtidigt är många Bolsonaro-anhängare misstänksamma mot media och opinionsinstitut och kan därför tänkas inte vilja avslöja vem de tänker rösta på.

Lula har gått starkt i Amazonas och även i nordöstra Brasilien där det finns en stor afrobrasiliansk befolkningsgrupp.

Jordbruksområdena är de regioner där Bolsonaro hade stora framgångar.

Bolsonaro väntas i andra omgången fortsatt driva frågor som rätten att bära vapen, värnandet av familjen samt en fortsatt satsning på jordbruksproduktion för export – vilket innebär en fortsatt uppodling av Amazonas.

Lula kommer antagligen att fortsätta fokusera på sitt tema från kampanjen inför första omgången: att minska fattigdomen i landet. Han har dock inte preciserat hur det ska ske. Men väntat är att det kommer att ske på samma sätt som under hans tid som president – en mycket omfattande utbyggnad av bidragssystemen som kom att nå minst 30 miljoner personer.  Samtidigt utvecklade han ett omfattande bidragssystem för sitt eget parti som innebar att pengar från stora företag slussades in i partikassan i utbyte mot statliga kontrakt – något som ledde till att Lula fick tillbringa ett antal år i fängelse.

Lula har också lovat att skydda Amazonas, medan Bolsonaro säger att delar av Amazonas måste bli fria för exploatering – både för jordbruk och utvinning av råvaror.

Lulas intresse för att skydda Amazonas är ganska nyväckt – kritiker har påpekat att under hans tid som president gjordes i praktiken inget speciellt för att skydda Amazonas.

Bolsonaro måste för att kunna vinna göra insteg bland dem som röstade på kandidater i mitten – de kandidaterna fick nio procent av rösterna. Men en del av de kandidaterna har redan uttalat sitt stöd för Lula i den andra omgången.

Och om Bolsonaro förlorar även i andra omgången?

Vem vet. Han har sagt att bara Gud kan avlägsna honom från hans post.

Vilken statschef trotsar alla råd och varningar och flyger till Moskva för att luncha med Putin bara dagarna innan angreppet på Ukraina? Från en svensk synvinkel kan det tyckas fullkomligt obegripligt att en man som Jair Bolsonaro är så populär i världens femte största land, Brasilien. Hur kommer det sig att så många brasilianare stöder en sån där hök? Vad ser dessa kvinnor och män, rika och fattiga, medelklass och bohemer av alla åldrar och etniciteter i en, vad vi skulle tycka, oborstad hårding. Inte en bullrig, fredlig Trump, utan en riktig stridspitt.

Jaha, kan man tycka. Sydamerika är Sydamerika och det berör väl inte oss så mycket? Fast jo. Det gör nog det. Det är inte riktigt en smaksak att intressera sig för sydamerikansk politik och i synnerhet inte brasiliansk. Inte längre. Eftersom Bric. När ukrainaaktuella Ryssland nu drabbas av västvärldens sanktioner och samtidigt måste upprätthålla sin image av att vara oresonliga återstår att höra med sin gamla allians med B, I och C. Ryssland är alltså R i Bric; i Brazil, Russia, India, China. Allt mer inkluderas även Sydafrika, då heter det Brics. Dessa jätteländer har inga tydliga avtal, vad man vet, men träffas och stämmer av. Målet är att vara starka spelare i den nya världsordningen, den multipolära vision som nu seglar upp som ett alternativ till den globala vision som steg för steg förverkligas när organisationer som Förenta nationerna (FN), Europeiska unionen (EU), World Economic Forum (WEF), Internationella valutafonden (IMF) och andra aktörer knyter ihop sina verksamheter.

I Brasilien, där det liksom här är valår i år, står nu kampen mellan den erfarne och relativt renhårige gamle fallskärmsjägaren Jair Bolsonaro, med sin kärva och hårdföra framtoning, och den erkänt korrupte men enormt folkkäre före detta fackpampen Lula, arbetarpartiets Luiz da Silva, som trots att han dömts till 12 års fängelse för ekobrott just fått klartecken att kandidera i årets val. Och skulle Lula, som han kallas, vara alltför belastad av sin dom så har han ett ess i ärmen i form av en annan vänsterpolitiker, den genomsympatiske Fernando Haddad. Många tippar dock på Lulas återkomst. Hatad eller beundrad: Bolsonaro väcker frågor.

Bolsonaros politik är nådlöst, för att inte säga brutalt, pragmatisk. Han har varit aktiv i kongressen i ett kvartssekel, bytt parti ett flertal gånger när plattformen inte passade honom, uppfattas som befriande ärlig och fick nästan 55 procent av rösterna i valet 2018 trots sina många bryska och elaka uttalanden om allt och alla som vi svenskar generellt uppfattar som sympatiskt; det må vara feminism, homoäktenskap, invandring, abort, kriminalvård, ekologi och nedrustning, kort sagt GAL-värderingar. Jair Bolsonaro har givit renodlade TAN-värderingar ett ansikte. Och han är alltså omåttligt populär.

GAL–TAN-skalan åberopas inte så ofta längre. Den kritiserades för att vara för grov. Kritikerna raljerade och kallade den OND–GOD-skalan. GAL står alltså för Green, Alternative, Libertarian, alltså grön, alternativ och liberal. Sådant som man skall vara för om man hänger med och är modern, i västvärldens narrativ. TAN står för motsatsen: Traditional, Authoritarian, Nationalistic.

Korruption

GAL har inte fått bukt med problemen i Brasilien. GAL har försökt och GAL har misslyckats rejält. Korruptionen bland progressiva, liberala politiker har ökat, skandalerna har duggat tätt, våldet och skjutningarna har eskalerat till groteska proportioner. Rosengård och Järva ter sig paradisiska i jämförelse. Hela filosofin med dialogpoliser och en stark socialtjänst har blivit en drivande del av problemet, inte av lösningen.

Kanske kan man ana varför en Jair Bolsonaro uppfattas som en lösning, även för annars progressiva brasilianare med mjuka värderingar. Och kanske kan man, om än lite motvilligt, börja ana att det skulle kunna vara en tidsfråga innan en svensk Bolsonaro upplevs som en lösning även av vår mindfulla, klimatsmarta GAL-medelklass med örtté och barnen i waldorfskola.

Vissa kallar Bolsonaro “Tropikernas Trump” och de tu må ha en viss värdekonservatism, en del pragmatisk nationalism och ett grovt språk gemensamt men den i grund liberale Trump har exempelvis aldrig fattat vitsen med rasåtskillnad och att förbjuda samkönade äktenskap. Den till synes liberale Obama svängde i den frågan först när han riskerade att förlora valet annars. Nej, Bolsonaro är värdekonservativ på riktigt, och skäms inte för att hylla både Chiles lika fruktade som hatade Pinochet och en rad inhemska ledare med hårda nypor.

Är han mänsklig?

Motvilligt väcks här en viss fascination. Vem är denne man? Är han över huvud taget mänsklig? Finns han på riktigt? Att han är så populär, när han är så argsint och fräck, även mot potentiella röstare, kan förklaras med den kaotiska situationen i Brasilien. Men hur skapas en Bolsonaro? Av vad för slags stjärnstoft är hans aura spunnen, vävd och skräddad?

Törs vi, får vi, kan vi ställa den frågan?

För om vi inte kan göra det med gott samvete, så kan vi inte göra det alls. Dels, förstås, för att det vore oetiskt. Men även för att vi för att få tillförlitliga svar måste använda samvetet som sinnesorgan, och alltså inte kan åsidosätta det. Nyfikenhet allena räcker helt enkelt inte. Inte om vi vill vara sakliga. Då står nyfikenhet rentav i vägen.

Nyfikenhet i all ära. Men denna mäktiga, ja oumbärliga kraft, ställer det egna jaget i centrum. Man fikar efter det nya. Man vill norpa åt sig kunskaper, och ha dem för sig själv. Kanske skryta lite med dem, kanske trösta sig lite med dem. Men så fort det nya blir gammalt så blir det tråkigt, det förlorar sitt nyhetsvärde och sjunker i glömska. Den nyfikna är en nyhetsknarkare, en skvallernarkoman. Och med den kraften kan man inte lita på sitt vetande. Så det är inte bara en moralisk fråga, det är även en teknisk fråga. Kan jag övervinna min inre skvallertant och min inre moraltant? Har jag inget bättre, inget värdigare och mer bestående, att komma med?

Det värdiga, det bestående, är intressekraft. Intresset för alla de olika sätt på vilket man kan vara människa. För det mänskliga i människan. Hur tråkig, rolig, galen, trevlig, elak, kunnig, korkad eller osympatisk vederbörande än är. Hur dålig eller skicklig på sin roll i livets teater vederbörande än är.

Kan man ärligt uppbåda en sådan intressekraft, då kan man se sitt samvete i ögonen. Samvetet har en ögonavläsare och kommer då att öppna dörren till det mänskliga i den människa man intresserar sig för.

Man kan likna ett horoskop vid ett iris; tolkningen vid irisdiagnostik.

Vi kan alltså få köpa en ögonavläsare av vårt samvete. Den kostar. Men om det är samvetet vi köper den av (det finns billigare på svarta marknaden) så kommer den att vara värd sitt höga pris.

Vad den kostar? Den kostar dina fördomar och din nyfikenhet. Det du får i stället är kunskaper och intresse. Sanning och ljus, om man så vill. Givetvis i begränsade doser, men man vill kanske inte ha mer än man kan göra nytta med. Så den som slutar läsa här har min fulla förståelse, för att inte säga sympati.

Den som fortsätter ändå har min välvilliga skepsis!

Med denna varning i åtanke nalkas vi nu tröskeln till människan, mannen och ministern Jair Bolsonaros inre värld.

En sak till bara: Man kan naturligtvis tolka hans yttre uppenbarelse; hans gestalt, hållning, kroppsspråk, mimik, tonfall och ordval. Man kan bilda sig en uppfattning grundad på de livsval och beslut han har fattat under sin tid på jorden. Eller på hans barndomsupplevelser och föräldrarnas karaktär. Dessa källor till kunskap är inte att förakta. Och ytterst sett så kan inte äkta kunskaper utvunna på olika sätt motsäga varandra. Risker för feltolkningar finns alltid, även i astrologiska analyser. Men metoden är tämligen beprövad och görs den samvetsgrant är den också förbluffande pålitlig. Det är berättigat att fråga sig hur den kan fungera. Svaret på den frågan skulle riskera att kullkasta hela vår naturvetenskapliga världsbild, så den får vänta. Det får räcka med att notera att den här typen av undersökningar må ses som ett led i att återbesjäla universum. Som kanske aldrig var så stumt, kallt och dött som astrofysiken ger vid handen. Hursomhelst är det en smula ovetenskapligt att avfärda rön som bygger på en världsbild man inte greppar.

Nu åter till Jair.

Det kanske mest slående vid en första anblick av hans himmel är det stora kors han har att bära. Begåvningar finns det gott om men korset är tungt och strävt, och finns där hela tiden. Han är en korsbärare.

Att vara en korsbärare betyder givetvis inte att man är något helgon. Men det är sådant stoff helgon görs av. Lidande. Lidande och envishet.

Ser du den röda, lätt högerlutande kvadraten? Det är det stora korset:

Ett av hörnen i denna kvadrat är både över horisonten och öster om mittlinjen. Det betyder att just den aspekten av det stora korset är öppet synlig, det vill säga kännbar, för Bolsonaros sociala omvärld. Och vilken aspekt är det? Jo Mars, förstås. Krigarens intelligens är en aggressiv, konfrontativ och bossig kraft i hans inre kosmos. Denna kraft, denna intelligens, som har den envisa och pragmatiska Oxen som klangbotten, har nu inte bara en koppling till det stora korset, utan även, via en snabbkoppling, till nästa storhet: Stortrigonen, den blåa triangel som gör Bolsonaro till en överlevare. Himlar med både ett stort kors och en stor trigon är ovanliga.

Det finns ett ryskt ordspråk som Putin använde i en rätt färsk intervju: Den som är ödesbestämd att hängas kommer inte att drunkna. Överfört till Jair Bolsonaros inre himmel kan man parafrasera ordspråket: Den som är ödesbestämd att härska kommer inte att dö av ett knivhugg. Inte ens i ett land med sex gånger så många mord som i USA. Eller av covid-19. Trots att han fnyser åt vaccinet. Den stora trigonen gör Jair Bolsonaro till en överlevare. Han har tur. Han är på tur. Och det blev efter ett kvartssekel av envishet och lidande hans tur att styra landet och vara dess självsäkra ansikte utåt. Ingen sätter sig på Bolsonaro.

Visionerna

Och ingen hyser egentligen någon större tvekan om vad han vill. Hans Jupiter har just stigit upp över horisonten, vilket ger hans vision social synlighet. Hans vision är i grund ganska lik den spanske generalen Francisco Francos, eller den chilenske generalen Augusto Pinochets; en polistät, liberalkonservativ nationalism i vilken man betraktar kärnfamiljen som samhällets urcell. Det skall vara lag och ordning, bovar skall jagas upp ur sina hålor och straffas hårt, mödrar skall inte behöva förvärvsarbeta, utan en normal familj skall kunna leva på mannens lön, barnen skall kunna leka i parker och på torg och söta flickor gå tryggt om kvällarna. Grannländernas enorma kokainproduktion skall inte ens märkas av, knarksmugglare skall returneras i liksäckar, tjänstemän skall hållas juridiskt ansvariga för sina beslut och varje tecken på korruption skall bestraffas snabbt och strängt.

Bolsonaro vill skapa ett paradis för de välartade, för de skötsamma, för de kristna och konventionella. Metoderna får vara okonventionella. Han kan sin Machiavelli. Om de goda inte använder de ondas metoder, och värre, så kommer de onda att segra. Den gode som drar sig för att vara hårdare än de hårda är egentligen inte god; han vill bara kokettera med det godas attribut, för att framstå som god. Egentligen är denne hycklare ondare än de onda, som i alla fall är ärliga. Bolsonaro vill vara hårdare, snabbare och smartare än de som inte drar sig för att undergräva samhället för att gynna sig själva. Folk fattar det. Även de som inte tycker om hans stil. Han är hellre effektiv än sympatisk, och demokratin får inte urarta till någon skönhetstävling.

Det är inte speciellt svårt för Bolsonaro att tänka utanför boxen. Han har inte bara Jupiter på själva mötesplatsen till omvärlden; Jupiter står nämligen i konjunktion med den osynlige men kusligt verksamme jätten Uranus. Som kan vända och vrida på varje konventionell tankebana tills den passar Jupiters vision. Och det är en kreativ krigare vi ser här. Mars står nämligen i en intensiv kontakt med Jupiter-Uranuskonjunktionen medelst en sextil, alltså med en blixtsnabb länk som låter honom slå till innan eventuella samvetsbetänkligheter hinner ikapp beslutsprocessen. Mars intelligens utgör i sin tur ett av hörnen i den där tunga kvadraten av fokus genom plikt och plåga. Där har vi hans kors. Han har bokstavligen låtit sig döpas i vuxen ålder, ett evangelistiskt helkroppsdop, och är liksom Putin uttalat kristen.

Men vilken klangbotten har Bolsonaros okonventionella dröm om den konventionella kärnfamiljens beväpnade paradis? I vilket tecken steg Jupiter och Uranus upp i österrand den där eftermiddagen i mars månad 1955? Det kan man nästan gissa sig till. Familjens tecken, såklart. Reviret, skyddsområdet, protektoratet. Mitt hem är min borg. Det tecknet. Kräftan. Där är AC; ascendenten, skötet ur vilket allt föds.

Bolsonaros stora kors har en snabbkoppling till AC genom sextilen. Hans stora trigon har en direktkoppling till AC genom Jupiter och Uranus. Dessa två, den röda kvadraten och den blåa triangeln, är så dominerande på Bolsonaros himmel att vi borde titta lite närmare på dem innan vi går vidare till de övriga aspekterna. Vi börjar med triangeln. Den som ger honom tur i trefaldig mening: tur som i modet att gå på tur utanför sin komfortzon, tur som i tålamodet att vänta på sin tur (och veta att den kommer) och slutligen tur i vanlig mening, det vill säga gudomlig nåd, oförtjänt merit.

Av vad består denna fantastiska triangel? Bortser vi från den osynliga storheten Uranus ett ögonblick så ser vi de tre viktiga intelligenserna; jagkänslans sol, mitt emellan initiativrika Väduren och de drömska Fiskarna, effektivitetens Saturnus i hemlighetsfulla Skorpionen och visionens Jupiter i revirmedvetna Kräftan. Det är Jupiter som har en hemlig ledsagare bakom ryggen i form av den okonventionelle Uranus, som kan förvandla Jupiters vision till något Picasso kunde ha målat. Och som, omvänt, kan förvandla något som Picasso kunde ha målat till en för vanligt folk begriplig och önskvärd vision.

Nere i djupen alstras effektiviteten. Saturnus sorterar bort alla lockande men störande faktorer med sitt strama gränssättande. Här går Bolsonaro på autopilot, han vet inte själv hur mekanismen fungerar, det är mer som en konstnärlig talang han har, att kunna gallra bort det som inte tillför något till visionen. Lägg alltså till att Jupiter har det där stora, osynliga spöket tätt inpå sig, som kan vrida till visionen, och du har det triangulära lyckohjul som gör att Bolsonaro alltid kommer upp på fötter.

Ett kors att bära

Men den kreative krigaren är även en lidande riddare. En korsbärare.

Låt oss återvända till det där korset och se lite närmare på det.

Vad består det av, förutom Mars i Oxen helt nära himlens höjdpunkt? Jo ljuva Venus, i offentliga Vattumannen, återigen stränga Saturnus i hemlighetsfulla Skorpionen och till sist dödsplaneten Pluto i storslagna Lejonet. Venus är dessutom under direkt inflytande av både sensibla månen och kommunikativa Merkurius.

Hur ger detta Bolsonaros lidandets gåva? Ty tänk bara, hur högmodig han hade kunnat bli utan skammens och självförebråelsernas lidande!

En stor kvadrat innebär att det finns två oppositioner. Den ena är mellan arga Mars i stadiga Oxen, och stränga Saturnus i hemliga Skorpionen. Den andra är mellan dödskänslans Pluto i stolta Lejonet, och både sensibla månen och kvicke Merkurius, i luftiga Vattumannen. Innan vi analyserar kvadraten, låt oss titta närmare på dessa oppositioner: När Mars och Saturnus befinner sig i opposition, då behövs ett känslomässigt högtryck för att få igång motivationen. Man är arg på något, och det hjälper inte att skrika och stampa i golvet. Man vill låta vreden ta sig uttryck i konkreta handlingar. Man vill alltså inte bara bli av med vreden, man vill bli av med det som gör en arg. Man blir en effektiv polis, jurist, politiker eller yrkesmilitär. Och detta drag är rentav utmärkande hos officeren och fallskärmsjägaren Jair Bolsonaro. Att Saturnus dessutom är i Skorpionens tecken innebär att han kan hålla masken, inte tappar fattningen, och kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att Mars är i Oxen innebär att han har tålamod, arbetar envist och långsiktigt och inte behöver visa känslor även när han är provocerad. Dessutom är Mars, och största delen av Oxen, i tionde huset, vilket ger Mars en extra touch av ambition, tävlingsinstinkt och strävan. Saturnus i fjärde huset gör att han har lärt sig leva med en permanent känsla av inre ensamhet. Han vet att han måste bära sitt kors själv, och han har accepterat detta. Han söker därför inte sympatier och försöker inte framstå som sympatisk.

Pluto och Venus

Den andra oppositionen är den mellan Pluto och månen, respektive Venus. Oppositionen mellan Pluto och månen innebär ofta ett drag av stingslighet i nära relationer. Han är nog inte så lätt att leva med, Jair. Oppositionen mellan Pluto och Venus förstärker detta drag, så att en känsla av ofrihet och kontroll lätt får fäste i intima relationer. Petite mort kan finnas på menyn, men även därtill hörande svartsjukedramatik.

Detta är kärnan i Bolsonaros stora kors. Kvadraten som omspänner det är kanske mer som en törnekrans. Plutos kvadratur med Mars gör honom ganska självhävdande och lättkränkt även om han inte visar det utåt. Att Pluto dessutom är i första huset, alltså alldeles under den östra horisonten, gör honom extra angelägen om maktpositioner och kontroll. Han initierar processer som i sinom tid skall leda till att han kniper åt sig makten, även -- eller kanske speciellt -- den dolda makten. Att Pluto är i Lejonet innebär här att han drar växlar på denna gest och ser den som betydelsefull i ett större sammanhang. Vilket gör saken än mer plågsam när det kärvar. Ty kärvar gör det, i och med kvadraturen till Saturnus, som är kärvhetens intelligens. Ett stänk av bitterhet är den oundvikliga följden, även om han, som sagt, nog håller masken och tar det som en man när det svider till.

Saturnus, i de slutna rummens Skorpionen, är även på kant med den behagfulla Venus, och den känslosamma månen, vilket skapar en viss kyla och misstro där man helst skulle se värme och tillit. Att Venus sedan dessutom är på kant med Mars bäddar för hårda tag i sängkammaren. Men det angår förstås bara de direkt inblandade och är inget vi behöver fördjupa oss i. Så skulle han själv se det, och säkert även hans unga fru.

Detta är, i all korthet, Bolsonaros tunga kors. Som alla källor till lidande kan det även vara en källa till förädling. Som katolik torde han veta det.

Men mekanismerna i Bolsonaros komplexa själ består inte enbart av lidandets stora kors och de trefaldiga turens triangel. Det finns ytterligare några betydelsefulla inslag. Låt oss avslutningsvis titta lite på dem, för att sedan, i hjärtevärmen, koka ner allt till en helhetskänsla. Ty ja, det man inte kan uppbåda någon hjärtevärme för, det kan faktiskt inte visa sig på riktigt. Själen är skygg och ryggar för kyla. Och det gäller även själen hos människor man har det svårt för. Varje pedagog vet det.

Fördolda själsdjup

Så, vilka egenskaper återstår nu för oss att titta på, för att få en komplett bild av Brasiliens legendariske tuffing Jair Bolsonaro?

Det rör sig om egenskaper i hans fördolda själsdjup, men som har en stark verkan framförallt på hans inre, medvetna liv. Det där han vet om sig själv men som hans sociala omvärld inte riktigt får syn på, nämligen vad som påverkar hans kommunikativa kvickhet, hans känsla för politik och hans märkliga förmåga att beröra människor fastän han är raka motsatsen till en publikfriande charmknutte. Hans leende är nästan lika ansträngt som hans favoritpåves, salig Benedictus XVI. Ändå vinner han hjärtan. Hur kommer det sig?

Jo, det kommer sig därav att han ideligen övervinner blygsel med hjälp av känslan att nederlaget kan innebära den största segern, något varje from kristen är medveten om så fort den bilden av krucifixet framträder i hans inre; att sorgen kan ruva på en stor glädje och att vreden kan dölja en inre tillfredsställelse. Kort sagt: att varje känsla är vändbar. Neptunus hemlighet!

Längst nere i djupen, i tredje huset, finns den i och för sig alltid osynlige gasjätten Neptunus, vars intelligens hemlighetsfullt ger en poetisk prägel åt både hans merkuriala intelligens, hans känslomässiga intelligens och hans veneriska intelligens, det vill säga hans sinne för stil, för skönhet, för det outtalbara. Denna poetiska prägel ger, som all god poesi, ett stänk av spännande svärta och djup åt det den berör. Man känner helt enkelt att han har djup; att han i någon mening är en konstnärssjäl.

Detta med konstnärssjäl eller drömmare spiller emellertid även över på hans offentliga profil lite grann, och gör honom mindre trovärdig i traditionellt opoetiska, traditionellt ingenjörsartade och krassa ögon som försvarsmakten. Man tycker att han borde ligga bättre till hos dem, men de tycks föredra den korrumperade Lula, som ger dem vad de vill ha utan att fråga. Det kan bero på att något i Bolsonaros aura viskar “Pass auf, här är en konstnärssjäl med orealistiska drömmar!”. Tekniskt beror detta på en kvadratur mellan Neptunus och Jupiter. Sextilen mellan Neptunus och Pluto har han gemensamt med hela sin generation, så den säger inte så mycket om Bolsonaro personligen. Likadant är det med kvadraturen mellan Neptunus och Uranus. Men det var en polariserad generation av okonventionella nytänkare och rigida nykonservativa. Många av de rigida sökte sig till strikta strukturer just för att deras inre djup inte skulle dränka dem i personliga grubblerier.

Smärtpunkten

Till sist: Kiron, smärtpunkten, som i Bolsonaros fall inte är länkad till hans stora kors, har också en kärv länk till Neptunus. Detta accentuerar visserligen det plågsamma med att vara Jair Bolsonaro men det gör det även möjligt för honom att använda sig av denna smärta, vare sig den är fysisk eller själslig. Neptunus kan vända den till ljus. Detta ljus lyser i Vattumannen, vilket betyder att han är en lite klokare politiker än man spontant kan tro. Lite mer osjälvisk än hans bullriga ego antyder. Men det beror mest på att hans jagkänsla är på kant (kvadratur) med hans karmiska kompassnål (månens norra nod) vilket gör att han måste övervinna sig själv för att följa sitt ödes mål. Det gör han också.