Rögle­-Leksand 1–4 (0–2, 0–2, 1–0) Catena Arena, Ängelholm

Och som Leksand började med Rögle. Det small två gånger i den första perioden och det fanns bud på mer.

"Hemma-borta-klacken", alltså Leksands fans, skrek som besatta och Cmores kameror var inte sena att hitta dem, vid 0–1 och 0–2.

Leksand har dock, tror jag, inte riktigt lika mycket stöd i Ängelholm som i exempelvis Jönköping och Växjö. Men tillräckligt många för att det ska liva upp stämningen i Catena Arena, som var så gott som fullsatt, en tisdagskväll.

Det här var en sådan match, där det egentligen inte var "något snack" om vart de tre poängen skulle färdas. När Leksand får en 2–0-ledning, är det numera svårt att ta in försprånget för motståndarna, eftersom leksingarna spelar "säkert" i försvarsspelet, är nära varandra, täcker skott om de kan.  I värsta fall, om puckarna når ända fram till mål, står där Mantas Armalis och är lugn som en moder jord och säger "kom bara, alla skott, jag ska ta hand om er."

Men för säkerhets skull gjorde Leksand ändå två mål i mittenperioden, för att inte inge några falska förhoppningar om poäng, hos Rögle.

Det dröjde ända tills det var två minuter kvar innan hemmalaget fick in reduceringspucken, i spel 5 mot 3. Då fick plötsligt Moder jord, alltså Armalis, ett utbrott, det är man inte van vid. Men han hade nog väldigt gärna velat hålla nollan och på så vis närmat sig förstaplatsen i målvaktsligan, i räddningsprocent.

4–1 slutade dock matchen, ett mer än godkänt resultat, i striden om (minst) sjätteplatsen i SHL:s sluttabell.

Leksand-Rögle 4–2 (1–1, 1–0, 2–1) Tegera Arena

Tegera arena var inte fullsatt på torsdagskvällen men det må, som jag tidigare sagt, vara fansen förlåtna. De kanske har ungar att ta hand om, och/eller behöver fokusera på jobbet dagen efter. Då kan de istället titta på Cmore och slå två flugor i en smäll (fast det är inte lätt att fokusera på barn, eller arbete, ens när man tittar på Leksand på Cmore, det vet jag).

De cirka 4500 som ändå hade tagit sig till Leksands hemmaarena, fick se en liten "annan match" än i bortamötet mot samma lag, i tisdags. Det är svårare att spela hemmamatcher, eftersom fansen, vad man än tror, "kräver" att hemmalaget ska föra spelet. Och det kan ställa till problem för ett Leksand som de senaste sex, sju matcherna, hellre har legat och lurat, i en "box", och sedan anfallit, i stötar (vilket också har varit lyckosamt).

Därför blev jag inte förvånad när Rögle efter tio minuter tog ledningen. Cirka tre personer i bortastå-buren jublade.

Det gjorde de däremot inte (alltså jublade) när Anton Lindholm "flög förbi" hela Rögle-laget i slutet av perioden och tryckte dit 1-1-målet (de kanske inte ens fattade vad som hände, för det är väldigt svårt att få någon helhetsuppfattning om spelet när man står på andra sidan isen, på kortsideläktaren. Det gäller när man tittar på såväl fotboll som ishockey. Men just det här målet kanske var lite lättare att observera eftersom pucken aldrig lämnade Lindholms klubba, det var ett solonummer utan inblandning av andra spelare).

Hemmastå jublade desto mer och hela hallen vaknade (Tegera Arena är ljus och fin, varför är alla andra arenor "mörka", förklaring sökes).

Leksand hade sedan fler chanser, vaknade till liv lite.

Men det här var en "svårare" match att vinna än den i tisdags, det skulle bli en kamp, förstod man. I andra perioden fick dock Lucas Elvenes ett friläge, satte pucken mellan benen på målvakten och Leksand hade vänt.

Men i tredje kvitterade Rögle, på ungefär samma sätt som man hade tryckt dit 0–1-pucken, skott från långt håll och skymning.

Matchen gick mot förlängning. Men Leksand tänkte inte vänta på en sådan, de drar ut på tiden och dessutom ger de färre poäng än vinst vid full tid. Så det blev ett ledningsmål genom Heineman i ett för Rögle dåligt skede, cirka två minuter kvar.

De hade inte skapat så värst mycket öppna chanser på hela matchen, så varför skulle de göra det nu?

Ungefär den tanken tycktes också ha passerat genom Röglecoachen Cam Abbotts huvud alldeles efter att Tegera hade exploderat, vid 3–2-målet. Dramaturgerna på Cmore passar alltid på att zooma in nyckelmänniskor, som tränare, vid känslofyllda situationer. Men Abbott ser likadan ut om Rögle har gjort mål med två minuter kvar, som han gör om de har släppt in ett mål.

Så ingen kan anklaga Cmore för att förlöjliga eller diskriminera honom.

Leksand gjorde också 4–2 i öppen kasse genom Carter Camper (som för min del gärna får spela för Leksand till han blir 40. Han verkar ha rotat sig i byn, med familj och allt. Han är som jag, Leksandskonvertit).

4–2 och tre sköna, nya poäng.

Örebro-Leksand 3–4 (1–0, 1–1, 1–3) Behrn Arena, Örebro

Det var upplagt för fest i Behrn Arena.  Leksand hade, som det heter, "allt att vinna", eftersom man alltid förlorar mot Örebro. Det började också som det brukar, ett hemmaledningsmål efter knappt tio minuter.

Men Leksand såg ändå pigga ut, anföll ettrigt.

De hade dock ett problem, Örebro hade bestämt sig för att inte ta några risker i den här laddade hemmalördagsmatchen och satt Jhonas Enroth i kassen. Leksand har, i avsaknad Marek Hrivik, ingen enskild spelare som är någon direkt "mardröm" för målvakten, som målvakten vet kan rubba försvarsspelet "alldeles på egen hand" och föra sitt lag till målchanslägen, som inte ens han kan värja sig emot.

Enroth själv däremot, är en mardröm för Leksand, han har den gångna säsongen haft en räddningsprocent mot just dalkarlarna som inte tillåter fler än högst två mål. Så det behövs ytterligare en mardröm för att få hål på honom.

Men Leksand spelade fint och matchens huvudperson, Kalle Östman, presenterade sig i andra periodens mitt när han anförde laget till kvittering, ett mål som dock till slut gjordes av Carter Camper.

Då blev jag så glad att jag, min vana trogen, bytte kanal och tittade på djur istället. I en from förhoppning att resultatet 1–1 skulle hålla ända till periodens slut. Men det hade det inte gjort, när jag knäppte över igen, efter ett par minuter.

Örebro är Örebro, (Och vad är de? Jo, ett gissel, en ohyra) och Rodrigo Abols, (ett synnerligen oortodoxt namn), såg stor ut framför målburen, stressade Armalis som själv föste in pucken med "spaden" och det hade blivit 2–1 efter andra perioden.

Det här med att "se om" matcher är inte dumt. Jag gjorde det igår kväll också och när jag hade sett två perioder "på nytt" blev jag överraskad över hur bra Leksand hade spelat i hela matchen och inte lika förvånad som när jag såg matchen "live", över att de till slut hade vunnit.

Ja, ni läser rätt, Leksand vann matchen, efter ett drama som få leksingar kommer att glömma, vare sig de stod i bortapubliken eller satt framför teven.

När det var ynka fyra minuter kvar av matchen, skulle det genom hela matchen fina spelet, ge retroaktiv utdelning. Örebro hade dessförinnan gjort 3–1, varpå Leksandsklacken i Örebro hade blivit märkbart tyst och folk i stugorna antagligen hade börjat fundera på formuleringar i sociala medier, om att Björn Hellqvist skulle avgå.

Då assisterade Kalle Östman Oskar Lang till 3–2, varpå Hellqvist tog ut Armalis och spelade sex mot fem. Då kom, nästan omgående, kvitteringen till 3–3, genom en slägga av Östman och det hela började kännas overkligt. 47 sekunder före full blev det än mer overkligt, när 3–4 föll från Östmans klubba, efter förarbete av Bichsel.

I det här läget borde kanske den lycksaliga leksandsklacken ha sparat lite på krutet till SM-finalen. För vad kan övertrumfa en kvinnlig vitklädd ung kvinnas formande av ett hjärta (leksandshjärta), inzoomad av Cmores kameror, samtidigt som medsupportrar skriker runtom henne.

Det var galet. Det hade dock kunnat sluta i en antiklimax, eftersom Örebro var en stolpe ifrån att kvittera med tiotalet sekunder kvar. Det luktade lite "en halv sekund kvar i Växjö" där. Men det redde ut sig, Leksand vann matchen. Tre raka trepoängare. Har det hänt tidigare under säsongen, så har i alla fall jag glömt det.

https://twitter.com/SHLse/status/1622567086680678401

Notera 1:

Björn Hellqvist sa vid presskonferensen efter matchen i Leksand mot Rögle, att han önskade att hans spelare kunde göra något utanför boxen, ta lite risker. Anton Lindholm hade ju gjort det i första periodens slut, genom sitt fina solomål till 1–1.

Men Hellqvist måste ha noterat att en annan Anton, nämligen A. Johansson, också gjorde det, i samma match. I ett anfall, där Leksand hade lyckats hålla kvar pucken i anfallszon "fyllde han på" och stack iväg på mål och fick också pucken av Marcus Karlberg. Han missade sedan avslutet men tillfället skapade han själv.

Möjligen hade Lucas Elvenes lyssnat på Hellqvists ord under torsdagens presskonferens. Han spelade nämligen "utanför boxen" när Leksand hade powerplay i lördags mot Örebro, särskilt i tredje perioden. Cmores Sanny Lindström kallade Elvenes för "dirigent", i powerplay.

Ja, som han dirigerade! Elvenes har "växt" på sistone och mot Örebro var han så "trollgubbig" i fem-fyra-spelet, att Örebrospelarna blev osäkra och slutade att stressa honom.

Just nu spelar Elvenes med Östman och Camper (tror jag). Men tänk en kedja med Hrivik, Elvenes och den eventuellt inkommande Peter Cehlarik! Fast det går lika bra med Camper, Hrivik och Cehlarik, förstås. Det senast nämnda vore ju en ren återförening.

I vilket fall som helst, kommer det snart att bli mer och mer "utanför boxen", för hela slanten, tror jag.

Det ser vi fram emot.

Notera 2:

Lena Sundqvist, Niklas Wikegård och Johan Thornberg på Cmore pratade sig varma om Leksands Kalle Östman i studion igår, efter matchen mot Örebro. En framgångssaga, sa man, han miste kontrakt i Malmö, skulle "varva ner" i Västerås men fick chansen "fem i tolv" av Leksand, innan säsongen satte igång i höstas.

"Det är det här hockey handlar om”, summerade Johan Thornberg, han menade (ungefär) att Östmans energi smittar av sig på leksandsspelarna, som blir bättre och "gladare." Och spelar bättre.

Detsamma skulle man kunna säga om Cmore själva.  Fast då skulle man säga:  "det är det här sportjournalistik handlar om."

De har mindre framträdande kommentatorer ute i arenorna och sedan har de synnerligen framträdande personligheter och experter i studion (med Wikegård som utstickande profil), mestadels samkoordinerade av utomordentliga Lena Sundqvist.

Alla kan sina roller, är ett bra lag har roligt tillsammans. Ungefär som Kalle Östmans Leksand.

Men till skillnad från Östman och Leksand, leder Cmore sin egen liga, SHL i sportjournalistik, med Viasat sport (Valentina Lizana, Granqvist och Nklas Jihde) tätt i hälarna.

Notera 3:

Sist i samma serie, där Cmore och Viasat tävlar, ligger SVT och deras "Hockeykväll."  De har visserligen en hel del folk med mycket kunskaper, till exempel Renberg och Håkan Loob och några till. Och roligt har de kanske, i och för sig, ibland, när de skämtar. Men vi som tittar har inte lika roligt. De måste analysera Niklas Wikegård lite närmare nästa gång de försöker efterlikna honom. Han skämtar inte, han bara är sig själv.

Nej, SVT påminner lite om årets upplaga av HV71. Laget består av dyra människor, men de vet inte vad de gör.

Notera 4:

Apropå "utanför boxen", var höll Anton Johansson hus i matchen mot Örebro? Han gjorde knappt ett fel i torsdags mot Rögle. Har han åkt på landslagsläger redan?

Kommentar:

Nu väntar ett uppehåll till förmån för landskamper. Tabellen ser just nu ut som den har gjort länge, lagen i toppen (topp tre, fyra) är lite upp och ner, utom Skellefteå.  Men dessa lag (åtminstone Skellefteå, Växjö och Färjestad) har i vilket fall som helst skaffat en poängbuffert, för att inte ramla ur topp sex.

Mitt tips att Färjestad blir farliga kvarstår. De fick visserligen pisk av en potentiell finalmotståndare, Växjö, i lördags. Men Färjestad är aldrig att leka med, de har vinnargener.

Ett av lagen Örebro, Frölunda och Timrå kan gå bet på topp sex och i så fall av Leksand. Jag tippar att det blir Timrå men hoppas på Frölunda.

Som leksing kan jag inte undgå att notera att Brynäs ligger farligt nära kvalplats. Det är särskilt alarmerande för dem, om det skulle förhålla sig så att HV nu äntligen har fått ordning på sitt spel, Jönköpingslaget har nu vunnit två trepoängare i rad. Och i den här serien går det fort.

Om man spekulerar i utgången av ett kommande slutspel, kan Leksand vara en guldkandidat. Ett Leksand påfyllt med Cehlarik skulle kunna slå hål på de flesta lag, särskilt om man kryddar dem med snart utblommade spelare som Anton Johansson. Och att Hrivik kommer tillbaka och förblir frisk.

Huskvarna Garden, Jönköping.

Leksand har vaknat till i serien och nu mötte man HV71, i Huskvarna Garden (som på sjuttiotalet hette Rosenlundshallen, varpå man på 2000-talet ändrade till Kinnarps Arena och för några år sedan igen till Huskvarna Garden, snyft, gäsp!) som inte var fullsatt, men där det satt ungefär 6 000 åskådare.

Det är ganska mycket folk, på en torsdagskväll. Om matchen mot HV istället hade ägt rum i Leksand, hade det kommit färre människor, högst femtusen. Å andra sidan, "byn" Leksand innehåller bara 6 000 personer, så skulle alla sitta i Tegera arena, skulle det inte finnas någon kassörska som expedierade folk på Hemköp, på Torget (å andra sidan skulle ju folk inte handla då heller, vilket löser problemet).

Nej, publiken kommer förstås från andra delar av Dalarna, i bussar och bilar och säkert också från andra delar av landet. Fast knappas så att det räcker för att fylla hallen (max 7 600 åskådare) en vardagskväll.

I Huskvarna garden var stämningen dock hög. Konstigt nog i HV:s fall, de ligger risigt till i serien, näst sist. Men de har en "galen" och trogen publik som har fått gå hem besvikna många gånger under säsongen. De har i och för sig sällan gått poänglösa härifrån, men de har inte vunnit tillräckligt många trepoängare för att placera sig på en "stabil" plats i serien.

Leksand tänkte inte heller ge bort några poäng gratis, ty efter bara två eller tre minuter åkte Emil Heineman från egen zon, rakt igenom två försvarare och la in pucken bakom HV-målvakten.

Heineman hade tänkt helt rätt när han gjorde målet, för alldeles bakom HV-målvaktens målbur, på kortsideläktaren, satt ett litet vitt "hav", som han därmed kunde defilera förbi, efter backhandsmålet, innan han hade ett traditionsenligt "kramkalas" med sina lagkamrater.

Sedan hände inte så mycket mer i första perioden, Leksand höll på att göra fler mål men känslan var att de först främst tänkte "ta hand om" sin ledning och spela "smart."

I den andra perioden hände något tråkigt för Heinemans leksandsklack på kortsidan, de befann sig ju lika nära HV:s 1-1-målskytt som de hade varit nära Heineman vid 0-1, när HV kvitterade efter cirka tio minuter. Men Leksand trummade på, förivrade sig inte, var fortfarande ganska täta bakåt och fler mål kom inte i period två.

Leksand fortsatte med sitt styrspel i tredje perioden, HV anföll friskt men såg inte alltför farliga ut. Känslan var att när Leksand väl "bestämde sig" för något i anfallsväg, så skulle det kunna smälla till. Det gjorde det också. I powerplay. HV hade haft flera sådana i matchen, utan att lyckas göra mål på den kolugne Armalis (det var ganska länge sedan vi Leksandsfans kund säga att vi har en "kolugn" målvakt, så tack för det, Armalis).

Men in i halva tredje perioden fick Leksand chansen, efter att Mattias Tedenby hade åkt ut. Inte långt därefter fick Leksandsfansen på kortsidan på nytt skrika sig hesa, när Cloos pangade in ledningspucken, med sin högerfattade klubba. Och snart kom 3–1, i ett nytt powerplay, av lika "högerfattade" Matt Caito.

HV reducerade i spel 6–5 när det var en minut kvar, allt för spänningen, men där tog det stopp.

Och en skön trepoängare.

Leksand-Örebro 1–3 (0–1, 1–1, 0–1)

Tegera Arena, Leksand.

Så var det då dags att möta "spöket", Örebro. Det blev precis lika mardrömslikt som jag, och de flesta, antar jag, hade fruktat (av den anledningen var det inte helt fullsatt i Tegera heller, en lördagskväll, de som inte satt på de tomma platserna, hade väl givit upp på förhand). Leksand ställdes mot 5 stora. starka, svarta jättar som såg ut att täcka hela rinken. Och hemmalagets "svar" blev, efter två perioder och sex skjutna skott: "Oj, vi visste inte ni var på det här sättet! Kan vi spela en annan dag istället, när vi är förberedda?"

Men de var förberedda, så här har det sett ut i flera år.

Men om Örebro kan ställa ut sådana här robocops mot motståndarna, borde de kunnat åstadkomma något bättre än 1–6 mot Oskarshamn i torsdags? Eller spelar de bara varannan match? Sopprötter!

Till slut fick Leksand hål på Jonas Arntzen, (ÖIK hade inte ens sin förstemålvakt, den "omöjlige" Jhonas Enroth, så hade de kommit förbi den bepansrade järnringen lite oftare hade de kanske kunnat vinna matchen) i ett powerplay i de sista sekunderna av andra perioden.

5–4-spelet fortsatte sedan i fyra minuter eftersom Örebro hade fått en "femma" för ovårdad tackling.

Men utdelningen för Leksand uteblev. Örebros bergvägg stod kvar i resten av matchen och matchen förlorades med 1–3, det sista målet i tom bur.

Inga direkta avgångskrav på Björn Hellqvist på sociala medier, idag heller. Kanske för att han "visade känslor" i intervjun efter matchen, han var "förbannad" på tvehågset spel i två perioder men nöjd över att "killarna" gjorde ett försök i tredje.

Hellqvist kanske har suttit och studerat kommentarerna på Facebook den senaste tiden, som bland annat har gått ut på att han är "nöjd" med allting, även när det går åt helvete. Då kan han blidka fansen, genom att, som nu, sätta ord på deras känslor. För det tyckte vi alla, att Leksand spelade mesigt.

Om Hellqvist vill blidka fansen, kan man inte säga samma sak om hans inställning till media. Han är inte "mediatränad." Cmore skickar sin mest psykiskt stabile reporter till Leksands matcher, för den som bevakar dem kommer inte att få det lätt i meningsutbytena, det vill säga, om Hellqviast ens ställer upp. Är de aningens spydiga mot honom, kommer han att dröja med svaret, för att markera sin ovilja. Sedan kommer ett, "hest", ilsket svar, som man knappt hör, eller "ser", bakom den välansade mustaschen.

Men det viktigaste skälet till att fansen inte kräver hans avgång, är att Leksand befinner sig på "säker mark." Och det är, för en härdad leksandssupporter, att vara på rätt sida om nedflyttningsstrecket.

Så man skulle kunna säga att Björn Hellqvist har lyckats att göra också Leksand "psykiskt stabila" på tre års tid. De kan torska matcher, som den ikväll. Men de åker inte ur. Och snart kommer Hrivik och de andra.

Notera:

Speedkulan Oskar Lang sa något, för Leksands supporterkultur på bortaplan, ganska talande. Det var nog i intervjun inför Örebromatchen. Lang sa (ungefär) att han älskade stödet som leksingarna får i alla bortamatcher. Men, tillade han, det går kanske ändå inte riktigt att jämföra med stödet de får i Tegera Arena, varpå han manade publiken att komma på lördagskvällen.

Tänk om någon från Luleå eller Oskarshamn hade sagt så, då hade de blivit utskrattade. I Oskarshamns hemmaarena lär man bli hörselskadad vid matcherna, medan bortapubliken är tämligen osynlig, eller består av tio stycken personer. Någorlunda detsamma gäller för Luleå och flera andra lag.

Men Oskar Lang jämför Leksands bortaklackar med hemma-diton!!!

Och har man, som jag, suttit på Hovet eller Globen i ett blåvitt, böljande hav, i matcher mot DIF och AIK (och Hammarby, förr i tiden!!!), förstår man ju vad han menar. Detsamma gäller bortamatcher mot Västerås och Södertälje och Örebro, vilka arenor jag har besökt genom åren.

Några som möjligen skulle kunna tävla lite med Leksand i bortamatchpublikhänseende, är Brynäs, Frölunda, HV, MoDo och Färjestad.

Men de får finna sig i att inta platserna 2,3,4,5, och 6 i den ligan.

Omgång 37, 26/1–23

Brynäs-Timrå 3–4

HV-Leksand 2–3

Linköping-Växjö 1–0

Luleå-Rögle 1–0

Malmö-Fäejestad 4–0

Skellefteå-Frölunda 4–2

Örebro-Oskarhamn 1–5

Omgång 38, 28/1–23

Timrå-Linköping 6–2

Leksand-Örebro 1–3

Malmö-Brynäs 1–2

HV-Luleå 2–5

Skellefteå-Rögle 4–1

Färjestad-Frölunda 4–1

Oskarshamn-Växjö 6–1

Så ett platt fall mot norrlänningarna, skulle antagligen ha fått internetanvändarna att gå loss igen, och kräva Hellqvists avgång.

Men Leksand tycktes, med facit i hand, ha återfått sitt "trygga spel", från i höstas och innan det. Man kämpade ner Skellefteå och man kämpade in målen.

Nu var det bortamatch igen och det har inte varit Leksands specialitet i år. Man hade inte vunnit borta på bra många matcher och inga alls i år, 2023.

Det tycktes inte ha skrämt Leksandsfansen, som i vanlig ordning hade ställt upp sig i en "pluton" på ena kortsidan, liksom i "spridda skurar" längs långsidan, i det förväntansfulla och vackra, Vida Arena, i Växjö. När kameran i första pausen vilade på ett medelålders "par" som satt med vita tröjor, inklämda och utsatta av hemmasupportrar, kommenterade C-mores kommentator Ricard Hermansson detta med att säga, att paret var hitresta från Dalarna.

Det är ett överilat påstående, om han inte säkert vet att de har åkt från Dalarna. De skulle till exempel ha kunnat resa från närmare orter som Trollhättan eller andra städer i Västergötland, vilka, i en del fall, är "Leksandstillhåll." Eller varför inte från självaste matchorten, Växjö, eftersom även Småland har starka supporterband med Leksand. Hermansson är en sympatisk kommentator men det här med Leksand och supportrar är lite mer komplext än att det bara är folk från Dalarna som avbryter allt de har i livet för att följa Leksands matcher. Det finns visserligen en "diaspora" av dalkarlar och kullor, särskilt i Stockholm men säkert även på andra orter. Och de brukar inte försitta tillfällen att skrika på Leksand, när dessa är på besök till exempel i Globen.

Men det finns också andra, med små eller inga blodsrötter i Dalarna, som jag själv, som mer har "konverterat" till att bli Leksand evigt trogna. Det kan finnas orsaker till detta, som vi emellertid inte behöver gå in på just i denna artikel.

Paret med Leksandströjor, såg hursomhelst ganska nöjda ut. Och varför inte, Leksand ledde efter en period med 2–0. Bägge målen hade gjorts av vindsnabbe Oskar Lang.

Att leda med 2–0 mot Växjö efter en period är lite "för bra", varför jag undrade om det "låg en hund begraven."

Det verkade lite läskigt. Det är på sätt och vis, psykiskt, mindre påfrestande att ligga under med 2–0, då har man ändå "redan förlorat" och kan lika gärna se klart matchen. Men när de leder med 2–0 mot Växjö är det som i en dröm, som man vill njuta av.

Så jag bytte kanal till Viasat Nature och tittade på kameleonter. Och jag är inte dum, ty Växjö både reducerade till 1–2 och när det var en ynka sekund kvar av matchen, "vallade" en Växjöspelare in kvitteringen till 2–2.

Jag slapp se det, tack vare kameleonterna.

Men jag hade knäppt på Tv:n precis när kvitteringen kom, de sista sekunderna. Och då kunde jag lika gärna se klart matchen, det vill säga förlängningen. Även nu hade jag fattat ett bra beslut. Matt Caito stänkte in segermålet efter några minuter, i en förlängning som Leksand för övrigt konstant hade tillbringat i Växjös zon.

Trots kameleonterna har jag en bra bild av hur hela matchen såg ut, eftersom jag såg om den samma kväll, klockan 23. Jag rekommenderar detta sätt att "bevaka" matcher, för alla med till exempel hjärtproblematik. Om man vet resultatet i förväg, blir man dessutom en bättre analytiker.

Analysen lyder att Leksand spelar med större pondus och självförtroende nu, än för ett par matcher sedan. Hur det har gått till, får vi be Hellqvist förklara. Om han vill. Han är fåordig, kan tyckas lite arrogant och lågmäld. C-mores intervjuare kan inte räkna med någon "bekräftelse" när de intervjuar honom, det var lika tydligt som vanligt vid samtalet efter Växjömatchen. När Hermansson (utgår jag ifrån att det var) antydde att det kanske hade varit roligare med tre poäng än två, svarade Björn Hellqvist att det "för fan" inte spelar någon roll hur man vinner (ungefär så sa han).

Nja, den går jag inte på.

Men det var imponerande och roligt att se hur starka leksingarna var i förlängningen, alldeles efter käftsmällen vid kvitteringen, med en sekund kvar av ordinarie tid. Och så fick vi en matchvinnare, vid namn Caito.

Utan Marek Hrivik, som för övrigt förväntas vara tillbaka om knappt en månad, behöver Leksand "något annat", i sitt spel. Den unge backen Anton Johansson (18 eller 19), son till sportchefen Thomas "Tjomme" Johansson, som spelade som sjunde back mot Växjö, kan man ännu inte bygga ett lag på.

Men han fattade en del bra beslut i Växjömatchen, han blir inte trängd mot ett aggressivt forecheckande lag som Växjö, vilket sprider förtroende för honom hos lagkamraterna (Johansson påminner för övrigt, i att vara en "auktoritet" på isen, om sin pappa, när denne var aktiv).

När Anton Johansson får lite "ytor" får han dessutom  oanade kvaliteter, han har enorm räckvidd, slår öppnande passningar och gör egna raider.

Han kommer att växa i anseende och kvalitet fortare än många tror. Med honom och en frisk Hrivik, kan Leksand plötsligt bli ett framgångslag, särskilt som de övriga i laget just nu gör vad de ska och jobbar hårt.

Och nu tror jag att till och med de värsta Hellqvistbelackarna på Facebook, har avskrivit tanken på att Leksand kommer att kvala.

Analys av två omgångar

(torsdagen den 19/1 och lördagen den 21/1)

Förutom Leksands seger mot Skellefteå i torsdags, fick bland annat Brynäs, i en tät match stryk av Färjestad, och orädda Oskarshamn körde över Luleå med 6–3. Växjö slog också Malmö, efter att ha legat under med 3–0 efter två perioder. Och apropå att "köra över", så slog Linköping Rögle med 6–2 borta.

Nedflyttningshotade HV vilade på torsdagen men spelade på fredagskvällen mot Frölunda. Det blev en klang- och jubelföreställning som de vann med 6–3.

I lördagens omgång kom Skellefteå tillbaka och slog Färjestad på bortaplan. Luleå satte ner foten mot nedflyttningsspöket och slog det, på senaste tiden, segerrusiga, Linköping med 3–2. Timrå har haft en tung period men slog Oskarshamn med 3–1. Någon gång ska ju Oskarshamn förlora också.

HV är tillbaka med spöket hängande över sig igen, efter att ha fått jubla en dag (eller kväll) över Frölundamatchen. Nu fick man stryk mot omöjliga Örebro, som har gjort det till en affärsidé att alltid slå Leksand.

I Skånederbyt vann Rögle på straffar mot Malmö.

Uppfattningen att Färjestad är ett svårslaget lag kvarstår, även om de förlorade i lördags. Men de såg inte lika intresserade ut av att vinna som sin "galna" publik och Skellefteå hade bestämt sig för att ge allt. Men både Skellefteå och Växjö kommer att få problem mot Färjestad i vår, om de skulle mötas i slutspelet.

Frölunda tror jag inte på. De skjuter häxpipor när de gör mål i Göteborg men det är inte lika mycket tjo och tjim över spelet i år. Att premiera defensiven kanske inte är så roligt heller, för Ryan Lasch, som det har låst sig för på senaste tiden.

Brynäs ter sig som ett talangfullt lag men blixtrar till alltför sällan. Men visst unnar man sympatiske Mikko Manner en framgång (eller två)? Jag tror emellertid inte att Brynäs ramlar ur, vilket det ibland pratas om (särskilt på sociala medier tillhörande Leksand).

Oskarshamn kan vinna skytteligan men det är också allt (och det är ju inte så dåligt).

Jag sticker fram hakan och säger att de största hoten mot ett sm-guld till Färjestad är Leksand och Örebro. Kom ihåg vem som sa det först.

Och Malmö och HV får kvala, ser det ut som. Och där ska inte HV känna sig helt säkra. Skulle de åka ur igen är det ett fiasko, som tamejtusan är värd en plats i Guinness rekordbok.

19 januari omgång 36

Timrå – Örebro 2–3

Oskarshamn – Luleå 6–3

Leksand – Skellefteå 4–1

Brynäs – Färjestad 2–3

Växjö – Malmö 4–3

Rögle – Linköping 2–6

Hv71 – Frölunda 6–3

21 januari, omgång 36

Timrå - Oskarshamn 3–1

Färjestad - Skellefteå 1–2

Linköping - Luleå 2–3

Örebro - HV 5–2

Växjö - Leksand 2–3 (sd)

Rögle - Malmö 2–1 (straffar)

Efter det här 3–1-målet, skulle Hellqvist (tränaren Björn Hellkvist), enligt skrivarna på Facebook, "gå", vilket på dalmål betyder att han ska dopas i tjära och rullas i fjädrar och skickas ner till Ängelholm i en höskrinda.

Redan tidigare, i oktober eller november, när detta ganska uppskrivna lag hade börjat bli "instabila" och inte längre kunde "kontrollera matcher", vilket laget de senaste två åren, också då under Hellkvists ledning, hade gjort, hade det börjat surras om Hellkvists avgång.

Men de första två åren med Björn Hellqvist, hade annars tänt hoppet hos, på titlar, utsvultna leksandssupportrar. Dessas föräldrar, (födda på sextio- och sjuttiotalet) hade för tjugo år sedan suttit framför brasan med sina barn och berättat att Leksand under tre raka år på sjuttiotalet, hade dansat hem mästartitlarna och alla motståndare som kom upp hit skulle vara glada om de bara fick stryk med 3–1 och inte 10–2, vilket (det senare) var ett vanligare resultat, än det förra.

Överlägsenheten på sjuttiotalet hade skapat en självbild hos föräldrarna till dagens supportrar, som de ville att barnen skulle reproducera.

Kanske inte "överlägsenheten" men åtminstone toppklasstatusen, höll sedan också i sig under förhållandevis många år, efter de tre mästartitlarna 1973-74-75. Tillräckligt många år för att självbilden inte skulle tilltufsas. Men så småningom, mot slutet av det förra millenniet, började medvinden mojna och alldeles i början av det nya, inträffade katastrofen:

2001 åkte Leksand ur högsta serien, som på den tiden hette elitserien. Dock kom de omedelbart tillbaka året efter, saknaden blev väl för stor. En av de avgörande matcherna för tillbakakomsten spelades i Globen (som är Leksands "andra hemmaplan" /-arena), i början av april 2002, då drygt 13 000 åskådare fick se Leksand besegra AIK med 2–0.

Som Leksandssupporter från Stockholm var jag själv närvarande på matchen. Att någon slags tanke om Leksand som varandes bäst hade reproducerats genom åren, såg man på läktaren genom att, av de trettontusen supportrarna, var 10 000 leksingar.

Efter detta "återtåg" blev det flera sådana (med andra ord pendlade man upp och ned mellan Allsvenskan och SHL, som "elitserien" kom att heta efter 2013) under de första decennierna av 2000-talet.

Ända tills nämnde Hellkvist i april 2020, tog över coachrollen.

Jag hade själv, som leksandssupporter, fruktat Hellkvist som motståndare, när han tränade Oskarshamn och Rögle, (kanske till och med när han tränade Malmö, minns inte på rak arm) man kunde ge sig tusan på att Leksand skulle förlora om mannen med glasögonen stod i motståndarbåset. Jag blev därför glatt överraskad av att en fiende hade vunnits över till hemmalägret.

Det är möjligen inte lika lätt att övertyga dalmasar. De såg misstänksamt på, när Björn Hellkvist efter det första året på posten, tog Leksand till en tredjeplats i högsta serien, där man inte hade hållit hus på tjugofem år. De verkade inte heller direkt missnöjda efter andra året, då kedjan med Max Veronneau, Carter Camper och varierande tredje kedjelänk, satte skräck i motståndarna.

Men så åkte kelgrisen Veronneau till San José och ersättaren, ångloket Marek Hrivik (som hade återvänt från Ryssland, efter att det första året gjort succé med Hellkvist), skadade sig och/eller var dålig under hösten. Kvar blev då ett ängsligt lag utan en ledare och målskytt på isen.

Och i torsdags rann bägaren över hos fansen, när det ängsliga laget sjönk djupast ner i avgrunden, genom att förlora mot ärkerivalen Brynäs.

Till slut blev resultatet 5–2.

Jag är född på tidigt sextiotal och växte upp på en bondgård utanför Knivsta, två mil söder om Uppsala och fem mil norr om Stockholm.

Medan mina bröder och jag en eftermiddag eller kväll (antagligen kväll) drack saft och åt bullar hos farmor flimrade en rörlig bild förbi mina ögon och jag stannade till för en gångs skull, för att titta på Tv:n. Oftast bidrog den bara till att stärka ljuset och värmen i stugan, jag var ju inte, till skillnad från Farmor (och en faster också), lika fascinerad av att titta på, på den tiden, revolutionerande företeelser som Hylands hörna och Hasse och Tage.

Det här som jag såg och stannade till av, det var också i hög grad kultur. De rörliga bilderna bestod av två vita (och blåa men det såg man inte eftersom det var svartvita bilder) spelare som åkte baklänges på en is och försvarade sig mot flera svarta spelare.

Jag tyckte att de vita spelarna såg något mindre ut.

Laget, som var vita och lite "svarta", var, förstod jag av kommentarerna, näst bäst i landet och kämpade frenetiskt för att bli bäst. Bilden, tillsammans med det som sas, fastnade i huvudet den här vinterdagen som en episk kamp mellan ont och gott.

Måtte de vita "riddarna" till slut vinna slaget mot de onda svarta (som naturligtvis var Brynäs).

Så blev också fallet, nämligen året efter, 1973. Då hade de vita riddarna istället förlagt spelet till anfallszon och vann en avgörande match mot Brynäs och blev mästare. Jag följde nu ivrigt varje match på Farmors TV, Hasse och Tage och Per Oscarssons kalsonger fick vara så snälla att vänta. Och Ria Vägner.

Nästa stora steg i kärlekssagan, var att få "se Leksand" med egna ögon. Det fick jag, nästa år (tror jag), genom min Pappas försorg. Han hade tidigare gått med oss på fotbollslandskamper på Råsunda fotbollsstadion i Solna (salig i åminnelse förresten, ingen har skött om gräsmattan sedan den gick i pension och bevarat den som kulturminne. Nu växer där ogräs istället, nämligen postmoderna kontorsbyggnader).

Nu skulle man istället till Slakthusområdet (inte så läskigt för mig som kommer från landet), och Johanneshovs isstadion. Det var teknikens underverk, en "ljusshow" om man inte är van vid större arenor än aulan i Knivsta.

Jag tror att Leksand vann med 8–0 (mot AIK), vilket på den tiden var "en dag på jobbet."

Nu hade jag också sett med egna ögon, att Leksand var vita och blå.

Matchen på Johanneshov mot AIK hade varit "fest", en stor publik, antagligen 11 000, hade kommit. Och många, många fler än vad som var normalt för en bortapublik, hade satt sig på Johanneshovs läktarstolar för att hålla på Leksand. Det märktes på oväsendet.

Och det var kanske lika mycket detta oväsendet, som själva spelet, som fascinerade mig (fast spelet var också mycket fint). Man hade blivit en del av en gemenskap, som hade sitt hjärta i Dalarna men som på nåder lånade ut sin kelgris ishockeylaget till resten av landet.

Kärleken håller i sig än hos svenskarna, trots att titlarna sedan ganska länge har sprungit förbi laget vid Siljans södra strand. Men det har inte anhängarna riktigt förstått (och, ärligt talat, inte jag heller). Små och ibland stora, vita "fickor" syns på bortamatcherna mot Linköping och HV och Rögle och låter tusenfalt mer än vad de utgör i antal. De håller liv i myten om Leksand som Sveriges bästa lag. Och de står där för att de också hoppas att myten en dag ska bli sanning. Igen.

Hur ska det gå för Björn Hellqvist då? Ja, han fick lite andrum i lördags, när Leksand, inför ungefär 7000 hemmasupportrar, slog bottenlaget Malmö med 3–0. Det var en viktig seger, på i alla fall två sätt. Det ena är att det gav tre poäng och förhindrade (antagligen) att laget dras in i bottenstriden. Det andra var att laget spelade med "struktur", lät bli misstag och inte föll ihop. Precis som jag tycker har varit Björn Hellqvists adelsmärke hittills.

Genast såg det lite bättre ut på sociala medier också, bara enstaka avgångskrav. Man måste beundra Hellkvist, inte bara för att han är en skicklig coach. Han visste, när han tog jobbet, att höskrindan stod redo för alla tränare, särskilt "utsocknes", som inte kunde skapa ett lag som skulle dansa hem SM-bucklan, och på så sätt återställa "tingens ordning", ungefär såsom föräldrarna, som hade upplevt det själva, berättade för sina barn framför brasan.

Och så, efter ett halvår på jobbet, mitt i vintern, satt han på Siljan och pilkade fisk och blev intervjuad av Leksandstidningen om allt från sitt lag till sin egen Parkinsons sjukdom och livet. Han fick då berätta för intervjuaren om hur han hade gjort Leksand till ett fruktat lag med två poängligaledare i en förstakedja. Och att han tyckte att "pressen" från supportrarna var en ära.

En sådan poängligaledare hade Hellqvist lyckats komma över även det andra året, nämligen Max Veronneau.

Så här nära "tingens ordning" har inte dalafolket varit sedan det faktiskt hände. Så kanske ska de vänta med höskrindan ett tag till.

Omgång 35 (haltande tabell)

Luleå-Växjö 1–3

Skellefteå-Timrå 5–0

Leksand-Malmö 3–0

Färjestad-HV 3–1

Örebro-Brynäs 0–2

Linköping-Frölunda 2–3 (sd)

Oskarshamn-Rögle 4–5 (str)

Serietabell nedan:

Kommentar:

Växjö och Skellefteå går som tåget, Frölunda, Färjestad och Örebro är också en trio att räkna med, särskilt Färjestad. När de senast nämnda får tillbaka sina skadade spelare, kommer de att pumpa slut på maskinen Växjö, i en SM-final om en och en halv månad. Det är mitt tips.

Jag skulle önska att Leksand hade något i en final att göra. Det krävs dock inte så mycket som man tror, men det har också med skadade spelare att göra. Doktorn avgör alltså masarnas placering i år, vad han snart säger om Hriviks underkroppsskada, är skillnaden mellan placering 10 och topp fyra. De få minuter som Marek Hrivik har tillbringat i oskadat tillstånd, vilket handlar om en period här och en där, har ofta avgjort Leksands matcher. Utan honom har man däremot ingen riktig potent auktoritet på isen.

Timrå börjar få "slut på bensin", som Niklas Wikegård brukar säga, är annars ett charmigt lag. Rögle får svårt även om de har spottat upp sig på sistone. Lagen runtomkring har "lärt sig" hur de spelar, kan de bara täcka Adam Tambellinis skott så har Benny Guldfot inga skor längre.

Luleå en besvikelse, men de saknar oerhört, liksom Leksand, en ledare, i Luleås fall den utflyttade Omark. Det måste finnas åtminstone en spelare i ett lag som sprider skräck i motståndarna.

I botten, kvalspel, blir det troligtvis en serie mellan HV och Leksands i helgen besegrade motstånd, Malmö. Uppflyttade HV ett kolossalt fiasko, eller också är det nuförtiden svårare än någonsin att etablera sig i högsta serien.