Hon har den senaste veckan skällts för att vara ”arrogant”, ”sakna mänsklig hänsyn”, ”håna de fattiga” och för att vara ”föraktfull”.

Angreppen på Lena Andersson har varit hårda sedan hon en krönika i SvD förklarat att det rimligen inte kunde finnas hungrande barn i Sverige – inte så länge det fanns bland annat havregryn att tillgå. Det hon vände sig mot var det hon ansåg vara ett lättvindigt användande av begreppet ”hunger”. Problemet var föräldrars vilja och kunskaper – inte en utbredd fattigdom.

I spetsen för angreppen mot Andersson finner vi tre kända profiler på kultursidorna. Det är Eric Rosén, redaktör på Aftonbladets kultursida, Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för tankesmedjan Katalys samt författaren Susanna Alakoski, en gång i tiden Gudrun Schymans pressekreterare, numera medlem i redaktionen för Socialvetenskaplig tidskrift.

Men vad är det som gör deras angrepp på Andersson så hårda? Är det verkligen så att de förstår dagens svenska verklighet bättre än vad hon förmår – eller vill – göra? Eller är det på det viset att de styrs av det som hänt under deras egen uppväxt, och nu försöker de göra sina personliga upplevelser allmängiltiga?

Låt oss se närmare på Rosén, Suhonen och Alakoski.

Rosén skriver i sitt angrepp på Andersson att hon skrivit en ”slaskig smocka” som innebär att hon ”raljerar” och ”pissar på de fattiga”.

Angreppet avrundas med orden: ”Vi kan göra hela samhället till en tävling i vem som navigerat skickligast i en trasig värld och dela ut medalj till den som till slut konstateras minst utsatt och mest välmående.

Eller så ser vi att hela poängen med civilisationen är en annan. Det gör nämligen skillnad för ungarna att deras föräldrar får hjälp – även om mamma och pappa någon gång ”valde fel.”

Erik Rosén har i intervjuer och i sin självbiografiska debutroman Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort berättat om sin uppväxt under ”knappa ekonomiska förhållanden”, och sin far vars missbruk han beskrivit med orden: ”Han tog tillräckligt mycket alkohol och medicin för att ha ihjäl en normal människa”. Fadern är dock seglivad och hinner avverka ett långt fängelsestraff för mord innan han kommer ut, fortsätter missbruka och till slut dör.

Inte svårbegripligt att den som likt Rosén är uppvuxen med en sådan far välsignar varje ansats från staten att bygga ut det sociala skyddsnätet, och det som kallas välfärdsstaten. Fungerar inte en förälder måste staten ingripa och överta ansvaret.

Må så vara när det gäller barn till en missbrukare – men Rosén gör sin erfarenhet till något som leder till åtgärder som ska omfatta alla.

Samma sak gäller Daniel Suhonen, som ofta återkommer till sin egen barndom, som i tidningen Fastighetsfolket beskrivs på följande sätt:

”En deltidsarbetande morsa som fick förtidspension, en arbetsskadad farsa som periodsöp – när ekonomi och hälsa sviktade fanns samhället där med stöd.”

Suhonen beskriver Anderssons text som ”Kall som kylskåpskall gröt. Den tar ingen mänsklig hänsyn.”, och Anderssons hållning är ”arrogant” – men han själv är arrogant nog att extrapolera sin egen uppväxt till att gälla alla; och använder sig själv som måttstock; om samhällets stöd behövdes då, i hans fall, så behövs den i dag – för alla.

Men ska resonemanget fungera måste alla ha en supande far, och då har man börjat utveckla en märklig beskrivning av Sverige av i dag.

Det Lena Andersson konstaterar är något helt annat – att det finns föräldrar som inte använder sitt förnuft. Vi kan lugnt utgå från att hon är medveten om att det finns missbrukande föräldrar, men det är inte dem hennes text handlar om – eller vänder sig till.

Men Suhonen, Rosén och Alakoski låtsas som om de inte fattade detta, eller – vilket jag finner mera troligt – så är de så traumatiserade av sin uppväxt att den gjort dem oförmögna att förstå att deras erfarenheter inte kan användas för att utforma en politik som gäller alla.

Susanna Alakoski etablerade sig i kulturlivet med Svinalängorna, en självbiografisk skildring av en uppväxt i alltmer tilltagande misär. Föräldrarna sjunker ner i ett träsk av missbruk, de super och slåss. Susanna tvingas stjäla mat för att fylla på kylskåpet, och kläder för att inte hamna helt utanför.

Hjärtskärande – men heller inget man kan utgå från när man diskuterar föräldraansvar. Ofta är enda räddningen för barn som lilla Susanna att myndigheter griper in.

Men återigen – innebär det att vi ska utforma stat och samhälle med utgångspunkt från att alla föräldrar är som Alakoskis? Hur många är så nedgångna att vi inte likt Lena Andersson kan säga: använd ert förnuft när det gäller mat och hushåll.

Alakoski är den som är mest känslosamt osorterad i sin attack på Andersson. Hon liknar Anderssons lite stillsamma propagerande för havregryn, linser och bönor vid ordningen som rådde i 1800-talets arbetsstugor:

”Fattiga, vanartiga barn skulle tuktas på arbetsstugor genom att fläta korgar, tillverka skurborstar, sy skopåsar och genom det få lite mat i magen. Studerar vi menyn från arbetsstugorna (finns att läsa i ”Svenska arbetsstugor för barn”, som Anna Hierta-Retzius skrev 1897) hamnar vi nära Anderssons pekpinneförslag som bot på fattigdomsproblematik”.

Men det är inte bara så att Suhonen, Rosén och Alakoski på grund av sin uppväxt inte kan resonera lugnt och sakligt och utgå från fakta – de kan heller inte göra det på grund av sin nuvarande sociala situation. Alla tre har använt sin miserabla uppväxt som valuta för att köpa sig in i kulturlivets mest synliga skikt. Det finns inget som medel- och överklassen älskar som att läsa eländesskildringar från underklassen, och att ge personer som Suhonen, Rosén och Alakoski plats; genom att läsa dem och lyssna på dem visar man sin godhet och sitt sociala ansvar.

De tre tillåts i medierna att framträda som representanter för en mycket stor del av befolkningen och kräva mer och mer insatser med hänvisning till sina egna erfarenheter; det måste till skolfrukostar, extra mellanål i skolan och på sommarlovet ska skolbespisningarna inte stänga utan fortsätta servera mat till de hungrande barnen.

De tre hävdar att Anderssons hållning är en från förförra århundradet kvarlevande överklassinställning om arbetarklassen som ansvarslös och okunnig.

Men det är tvärtom – det är Suhonen, Rosén och Alakoski som representerar en sådan inställning. De tror inte att vanligt folk egentligen är kapabla att ta hand om sina egna barn, därför måste skolans och socialtjänstens ansvar utvidgas. Det är till exempel Alakoski som står för en återgång till 1800-talets arbetsstugor för barn, men med en mycket mer varierad meny, och kuddmys istället för korgflätning – men den bristande tilltron till vanligt folk är densamma.

Roséns, Suhonens och Alakoskis hela karriär bygger på att de hjälper dem som har makt att förklara för majoriteten av landets befolkning – de vanliga, hyggliga och arbetande människorna – att de absolut måste få hjälp av staten, även när det gäller de mest vardagliga sysslorna – som att ställa mat på bordet.

Givetvis ska vi göra vårt yttersta för att hjälpa barn till missbrukare – men ska den hjälpen bli effektiv och målinriktad måste vi sluta lyssna på de missbrukarbarn som kommit sig upp, och vill göra sina erfarenheter till allas verklighet, och därmed forma våra liv.

Det blir fyra nykomlingar på listan över de fem bästa skvallren den här veckan. Ni får bland annat veta mer om hur en minister löser sina korsettproblem, och vad det finns för samband mellan Hermann Göring och en svensk livsnjutare som börjat bekymra sig för sin hälsa.

1:a Johan Pehrson

Många ögonbryn höjdes när det visade sig att arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson hade besökt Dramaten. Han är annars känd bland kollegor och vänner för att skryta med att han inte minns när han senast var på teatern, och att han är lite osäker på om han någonsin sett en teaterföreställning, om man inte räknar julspelen i småskolan.

Nu var inte orsaken till hans Dramaten-besök att han ville låta sig förtrollas av några timmars scenkonst. Johan ville följa med på en guidad visning för barn. Vägvisare in i teaterns magiska värld var två dragqueens; Tjorven och Lillan. Jag undrar i och för sig varför paret inte istället kallar sig Tjorven och Båtsman, det borde väl kunna locka fler barn, och det verkar ju vara syftet med den här sortens evenemang.

Efter tillställningen skulle det bli fotostund, och Christian Peterson från Exakt24 försökte ställa några försynta frågor till Tjorven och Lillan, men blev stoppad av Dramatenpersonal.

Johan Pehrson som var närvarande uttryckte sin upprördhet:

– Precis när föreställningen är avslutad så blir de påhoppade av en person med mobilkamera som håller på att filma på ett mycket obehagligt sätt. Ställer dem till svars om innehållet.

För oss som sett filmerna från händelsen framstår Johan som en mycket skör person. De enda som agerar bryskt är Dramatenpersonalen. Dessutom undrar vi väl alla hur man ”filmar på ett mycket obehagligt sätt”. Håller man kameran på ett speciellt sätt? Skriker man köns- och svärord samtidigt som man filmer? Christian framstår i videoklippen som den som är lugnast.

Den stora frågan är förstås vad Johan egentligen gjorde på tillställningen. Vi gissar på att han ville ha tips om hur man som man klär sig som kvinna. Johan har nämligen förstått att hans snabbt växande kalaskula inte kan döljas på något annat sätt än med hjälp av en hårt snörd korsett, och var hittar man experter på korsetter om inte bland dragqueens?

Det är faktiskt lite synd att Johan är så ointresserad av teater, han har genom åren visat prov på verklig skådespelartalang.

När Taiwan drabbades av en jordbävningskatastrof 1999 var Johan Pehrson och liberalerna pådrivande för svenska hjälpinsatser. Johan Pehrson var sedan länge en välkänd gäst hos Taiwans representationskontor i Stockholm.

Statens räddningsverk sände hjälp – och med i lasten på flygtransporterna fanns Johan. Exakt hur hans närvaro skulle bidra till att lindra skadorna efter katastrofen var väl inte riktigt klart för någon – att han inte var där för att gräva fram offer ur rasmassorna blev dock snart uppenbart. Johan var där i sin egenskap av minister – vilket var det sätt på vilket han framställdes i media på Taiwan.

Kanske inte konstigt eftersom Johan både i Sverige vid besöken på representationskontoret – och vid sina besök på Taiwan – gärna förklarade att det var tack vare honom Sverige skickade hjälp.

Johan verkade trivas i sin nya roll som minister utsedd av tidningar och tv på Taiwan, och gjorde inget för klargöra för öborna att han inte var medlem av den svenska regeringen. Kanske såg han det som en generalrepetition inför nästa val i Sverige, för många har vittnat om att Johan kände sig säker på att då få en riktig ministerpost – om det blev en borgerlig regering. Istället blev det på det viset att Johan de följande åren valde att spela en mer undanskymd roll i partiet och riksdagen. Möjligen bidrog ett antal fall av fortkörning till att han bestämde sig för att bida sin tid, och ligga lite lågt. Lätta på gaspedalen liksom.

Men nu har Johan nått sina drömmars mål, och fått en ministerportfölj. Arbetsmarknaden har han inte ägnat sig mycket åt, däremot får man väl anta att han ser sitt försvar av dragqueens rätt att läsa sagor för barn, som en kamp för integration.

2:a Edward Blom

Edward Blom får alltid rubriker för sitt sätt att leva, vilket väl mest verkat bestå i att sleva i sig mängder med mat – och hälla i sig drycker, gärna brända, destillerade och jästa sådana, som han själv deklarerat:

Jag äter feta rätter, dricker mycket sprit, är överviktig, röker cigarr och är glad. Jag blir en tryckventil i vårt hälsovurmande, kontrollerade samhälle”-

Men Edward har insett av den livsstilen kanske mer är en fråga om dödsstil, och har börjat fundera på om han inte ska lägga om sitt intag av kost, och se över vad han dricker.

Resultatet har han presenterat i intervjuer där han berättar att han snävat in sin alldeles egna form av kostcirkel. Till det tidigare införda förbudet mot kolhydrater och socker, har han tillfogat ett totalt stopp för ”brun sprit”.

Jag är lite rädd för att Edward nu bäddat för nya angrepp mot sin person. Nyss har han hatats för att han tillredde och åt svan. De som angriper honom den här gången kommer att ifrågasätta att han väljer bort just brun sprit. De kommer att säga att det inte kan bero på omsorg om hälsan, utan är en reflex av att han inte tycker om mörkhyade människor. Edward är rasist, kommer de att säga.

Det tror jag nu inte. Men jag kan inte se något rationellt skäl till Edwards stopp för drickande av brun sprit. Visst innehåller spritsorter som whisky och konjak mer kalorier än vodka (men inte mer än cirka tio kalorier per 100 gram). Och det finns vita spritsorter som också är väldig kaloririka som till exempel vit rom. Och jämför man en fyra gin och tonic med en fyra whisky inser man att det är vit sprit man ska hålla sig borta från, i alla fall i drinkar.

En möjlig försvarslinje för Edward skulle kunna vara att han vill visa sin motvilja mot brun politik genom att avstå från brun sprit – det var ju till exempel Hermann Göring som lade grunden till att Jägermeister gick från att vara en lokal tysk örtspäckad alkoholstark likör till att bli dagens globala succé.

Vi får se vad Edward framöver gör för att hålla sig kvar på min lista. Han kan knappast göra det genom att äta och dricka nya saker, eftersom nyhetsvärdet då inte finns – han har ju ätit och druckit i princip allt tillgängligt som en människas matsmältningsorgan klarar. Edward kommer därför säkert att gå åt andra hållet i sina försök att vara skvallervärdig, och återkomma med rapporter om vad han slutat äta och dricka.

3:a Christer Sandelin

Det är väl ett tag sedan Christer Sandelin toppade någon lista över mest spelade låtar. Så varför är han med på min lista? Det beror på att han i veckan blev häktad misstänkt för grovt narkotikabrott, eftersom det enligt åklagaren fanns risk för att Christer skulle undanröja bevis om han försattes på fri fot.

Christer börjar bli van vid kontakter med polis och åklagare. I november förra året dömdes han till 18 000 kronor i böter efter att ha skurit sönder ett bildäck för sin granne – det var ett bråk om ett poolbygge som eskalerade så mycket att Christer drog kniv.

Det är väl högst osäkert om Christer blir kvar på listan i fortsättningen, det beror på vad som uppdagas i förundersökningen.

4:a Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman håller sig kvar på listan av två skäl. I dagarna avslutades striden i Stockholms tingsrätt mellan henne och tidningen Arbetaren. Kajsa har stämt den syndikalistiska tidningen för att hon fick sparken, ganska omgående efter det att hon tillträtt tjänsten som vikarierande chefredaktör. Orsaken till avskedet var väl i grund och botten att ledningen och de anställda tyckte att Kajsa är transfob. Kajsa vill ha 350 000 kronor. Dom faller sjunde juni.

Nu kan man förstås fråga sig varför rättegången avgörs i tingsrätten och inte i arbetsdomstolen.

Det beror på att Kajsa inte är med i facket.

Man måste medge att Kajsa är mångsidig. Samtidigt som hon startar en strid med sin tidigare arbetsgivare, satsar hon på att själv bli arbetsgivare. Hon planerar att ge ut ett nytt nätmagasin som ska få namnet Parabol. Cirka två dussin skribenter har fått en inbjudan om att medverka i vad Kajsa vill ska bli  ”ett forum där vi kan diskutera tankar och ideologi på allvar.”

5:a Lena Andersson

Lena Andersson tar sig in på veckans lista i sista minuten genom en krönika i Svenska Dagbladet. Där angriper hon påståendena om att det finns barn som är hungriga i Sverige därför att deras föräldrar saknar pengar. Det som saknas är kunskap om hur man tillagar mat som mättar och dessutom är näringsriktig:

”Antingen är det amsagor som sprids eller så har vi att göra med föräldrars vanvård och oförmåga.”

Lena tog sig in inte bara på min lista utan också på twitter-toppen. Det är så många politiker, och tjänstemän i offentlig sektor och välgörenhetsorganisationer som har behov av att vi alla tror att det finns väldigt många barn som går hungriga därför att deras föräldrar saknar pengar.

Visst är paprikan fortfarande dyr, liksom tomaterna. Men det är väl knappast det som gör att en del föräldrar anser sig inte ha råd med mat till barnen.