Den moderna kulturella satsningen är en ny riktning för Egyptens framtoning, som sedan länge är en kulturmotor i arabvärlden med omåttligt populära sångare och filmstjärnor. President Abd al-Fattah al-Sisi vill få fart på turismen, som står för tio procent av landets BNP.

Att visa upp landets arv i ett nytt sammanhang ”kommer att uppmuntra andra varumärken och internationella kulturpersonligheter att komma till Egypten”, säger konsthistorikern Bahia Shehab. ”Det finns mer och mer medvetenhet om behovet av mjuk makt, och för kultur som en representation för landet”. Samtidigt varnar hon för att Egypten behöver ”bättre infrastruktur” för att få det att hända.

Egyptens lyxvarusektor har vuxit trots år av ekonomisk turbulens. ”Den rikaste procenten räcker för att skapa efterfrågan”, säger PR-specialisten Ingy Ismail, som ger råd till lyxmärken.

Författare är ofta sköra, och självupptagna personer. Om du möter dem ropar hela deras personlighet till dig: ”Hoho, ser du mig, hör du mig, begriper du hur fantastisk jag är – på alla sätt”.

Visst finns det undantag – de med en missbrukarpersonlighet (och författare är ett bevis på att man kan missbruka vad som helst; inte bara droger och alkohol, utan allt man kan tänka sig – från sex till kardemummaskorpor. Gärna samtidigt, som den uppburne författare som på krönet av sin bana på 80-talet nödvändigtvis alltid måste knapra på kardemummaskorpor direkt efter att ha lägrat någon.

Jag har alltid undrat om han konstant bar med sig påse, eller om han efter avslutat samlag brukade säga: "Du, finns det något öppet närköp i kvarteret?"). Och så finns de där mer inbundna författarna. Men även de är fast förvissade om att de är en gåva till mänskligheten, en gåva så stor att vi andra riktigt inte förstår den. I den här kategorin återfinner vi också före detta missbrukarförfattarna, de vars ork liksom tagit slut efter det där alltför flitiga nyttjandet av allt från könsligt umgänge och vodka bort till bakverk.

Fördomar?

Inte alls. Bara för mig att bläddra i dagböckerna från åren i förlagsvärlden.

En möjlig invändning mot detta sätta att beskriva författare vore att säga: ”Jo, men det du talar om är nu levande eller nyss döda författare. Det var annorlunda förr. Bättre.”

Men det är bara läsa författarbiografier så inser man att det alls inte var bättre beställt med författare moral och karaktär förr.

Det var om möjligt värre. Om möjligt också roligare i kulturlivet.

Det som gjorde att många av dem inte hamnade på tukthus eller gäldstuga var just att de kunde skriva, och de skrev – ibland maniskt – för att inte hamna på nyssnämnda platser.

Den som är beroende av andras uppskattning, och samtidigt kanske är beroende även av annat, kommer förstås vara beroende av någon som kan garantera försörjningen. Litteraturhistorien är fylld av fjäskande, och gråtmilda tiggarbrev från författare till förläggare. Måste man ägna en del av sin tid till sådant plitande får man småbucklor i själen, och personligheten. En defekt till hos många författare.

Jag har ofta tänkt på detta när jag läst de senaste veckornas debatt om kultur- och litteraturkanon. Den debatten har funnits länge på kultur- och ledarsidor men fått mer fart sedan Tidö-avtalet presenterades. Där förklaras det att i skolan ska alla elever läsa svenska och internationella litterära klassiker. Fristående experter ska fixa till läslistor anpassade till olika årskurser i grundskola och gymnasium.

Denna litteraturkanon är en del av ett artilleribatteri – det finns också en kulturkanon som ska ställas upp.

Syftet?

Svaren blir lite mumlande när företrädare för partierna bakom Tidö-avtalet ska förklara varför en kultur- och litteraturkanon behövs. Det talas om skapande av gemenskap, alla ska få en gemensam referensram, ibland sägs det till och med att man ska lära sig känna stolthet över svensk kultur och kulturhistoria.

Det finns flera problem med dessa tankegångar, mest med den tanke som aldrig blir riktigt tydigt utsagd, och den är att om bara alla invandrarbarn får läsa rätt sorts böcker så blir de omöjliga att rekrytera till gängen. Att det finns de som becknar och mördar konkurrenter beror på att de inte läst Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg.

Bara människor som inte har något förhållande till litteratur, och inte läst speciellt mycket själva kan få en lika underlig idé; och vi vet ju alla att Ebba Busch inte hör till de mest litterata i landet (hon borde känna till Strindberg, Lagerlöf och Östergren, men gör det inte). Ingen annan bland de ledande borgerliga politikerna ger heller intryck av att i någon högre grad ägna sig åt att läsa skönlitteratur. För allt vi vet kan de ha lika usel smak som Reinfeldt, vars favoritförfattare är Camilla Läckberg.

Det här är en av de saker som gör kanon-debatten märklig. Ingen av de politiker som undertecknade Tidö-avtalet skulle gå med på att de var dåliga partiledare på grund av att de är kulturellt obildade. De tycker minst sagt att de ändå är mycket lämpliga som våra ledare. Men hur kan de då tro att läsning efter en litteraturlista skulle ha någon slags magisk inverkan på andra, och ge dem en känsla för nation, kulturarv eller åtminstone få dem att till exempel sluta bränna bilar?

På de flesta kultursidor, och i oppositionen är man mot tanken på en kulturkanon, eftersom man egentligen inte vill gå med på att det finns ett svenskt kulturarv, och man radar därför upp alla de författare som på olika sätt kritiserat Sverige, svensk kultur och till och med lämnat landet – och ibland tar denna linje sig uttryck i en ståndpunkt som kan sammanfattas som: ”Jaja, det finns en svensk litteraturkanon, och den består av utländskt influerade författare och konstnärer som var kritiska till det som i varje given period var svenskt”.

Om detta kommer det att käftas i åratal framöver. Kommer en kultur- och litteraturkanon till slut att presenteras innebär det bara att käftandet intensifieras – och ändå har det inget med kultur att göra.

Svensk kultur uttrycks genom historien inte i första hand genom romaner och dikter, utan i en mentalitet som tog sig uttryck i en nästan surmulen envetenhet, och en förmåga att uthärda prövningar – oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde. Där fanns en stolthet i utförandet av det man gjorde, en pliktkänsla. Blott slappheten var icke-svensk.

Det var denna mentalitet som gjorde det möjligt för Sverige att ta ett stort språng från 1880 till 1960-talets slut.

Och här infinner sig problemet. Den svenska litteraturen – även de stora verken – har alltför ofta inte en riktig känsla för detta, och sedan 150 år handlar svensk skönlitteratur mer om författarens kamp för att bli erkänd och uppskattad som stor konstnär än om samhället, livet döden, om tillvarons rikedom, och ibland vardagens fattigdom.

Hur kan jag – ett invandrarbarn – uttala mig med denna tvärsäkerhet om vad som egentligen är svensk kultur och mentalitet? En orsak är att jag gick i skolan vid den tiden det fanns något som hette hembygdskunskap. Man lärde sig känna stolthet över staden, och bygden och alla innovationer som gjorts, och allt som producerats och som erövrat marknader ute i världen. Stadens kultur, (liksom svensk kultur) var att arbeta, och göra det bra – något som uttrycktes i den stora fontänen på hemstadens torg, som självklart hette ”Arbetets ära”. Det var inte inåtvända poeter och författare som prydde fontänens fris.

I skolan lade man också vikt vid att man lärde sig stava och skriva korrekt svenska, och dessutom skriva läsligt, inget annat accepterades. Det är svensk kultur och mentalitet. Lär dig grunderna. Slit tills du behärskar dem. Det var inte frågan om mys, gör som du vill och känner för, och att alla ska känna sig sedda.

Om den nya regeringen vill slå ett slag för kulturarvet i skolan bör de sluta flumma om sådant de inte begriper sig på, och som ändå inte har någon betydelse, och fokusera på det som är viktigt.

Men tycker jag då inte att det är viktigt att läsa skönlitteratur? Jo, för min del tycker jag det är viktigt, kan inte tänka mig ett liv utan läsning. Men jag tror inte jag blir en bättre människa för det – eller lyckligare. Läsningen är bara ett behov hos mig som jag tillfredställer – när dagens arbete är över, för att jag liksom bara måste.

Andra har andra behov än läsning, och att man finner det nödvändigt att läsa gör mig inte med säkerhet till en klokare, friare eller lyckligare människa än någon som lägger all sin lediga tid på att fiska.

Men allmänt sett är situationen för läsning och litteratur bedrövlig i dag, hur man än väger och mäter läsande och skrivande. Det är mest kokböcker och illa skrivna deckare som köps. Det som skrivs i landet är som sagt för övrigt oftast självbespeglande, folkföraktande och allmänt gnälligt.

Vare sig läsning eller utbud, kommer att förändras med hjälp av en kultur- och litteraturkanon, utan det sker först när vi har fått en annan sorts människor – som danats till respekt för arbete redan i skolan.

Men vad vi lär få är tjafs om kanon eller inte, de som tjafsar kommer att vara politiker och kulturarbetare.

Och under tiden skapar skolan personer som inte kan skriva, läser knackigt och som bara funderar på hur de ska kunna jobba så lite som möjligt när de lämnat vad som ska föreställa en skola.

På redaktionen funderar vi ofta över vad alla medarbetare, och frilansare på Sveriges Radios och Sveriges Televisions kulturredaktioner egentligen gör. De är ju så många. Du kan inte ta en kopp kaffe på Söder i Stockholm eller i Vasastan utan att de som står före dig i kön arbetar med kultur på Svt eller SR.

För att få ett bättre grepp om vad alla dessa skattebetalda journalister gör bad vi en av våra skribenter under en vecka lyssna på Kulturnytt i P1. Det är alltså public service i dess finaste form; dagliga nyhetssändningar från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner. Här ska du få kunskap om det viktigaste som hänt inom kulturen under dagen.

Här är hans rapport.

Låt oss börja med att se på veckans inslag:

25/7

1. Melodifestivalen Storbritannien värdland trots att Ukraina vann, Manchester Brighton och Glasgow kanidater

2. Föreningen Nimis vänner söker fler frivilligkrafter som kan arbeta med att underhålla konstverket Nimis av Lars Wilks. Ordföranden i föreningen Nils Hyllienmark intervjuas.

3. Seriemässan Comicon presenterar många nya filmer från Marvel studios, seriemässan lockar hundratusentals besökare varje år.

26/7

1. Marit Paulsen död. Känd som debattör och politiker "men hennes skönlitterära författarskap ska inte heller glömmas bort. "Skildrade 'kvinnors och lågutbildades situation."

2. Filmfestivalen i Motovun i nordöstra Kroatien visar 25 svenska filmer. Festivalarrangören entusiastisk över Sverige i intervju.

3. Filmfestivalen i Venedig. Förutom svenska debutfilmen "Dogborn" har den senkomna sista säsongen av Lars Von Triers svensk-danska tv-serie "Riket" premiär.

En av dem som tävlar om ett guldlejon är den iranske regissören  Jafar Panahi, som sitter frihetsberövad i Teheran, anklagad för propaganda mot staten. Festivalen startar den sista augusti.

4. Iraks kulturarv. Efter att Irak plundrats på sitt kulturarv, både efter Irakkriget 2003 och dessförinnan, har nu tiotusentals verk återlämnats och på Iraks nationalmuseum i Bagdad finns nu verk som länge ställts ut på andra muséer i olika delar av världen.

27/7

1. 180 000 personer har skrivit under en namninsamling, i protest mot att Instagram blivit för likt Tiktok – appens algoritmer premierar videoinnehåll istället för foton.

Vd:n försvarar den ändrade inriktningen mot mer video, eftersom han tror att "utvecklingen" går åt det hållet, att man tittar mer på video än "foton."

2. Marvel Studios får kritik av personer som jobbat med filmerna – de jobbar under dåliga förhållanden och får  inte tillräckligt med tid på sig att göra specialaffekter.

3.  En del av Gilghamesheposet har återvänt till Iraks nationalmuseum i Bagdad. Gilghamesheposet anses vara ett av världens äldsta litterära verk. Nu finns den 3600 år gamla lertavlan åter att beskåda på nationalmuséet.

28/7

1. I höst drar en kurs i autistiskt läsande och skrivande igång på den konstnärliga skolan HDK Valand i Göteborg. I och med satsningen breddar man nu sin utbildning i litterär gestaltning och enligt skolans universitetslektor har trycket "varit stort."

2. Recension av konstutställning av Cecilia Edefalk. Den här gången är temat "Himlar" och hon ställer ut i Kryptan i Lunds domkyrka.

3. Recension av bok om fågelskådning, Nina Asanoj recenserar "Hemma vid fågelsången", en ny utgåva av Gunnar Brusewitz, som publicerades första gången 1961.

29/7

1.Punk och hardcore-podden "Nere på noll" som har ett hundratal lyssnare per avsnitt har haft "Sommar" som rubrik på ett avsnitt. Blir kontaktade av SR som har varumärksskyddat "Sommar."

2. Den colombianska artisten Shakira riskerar att dömas till åtta års fängelse i Spanien för skattebrott.

3. Renaissance heter Beyonces nya album. "Livsbejakande och energiskt", säger P3:s reporter Tina Mehrafzoon.

4. På söndag har det nya programmet "Sanningens minut" premiär i SVT och det är förstagångsväljarna som står i centrum.  Åtta komiker ska imitera partiledare, man hoppas nå ut till ungdomar, att få dem att rösta.

Kommentarer

Ordet, eller begreppet, "kultur", sägs  i Wikipedia ha två huvudbetydelser.  En av dem är "andlig (konstnärlig) odling", den andra är "socialt överförda levnadsmönster."

Den andra definitionen är användbar, när man ska förstå hur vuxna människor sitter i live-publiken under deltävlingarna på Melodifestivalen och viftar med ballonger, som på ett barnkalas, samt skrattar åt de alldeles för många programledarnas alldeles för många och långa och dåliga skämt.

P1 och Sveriges radio och SVT är ju på sätt och vis själva ett "socialt överförbart levnadsmönster."

Den första huvudbetydelsen, "andlig (konstnärlig) odling", kommer däremot lite grann i kläm, på mellot.

Men det är, som sagt,  inte konstigt att nyheten finns på Kulturnytts program, "Mello" är svensk public service egen produkt.

Det är däremot inte måndagens nyhet nummer tre, seriemässan Comicon och Marvel studios och deras "universum av superhjältar."

Ett ljudinslag i Kulturnytt från mässan presenterade under trumvirvel två nya filmer, Kang dynasti och Secret invasion, som ska vara klara till 2025. Det gäller även Black Panther-uppföljaren Wakanda forever som handlar om en svart kvinna som är superhjälte och man hörde i inslaget skrikande och applåderande fans i bakgrunden.

Instagramnyheten från  i onsdags, där P1 tog ställning för de stackars användarna som i framtiden måste titta på videor och inte på bilder, är ytterligare ett exempel på något de inte behövt nämna, om de inte hade velat underblåsa  ännu en modern "kultur", i detta fall en som har klart narcissistiska drag (fast det senare har ju melodifestivalen också).

Apropå narcissism (statlig sådan i det här fallet ), på tisdagen deklarerade stolt studio-reportern, nyheten om filmfestivalen i Motovun i nordöstra Kroatien där Sverige ska ha med 25 filmer. Det visar sig att det är en historisk genomgång av svensk film som ska genomföras,  bland annat innehållande Ingmar Bergmans "Persona" och Lukas Moodysons "Fucking Åmål."

Resten av filmerna känner antagligen inga andra än festivalens jury till.

Men programledaren sitter i studion och blåser upp sig som en tupp, av berömmet han får från den kroatiska kvinnan som dominerar reportaget.

Kursen i "autistiskt skrivande och läsande" på konstskolan HDK Valand i Göteborg i torsdagens kulturnytt fick mig först att undra om den var ämnad för autistiska barn. Det visade sig dock att kursen är på högskolenivå.

Kursen som alltså börjar i höst, är en bärande del av ett forskningsprojekt där man undersöker hur man kan skapa rum för människor inom autismspektrat, ty enligt rektorn Elisabet Hjort kan de sociala kraven i utbildningssammanhang vara så pass utmanande, att det inte går att fokusera på skrivandet.

Enligt rektorn har den autistiska erfarenheten tidigare varit helt frånvarande i debatten, både inom forskningen och inom den litterära offentligheten. Nu hoppas hon att kursen ska kunna bidra till att "förflytta normerna för hur skrivande ska vara."

Men "förflytta normerna för hur skrivande ska vara" har redan gjorts på högskolan, man har tvingats till det eftersom studenterna inte kan skriva.

Man förstår varför "trycket har varit stort" till den där kursen. De sökande består antagligen av miljöskadade inåtvända, hörsnäckebeprydda ungdomar som skadats av Instagramlivet och som måste förstå sin egen sjukdom och lära sig läsa och skriva och fokusera.

Om jag vore en utomjording och skulle sammanfatta mänsklig kultur efter att ha lyssnat på Kulturnytt i en vecka, skulle jag säga att inget på jorden var riktigt på riktigt. När jag sedan hade observerat "verkligheten" och sett att alla går runt med telefoner och hörlurar, skulle jag kanske erinra mig vad studioreportern på Kulturnytt hade sagt om "Instagram" och "Tiktok."

Jag skulle så småningom, utifrån studioreporterns röst och informations art, uppfatta att de vägledde dessa oftast unga människor, att det var de som pratade med dem i deras lurar.

De unga människorna hade inte lurarna och telefonerna som ett resultat av att en normal utveckling hade skett. Utan tvärtom, en katastrof hade inträffat, civilisationen hade utrotats, de visste inte längre hur man uppträdde och skulle leva.

Men de hade fått apparaterna  och lurarna så att P1 kunde vägleda dem tillfälligt, där de gick runt, planlöst, tills någon hade kommit på hur man skulle vara sociala och leva tillsammans.

Fast de vägleder ju fel. Medvetet, eller på grund av sin egen förvirring.

Men kanske kunde någon av lyssnarna få ett uppslag av P1:s inslag om kulturarvet i Irak, från tisdagen och onsdagen.

En kilskrift från flera tusen år före Kristus, ett dokument från civilisationens vagga.

För det är väl det vi måste göra. Börja om från början.

Nja, kanske de flesta av oss skulle säga. Men om man ska få genomslag för böcker om vältrampade områden i nutidshistorien måste man numera ha ett originellt perspektiv.

Två böcker som verkligen förtjänar att läsas tillsammans är tyske Norman Ohlers bok om tredje rikets knarkande, fyndigt döpt till Blitzed på engelska, och Dr Feelgood av Richard A. Lertzman och William J. Birnes, om den ökände knarkdoktorn Max Jacobson, som sköt JFK, Marilyn och stora delar av Hollywoodeliten fulla med metamfetamin under 30 års tid.

Även om Ohlers bok har ett bredare perspektiv så handlar den också rätt mycket om en specifik läkare, nämligen Hitlers egen Dr Feelgood, Theodor Morell. Parallellerna mellan honom och Jacobson är nästan för frestande; de är helt och hållet samma andas barn, fast den judiske Jacobson, som flydde tredje riket, liksom är fortsättningen på Morell. Köper man böckernas tes så utövade den ene stort inflytande över Hitler och den andre över JFK. Båda hade ett slags filosofi om att människan ska vara pigg och glad, och att vad än man behöver trycka i henne för att det ska hända så är det i princip en gudi behaglig gärning.

Förutom att metamfetamin var bådas go to-drog, så höll de också bland annat på med ett bisarrt experimenterande med hormoner, som kan ses som ett slags förstadium till dopning. Men här snackar vi riktigt grundläggande metoder, baserade på att mixa ner diverse endokrina körtlar och substanser från djur, som sedan åkte in i världsberömda människors vener.

Båda böckerna är fulla med höggroteska anekdoter som jag inte ska sabba för er som är lika förtjusta i den här sortens vansinne som jag är. Men ett exempel är när JFK blev så grundligt centralstimulerad efter en alltför generös dos från Jacobs att han gick in i en temporär psykos och sprang omkring näck på Carlyle Hotel i New York, där skräckslagna Secret Service-agenter bara kunde försöka diskret hindra honom från att ta sig ut bland allmänheten. Självklart är det mycket tragik och förstörda liv i båda böckerna, även om det ju litegrann drunknar i den allmänna apokalypsen i Ohlers berättelse.

Dock känner man att båda författarna springer lite väl långt med sina respektive bollar. I det ena fallet spinner man med självklarhet en förklaringsmodell för mordet på JFK baserat på presidentens knarkande och oberäknelighet. I det andra kalkerar man tredje rikets hela uppgång och fall på inte bara Hitlers och Görings med flera toppnazisters knarkande, utan hela tyska folkets intag av "folkdrogen" Pervitin (metamfetamin) som bitvis knaprades som godis av såväl soldater som gemene tysk.

Visst, stimulantias betydelse för blixtkriget ska nog inte underskattas, och det experimenterades friskt även i krigets slutskede, exempelvis på de stackars mer eller mindre självmordsförarna av de hopplösa enmansubåtarna. Men Ohler har fått en hel del kritik av historiker för den tendentiösa bild han målar upp. Det kanske också har något att göra med hans lite fyrkantigt tvärsäkra och inte sällan moraliserande tyska ton, som också tar ner läsglädjen ett snäpp då och då. Det blir lite som en kvällstidningsjournalist som inte bara kan erkänna att allt det degenererade vansinne han beskriver helt enkelt bara är underhållande, utan måste fördöma och ta avstånd.

Det är i båda böckerna kanske snarare innehållet än hur det berättas som är behållningen. Att Charlton Heston var hög som en skyskrapa på meth under scenen i De tio budorden, när han som Moses tar emot stentavlorna, kommer jag aldrig sluta tycka är väldigt roligt. Jag tänker gärna på tiden pre-Easy Rider som mer oskyldig, och har nog tänkt att folk bara var mer käcka och peppiga då. Sanningen var kanske i många fall att de helt enkelt var tjackade, fast de ändå framstår som lite mer oskyldiga på grund av tidsandan. Charlton Heston börjar ju inte automatiskt bete sig som Dennis Hopper i Apocalypse Now bara för att han har meth i systemet, det finns liksom en kulturell aspekt där också. Man kan nog lite cyniskt dra slutsatsen att om en Hollywoodstjärna i en rolltolkning mellan 40-70-talet är jäkligt på och energisk finns det en icke försumbar risk att denne kan ha fått en dos "vitaminer" av Jacobs precis innan tagning.

Vad är då sensmoralen? Tja, psykoaktiva substanser ska sannerligen inte underskattas som drivande faktor inom kultur och samhälle. Detsamma kan dock sägas om kittlande galenskaper i allmänhet när det gäller att sälja böcker om sånt som det redan skrivits tusentals böcker om, som exempelvis nazisterna och JFK.

När Sjostakovitj behövde hantera att han låtit sig göras till kommunistpartiets poster boy, för att undvika att hans familj skulle skjutas i nån källare, skrev han de mest rasande stråkkvartetterna i musikhistorien. De får bitvis norsk black metal att låta som ett glatt lamm på grönbete. Faktum är att det finns en subgenre med metal-covers på dem. Varenda ton är ett rostigt spett i Stalins öga. När Sjostakovitj skrev den berömda åttonde kvartetten umgicks han med rätt seriösa planer på att ta livet av sig, eftersom han inte stod ut med skammen över att ha tvingats gå med i partiet.

Det må vara eländigt att vara ryss, men äkta rysk oförfalskad vrede är något vackert och upplivande, och den nådde kosmiska höjder under sovjettiden. Kanske att man vågar hoppas på lite sådant under de kommande åren även i väst när räkningen ska göras upp med det moras av totalitärt clowneri som vår civilisation sjunkit ner i.

https://youtu.be/tby5aMrMu6Q

Många har idag orimliga förväntningar på att olika sorters konstnärliga utövare, framför allt kanske skådespelare och musiker, ska vara något slags ideologiska föredömen. Men ideologi är inte nödvändigtvis deras gebit. De har ägnat hela sina liv åt att bli bra på andra saker.

En majoritet av mina ännu verksamma favoritartister inom populärmusik samt favoritskådespelare, särskilt de från USA, har valt att tyst eller öppet tramsa med i det nuvarande årets fasor. De måste, oavsett vad de tycker, låtsas älska BLM och Drag Queen Story Hour, på samma sätt som kineserna 1968 tvingades dyrka en konstgjord mango eftersom Mao sagt nånting om mangos någon gång på fyllan. Jag kan dock fortfarande avnjuta deras konst på dess egna premisser, eftersom jag helt enkelt låter bli att följa dem på Insta.

Jag brukar gå långa omvägar runt den värsta moderniteten när jag konsumerar till exempel ljudböcker och poddar, men ibland letar den sig så klart in indirekt. Vid de tillfällena förstår jag litegrann av hur det är att leva i en diktatur, där man hela tiden måste göra små trosbekännelser till partilinjen. Det är lika genant för den som gör det som den som bevittnar det.

En produkt där jag får stå ut med lite sådan sekundärskam är den officiella Grateful Dead-podcasten, ”The Good Ol' Grateful Deadcast”. Den görs som sig bör av medelålders godmodiga amerikanska nördar, som avhandlar sunda och betydelsefulla spörsmål såsom exakt vilken av kvällarna på Fox Theater i St Louis i oktober 1971 som övergången mellan ”China Cat Sunflower” och ”I Know You Rider” satt bäst, samt exakt vilket av Owsleys specialbyggda slutsteg som Ramrod tappade på Keith Godchauxs tå efter konserten.

Det här är vad podden består av till 90 procent, och gott så. Men eftersom det här är en utsändning från den vinnande sidan i kulturkriget så kan man liksom inte riktigt hindra clownstanken från 2020-talet att sippra in emellanåt. Det hostas och harklas lite ursäktande när 60-talets fria freak-ideal stundtals gnisslar mot den glädjelösa pronomen-rödgardism som blev dess barnbarn. Men de inblandade är för gamla för att vilja stå i centrum för en struggle session, så man bara mumlar rätt saker och går vidare.

Det blir också pinsammare ju längre bort från den faktiska kreativiteten man rör sig. Sin absoluta nadir nådde podden nyligen i ett avsnitt helt dedikerat till akademiker som ägnar sig åt så kallade "Grateful Dead Studies". Ni kan precis föreställa er hur deras röster lät. Och som ni korrekt misstänker fick vi bland annat veta hur frigörande det var för en sociolog att han kunde uppleva "the queerness of [his] Jewish body" när han dansade på Grateful Dead-konserter (autentiskt citat).

Jag hoppas att det filas på en del låttexter, kanske rentav hela filmmanus, just nu, av berömda artister, i samma anda som Sjostakovitjs stråkkvartetter. Så småningom kommer de att hämtas upp från den där dolda mappen på datorn, när den värsta kulturrevolutionen bränt ut sig. Jag ser fram emot det.