Roald Dahls bibliografi ges ut av förlaget Puffin. Nu framkommer det att man från förlagets sida gjort hundratals ändringar i hans mycket uppskattade barnböcker. Dessa har tillkommit efter förslag från känsliga läsare och ändringarna har gjorts i samtliga nya utgåvor av hans böcker. Bakom ändringarna ligger Inclusive Minds, ett kollektiv som påstår sig vara passionerat engagerade i inkludering och tillgänglighet i barnböcker.

Ord som ändrats är till exempel ”fet”, som nu tagits bort ur alla böcker. Karaktären Augustus Goop i Kalle och chokladfabriken beskrivs som tjock/fet i originalutgåvan, men inte längre. Oompa Loompierna i boken kallades tidigare ”små män”, men det har ändrats till det könsneutrala ”smått folk”.

Dessutom har hela meningar tagits bort och ersatts med helt nya. Detta för att försäkra sig om att inget fördomsfullt skulle dyka upp framför ögonen på den inte ont anande läsaren.

I boken Häxorna har man tagit bort en mening som beskriver en häxa som låtsas vara kassörska i en mataffär eller som sekreterare för en affärsman. Nu är hon i stället en aspirerande tjejchef (girl boss), företagare eller prominent vetenskapskvinna.

Ett annat exempel är från James och jättepersikan. Där beskrivs tant Sponge som ”fantastiskt fet” och tant Spiker som ”tunn som en tråd”. Detta är nu helt ändrat i den nya upplagan. Även referenser till feminina karaktärer är borta. Även ”molnmännen” i boken har blivit könsneutrala och är nu ”molnfolket”.

Den magiska och ibland misantropiska stämningen i Dahls böcker är enligt en biografi sprunget ur norska sagor han växte upp med som barn. Och de personliga tragedier han genomlevde under sitt liv. Att rensa ut detta ur hans verk är att inte förstå vad böckerna faktiskt handlar om, menar Tom Slater på Spiked Online.

Puffin skriver att man gör ändringarna för att försäkra sig om att alla ska kunna njuta av böckerna. Enligt moderbolaget till Dahls bibliografi, Roald Dahl Story Company, är det normalt att se över språket och att ändringarna var blygsamma och genomtänkta.

Roald Dahl växte upp i Cardiff i med norska föräldrar som invandrat. Under andra världskriget var han stridspilot i RAF, med skarp tjänst i Grekland och Syrien. Hans mest kända böcker är bland andra Matilda, James och jättepersikan och den fantastiska räven. Hans böcker har sålt över 250 miljoner exemplar.

Dahl inte först ut

Vi har sett hur böcker och författare blivit censurerade förut. Ett exempel är författaren Theodore Seuss Geisel, som skrev under pseudonymen Dr Seuss.

Inför Read Across America Day 2022 försvann Dr Seuss böcker från läslistan. Dagen är till för att förmå barn i USA att läsa mer. Dr Seuss har skrivit bland andra Katten i hatten och Grinchen – Julen är stulen, som också filmatiserats.

Men även Dr Seuss Enterprises, som ger ut hans böcker, kom med ett besked i samma veva. Sex av verken ges inte längre ut, eftersom de ”framställer människor på ett sätt som är skadligt och fel”. Det påstås finnas ”starka rasliga undertoner” i många av hans böcker. Politiska aktivister hade länge innan detta kritiserat honom för en brist på mångfald i böckerna.

https://www.youtube.com/watch?v=BiWzGtigeDI

Via webbplatsen Apple Books for Authors kan förlag få sina e-böcker konverterade till AI-inlästa versioner. ”Våra digitala röster är skapade och optimerade för specifika genrer. Vi börjar med fiktion och romantik, och tar emot e-böcker i dessa genrer.” Exempel på röster finns tillgängliga på samma webbplats.

Förläggare, författare och litterära agenter som talade med The Guardian sa att satsningen, om den lyckas, kan få betydande konsekvenser för marknaden. ”När du har riktigt bra skrivande och en riktigt begåvad berättarröst har du något speciellt. Det är värt att investera i”, säger David Caron, medproducent på Kanadas största ljudboksförlag.

Apple säger att det kan ta upp till en månad för en AI-berättad ljudbok att skapas och godkännas, vilket tyder på att det fortfarande finns ett inslag av manuell granskning i processen.

Den franska författarinnan Annie Ernaux fick årets Nobelpris i litteratur.

Vi kommenterar löpande reaktioner på priset under den närmaste timmen. Bakgrunden börjar kl 12.58.

Kommentarerna till pristagarens verk börjar 13.01.

16.34 Expressens Annina Rabe citerar gillande Ernaux:

”Det föreföll mig som om skrivandet borde syfta till detta, samma intryck som sexualakten framkallar, denna ångest och denna vanmakt, med det moraliska bedömandet tillfälligt satt ur spel”.

Det är lite, lite, lite svårt att förstå varför man med sitt skrivande vill framkalla ”ångest” och ”vanmakt”?

Och jag har ingen aning om Rabes och Ernauxs sexliv – men det kanske är fel på mig när jag studsar inför tanken på att det moraliska bedömandet tillfälligt sätts ur spel ”under sexualakten”.

Jo, jag vet – det kan mycket väl vara mig det är fel på – men det är lite knepigt med författare (och kritiker) som säger sig vara feminister och samtidigt friskriver den man som fortsätter köra på fast kvinnan plötsligt sagt ”nej” efter en timmes förspel. Mannen kan ju i Ernauxs och Rabes efterföljd säga:

”Sorry. Du vet hur det är. Under samlaget sätt min moraliska bedömning tillfälligt ur spel”.

Kan de här människorna (Ernaux och Rabe) inte resonera logiskt. Förstår de själva inte vad de skriver.

Ändå berömmer Rabe senare i texten Ernauxs intellektuella stringens:

”De bitar av sitt liv hon visar upp har körts åtskilliga varv i minnets och intellektets torktumlare.”

Jag får mest en känsla av att Ernaux kört den där torktumlaren på alldeles för hög värme och väldigt många varv för mycket.

Ernaux har i sina böcker skildrat ett antal situationer där hon beter sig som en underdånig varelse – till exempel i ”Sinnenas tid” där hon har ett förhållande med en gift man, och reducerar sig själv till ett veligt väntande viljelöst våp.

Möjligen kommer någon tycka att min formulering är kvinnoföraktande – då anar ni inte vad jag tycker om mannen hon har ett förhållande med. Men hon väljer att inte använda sin fria vilja. Detsamma gäller andra situationer hon beskriver i andra verk; hon flyter med, guppar som en kork.

Och sedan går hon tillbaka senare i livet för att i böcker undersöka hur det kom sig att hon guppade med på strömmen.

Den fråga en kritiker måste ställa sig är förstås: kan man lita på att en person vars hela verk handlar om viljelöshet? Kan hon verkligen kan gå tillbaka och kallt, klart och nyktert beskriva de egna handlingarna och miljöerna? Skulle inte tro det.

Men återigen – det är därför Ernaux är ett populärt val på kultursidorna – hon är som de som skriver där.

15.50 Plötsligt har landets litteratur- och kulturskribenter glömt bort ämnen de skrivit om i åratal: klimatet, rasismen, fascismen. De där sakerna som bara var så viktiga, och som de ansåg att vi andra brydde oss alldeles för lite om.

Men det räckte med att det utsågs en litteraturpristagare som skriver om hur jobbigt det är att vara intellektuell och göra en klassresa för att de alla ska bli alldeles till sig i trasorna och jubla över hur fantastiskt det är att någon skriver bok efter bok om detta tydligen mycket viktiga ämne.

Det är typ: ”Hejdå Ukraina, welcome självupptagenhet”.

15.01 Expressenrubrik om Ernaux: ”Man vinner sin frihet men förlorar hela sin historia”.

Jo, men det är väl en exakt beskrivning av hur Ernaux problemställning ser ut.

Den kan också beskrivas som: ”Men jag vill både äta kakan och ha den kvar”.

I Svt förklarade en kritiker att Ernaux var omtyckt i Sverige, och nu skulle bli än mer läst därför att hon var så ”svensk”. Hon var som ”våra arbetarförfattare”.

Absolut.

De var också sällsynta gnällspikar. En typisk svensk klassisk arbetarförfattare var en person som såg med avsmak på sin omgivning, såg sig som förmer och ville bli författare. Begav sig därför till Stockholm för att finna sin lycka. Om de fick genomslag ägnade de därefter gärna sin tid åt att skriva om rotlöshet och hur de inte kände sig hemma i de fina salongerna. Kontentan: Det var alltid synd om dem. Numera är det här ett grepp som politiker gärna kopplar i sina självbiografier (eller akademiker, som Ronny Ambjörnsson).

Så visst finns det likheter mellan Ernaux och de svenska arbetarförfattarna.

Och visst kommer hon att bli omtyckt av många svenska läsare som kan känna igen sig, och därmed få bekräftelse av sin känsla av att det är synd om dem.

14.45 DN: ”Annie Ernaux sticker hål på det grandiosa jaget”.

Men det gör hon ju inte alls. Allt handlar om henne. Förvisso framställer hon sig som rädd och osäker klassresenär – men om den känslan är det viktigaste i världen så har man faktiskt ett ”grandiost jag”.

14.37 Givetvis måste Göran Greider låtsas att han läst Ernaux. "Hon skriver ur samhällsdjupen".

Nåja, föräldrarna var väl ändå kaféägare?

https://twitter.com/GreiderDD/status/1577978536945655809

14.20 En del ville se Michel Houellebecq som pristagare. Eller Salman Rushdie. Men som vi konstaterade inledningsvis hade det inneburit att Akademien fått örfila upp sig själv, för sina tidigare ställningstaganden.

https://twitter.com/Ivarpi/status/1577989586168553472

14.00 Lisa Bjurwald har inte riktigt förstått hur det här med Nobelpriset fungerar. Fonder som förvaltar Nobels efterlämnade miljoner, vars avkastning fördelas enligt Alfred Nobels testamente skapar prissumman. Det är inte så att Svenska Akademien kan göra lite hur de vill med pengarna (inte för att de inte är beredda att se till att de får bra boende själva, och andra förmåner. Senare i sin tråd klagar Bjurwald på att tonåriga McDonaldsanställda tjänar mer än de flesta författare. Men det är väl inget som då hindrar författarna att börja arbeta på McDonalds om det är pengar de är ute efter.

https://twitter.com/lisabjurwald/status/1577988290044887041

13.50 Just Ernaux mycket precisa, sakliga ton hyllas också i kommentarerna. "Ingen sentimentalitet", "ingen känslosamhet", sägs det. "Hon är nykter sitt sökande, i sina försök att förstå". Samtidigt säger samma personer att de kan "identifiera sig med", "känna igen sig i" det Ernaux skriver. Det skapar "en känsla", "väcker minnen". De verkar inte förstå – eller låtsas inte förstå – att trots sin torra ton är Ernaux en väldigt känslosam författare. Hon skriver ju inte för att hon är nöjd, glad, lycklig och tacksam för sitt liv som uppburen författare. Hon skriver för att hon är rotlös, och känner saknad – men är inte riktigt säker på vad hon saknar. Och den känslan är definitivt något som kultur- och litteraturskribenter kan identifiera sig med.

Ernaux drivs inte heller av en lust att utforska världen i sig och förstå den, hon drivs av lusten att utforska världen för att förstå sig själv och det som format henne. Jag är inte säker på att en känsla av att man själv är världens centrum är den bästa utgångspunkten för att beskriva olika miljöer. Det blir inte sant bara därför att efterforskningarnas resultat presenteras på knastertorr sociologprosa.

13.35 I alla kommentarer nämns ordet "klassresenär". Det är just det som gör henne till ett populärt val bland kulturskribenter. Under Ernauxs livstid har det skrivande och kulturellt arbetande skiktet växt enormt mycket i det västerländska samhället. Universiteten har befolkats av unga människor komna ur icke-akademiska miljöer. De har sedan befolkat tidningar, andra former av media, och kulturella institutioner eller verkat i utbildningssektorn. Ett vanligt tema hos dem som skriver är just känslan av att inte finna sig tillrätta i sin nya miljö – men de kände sig heller inte hemma i bruksorten eller industristaden.

Det skapar en gnällig ton i den här typen av litteratur.

13.20 Ernaux poängterar alltid att hon skriver självbiografiskt – inte autofiktion, det vill säga att det förs in diktade inslag i självbiografin. Författaren tar sig friheter med vad som hänt – för att göra det tydligare.

Ernaux vill istället skriva det som hände precis som det hände. Men det innebär också att hennes verk präglas av ett ständigt brottande med frågan: vad hände egentligen? Varför?

13.10 Listigt av Akademien. Ernauxs roman "En flickas memoarer" handlar om ett sexuellt övergrepp, men det är lite oklart vari det bestått. Det vilar ett stort "varför?" och "vad hände?" över berättelsen om vad som hände henne på ett sommarkollo. Genom att ge Ernaux priset kan Akademien markera ytterligare avstånd till Arnaud-affären.

13.01 Annie Ernaux fick priset.

12.58 I Svt säger panelen att Akademien alltid överraskar. Det gör de ju inte. Namnen kan överraska. Men inte typen av författare.

11.50 Alla förhandspekulationer på kultursidor och i media om vem som ska få Nobelpriset i litteratur har inte till syfte att få oss att läsa mer,. Texterna drivs inte av en lust att bilda oss.

Meningen med artiklarna är att de ska profilera skribenten, och förbättra dennes positioner på kulturmarknaden. Det gäller därför att skriva på ett sådant sätt att man får en godkännande nick av dem som kontrollerar kultursidor (och därmed anställningar och arvoden), likaså är det viktigt att tänka på vilka som sitter i de nämnder och jurys som delar ut priser och stipendier.

När det gäller Svenska Akademien strävar den alltid efter att ligga rätt i tiden, något som missuppfattades av Jean Claude Arnault som trodde att det gällde att få ligga hela tiden.

Man är alltid lite oense i Svenska Akademien om vad som ligger rätt i tiden, det finns olika strömningar.

En strömning tycker att det är viktigt att ge priset till en kvinna.

En annan falang talar sig alltid varm för en författare från tredje världen, och numera ska den personen också alltid ha ett postkolonialt perspektiv, vilket väl kan definieras som att de tycker illa om européer.

En tredje riktning kämpar alltid för att en centraleuropée ska få priset; polacker, rumäner, juggar, tjecker – och den riktningen lanserar ofta också en ryss, om han eller hon är tillräckligt icke-rysk … och egentligen känner sig som amerikan.

En fjärde grupp vurmar för ”den stora amerikanska romanen”, och har i två årtionden tjatat om Philip Roth, Joyce Carol Oates och numera Cormac McCarthy.

Resultatet blir alltid en kompromiss, och vinnaren utses av den grupp som paktat bäst med någon av de andra grupperna i akademien.

Det syns tydligt när man studerar de senaste årens pristagare.

2021 Abdulrazak Gurna. En seger för tredje världen-falangen.  Fick priser för att ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. Det märkliga är att Gurna mest jämrar sig över europeisk kolonialism – medan han själv har en uppburen position i Storbritannien. Han skriver inte om hur den muslimska slavhandeln förhärjade hans hemland Zanzibar – eller resten av Afrika. Det kan bero på att Gurna själv tillhör en muslimsk klan som på sin tid ingick i det sociala skikt som levde på att kidnappa svarta för att sedan sälja dem. Det här visar att priset inte behöver gå till någon som skildrar historia och verklighet på ett sannfärdigt sätt, det viktiga är att det skildras på ett sätt som är politiskt gångbart.

2020 Louise Glück. Priset var en framgång för den grupp som alltid tycker att det viktigaste är att en kvinna får priset. Den här gången hade gruppen allierat sig med falangen som älskar ”den stora amerikanska romanen”, det viktigaste för dem verkar trots allt vara att det blir en amerikan; så låt gå för en dysterkvist till poet. Därmed fick priset gå till en poet vars verk kan uttolkas som att bara kvinnor kan förstå kvinnor, eftersom deras fysiska och psykologiska erfarenheter är så speciella – och därmed blir kvinnors litterära skapande en speciell gren litteraturart. När man läser Glück verkar hon dock under olika perioder av sitt liv inte förstått sig själv speciellt mycket utan mest gett uttryck för olika känslor; hon har rört sig från att vara arg, till att vara förtvivlad, för att landa i ett slutligt tillstånd av självironisk uppgivenhet.

2019 Peter Handke.  Det kan se ut som en seger för dem som gärna vill prisa centraleuropéer – och den gruppen trodde väl själva det. Men det ska mer ses som Horace Engdahls infernaliska hämnd på Akademien. Han kan de olika kotterierna, förstod att centraleuropagruppen skulle stödja Handke, samtidigt är Handke en person som tilltalar många intellektuella – han är som de skulle vilja vara; totalt ointresserad av vad andra tycker är lämpligt att utforska och anse. Han är en outsider på riktigt, och det gör att han ofta hyllas av kritiker som tror att läsarna då ska för för sig att kritikerna också är en äkta outsider.

Engdahls diaboliska hämnd (han ville ju ge igen för Arnaud-affären) består i att han mycket väl förstod att det skulle bli ett oherrans liv om Handke på grund av hans sympatier för den serbiska saken i krigen på Balkan. Till och med icke läskunniga albaner protesterade mot valet av Handke.

2018 Olga Tokarczuk.  Den polska författarinnans pris kan verka vara en vinst till för den centraleuropeiska/slaviska-falangen. Och det var det också (med uppbackning av gruppen som alltid vill att en kvinna ska få pris). I motiveringen förklaras att hon får det "för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform”.

Förvisso är hennes romaner stora läsupplevelser – men det var inte det hon belönades för … egentligen. I hennes verk möter vi personer som rör sig mellan länder, kulturer, sociala skikt, mellan det verkliga och det mystiska.

Det här får alltså Akademien till att hon ”gestaltar gränsöverskridandet som livsform” – vilket innebär att Tokarczuk plötsligt kan omvandlas till en förespråkare för multikultur och gränslöshet. Men i hennes verk är det ständiga sökandet, och upptäckandet en nödvändighet, ibland en bitter sådan – inte en önskad livsform som väljs därför att resande, möten mellan kulturer, eller mellan jordiskt och mystiskt i sig är något njutbart. Hon – och hennes gestalter – förflyttar sig genom tid, rum och socialt i sökande efter något som gått förlorat; inte efter något som ska formas i en kommande framtid.

Vem kan få priset i år?

Vi kan utgå från att de som vill se en pristagare som är kvinna har kämpat för namn som Joyce Carol Oates, Margaret Atwood och Anne Carson. Eller Annie Ernaux, Maryse Conde samt Jamaica Kincaid. Eller Dubravka Ugrešić.

Carson är favorittippad hos bookmakers – men antagligen blir det inte hon. Akademien är nog ense om att det är dags med en mer känd författare igen efter den okände Gurna.

De som vill ha en stor amerikansk roman har stridit för Cormac McCarthy, men kan tänkas hålla till godo med en kanadensiska. Och det talar för Atwood.

Tredjevärlden-gruppen kan dock stödja tanken på Conde eller Kincaid – och då har vi en möjlig vinnare i någon av dem.

De som tror på Michel Houellebecq eller Salman Rushdie har inte riktigt förstått hur ängslig Akademien är för att stöta sig med vad som anses vara en lämplig inställning till världen. Och ledamöterna vet mycket väl att de skulle få vanka runt med livvakter om de gav priset ill någon av dessa två islamkritiska författare.

Samma räddhågsenhet gör att priset inte kommer att gå till en kinesisk författare – Yan Lianke vore annars lämplig.

Man kan anta att Akademien letat efter någon som man skulle kunna koppla till en kritik av Ryssland på grund av kriget i Ukraina. Men inga riktigt bra namn finns att tillgå, om nu inte priset går till kroatiskan Dubravka Ugrešić, en typisk nutida centraleuropeisk intellektuell som bara längtar efter att få sig betraktad som en stor västeuropeisk intellektuell. Där kan nog Akademien fila till en formulering som kollar det hela till kriget i Ukraina.

Eftersom Akademien vänder blad i sina böcker med ena pekfingret medan de har det andra i luften för att känna hur vindarna blåser borde man förstås vänta sig en vinnare som skriver om klimatet. Finns ingen som levererat i den frågan – men man skulle kunna tänka sig att det gjorde att Cormac McCarthy fick priset och att Akademien tolkar det som att The Road handlar om livet efter en stor miljökatastrof.

Vem jag vill jag se som vinnare?

Fransmannen Pierre Michon, som i sina romaner och essäer både återskapar Europa genom historien, och den bild som forna tiders européer hade av sig själva och sin tid.

Inte mycket tala för att han får priset. Han ger 35 gånger pengarna hos bookmakers. Men jag satte 500 kronor. Man vet aldrig.

Jo, förresten. Det gör man i det här fallet.

Så jag ser det som en symbolhandling – som inte spelar någon större roll.

Men detsamma kan sägas om Akademiens val.

Vilka är de bästa berättelserna, dikterna och skådespelen genom tiderna? Varför är de det? Vad handlar de om? Vilka författare har utmärkt sig framför andra? I dag inleder vi en artikelserie som belyser ett stort litterärt verk åt gången.

Handen på hjärtat! Är det någon som föredrar att titta på tennismatcher mellan ATP-rankade herrarna 946 och 1418 framför Zverev, Djokovic och andra kanoner? Självklart inte, såvida man inte är de där herrarnas tränare eller släktingar! Bör vi då kasta Stagnelius och Goethe i sjön till förmån för någon bortglömd, inspirationslös poetissa, bara för att poetissan var en hon och kanske berörde teman som jämställdhet och klassförtryck? Självklart inte, även om man råkar vara i släkt med henne.

När vi ser på nyutgiven film och läser den senaste boken på topplistan bryr vi oss inte om det där. Då nöjer vi oss kanske med någon långt ner på rankningen. Det rör sig ju om nyskapad underhållning som ger ett nöje för stunden. Vem äter biff varje dag? För den där tillfälliga förströelsen nöjer vi oss rent av med att spela Monopol eller lägga patiens, helt meningslös verksamhet om man ser på det lite krasst.

Glömma eller komma ihåg?

"När du ligger död skall man aldrig efteråt minnas eller sakna dig." — Sapfo

"Endast ryktets minnesgoda stämma talar evigt på hävdens blad, talar i skaldens sånger om den döde." — Pindaros

Nyskrivna romaner och diktsamlingar av mer ambitiös kvalitet skulle kanske komma en bit uppåt på rankningslistan, men problemet är att värderingen av dem inte är riktigt på sin plats än. En hyllad författare i dag, som får Nobelpriset i morgon, värderas kanske som en medioker författare om hundra år, långt ifrån de tunga kanonerna. Kanske är personen rent av bortglömd. Så grym är tiden. Som Hamlet säger i Shakespeares drama, ack så medveten om dödens kraft – självaste Alexander den store är kanske efter två tusen år i jorden blott en kork till en öltunna, inget mer.

Men anden lever ju vidare även efter döden. Somliga har lyckan att omtalas i evärdliga tider, förhoppningsvis med berömmande tunga. ”Ett vet jag som inte dör: domen som fälls om den döde”, som Oden säger i Hávamál. Rör vi oss tillbaka i tiden, säg ett par hundra år eller mer, är det lättare att kryssa rätt, lättare att äta biff för det mesta. Den skoningslösa tiden har nämligen sållat bort det mesta. Av all skönlitteratur som har skrivits finns bara en bråkdel kvar. Resten har brunnit upp, möglat bort eller samlar damm i något arkiv någonstans.

Det ger oss bättre möjlighet att värdera och att läsa något riktigt bra. Tiden och traditionen har skapat en kanon, en norm, av berömvärda författare, det vill säga ett kollektivt minne, sådant vi bevarar. När vi flyttar till ett nytt hem slänger vi ju en massa bråte men behåller det som är oss kärast. Tidens kanonbildning sker enligt samma princip fast av författare, kritiker, publik och forskare i ett säreget samspel.

Hur kanon skapas

På 400-talet före Kristus skapades i Athen hundratals tragedier, d.v.s. skådespel med tragiskt innehåll, av minst hundra författare som vi känner namnet på. Kanske skrevs det tusentals. De tre mest kända författarna – Aischylos, Sofokles och Euripides – skrev alla runt hundra tragedier var. I dag finns blott en spillra av den skaparkraften bevarad, 31 fullständiga tragedier. Egentligen borde det bara ha funnits 21 stycken, men slumpen har gjort att ytterligare tio stycken finns kvar, bland annat efter fynd i en kruka i Egyptens öken. Men varför bevarades de där 21?

På 400-talet före Kristus spelades i Aten enbart nyskrivna tragedier. Tre stycken trilogier – tre tragedier av respektive tragöd – hade äran att sättas upp en gång om året på den stora Dionysosfestivalen i månadsskiftet mars–april. På 300-talet sinade skaparkraften, och då började man sätta upp gamla skådespel i stället för nya. Redan då påbörjades således en kanonprocess: vilka av de äldre tragedierna skulle man spela och varför? Tragödernas dramer skrevs också ned och hamnade på olika bibliotek.

Långt senare gick den antika världen mot sitt slut när den västra delen av Romarriket bröt samman på 400-talet efter Kristus. De gamla kulterna ersattes av kristna kulter, bibliotek sattes i brand, gamla verk försvann och glömdes bort. Under den processen får man anta att det pågick kanonprocesser: vilka tragedier ska vi bevara och varför? I det bysantinska riket slutligen valde forskare på medeltiden ut sju verk vardera av Aischylos, Sofokles och Euripides, de tre mästarna, som studenter skulle läsa. De var viktigast, resten kunde förgås. Vi får anta – och hoppas – att det var de 21 bästa tragedierna.

Tiden dödar – de stor verken överlever

Så kan kanonisering av litterära verk gå till. Det är förstås sorgligt att många hundra eller tusen dramer, åtskilliga säkert av ypperlig konstnärlig kvalitet, har gått förlorade. Men tiden är obarmhärtig. Samma sak kommer att ske med böcker som skrivs i vår tid. Det ger oss vidunderliga perspektiv på tiden och oss människor. I gudsögat är våra civilisationer bara myrstackar som byggs upp, frodas ett tag och sedan överges och förgås.

"Vad är vårt liv? Ett stoft, som minsta vind förströr." — Carl Johan Lohman

Men ett sker: domen över den döde. Av alla antika tragedier överlevde tjugoen genom kanonisering och tio av en slump. Givetvis är de där tjugoen tragedierna något alldeles särskilt. Där återfinns mästerverk som Orestien, Kung Oidipus och Backanterna, tre av människoandens mest fantastiska skapelser. Utöver den sanslösa poesin äger de också hisnande handling. Orestien skildrar kungamord, fadershämnd och jagande dödsdemoner. Kung Oidipus bjuder på en detektivhistoria på den gamle kungens mördare där den som mest vill att sanningen ska fram är den skyldige. I Backanterna hämnas guden genom att låta gudsförnekaren slitas sönder av sin egen mor.

"Hon grep med händerna hans vänstra arm, sin fot hon satte mot hans sida, den stackaren, och ryckte loss hans skuldra." — Euripides

Ingen ska komma och säga att de gamla böckerna är mossiga och sega. Tvärtom är de ofta fartfyllda och storslagna. I Iliaden krigsstrejkar Akilles mitt under brinnande krig till sina vänners förfäran. I Beowulf slåss hjälten med troll i botten av en sjö. Dante far till helvete, skärseld och himmel i Den gudomliga komedin. Othello i Shakespeares drama blir förvriden av svartsjuka på sin hustru. Faust i Goethes drama slår vad med djävulen, med sin själ som pris. Ibsens Peer Gynt upplever allt för att undvika livets förpliktelser tills en knappstöpare hotar stöpa om hans själ. Indras dotter upplever jordelivets besvikelser i Strindbergs Ett drömspel. Det finns ingen gräns för de stora författarnas fantasi, vilket har fått människor att förundras i årtusenden.

Men böckerna är inte bara storslagna i handlingen. Framför allt har de hög litterär kvalitet. De är äkta mörsarkanoner, precis som Rod Laver, Björn Borg och Roger Federer. De gestaltar spännande handling och intressanta teman med litterär lyster och finess utöver det vanliga, vilket ger dem en sällsam kraft. Det är därför som just de har överlevt och ständigt finner nya läsare – och inte minst översättare så att nya generationer i alla länder kan avnjuta dem. Det är också därför vi läser Hamlet och Macbeth framför Coriolanus. Shakespeare var inte ett geni varje sekund i livet. Mycket sållas bort medan det bästa gravsätts på Helikon, diktarnas heliga berg för evig åminnelse.

Kvacksalvare mot kanon

Ibland hör man röster som vill att kanonlitteraturen ska skjutas i sank. De tidiga modernisterna på 1900-talet kunde skojfriskt säga att Baudelaire och andra poetiska storheter gott kunde hamna på elden. Marxistiska forskare ansåg att mycket litteratur bara har varit ett uttryck för överklassens förtryck och därmed borde förkastas. Dagens ideologer av feminister, Västerlandskritiker, klimatalarmister och könsbytarhysterikor ser gärna hur kanon rivs ned eftersom de traditionella verken anses vara inskränkta som inte tar upp deras favoritämnen. Därmed måste ju Dante och grabbarna – eller snarare tiden, traditionen – på något sätt förtrycka kvinnor, transor, muslimer, klimatförståelse och alla möjliga folk på jorden. Hellre då den där dåliga poetissan framför Goethe.

Motröster har dock funnits. Mest känd de senaste decennierna är den amerikanska litteraturforskaren Harold Bloom, främst genom boken The Western Canon från 1994. Med raljant penna går han hårt åt de ideologiska kvacksalvare som vill bryta ner traditionen. Samtidigt belyser han varför ett antal författare, de stora kanonerna, befinner sig i kanons centrum.

Traditionen är tack och lov stark, med eller utan försvarsadvokater som Harold Bloom. Kanon går inte att stöpa om hur som helst, hur mycket diverse marxister och andra vill det. Dagens litteraturhistorieböcker är i stora drag lika dem som skrevs för 50 eller 100 år sedan. Man kan borsta på ytan, lyfta fram några fler kvinnliga författare och dagspopulära teman, men de stora kanonerna ligger kvar. De dundrar helt enkelt högst hur man än försöker med annat.

Vår kanon – och andras

Sedan har varje land sin egen speciella kanon. Harold Bloom ger i sin bok särskild slagsida åt anglosaxiska författare, naturligt nog eftersom han är amerikan. En tysk väninna till undertecknad hade en examensuppgift på sin lärarutbildning om den tyske poeten Ludwig Christoph Heinrich Hölty. Vilken svensk litteraturvetare har hört talas om honom? Nä, precis! En på hundra eller kanske tusen! Ungrarna älskar sin Sándor Petőfi, en poet få svenskar har hört talas om. Räknar man in alla länders egen kanon blir den europeiska kulturens litteraturkanon oerhört bred.

"Som en murknad pil i kärret vill jag ej min levnad ända." — Sándor Petőfi

Det finns således ingen anledning att försöka riva traditionerna. Vår västerländska kanon är bred och innehållsrik nog. Och för tillfället finns det ingen större anledning att oroa sig. Det kommer i vår tid faktiskt ut fler klassiker på svenska förlag än någonsin tidigare, och översättare är ivriga i att sätta tänderna i gamla kära klassiker för att ge dem ny språkdräkt eller ta sig an verk som aldrig översatts till svenska. Svenska klassiker ges också ut på nytt med allehanda hjälpmedel för att förstå äldre svenska. Vårt äldsta mästerverk, Erikskrönikan från 1320-talet, gavs till exempel 2019 ut i nusvensk språkdräkt.

Men utanför Europa och USA? Har inte de skapat någon litteratur? Självklart har de det, och självklart har de sin kanon – som är helt annorlunda européernas, nämligen inriktad på sina kulturer. Sedan läser de i skolorna alster av västerlänningar precis som vi läser Hafiz, Mishima och Bhagavad gita. Skälet till att vår kanon domineras av greker, romare, italienare, skandinaver med mera är att det är vår kultur med tusentals år av nära utbyte. Det finns därför många översättningar av Homeros, Dante, Shakespeare och Goethe till svenska. Av orientaliska verk betydligt färre – av naturliga skäl! Och konsten strävar allt som oftast efter att vara som naturen.

"... och vad som mest förhöjer konstverket är att konsten ej sig röjer … Här tvång och frihet sammansmält de finna, och pynt och mönster – allt naturligt är." — Torquato Tasso

Litterära kanoner i Morgonposten

Det är en faktor som alltid har setts som tecken på god litteratur. God konst ska verka lika naturlig som naturen själv. Personerna ska kännas verkliga, handlingen ska ha ett naturligt förlopp, utsmyckningen ska vara passande – inom ramen för fantastiska och märkvärdiga händelser i boken. Det ska vara konst men ändå inte. Det som inte lever upp till kravet kan kännas banalt, överdrivet, övertydligt – dåligt hantverk och svag esprit.

"Välj er, ni diktare, ämnen lämpade för edra krafter." — Horatius

I en serie artiklar ska undertecknad presentera sådan god litteratur, naturens like – litterära kanoner från olika tider, både mycket kända och mindre kända. Den där sämre poetissan däremot, liksom hennes manliga lika usla kollega, lämnar vi därhän. Givetvis blir det böcker mestadels från vår kanon, den vi känner bäst. Men ibland kan man gå utanför boxen och glutta på spännande böcker och dikter från andra kultursfärer. Viktigast är att fråga sig vad som gör böckerna så bra, intressanta, spännande, själsligt berikande, poetiskt gnistrande och drabbande att de har överlevt döden. Det är ju det alla vill veta, och det är det som ska förmedlas.

Så håll för öronen, snart dundrar kanonerna.

Nästa gång frågar Hamlet om man ska vara eller inte vara.

På plats fanns också Jack Brookbank, officiell domare för Guinness rekordbok: ”Vi är ganska strikta när det gäller den officiella kostymen som är tillåten. Den måste inkludera svarta skor, svarta byxor eller klänning, väst, skjorta, svart cape eller krage och huggtänder i överkäken”. Deltagarna måste också stå stilla tillsammans i fem minuter.

Det var här författaren fick sin inspiration till både miljön och huvudpersonen i boken, när han hade några dagars semester från sitt skrivande. Han hittade namnet Dracula i det lokala biblioteket, i en bok om en 1400-talsprins, i det som nu är Rumänien, som sades ha spetsat sina fiender på träpålar.

Hundratals Dracula-fantaster kommer till Whitby varje år, och många besökare frågar var Draculas grav ligger. Förra året satte personalen vid St Marys Church upp en lapp på dörren där de ber turisterna att inte fråga.

Inte ens en vecka kvar till jul. Alla klappar ännu inte inhandlade, och du känner dig lite tom på idéer. Ska det bli samma sorts julklappar till en del i släkten som det brukar bli?

Böcker är vanligt, liksom en flaska sprit av någon finare sort.

Lugn, jag ska hjälpa dig med tips när det gäller den sortens julklappar. Men samtidigt ska jag faktiskt hjälpa dig att bryta dig loss från invanda mönster när du väljer.

Dessutom hjälper jag dig att kombinera klapparna genom att förklara vilken sorts dryck som passar bra till en speciell bok.

Historiska romaner är alltid populära julklappar. Det senaste årtiondets överlägsna verk på området är Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell, Henrik VIII:s rådgivare och torped.

Kunnigt skildrad historisk miljö, maktkamp, sex, och intriger. Vad mer kan man önska?

Svenska kritiker har fått för sig att verken handlar om kvinnoförtryck, men vad Mantel diskuterar är hur man ska förhålla sig till makten, hur en furste bör vara, och när det är så att ändamålen inte längre helgar medlen. Förtjänar långt fler läsare än trilogin verkar ha fått i Sverige. Seriens delar är ”Wolf Hall”, ”För in de döda” och ”Spegeln och ljuset”.

Vad ska man då dricka när man läser om Thomas Cromwell?

En vanlig julklapp är en flaska single malt-whisky. Det dricker folk mest för att visa hur förfinade de är. Det rör sig om en slags amerikanisering av drickandet. Sprit som en statusmarkering. Ju dyrare och ovanligare desto bättre. Alkohol som en utgångspunkt för långa diskussioner om dofter och smaker, inte alkohol som ett naturligt inslag i tillvaron. Inte som en del i måltiden, eller vid läsningen av en god bok. Amerikaner har inget kultiverat förhållningssätt till sprit. De dricker för att bli fulla, eller för att snobba, eller både och.

Så i år väljer du bort single-malt-julklappen och satsar på rågwhisky istället. Förvisso kan det huvudsakligen sägas vara en amerikansk spritsort, men de slutade dricka den på 1980-talet. Ansågs vara för proletär och oborstad. Absolut Vodka blev till en början valet för den vita medelklassen i USA. Luktade heller inte så mycket dagen efter när man kom till jobbet.

Men nu har europeiska destillerier approprierat rågwhiskyn, och det finns ett stort antal intressanta sorter som kommit de senaste åren. Rågwhisky är råare i framtoningen än en single malt. Rå, men ändå elegant.

Jag vill rekommendera ”Hvenus” som tillverkas av det lilla svenska destilleriet ”Spirit of Hven”. Hos Hvenus finns ingen fjantighet, men ändå en civiliserad bredd i smakupplevelsen; äpplen, apelsin och vanilj. Kanske, kanske kan du också ana en liten ton av farinsocker.

Har du familjemedlemmar eller släktingar som nödvändigtvis vill ha en deckare i julklapp? Är de äldre, kanske till och med pensionerade? Då passar Richard Osmans stillsamma ”Torsdagsmordklubben”. Mördad fastighetsägare, fyra pensionärer ska lösa fallet, poliser som är avundsjuka på de fyra pensionärernas vänskap och trygghet.

Till det läppjar man lämpligen på en Vieux Marc de Châteauneuf-du-Pape. De äldre har säkert minnen av ungdomens Eau-de-vie. Det här är aristokratversionen med toner i smaken av kanel, pomerans och nötter.

Är det en tänkande person från 20 år och uppåt som ska få en bok? Då ska du ge bort Carl-Göran Ekerwald ”Det som inte finns”. Ekerwald är 97 år, men visar i den här lilla tankeboken att han fortfarande är lika nyfiken som en pojke i puberteten. Och han skriver förtrollande om sina egna läsningar och erfarenheter.

Vad dricker man till den boken? Förslagsvis ”Wista Härads Apel”. Jag har alltid förknippat Ekerwald med friska, svenska äpplen. Varför vet jag inte riktigt. Därför passar det här lilla småländska destilleriets äppelbrännvin perfekt. Som en calvados, men ändå inte. Mer småländskt lurig i smaken. Mycket äpple förstås men också sötmandel och lite, lite citrus.