2015 uppskattades antalet könsstympade i Sverige till 38 000, varav 7 000 var under 18 år. Hur många det är i dag vet man inte, men det är förmodligen fler.

Enligt Unicef könsstympas omkring 3,9 miljoner flickor om året runt om i världen.

– Könsstympningen medikaliseras. Det betyder också att man utför det på kliniker utomlands, och man gör den här faraoniska könsstympningen. Man tar bort och syr ihop.

Ibland kan barnmorskan Anne-Maj Westlund på Sätra familjecentral använda ordet omskärelse för att kunna närma sig den hon pratar med. Men det handlar om könsstympning, menar hon, och definitivt inte om några operationer.

För den som läser nyheterna framträder inte stadsdelen Sätra som Gävles största idyll. Det handlar ofta om mord, skjutningar, kidnappningar och bilbränder. När det nu skrivs om familjecentralen handlar det om könsstympning.

Upptäcker ni fall där flickor förts utomlands och blivit könsstympade?

– Projektet går ju ut på det. Det är därför vi har startat ett projekt, för att vi ser att vi har agerat för dåligt, helt enkelt.

Familjecentralen har arbetat mot könsstympning i projektform sedan 2019. Den drivs gemensamt av Region Gävleborg och Gävle kommun.

Nu permanentas arbetet och i måndags skrev flera verksamheter under ett samverkansavtal. Bland undertecknarna hittas mödrahälsovården, barnhälsovården och ungdomsmottagningen i regionen. För kommunens del handlar det om skolorna i Sätra och socialtjänsten.

Utförs det i Sverige, tror du?

– Vi har ju sett det, men vi har så få fall där det har uppmärksammats. Vi märker också i projektet att kunskapen är låg hos oss som möter de här flickorna och barnen. Det handlar först och främst om att utbilda. Se till att vi har kunnig personal runt de här barnen och flickorna, förklarar Anne-Maj Westlund.

– Ju mer du kan desto större glasögon får du. "Vad är det jag ska titta på och reagera på?". Det är både de fysiska och psykiska symptomen man ska se. Och skicka signaler då, antingen till skolsköterskan, elevhälsan eller oss.

Hon nämner flera gånger att invandrare från Somalia och deras barn tillhör riskgruppen, men hon räknar upp fler länder: Eritrea, Etiopien, Egypten och Gambia.

– Så de flesta kommer från länder i Afrika. Men det förekommer också i Mellanöstern och Asien.

Se det som inte syns

Vilka tecken letar ni efter?

– Både det fysiska, att reagera på om man beter sig annorlunda, helt enkelt. Rent fysiskt, men också psykiskt. Att man kanske är mer nedstämd. Traumatiserad, helt enkelt. PTSD och såna saker. Att de springer på toaletten – eller att de inte dricker under dagen, för att de inte ska bli kissnödiga och bli tvungna att sitta länge på toaletten.

Westlund berättar om lärare som fått veta vad de ska leta efter och plötsligt inser att de inte reagerat när en del flickor gått ut ofta från klassrummet, och suttit länge på toaletten. Eller när de haft lång frånvaro från skolan när de började få sin mens.

– De kanske kom tillbaka från en semester och ändrade beteende. Kanske inte deltog lika mycket i lekar och aktiviteter. Man måste också ha i åtanke när det gäller hedersförtryck att det är mer kontrollerande ju högre upp i åldrarna vi går.

Hur tar man kontakt med flickor som man misstänker har utsatts?

– Vi behöver förstå varför man gör det här. Annars blir man alldeles förskräckt och kanske möter det här på ett inte så tillmötesgående sätt. Då får vi ingen kontakt, och ingen relation till det här. Skapa förtroende är ju jätteviktigt. Att verkligen visa att vi finns här för att hjälpa till.

– Därför tycker jag att alla lärare och pedagoger ska ha information och kunskap om det här. Och när de ser nånting som de reagerar på går de till nyckelpersonen på arbetsplatsen som besitter mer sakkunskap runt ämnet. Som i sin tur kan lyfta frågan vidare, och hantera det. Det är så mycket som måste anpassas runt familjerna också, för att inte utsätta flickan för mer oro och stress.

Så det är den arbetsmetoden ni försöker implementera nu?

– Ja, absolut. I skolväsendet. Vi barnmorskor har ju känt till det här problemet länge, men vi vill utveckla det.

Reagerar flickorna på något sätt positivt när detta uppmärksammas, eller är det tryck eller lojalitet med familjen som är större?

– Det finns alla möjliga fall. Det är klart att det finns jättemånga som är jätteglada över att få veta att man kan få hjälp. Och att man får göra öppningsoperationer, som är ett enkelt ingrepp som vi kan erbjuda. Allting handlar om oskuldsnormen, och det är därför man har utfört det här.

Skadorna

Problemen med urinering och så, är det under läkningen eller är det permanenta skador?

– Nej. När du har en grad tre, som vi kallar "faraonisk", då syr man ihop underlivet och då blir det svårigheter för mens och urin att rinna ut. Sen kan det också bli nervskador, och det blir beröringsskador, och så vidare, som är jobbiga.

WHO delar in könsstympningar i fyra typer. Typ 4 är något av en samlingskategori för det som inte passar in bland de andra, som prickning, snittning och brännande

Stympning av typ 1, klitoridektomi, innebär delvis eller helt borttagande av klitoris, klitoris förhud eller både och. Denna typ är vanligast.

Vid typ 2, excision, tas också de inre blygdläpparna bort, helt eller delvis. Ibland också de yttre blygdläpparna.

Typ 3 kallas infibulation eller faraonisk omskärelse. Den vaginala öppningen förminskas genom att skära bort alla yttre könsdelar och sy ihop. Ofta tas klitoristoppen bort. En mindre öppning lämnas för att släppa ut kiss och mensblod. 10–15 procent av alla könsstympade har utsatts för detta. Framförallt kommer de från nordöstra Afrika.

Typ fyra verkar vara den mildaste?

– Jag ska säga ändå, att typ fyra blir mer använd i dag. Man skadar nerverna kring klitoris bara för att förstöra, och det blir svårt att duscha och med beröring. De är också ett sätt att kontrollera kvinnans sexualitet. Så det är något som används hemskt mycket, och är svårt att upptäcka.

Det här som kallas för prickning, är det ett litet ingrepp?

– Om jag ska hjälpa dig att förstå. Om jag tar en nål eller något brännande föremål och sticker runt på ditt ollon. Det är inte så gulligt, eller hur.

Nej, det är det inte. Då kan jag förstå smärtan, men hur ser konsekvenserna ut på lång sikt?

– Du går ju in med ett föremål, och du har så otroligt mycket nerver runt könsområdet. Det har ju också skänklar neråt, runt klitoris. När du går in och bränner och sticker så kan du förstöra nerver, som blir skadade och blir beröringskänsliga. Det blir besvärligt och det gör ont.

Så man får men av prickning?

– Ja, absolut. Så är det ju.

Permanentat projekt

Anne-Maj Westlund betonar vikten av information. Att upplysa både kvinnor och män om att man inte måste könsstympa

Ni vill skruva upp arbetet nu, men har det ni gjort hittills gjort någon skillnad?

– Nu har vi landat i att vi har skrivit rutiner på alla ställen i den här stadsdelen, Sätra. Alla skolor, förskolor, och vi på familjecentralen som jobbar samverkande mellan regionen och kommunen är ju de som ska besitta den specifika kunskapen.

– Nu har vi nyckelpersoner på alla de här ställena, och de ska se till att rutinerna efterföljs och implementeras, och att kunskapen finns hos personalen. Nu har våra chefer skrivit under på att det här ska fortlöpa – att vi ska hålla kunskapen och att all personal ska kunna detta. Det ingår också i skolplanen nu att alla barn och ungdomar ska känna till om sin egen kropp och sin rätt till sin egen kropp.

Är det en kraftig uppförsbacke att förändra den här kulturen?

– Det jag efterfrågar, och som jag saknat, är en samverkan mellan våra olika kulturer. Det startade med rop på hjälp från de som har varit utsatta, och den samverkan hade jag önskat att vi hade kunnat fortsätta, berättar Anne-Maj Westlund.

Hon önskar att man kunde anställa kvinnor från kulturer som utför könsstympning, för att kunna samverka. Hon kan systemet och de kan kulturen.

– Den utifrån kan traditionen och kommer närmare sitt eget folk, om jag säger så.

Westlund brukar också upplysa föräldrar om att de är rättsligt ansvariga om deras barn könsstympas, även om det sker utomlands och av någon annan. Den avskräckande faktorn i det kan dock ifrågasättas. Det finns endast två fällande domar för könsstympning i Sverige sedan 2007.

Amineh Kakabaveh har varit mycket synlig i media den senaste tiden. Mångordigt har hon fått förklara vad hon vill.

Men vi är nog många som inte förstått var hon egentligen står – eller vad hon vill. Så vi ställde de där frågorna de flesta journalisterna verkar vilja undvika. Eller kanske inte ens förstår att de borde ställa.

Justitieminister Johansson räddades av vilden Kakabaveh. Han har levererat i kampen mot hedersförtryck, och hennes stöd kommer som ett brev på posten. Till landet Sverige skickar hon däremot inget glädjebesked. En riksorganisation pratar om ett steg fram och två steg bak.

Med en rösts marginal sitter Morgan Johansson kvar som justitieminister. Han räddades i misstroendeomröstningen av den tidigare vänsterpartisten, nu vilden, Amineh Kakabaveh. I sitt tal i riksdagen motiverade hon sin röst med att han tagit initiativ till flera lagskärpningar mot hedersförtryck. Han har levererat, som hon uttryckte det efteråt.

Morgonposten får tag i en mycket upptagen Kakabaveh. Hon berättar att telefonen går i ett med samtal från både svenska och utländska journalister. De flesta vill säkert prata om Erdoğan och Natofrågan men vi vill veta hur bra Johansson faktiskt varit på att bekämpa hedersförtrycket jämfört med tidigare justitieministrar.

Han har gjort något mer. Många lagar har kommit till. Absolut, säger hon.

Var hade vi varit utan Morgan Johansson?

Jag vet inte. Eftersom vi är eniga i riksdagen skulle säkerligen även en annan minister tvingats att göra det.

Kanske var det där med Morgans arbete mot hedersförtryck bara ett svepskäl för att slippa fälla regeringen. Kakabaveh är en maktfaktor för tillfället, och det går att förstå att hon utnyttjar det. Hon har etablerat en kontakt med regeringen och nu vill hon ha ett samtal med Morgan Johansson om att utvärdera det som görs för att bekämpa hedersförtryck.

Hundratals miljoner kronor satsas i kampen mot problemet, men hon menar att det mesta som görs inom skolor, socialtjänst och ideella föreningar snarare upprätthåller hedersproblematiken.

Ett kontrakt

Hon har själv vuxit upp i en hederskultur, i den iranska provinsen Kurdistan men hon vill inte välja vem som ska få komma till Sverige.

Man kan inte säga att "du är förtryckare, du får inte asyl". Folk visar inte genom att resa hit att man är hedersförtryckare. De som kommer från sådana kulturer och system ska få veta från allra första början, på sitt eget språk, om rättigheterna för flickor och kvinnor. De ska skriva på. "Det här gäller i Sverige och det ska du inte glömma bort."

Ett kontrakt, säger du?

Ett kontrakt är viktigt, ja.

Men om de inte vill skriva på kontraktet, då?

Kommer man till Sverige. De här normerna gäller. "Du ska förhålla dig till det. Vill du inte, så får du inte ..." Man har ju ett val mellan kvinnors rättigheter, barns rättigheter eller Sverige. Så är det.

Om man säger nej så får man inte uppehållstillstånd?

Det är en lite svår balansgång. Det beror på hur man formulerar det. Självklart ska de som inte följer regler och normer inte få medborgarskap.

Så om man skriver på ett kontrakt om att man ska följa svenska regler, och sedan inte gör det, har man då brutit mot kontraktet? Blir man av med sitt uppehållstillstånd då?

Nej, du behöver inte ens ta ifrån uppehållstillstånd. Vi har lagar som heter hedersrubricering. Om du hindrar din dotter, om du förtrycker. Om moralpoliser finns och begränsar. En massa komponenter av förtryck. Det gör att lagen bestraffar en. Det finns ju.

Jag tänker på det du sa att man ska skriva på någonting. Då kan man ju bara ljuga.

Nej, det ska bestraffas. Lagen säger fängelsestraff och böter. Det ska gälla för alla som begår brott, så klart. Det är precis som svenskar. Vissa begår brott ändå. Man ska skriva på, och man ska vara medveten om vad Sverige står för.

Det verkar som att idén om ett kontrakt bara är en papperstiger som inte förpliktar till något extra när man väl fått stanna. Då lyder man under samma regler som alla andra och står till svars på samma sätt. Resultatet måste bli samma som nu, om man inte tror att en liten signatur väger tyngre än traditioner med rötter tusen år bakåt i tiden.

De senaste 30 åren

Amineh Kakabaveh kom till Sverige i oktober 1992, några veckor efter att riksbankschefen Bengt Dennis chockhöjt räntan, och Carl Bildt och Ingvar Carlsson hållit gemensam presskonferens, för att om möjligt rädda den svenska kronan.

Du kom till Sverige i början av 90-talet. Har situationen blivit värre?

Självklart har den blivit värre. När jag kom var vi åtta miljoner. Under 29 år har vi blivit elva miljoner. Bara under tio år har en miljon människor kommit. Majoriteten av dem från krig och diktatur. Många från länder med hedersnormer och värderingar. Vi har också egna problem. De som kom för 40 år sedan, som arbetsinvandring, gav man bostäder i de mest segregerade områdena. Jag har jämnåriga som är födda här eller kom som 2–3-åringar. De blev bortgifta som 12–13-åringar. Det fanns en hederskultur då också, men man kände inte till den. Den kom från Jugoslavien, från Grekland, från Turkiet, från Italien.

Hederskulturen finns inte bara i Mellanöstern, ska du veta.

Men du har precis sagt att det är den stora invandringen som har gjort det värre här, för vi var åtta miljoner och nu är vi snart elva.

Ja, ja, men alla elva miljoner är inte invandrare. Man ska inte överdriva.

Men du sa att många kommer från kulturer som ...

Ja, det har kommit, så klart. Det finns ju segregerade områden. I de flesta skolor i utsatta områden finns det inte ett enda svenskt barn. Det är klart att samhället blir så segregerat. På de skolor vi jobbar med i Varken hora eller kuvad, finns inte något svenskt barn ... Etniskt svenskt, menar jag. Alla är svenskar, men etniskt svenska finns inte där. När de börjar gymnasiet börjar de förstå att de lever två helt olika liv.

Den svenska kulturen kommer väl knappast att bli starkare i framtiden, som det ser ut nu?

Det handlar inte om svensk kultur. Jag är kurd och har samma värderingar, och jag har kämpat för dem.

Men det är en importerad kultur som gjort det sämre, säger du ju.

Nej, det är inte importerad kultur. Har jag sagt det?

Jag frågade om ...

Nej, Nej! Jag sa att för 40 år sedan kom folk hit och hade med sig detta, men ändå inte kunnat eller vågat, eller lärt känna ... Du sätter ord på saker jag inte säger. Det är inte bra.

Du säger att jag sätter ord i munnen på dig. Låt mig säga hur jag tolkade dig. Jag frågade om det var bättre 1992, och då sa du: "ja". Du sa att då var vi bara åtta miljoner och nu är vi elva miljoner, och att det har kommit många människor med en hederskultur. Då tolkar jag dig som att den invandringen har fört med sig kulturen, att det har blivit sämre, och att vi måste motarbeta den. Då säger jag att eftersom den svenska kulturen, som väl måste vara den som motarbetar, blir svagare ...

Jag tycker att det är universella värderingar. Den svenska kulturen är inte heller väldigt specifik.

Om vi i stället försöker hitta en term vi är överens om och säger att "krafterna som arbetar mot hedersförtryck" blir svagare? Förlorar inte de mark?

Ja, det är en backlash för de feministiska landvinningarna som Sverige har kämpat för i århundraden. För när vi ser att hundratusentals barn och unga, och de vuxna kvinnor som vi jobbar med, som inte ens finns. Som inte kan göra annat än att vara hemma från klockan 15, för att man får inte som kvinna vara ute och göra annat än att ta hand om familjen. Det är inte bara unga flickor.

Borde vi minska invandringens storlek?

Nu säger alla att vi ska minska, för att vi ska ta hand om ... Vi måste ha kvotflyktingar. Jag tycker vi ska öka på kvotflyktingar och se till att man har bostad och arbete och skola och dagis. Ett värdigt liv, innan man tar emot människor. Tar man bara emot människor och slänger dem i förorten, där segregation, utanförskap och skolsegregering, och allt det här fortsätter. Det är inte värdigt. Människor är mer värda än så.

Man ska alltså integrera dem som kommer bättre?

Ja, man ska ha en bättre plan för dem. Tar du emot människor ska du ha bostad, skola, arbete, lärare, förskola. Framför allt bostad och integrationsprogram, och att sätta dem i skolor där det inte bara handlar om att tjäna pengar, utan om att lära människor någonting.

När tror du att vi har tryckt tillbaka hedersförtryck och hedersvåld?

När alla de som lär ut på universitet, när alla lärare, politiker och lagstiftare, domare och åklagare. Alltså alla medborgarna. När alla har fått veta att mänskliga rättigheter är universella. Inga kulturer får kränka barn och unga och flickors rättigheter.

Det är en fråga som är svår att placera in i det svenska politiska landskapet. Inte minst partierna till vänster brottas mellan att å ena sidan försvara sina feministiska värderingar och å andra sidan värna religionsfriheten och människors rätt att få behålla sin kultur. Amineh Kakabaveh har tillbringat sin politiska karriär mitt i denna brottningsmatch (eller inbördeskrig). Hon avslutar intervjun med att hävda att man kan kämpa mot rasism och diskriminering samtidigt som man kämpar mot hedersförtryck.

Brotten

Lagstiftningen mot hedersvåld och hedersförtryck har skärpts på senare år. Under alliansregeringen infördes ett tvångsäktenskapsbrott. 2016 kom brottet stämpling till äktenskapstvång, det vill säga att man inte får planera att gifta bort någon med tvång. 2019 bestämde riksdagen att äktenskap ingångna utomlands där någon var under 18 år inte ska erkännas i Sverige.

2020 rasslade det till lite när riksdagen införde ett barnäktenskapsbrott och ett utreseförbud för att hindra att barn förs utomlands för att ingå barnäktenskap eller för att könsstympas. Brotten kan ge fyra respektive två års fängelse. Samma år infördes också hedersmotiv som en försvårande omständighet vid straffmätning.

Slutligen, för en dryg vecka sedan, trädde en lagändring i kraft som införde brottet hedersförtryck. Lite förenklat så är upprepade brott mot en person med avsikten att bevara eller återupprätta en familjs eller släkts heder straffbart, om avsikten är att allvarligt skada personens självkänsla. Brottet ger mellan ett och sex års fängelse.

Det har ett signalvärde, att vi tar avstånd från hedersvåld och förtryck, men det är svårt att veta vilken effekt det kommer att få i verkligheten, säger Karin Gyllander på Riksorganisationen glöm aldrig Pela och Fadime (Gapf).

Gyllander ser positivt på lagskärpningarna men tycker samtidigt att det inte gjorts tillräckligt. Reseförbudet omfattar till exempel inte resor för att utföra oskuldskontroller eller oskuldsoperationer, eller för att omvända HBTQ-personer. Hon och Gapf tycker också att det är alldeles för lätt att undkomma lagstiftningen genom att säga upp ett barns medborgarskap eller folkbokföra det i ett annat land.

Det är många lagskärpningar vi inte har sett, såsom att uttryckligen kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsoperationer och kusinäktenskap. Religiösa friskolor får fortfarande existera och ta del utav miljonbidrag från staten, trots att vi vet att de upprätthåller hedersnormer. Vi har inte vågat problematisera frågan om hijab på barn, så att vi fortfarande tillåter att barn sexualiseras från när de är väldigt små, säger hon.

Problemets storlek

Det florerar uppgifter som säger att fler än 240 000 unga mellan 15 och 25 år kan vara utsatta för hedersvåld och hedersförtryck. Karin Gyllander på Gapf vill inte skriva under på det eftersom den bygger på uppskattningar utifrån en statlig utredning från 2014, som då angav en något osäker siffra på 124 000.

Uppskattningar eller gissningar på 240 000 kommer sig av Sveriges stora demografiska förändringar sedan 2014, med en stor invandring från länder med en stark hederskultur.

En kartläggning gjord av Örebro universitet åren 2017 och 2018 kom fram till att mellan 7 och 9 procent av unga i Stockholm, Göteborg och Malmö lever med kollektivt legitimerat våld, och mellan 10 och 20 procent begränsas av oskuldsnormer.

Vad tror du om möjligheten att lösa problemet i sin helhet? Är det ett evighetskrig eller kommer vi se stora förbättringar på tio års sikt?

Det har varit ett dilemma. Vi tar ett steg fram, men ibland känns det som att vi tar två steg bak. Vi tror inte att det här kommer att lösas i närtid.

Hur tveksam är du? Du nämnde en gammal osäker siffra på 124 000. Om vi bara hypotetiskt säger att 120 000 i den åldern är drabbade i dag, kommer siffran att vara lägre om tio år?

Jag tror tyvärr inte att siffran kommer att gå ner om tio år. Det krävs alldeles för mycket arbete som jag inte vet om samhället är berett att lägga ner.

I Sverige är det svårt att ta i frågor som har koppling till religion och kultur, i och med att man känner att man trampar folk på tårna. När man utbildar är det viktigt att man visar och tar ställning för individens fri- och rättigheter. Föräldrars rätt att uppfostra sina barn får inte gå före barns rätt till ett liv fritt från våld och förtryck.

För att visa på uppförsbacken nämner hon att det bara finns fyra fällande domar för könsstympning, varav två efter 2007.

Socialstyrelsen uppskattar att 38 000 personer i Sverige är könsstympade. Många stympades innan de kom till Sverige, men långt ifrån alla. Det inkom till exempel 181 polisanmälningar rörande könsstympning av flickor och kvinnor under åren 2015–2020.