2022 gick många kända människor ur tiden. Där fanns statsöverhuvuden som drottning Elisabeth II och Michail Gorbatjov. Avled gjorde också Madeleine Albright, USA:s kanske genom tiderna mest obehagliga utrikesminister (fast konkurrensen är hård om den titeln). I Ryssland korkade Vladimir Zhirinovskij upp vodkaflaskan för sista gången.

Listan på dem som lämnat oss är lång. Värdeomdömen brukar inte förekomma under den årliga uppräkningen av de hädanfarna, man noterar vad de gjort och åstadkommit. Om det kritiseras ska det vara någon i stil med Pol Pot som trillat av pinn.

Det är därför listor av det här slaget blir så tråkiga, så jag roade mig med att gå igenom listan på döda för att komma fram till vem som ställt till med mest skada under sin levnad – utan att vi kanske riktigt märkte det – och som därför nu får varma, beundrande och hyllande minnesord.

Svaret blev Thierry Mugler.

Han sprängde under sitt liv de rådande uppfattningarna om skönhet och normalitet – vilket i sig inte behöver vara fel. Men därmed lade han också grunden för att sagostunder med Miss Shameless Winewhore blir en naturlig del av aktiviteterna på barnbibliotek.

Mugler skapade gjutformen för en ny sorts kvinna, och miljoner och åter miljoner kvinnor har allteftersom åren gått villigt hällt in sig i den formen och försökt fylla ut den.

Mugler avled i början av året, den 23 januari, och föddes 1948 i franska Strassbourg. Lille Thierry började som barn dansa balett och var sedan verksam som dansare samtidigt som han började studera för att bli inredningsarkitekt. Som vuxen ville Mugler bryta mot alla konventioner, men själv höll han sig alltså redan från barndomen till schablonen för vad en homosexuell man ska ägna sig åt. För att fullborda det hela började han även alltmer att intressera sig för mode och klädskapande, och redan under 1960-talet började hans kreationer säljas i Londons mest trendiga butiker. Hans kännetecken var de överdrivet vadderade och breda axlarna, han var först med något som skulle slå igenom på bred front under 80-talet.

Han blir en snabbt stigande stjärna i modevärlden och redan innan han fyllt 30 anlitas han av stora modehus i Frankrike, Italien och Spanien.

1976 kommer hans första helt egna kollektion och och han öppnar en butik i centrala Paris.

Mugler beskrev hur han redan som barn blev intresserad av kläder – och det genom att skolka och gå på bio och se gamla Hollywood-filmer med den tidens kvinnliga karlslukande vamper i framträdande roller. Man kan se i Muglers kollektioner hur hans uppfattning om kvinnor då formades – kvinnor var inte bara det andra könet, kvinnor var aggressiva och lömska– och det är kanske inte konstigt att en av hans senare kollektioner hade vampyrer som tema.

Hans modevisningar var inte stillsamma tillställningar där mannekänger gled över scenen, han gjorde show och spektakel av det hela. Han använde sig av kända artister och skådespelare på sina visningar, hyrde stora arenor och sålde biljetter. I dessa föreställningar skulle tittarens upplevelser vara total och där framträdde kvinnor som gudinnor, kejsarinnor och superhjältar. Det var överdrivet och bombastiskt, och fick andra visningars modeller att framstå som övergivna hittebarn. Muglers kvinnor är sexhungriga rovdjur. Det fanns alltid många kvinnor på scen förutom de kvinnor som skulle visa säsongens kreationer, de andra kvinnorna var en slags bakgrundsbalett där kvinnor förvandlades till fåglar eller insekter, eller döda ting som detaljer på kända bilkarosser – men sexualiseringen var ändå hela tiden tydlig; mycket avklätt kött, framträdande bröst och bakar.

https://twitter.com/thesoftestaura/status/1607186663570022400

Mugler var alltid öppen med sin homosexualitet. Den läggningen är nu inget ovanligt i modevärlden bland kreatörer, men två saker förtjänar att påpekas i sammanhanget.

En är ofta omnämnd – att många män som skapar kläder för kvinnor är homosexuella. Det leder till varjehanda märkligheter. En av dem är att en del modeskapare har en förkärlek för kvinnliga modeller som ser ut som unga, slanka pojkar – det blir mer en fråga om att modeskaparen förverkligar sina egna erotiska fantasier, kvinnorna på catwalken blir bara en förevändning. Det skulle kanske se alltför illa ut med unga pojkar iförda klänningar eller silkesunderkläder (men vi är ju på väg åt det hållet). Andra homosexuella manliga modeskapare satsar mer på kvinnan som ett endimensionellt sexobjekt – det blir då en fråga om att modeskaparen återger sin föreställning om hur heterosexuella män ser på kvinnor. Men det kan ju oftast inte modeskaparen veta eftersom han är homosexuell – han gissar bara, och gissar av kommersiella orsaker, typ: ”De straighta männen vill nog ha kvinnor som ser ut så här, vi kör en urringning ner till naveln, och lite till.”.

I vilket fall innebär det att de har fel, de som säger att kvinnligt mode är en fråga om den ”manliga blickens” diktatur. Det är den homosexuella blicken som är i arbete och skapar de ofta märkliga kreationerna.

Kanske bidrog detta till att Mugler var den förste som gjorde transvestiter och dragqueens till en självklar del av en modevisning. Om ni undrar hur Mugler såg på heterosexuella män kan jag berätta att hans linje för herrkläder lades ner. Den blev aldrig lönsam – vilket inte är så konstigt. Muglers konfektionskläder för herrar bestod av kostymer så tråkiga i snitt och form att även introverta och folkskygga revisorstyper måste ha funnit dem alltför trista. Men nu talar vi förstås om färdigsydd konfektion – när han skapade kläder speciellt för manliga artister med mer flytande könstillhörighet blev resultatet minst sagt annorlunda.

https://twitter.com/highendhomo/status/1608205292554145793

Artister började beställa sina scenkläder av Mugler: Bowie, George Michael, Michael Jackson, Diana Ross, Madonna, Celine Dion och på senare tid Lady Gaga, Candi B och Beyoncé – det ansågs bland många av de mest kända artisterna att om en video verkligen skulle slå, eller en scenshow, då måste Mugler ha ritat kläderna – och gärna vara med och regissera videon eller scenframträdandet. Numera är det sjävklart för kvinnliga influencers som exempelvis Kim Kardashian att då och då iföra sig Mugler-kläder.

Här ser vi skillanden mellan Mugler och andra modeskapare. De andra kan bli en del av populärkulturen genom att popkulturens stjärnor bär deras kläder – Mugler tog språnget från modevärlden och blev en viktig formare av hela populärkulturen. Han skapade och regisserade musikvideos, de största artisternas scenframträdanden, han formade teater och cirkusföreställningar.

2002 lämnade han modevärlden för att bli en mer allmän kreatör, modeskapandet hade bara varit en språngbräda.

2002 lämnade han också sin egen kropp. Nu inledde han en period av frenetiskt kroppsbyggande, och den ”smale, smidige, charmerande balettdansaöen” förvandlade sig till ett muskelberg på 110 kilo.

Han bytte också förnamn – Thierry blev Manfred.

Även Manfred Muglers ansikte förändrades. Hans näsa krossades i en bilkrasch. Han gjorde inget för att återställa den, den platta näsan gav honom det rätta brutala utseendet. Han lät också operera in bitar från höften i sina kinder för att få ett mer aggressivt utseende.

Han som hade hade gjort bilden av kvinnan som en sexhungrig, aggressiv vampyr till en självklar del av modern västerländsk kultur, skapade nu en ny sorts man – en dominant kraftfull härskar-homo, som stod över både kvinnor och heterosexuella män.

När han dog hade han skapat mer än ett mode, han hade format populärkulturen.

Och tyvärr lever hans arv vidare.

När vi nu ser Madonna opererad till oigenkännlighet kravla runt på TikTok är det en del av detta arv vi ser.

https://twitter.com/Nobrartclub/status/1607674630076248069

”Hur gick det till”, tänker du när du bekymrat betraktar dig själv i spegeln efter julen. Du funderar på om du ändå inte borde gått några mycket långa promenader mellan sittningarna vid julbordet.

Snabbt börjar du därför fundera på att avlägga några senkomna nyårslöften. Träna, äta rätt. Sova ordentligt. I tidningar och teve möter du personer som lovar att hjälpa dig att uppfylla dina löften. Supertrimmade atleter som leende förklarar för dig att det enda du behöver göra är att följa deras anvisningar i 16 veckor. Eller 24 veckor. Eller 36 veckor. Sedan kommer du att vara i ditt livs form.

Du litar inte riktigt på dem. Vare sig deras löften eller utseenden. Men vad ska du göra?

Lita på Morgonposten förstås.

Vi gillar tanken på att människor tränar och håller sig i form, liksom att man tänker på vad man stoppar i sig. Men vi är lite misstrogna mot alla de där vanliga så-kommer-du-i-form-tipsen i tidningarna.

Så när vi skulle hitta den som ska vägleda våra läsare till ett minskat midjemått och ett ökat välbefinnande letade vi efter någon som är som folk är mest, men som samtidigt hade mycket träningserfarenhet. Vi ville också att ”vår” tränare skulle ha en helhetssyn på tillvaron, det skulle vara en person som funderar på hur allt hänger ihop.

Vi fann till slut en man som i barndomen enligt vad han själv berättar var en lat liten tjockis. Numera vet han hur man ska träna, och vilka misstag man ska undvika (han har lärt sig av alla fel han gjort genom åren).

Det är han som ska vägleda två av våra läsare till en sundare livsstil – på ett sätt som gör att man kan behålla den form man hittar. 

Om du känner att du vill gå ner tio eller tjugo kilo – eller mer – så skriver du och berättar om dig själv och vad du vill uppnå. E-posta till boris@morgonposten.se. Vår tränare väljer ut två av er, och Morgonpostens läsare kommer att få följa era framsteg under det närmaste halvåret.

Och vem är det då vi valt som tränare?

Möt Johan Simu. Mannen som ska få dig att sluta simulera, och hitta på undanflykter, och som ska få dig att upptäcka glädjen träning kan ge.

Johan, hur väcktes ditt eget intresse för träning?

Det började väl med brottningen när jag var barn i Gällivare. Jag var en liten fet och lat pojke, och blev lovad 500 kronor om jag gick till brottningsklubben och började träna med dem.

Gällivare Sportklubb är en av de mest framgångsrika i Sverige när det gäller brottning. Johan fick träna i samma lokaler som medaljörer i OS och VM.

Jag minns när Anders Magnusson, som var med i OS i Atlanta, skulle göra räckhäv. Alla i lokalen satte sig ner, och jag förstod inte varför. Det kan väl inte ta så lång tid, tänkte jag, så att man måste sitta ner. När han var klar fattade jag. Han gjorde 120 på raken. Sedan gick han direkt över till dipsställningen och körde.

Den som provat på brottning vet att träningen frestar lika mycket på psyket som på kroppen. Utmattning är liksom målet. Den som tror att crossfit-utövare var först med att använda en rejäl spya som bevis på att man tränat tillräckligt hårt vet inte mycket om brottning.

Men efter några år fick det bli kroppsbyggande istället. Ganska fanatiskt kroppsbyggande. Jag och några kompisar nästan bodde på gymmet. Jag siktade på att ställa upp i Luciapokalen. Jag tränade med tävlingsbyggare och det blev en tid av rätt korkade dieter, och den slutade med trasiga knän när jag var 21 år.

Om Johan valde att lägga skivstänger och hantlar åt sidan? Inte alls. Han gick istället över till styrkelyft. En sport som utövas i tre grenar. Marklyft, bänkpress och knäböj. Kan tyckas lite märkligt att en person med trasiga knän går över till en sport där det inte är ovanligt att man gör knäböjningar med 150 kilo eller mer – ibland mycket mer – på axlarna.

Jag körde efter Westsidemodellen i några år, men blev aldrig riktigt bra. Som mest klarade jag 220 i marklyft, och en trea på 150 i bänkpress.

Westsidemodellen utvecklades av Louie Simmons, som nog är den tränare som på sitt gym fått fram flest av världens bästa styrkelyftare. Simmons inspirerades av bulgariska och ryska träningsmetoder, som han utvecklade i ett helt eget system, som ständigt verkar befinna sig i utveckling. Men åren av styrkelyft satte också sina spår – Johan fick problem med axlarna.

Så jag bytte till tyngdlyftning. Upptäckte snabbt att jag var för stel, så det blev mycket träning med ett kvastskaft för att få upp rörligheten. Det här är nog den enda period när jag varit riktigt skadefri. Jag tränade två timmar om dagen, sex dagar i veckan. Kollade mycket på videos, påverkades av hur bulgarer tränar.

Tyngdlyftning är ju en tekniksport, menar du att du lärde dig genom att studera filmer och göra likadant? Bulgariska filmer? Du har aldrig hört talas om tränare?

Jag är envis. Vill lära mig själv. Vill inte sitta fast i någon annans tankar.

Men även tyngdlyftningsperioden slutar med skador. Trasiga handleder. Johan går tillbaka till styrkelyftet.

Jag hade som mål att ta mig till SM. Följde Reactive Training Systems metoder när jag tränade. Kostade 3000 kronor i månaden.

Efter två år inser Johan att det inte skulle bli en SM-start. Axlarna gick sönder när han körde bänkpress och kom upp i vikter över 100 kilo.

Men han överger inte den ständiga fysiska träningen. Han har nått insikten om att han behöver den för att må bra. Det nyfikna experimenterandet fortsätter. Nu har kettlebells blivit en del av hans program. Jag dristar mig att försiktigt uttrycka mitt avståndstagande från träningsformen. 

Jag blev helt tagen första gången jag såg en träningsvideo med kettlebellfantomen Pavel Tsatsouline. Vem skulle inte bli det? Killen pratar filmbovsengelska med rysk brytning och inleder varje sekvens med ordet ”comrade”. Men jag lade ner den träningen. Man måste ju ha bra koordination och nästan vara graciös för att klara övningarna.

Jo, det krävs en del sådant. Men alla klarar ju av att köra swingar.

Hur är det med kosten? Hur – och vad – har du ätit genom åren?

Under kroppsbyggarperioden var det ren fanatism. Mat sex gånger om dagen. Vägde allting. Man kan nästan se det som en period av ätstörningar. Jättestrikt ätande i sex dagar, och på den sjunde fick man äta vad man ville. Glass, pizzor, godis. Vad som helst. På de kvällarna grät jag vid tanken på att det skulle dröja en vecka till innan jag fick äta vad jag ville, och hur mycket jag ville.

Under en period åt Johan 500 gram protein om dagen. Det motsvarar ungefär 20 burkar tonfisk, och just tonfisk hörde till hans baskost.

Jag gjorde tonfiskshakes och drack. Hade just då bara råd med den allra billigaste sortens tonfisk. Helt oätlig, men den gick att dricka. Knappt.

Normalt brukar man räkna med att den som styrketränar ska få i sig 1 till 1,5 gram protein per kilo kroppsvikt och dag. Det finns de som rekommenderar 2 gram. Men Johan var alltså den här perioden uppe i 5 gram.

Vad äter du i dag?

Jag har provat det mesta när det gäller dieter och kostråd. Men nu kan man väl säga att grunden är intermittent fasta, jag brukar hoppa över frukosten. Håller mig kring 2000 kalorier per dag. Förr testade jag keto i olika omgångar men jag har upptäckt att jag mår bättre om jag äter en del kolhydrater. Orkar mer, känner mig mättare. Det där är olika från individ till individ, det finns ingen diet som passar alla.

Det är alltså som med träningen, du har provat dig fram till vad som fungerar just för dig?

Ja, jag är en nyfiken sort, jag testar på mig själv.

Kommer du att göra likadant med dem du ska få i form nu under våren?

Absolut, träning ska vara individuellt anpassad. Och det ska alltid kännas kul och fräscht att träna. Det ska vara lustfyllt, inte stressande. Träning ska inte utgöra livet, det ske ge livsglädje. Och så vill jag lära folk att tänka och träna långsiktigt. Misstaget de flesta gör är att de vill nå resultat snabbt. Gå ner två kilo i veckan under en kort period, istället för ett halvt kilo i veckan under ett år.

Vilka fel tycker du själv att du gjort genom åren?

Jag var fanatisk när det gällde allt jag provade på – och gick i väggen gång på gång. Numera vet jag att man ska träna långsiktigt. Förr trodde jag att det gällde att kuva kroppen, det går inte, då vinner alltid kroppen till slut. Märkligt nog genom att gå sönder. Och du själv förlorar.

Vi kommer ofta under samtalet in på vikten av helhetssyn. Johan har många intressen utanför träningen. Han verkar kunna bli intresserad av de flesta ämnesområden – från människans förhistoria till filosofi – och djupdyka i frågorna och läsa det mesta som går att läsa. Antagligen är det därför han uttalar sig uppskattande om den kanadensiske kroppsbyggaren Ben Pakulski. Denne brukar kallas kroppsbyggandets "Dr Jekyll och Mr Hyde". Till hälften vetenskapsman och till hälften monster. När Pakulski talar om träning och kost talar han om vikten av att tänka först, och han vidgar ofta sina resonemang till att gälla helt andra saker i livet.

Men numera blir det lite mindre tid för läsning. Numera kräver den sju månader gamle sonen en hel del uppmärksamhet också.

Vad är det första du kommer att göra med de två personer som du ska hjälpa att komma i form?

Lära mig mer om vilka de är. När är de hungriga? Vad gillar de för rörelser, vad tycker de är roligt? Gäller som sagt att anpassa träningen, och inte glömma bort att alla har olika förutsättningar. Inte minst när det gäller det genetiska arvet, jag har ju till exempel väldigt lätt att bli fet.

En av de saker jag lärt mig efter alla år av krävande elitsatsningar, som inte gav elitresultat, är att man måste hitta en balans i livet. Se helheten. Man kanske inte utvecklas så att man hamnar högst på en prispall, men man utvecklas som människa.

Anmäl ditt intresse av att få Johan som din tränare. Berätta om dig själv och e-posta till boris@morgonposten.se.

Vi kommer att i tidningen följa de utvaldas utveckling fram till sommaren.