Dags för första akten i vilken vi träffar Wienklassikerna i unga år.

Kapten! Vi vill möta Haydn 1761 under hans inledande år som vice kapellmästare i tjänst hos furst Esterházy i Eisenstadt!
Vi slår oss ner i bankettsalen med sin legendariskt perfekta akustik. Haydns sjätte symfoni ”Le matin” står på programmet. Inledningen är en finstämd tonmålning av solens långsamma uppstigande över ett leende landskap. När den rörliga allegrodelen i första satsen börjar möts vi av en mild glädje som Haydn förmedlar i varje motiv och med vänligt faderlig hand fördelar mellan alla instrument och instrumentgrupper. Vi förstår att vi lyssnar på den begynnande wienklassicismens överlägset främste symfoniker trots att Haydn endast är tjugonio år när han skriver på kontraktet för Furst Esterházy.

https://www.youtube.com/watch?v=A6fEXKWp50I

Haydn och Mozart var vänner, men vi vet inte säkert när de träffades första gången. Det kan ha varit 1784 då Mozart är tjugoåtta år, ett år yngre än när Haydn skrev sin sjätte symfoni. Vad komponerade Mozart då? Bland mycket annat sex pianokonserter.

Kapten! Ta oss till Wien den 12 april 1784. En balett för musikerfingrar förklädd till pianokonsert blev klar den dagen, och med lite tur kan vi åhöra första repetitionen innan premiären!

https://www.youtube.com/watch?v=fciaxuZY6zA

Den sjuttonde pianokonserten i G-dur är ett fint exempel på Mozart som den förste verkligen mästaren i genren pianokonserter. Hans överlägsna musikaliska begåvning nådde en ny mognad just vid den tid som pianot lämnade experimentstadiet och blev ett fullt fungerande instrument.

Vad sysslade Beethoven med när han var i samma ålder som Mozart var 1784?

Kapten! Koppla om till lokalresa i Wien och ta oss till år 1799!
Beethoven är tjugonio år och en redan erkänd mästerpianist när han ger ut sin åttonde pianosonat. Den får opus 13 och döps av förläggaren, med Beethovens gillande, till ”Grande sonate pathétique”. I våra dagar brukar den helt enkelt kallas ”Sonata Pathétique”.

I sonatens första ackord möter vi en Beethoven som tydligt skiljer sig attitydmässigt från sina närmsta föregångare Haydn och Mozart. Ackordet är i c-moll, i stark nyans, ligger långt ned i registret och är med sina sju samtidiga toner närmast ett statement. Beethoven planterar sin sonat djupt ner i den musikaliska myllan och är inte rädd för en tillfällig bryskhet om han känner att detta krävs för att fånga uppmärksamheten.

https://www.youtube.com/watch?v=a8XYrNrlBj4

Så dags för andra akten i vilken vi möter de tre mästarna mot slutet av sin respektive gärning.

Vi börjar åter med Haydn och stannar kvar i Wien år 1798 då Haydn detta år, nu sextiosex år gammal, blir klar med sitt näst sista större verk, oratoriet Skapelsen. Under de första åtta minuterna och trettio sekunderna går vi från kaos i den bibliska skapelsens början till ”Varde ljus!”

https://www.youtube.com/watch?v=NhxwoTsrFzQ

Det första uppförandet var en storartad upplevelse både för tonsättaren och den exklusivt inbjudna privata publiken. Svensken Fredrik Samuel Silverstolpe var på plats och rapporterade att när den inledande musiken illustrerade ”Varde ljus” var det som att Haydns ögon lyste upp och utstrålade ljus och att publiken var så förtrollad att framförandet fick avbrytas flera minuter innan man kunde fortsätta.

Nu ber vi kapten ordna ett återbesök på Burgtheater i Wien den 26 januari 1790 där buffan ”Così fan tutte” uruppförs. Mozart är trettiofyra år gammal och har ett år kvar att leva. För eftervärlden är han en av alla tiders största operamästare och det har därför sina svårigheter att välja ett visst avsnitt ur något av hans mästerverk såsom representativt. I stället tar vi något otypiskt, men ändå lysande. En terzett där naturstämning smyger sig in i form av rullande vågor i stråksektionen. Så brukar inte Mozart arbeta, men när han nu gör det gör han det förstås perfekt.

”Soave sia il vento”:

https://www.youtube.com/watch?v=a_0FHyF3Pyk

– Kapten! Sista lokalresan för denna gång går till år 1826, året före Beethovens död då hans sista större verk, den sextonde stråkkvartetten i F-dur fullbordas!

Samtidens breda publik var oförstående inför Beethovens sista stråkkvartetter. Tjajkovskij var ambivalent inför dem. Numera hyllas de ofta. Under alla omständigheter är de absolut unika. Till lyssning väljer vi en sats som är förhållandevis lättsmält, Vivace vid 7:05. Håll i hatten och häng med!

https://www.youtube.com/watch?v=dst6wltVbr8

Nästa gång följer vi upp frågan om vad klassisk musik är med frågeställningen: Vad är det som är musikens material, det som tonsättarna har att arbeta med?

Intuitivt vet vi ungefär vad klassisk musik är. Nämner någon Beethoven så står det antagligen klart för alla läsare av denna kolumn att den musik han skapade är en del av det vi brukar kalla klassisk musik. Men bortsett från det, vad är egentligen ”klassisk musik”?

Ett exakt svar kan knappast ges, inte ens av en expert. Vi kommer därför att försöka resonera oss fram till ett eget förslag på svar.

Beethovens kortaste verk får vara motorn som startar vår diskussion.

https://www.youtube.com/watch?v=Scg2xjvmlqY

Hur lärde sig pianisten vi hörde att spela Beethovens pianobagatell i A-dur opus 119? Genom att lyssna på en inspelning och ta ut den på gehör?

Fullt möjligt. Men en pianist som var verksam under Beethovens egen tid och ville lära sig stycket, vad skulle han ha gjort? Någon inspelning fanns förstås inte, utan pianisten i fråga skaffade sig noterna och spelade själv stycket efter dem. Och vi inser nu, om vi inte redan har gjort det, att klassisk musik ofrånkomligt har något med noter att göra.

Tänk er att försöka öva in nästa stycke, Richard Strauss ”Eine Alpensinfonie”, på gehör. Med tonsättaren som sjunger före och pekar på en instrumentgrupp i taget, som lär sig utantill, varefter man försöker sätta ihop det och hoppas att alla kommer ihåg sina stämmor. Skulle det gå? Lyssna på de fyra första minuterna när Strauss går från natt till soluppgång.

https://www.youtube.com/watch?v=iIpOzPaQoSg

Det finns en rätt sällan diskuterad och djupgående dubbelverkan mellan den klassiska musiken och den notbild som representerar den: notskriften öppnar oerhörda möjligheter för tonsättarens kreativitet som annars inte skulle ha fått något utlopp. Samtidigt begränsar notskriften genom sina särskilda egenskaper vad tonsättaren kan skapa och få reproducerat. I just denna motsägelse eller spänningsfält ligger mycket av den klassiska musikens identitet.

Dessutom påverkar notskriftens möjligheter och begränsningar musikens attityd. Man kan säga att typiskt för klassisk musik är att den har ett drag av stilisering jämfört med musik som skapas utan hjälp av noter. Låt oss kalla detta fenomen ”frihet genom begränsning” och ta den tidige renässansmästaren Johannes Ockeghems trestämmiga kanon ”Prenez sur moy vostre exemple amoureux” som exempel.

https://www.youtube.com/watch?v=tYwi4vq2CH4

Förutom det ovan sagda finns det en annan sak som måste anses typisk för den mesta av den klassiska musik som i allmänhet spelas i dag. Den improviseras inte, utan man spelar i princip samma toner på ungefär samma sätt varje gång man spelar ett verk.

Nu är det dock så att det finns musik som inte är klassisk som också framförs i princip likadant varje gång.

https://www.youtube.com/watch?v=FTQbiNvZqaY

När Toto spelar sin egen ”Africa” kan det visserligen hända att de gör små variationer live, men skillnaderna är i grunden obetydliga. I realiteten framförs låten ungefär likadant varje gång sett till toner, rytmer, klanger och alla andra väsentliga musikaliskt betingade aspekter.

Det finns alltså musik som inte improviseras, men ändå inte är klassisk musik. Om vi vänder på steken, finns det musik som är noterad, men ändå inte är klassisk musik?

https://www.youtube.com/watch?v=9U-9oBo4ZL4

Tommy & Jimmy Dorsey Orchestra med Lynn Roberts framförde ”Yes, Indeed” och ”Well, Git It”. Som ni såg i filmklippet gjorde man en poäng av att dessa jazzarrangemang för storband var noterade. När Tommy inleder med melodin på trombon i ”Yes, Indeed” och Jimmy improviserar på klarinett används givetvis inte noter, men väl när resten av orkestern kommer in.

Så vad är då klassisk musik om det finns annan musik som inte heller improviseras i normalfallet och det även finns annan musik som, i alla fall till stor del, spelas efter noter?

Svarsförslaget kan vara så enkelt som att klassisk musik är musik som spelas efter noter, men i enlighet med en särskild tradition som vi kan kalla den klassiska musikens eller konstmusikens tradition.

När vi kommit så här långt i vårt resonerande kan vi väl unna oss att spränga ramarna lite? Det finns musik som inte kan placeras in i någon genre men där man kan hävda att en av influenserna är det vi kallar klassisk musik. Tonsättaren och slagverkaren Emmanuel Séjournés ”Attraction” är just sådan musik.

https://www.youtube.com/watch?v=ix-QW-BShPY

Om inte verkstaden har sölat med servicen av tidsmaskinen fortsätter tidsresan nästa gång. Då till en epok som förhållandevis sällan hörs i musikradion, på konsertestraderna eller i operahusen: den tidiga klassicismen.

De flesta som fångats av klassisk musik brukar ganska noga kunna ange när, var, hur och varför.

Det kan Magnus Löwendahl också.

Det var när han lyssnade på en EP-skiva. Han var fem år. Skivan hade spelats in av hans morfar som var allroundmusiker. De klassiska musikstyckena framfördes udda nog på dragspel, ett knappdragspel.

Och sedan var det det där pianot som stod hemma hos mormor som lockade.

En dag låg det ett häfte på notstället. Martin Sundbergs pianoskola. Jag tittade, läste, och provade mig fram. Jag lärde mig nog ganska mycket själv, minns han. Det här var i sjuårsåldern, när han var nio började han ta riktiga pianolektioner.

Men du kunde läsa noter? Hur lärde du dig det?

Jag minns faktiskt inte riktigt. Jag lärde mig nog en hel del själv. Kanske också att mamma och mormor hjälpte till en del.

Sedan blev det musiklinjen på Södra Latin, och så upptäckte han biblioteket vid Medborgarplatsen som hade en enorm skivsamling. Där letade sig Magnus fram bland skivorna med klassisk musik, lyssnade, gjorde upptäckter. Där fanns också en avdelning med litteratur om musik, och ibland under samtalet får jag känslan av att Magnus nästan läst lika mycket om musik som han lyssnat på musik.

Det blev mycket ensemblespel för mig också. Det var helt nytt för mig, fantastiskt spännande. Jag blev ofta tillfrågad eftersom jag var bra på att läsa noter.

Magnus satsade på en pianolärarutbildning på Musikhögskolan. Det märks att han uppskattade utbildningen när han berättar om den tiden, men en sak saknade han.

Det var en brist att man inte lärde sig improvisera. Det är musikens själva grund. I intagningsprovet till Franz Liszt-akademin var improvisation en självklar del. Beethoven var en legendarisk improvisatör. I klassisk musik har den kunskapen till stor del försvunnit, men det lever kvar inom jazzen och i rockmusikens gitarrsolon.

Så jag gick en kurs hos jazzmusikern Jan Wallgren för att lära mig improvisera. Det var en sorts mellanting mellan jazz och klassisk musik han lärde ut.

När slutade man betona improvisation i musikutbildningen?

Lite svårt att säga. Jag ska försöka skriva mer om det i mina kolumner.

Vilar det inte något högtidligt över klassisk musik? Människor brukar ju lyssna på musik de tycker om när de diskar, städar eller tränar. Men så kan man väl inte använda klassisk musik?

Jodå, man kan lyssna när och hur som helst, om man så vill när man lagar mat. Det är upp till lyssnaren. Klassisk musik har alltid förekommit även som ren underhållning, eller som bakgrundsmusik när man pratade, skvallrade och grälade i logerna. Man ska inte ta det för allvarligt.

Magnus om …

… olika musikformer:

Jag har växlat mellan att lyssna på olika saker, aktuell pop, jazz, folkmusik, afrikansk ursprunglig folkmusik. Men jag har svårt för blues, och svårt för reggae.

… förhållandet publik och musiker:

När den atonala musiken kom hände något nytt, man fick inte applådera, musik fick en annan funktion. De kompositörernas musik skulle vara exklusiv, inte tala till den stora publiken.

Den tonala traditionen började avskaffa sig själv inom den klassiska musiken

… vad det blir av tonala musikbegåvningar i dag:

De som har en begåvning för tonal musik kanske skapar datorspelsmusik, eller blir rockmusiker.

.. om sina egna klassiska favoriter:

Beethoven, Bach och Mozart håller jag högt. De har fått konkurrenter. Mendelssohn gav jag en chans till, och upptäckte hans storhet. Wagner har jag också senare kommit att omvärdera och uppskatta.

… om vinyl, cd och Spotify

Mediet inte intressant för mig, det intressanta är inspelningen. Men en sak man inte tänker på är att LP-skivan gav mer utrymme för text. Cd-skivan hade bara små texthäften med liten stil. Strömningstjänster saknar helt vägledande text. Det är synd.

Vi ska ju inte glömma bort Youtube där man kan botanisera.

En aspekt av det här är att vi lever i en fantastisk tid. Väldigt mycket musik från den västerländska traditionen finns inspelad, även kompositörer som tidigare var okända eller bortglömda – till exempel på 1700- och 1800-talen – de finns numera inspelade.

Monteverdi var helt bortglömd, återupptäcktes i slutet av 1800-talet – och han komponerade på 1600-talet.

… om egna oväntade upptäcker:

När jag lyssnade på Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Bergers orkesterverk insåg jag hur bra de var. Jag blev lite förvånad över att de inte spelas mer. Vi har lite svårt med våra egna begåvningar – som Berwald. Min senaste upptäckt är John Bulls cembalomusik.

… om hur man kan lära sig att uppskatta klassisk musik:

Jag föreslår att man utgår från något man hört och tyckt om. Prova sedan att lyssna på mer av den kompositören.

Och den som är nybörjare och vill upptäcka klassisk musik kommer garanterat att få tips och vägledning genom Magnus kolumner i Morgonposten; liksom den som redan lärt sig uppskatta den – och vill lära sig mer. I morgon kommer den första kolumnen.