Den sortens spår för oss norrut till Öland, Kalmar och Stockholm där Sveriges främsta poet framlevde sina dagar i största obemärkthet. Hittills har ingen forskare ifrågasatt att Erik Johan Stagnelius skulle vara författaren till dikterna i samlingen Liljor i Saron – även om det kunde vara frestande för en inbiten konspirationsteoretiker. Däremot finns det mycket konspiratoriskt i själva dikterna.

Det är populärt att skrika ordet ”konspirationsteori” nu för tiden. I synnerhet verkar mången svensk journalist älska konspirationsteorier. De strör ju gärna ordet omkring sig. Givetvis gör de det bara när de anklagar motståndare på högerkanten. Men alla känner vi ju den mänskliga psykologin. I dess enklaste form: den som sa’et han va’et! Alltså, de gillar konspirationsteorier och är fullt dugliga konspiratörer.

Medborgare?

Snart är det väl konspiratoriskt att säga att det finns svenskar i Sverige. Medborgare, inte svenskar, ska det väl heta. Blir det då också konspiratoriskt att säga att Stagnelius var svensk? Var han i så fall bara medborgare, inte svensk? Trots att han hatade franska revolutionen och Napoleon, som spred medborgaridén i Europa? Stagnelius bör man kanske akta sig för i våra tider? Använd pincett och plasthandskar, annars kanske sanningsministeriet bankar på dörren. Stagnelius skrev trots allt ett hyllningsepos om den forna ryssen Vladimir, och han fantiserade i diktens form om hur den ryska tsaren skulle återupprätta och garantera en ny andlig tid i Europa. Vad är det för konservativa, ja reaktionära fasoner? Förbud, ropar sanningsministeriet rätt vad det är.

Nåväl, etablissemangets kärlek till konspirationer inspirerar till att kasta nytt ljus över Stagnelius poesi. I hans poesi är nämligen konspirationen en grundläggande tendens. Alla dofter, all ögonfägnad, alla toner, all längtan och all åtrå skvallrar inte om skönhet, njutning och behag. Tvärtom vittnar de egentligen om förtvivlan, blint begär, öknar, intighet. Vad vi ser och upplever är blott villor. Varken vi eller djuren inser att mitt i all skönhet, allt liv, all mångfald av former och färger och dofter finns bedrövelse, fångenskap och död. De första stroferna i dikten ”Livets villkor” väcker en aning om att det är så.

Se ekens strid mot stormarne på fjällen,
hör suckarne av lundens näktergal,
då mossan växer lugn och kall på hällen
och musslan sover i sitt gyllne skal.
Ju högre liv, ju större kval du röner -
ett kors är denna värld för ljusets alla söner.

Milt ängens ros på grästapeten blänker,
av västan kysst ur vintersömnen opp.
Sitt fromma huvud rodnande hon sänker,
och blygt ur tårar ler dess rädda hopp.
O arma blomma! Om dig själv du kände,
ej flammande din kind - en glödhet tår den brände.

Se turturduvan! Mellan skogens tallar
i klyftans djup hon valt sitt trygga bo.
Med rädda ljud hon på sin älskling kallar
och vingen flaxar utan rast och ro.
Ack, sorgsna fågel, kände du min trånad,
en brudgums kyssar då ej svalkade din brånad.

Redan Stagnelius liv och öde väcker konspirationsteoretikerns (den vanliga svenska forskaren) lusta: hur var det med fyllan och opierusen, vem var Amanda i hans dikter egentligen, vad tyckte han om Atterbom och Tegnér, när skrev han alla dikter? Man förstår konspirationslustan. Stagnelius och hans diktning var mer eller mindre obesedd av den intellektuella och poetiska gräddan i början av 1800-talet. Samtidigt är han dem överlägsen. Han var ful och sjuklig. Kvinnor fick han sjunga om i dikt snarare än avnjuta livet med. Han levde i rätt stor misär, med alkohol- och opiummissbruk. Han dog blott 29 år gammal. Han är väldigt produktiv, ytterst beläst och har en poetisk ådra som ingen annan svensk. Ändå är han knappt läst medan han lever. Det känns som något fuffens är i görningen. Så avig kan väl inte världen vara?

Visst, hans far var bildad präst, han låg vid lärosätena i Lund och Uppsala, han tillägnade sig mycket lärdom och litteratur på egen hand. Men storheter som Tegnér, Geijer och Atterbom var alla i centrum av det intellektuella och poetiska livet i Sverige. De jobbade vid universiteten och ingick i kotterier där de dagligen samtalade om konst, politik och filosofi. Stagnelius däremot gjorde tankemördande skitjobb på något statligt verk. Stackarn var kanslist och kopist, ett oavlönat jobb – och pappa fick skjuta till pengar åt sonen.

Stagnelius levde långt från de litterära salongerna, samlingsplatser där konstnärer, intellektuella, läsare med flera träffades för att högläsa, diskutera samtidens idéer och få inspiration. Vid enstaka tillfällen närvarade Stagnelius, men det föll sällan väl ut. Han var nämligen brådmogen och överentusiastisk som ung samt lite sluskig och för klyftig som vuxen.

Vad hette han förresten, Erik eller Johan eller Erik Johan? Man söker desperat efter svaret i handböcker om vår största svenska poet. Erik Johan står det alltid. Det är som om den mest självklara frågan går handboksförfattarna förbi. Men i ett brev säger fadern vid ett tillfälle ”min son Eric” när han talar om gossen. Erik får det således bli, men det är ett riktigt detektivarbete för en amatör att hitta den mest basala uppgift om Stagnelius.

Vem är bäst?

Är han för övrigt bäst? Det är förstås en smaksak. Men ser man det lite krasst från ovan så är det väl bara Fröding som kan mäta sig med Stagnelius på lyrikens marker. Det är i vart fall svårt att inte placera Stagnelius långt över sina samtida diktarbröder. Och då får man inte förglömma att han dog mycket ung och således bestals möjligheten att skriva ytterligare hundratals vackra poem i världsklass.

Hur kunde den unge mannen ge ljud åt sin tids komplicerade idéer i den mest underbara svenska språkdräkt – likt ingen annan i sin samtids Sverige? Alla andra låter ganska träiga och simpla när deras poem konfronteras med Stagnelius smekande och rika poesi. Vi kan exemplifiera med de inledande stroferna i dikten ”Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner”.

Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner

vid söderns pol, till dess hon åter hinner

den milda Vädurns blåa himmelstrakt,

behärskar köldens kopparspira Norden.

De gyllne kornen slumra under jorden

och drömma tyst om nya Vårars prakt.

Palats av drivor Vinterguden höjer,

med bördors tyngd han fjällens granar böjer

och slukar dalens låga kojor opp.

Ej bäcken mer igenom ängen seglar,

ej morgonen den friska kinden speglar,

ej fästets stjärnor, i hans stilla lopp.

Ej Näcken mer i flodens vågor kväder

och ingen havsfru blekar sina kläder

på böljans rygg i milda Solars glans.

Ej älvorna i daggbestänkta gräset

vid månbeglänsta dammars rand, på näset,

man sväva ser i nattlig sommardans.

Se vintrens likdräkt vilar över ängen

där förr i buskars skjul på blomstersängen

ett hänryckt par mot aftonsolen log.

Se öde ligger, under drivans täcken

den nejd, där förr vid kaprifoliehäcken

med elfenhand Lucinda cittran slog.

Ej lärkan mer på lätta vingar buren

sin morgonglädje tonar i azuren,

ej syrsan kvida hörs i daggig ljung.

Ej svalans stim ur sömnen odlarn väcker,

ej lövets skugga lyssnande betäcker

i ambranatten lundens sångarkung.

Ej turturns slag ur almens kronor ljuda,

blott gråa sparvar än varannan bjuda

till nöjets fest i nakna toppars höjd.

Var gång då Solens guld ur molnet bryter,

ur deras bröst ett tonrikt kväde flyter,

likt återljud av flydda dagars fröjd.

Avlövade stå popplarne i lunden,

en vitklädd vålnad lik i midnattsstunden

sig eken höjer med ett dystert sus.

I andefärgen var gestalt sig målar.

i brokigt skimmer tallen återstrålar

från rimbeklädda grenar Månans ljus.

Vintern beskrivs mest genom frånvaron av den skönhet och det behag som sommarhalvåret bjuder på. Och vilka bilder – knivskarpt och glasklart återgivna! Bäcken återspeglar inte längre stjärnor och ansikten. Sagofigurerna syns och hörs ej med sin trolska aura. Par ligger inte på ängen och ser på kvällssolen. Lärkan, syrsan, svalan, duvan är frånvarande. Den berusande sinnligheten, den angenäma känslan, de små händelserna (odlarn som väcks) visar indirekt på vinterns karghet. Själva orden, så typiska i Stagnelius dikter, berusar ytterligare: böljans rygg, daggbestänkta gräset, månbeglänsta, ambranatten, tonrikt kväde. Stagnelius behärskar svenska språket perfekt; annars skulle det hela låta fånigt. Han behärskar också det verstekniska hantverket perfekt; han excellerar i avancerade versmått och får det att låta som en porlande bäck. Därtill finns filosofi, religion och mytologi insvept i många av dikterna.

Svaret hur Stagnelius kan åstadkomma allt det här är enkelt. Han var förstås högbegåvad, brådmogen och genial samt hade en poetisk känsla som är få förunnad och bar det svenska språket i sig på ett förunderligt sätt. Det är inte mer konspiratoriskt än att klimatalarmismen kan vila på forskarbluffar eller att det kan ha förekommit mycket fuffens i det amerikanska presidentvalet – hur mycket våra journalister än ylar om konspirationsteorier när man påpekar saken.

Men de utlovade konspirationerna då? Jodå, de finns i själva dikterna. Det här är egentligen inget nytt. Man har från första början känt till innebörden i Stagnelius dikter. Det är snarast själva inställningen som är aktuell, att se det som konspirationstankar. Stagnelius använder idéer från gnosticismen, kristen och platonsk tradition, filosofen Schelling, den romantiska skolans poetiska idéer med mera i ett härligt hopkok.

Själens fångvaktare

Själen, som kallas Anima, är fångad i världen. Ursprungligen var själen i enhet med Gud, men den blev lockad av Demiurgen, härskaren i sinnevärlden som också är son till Achamot, själva materien. Demiurgen är också fångvaktare som håller själen fängslad i sinnevärlden och materien. Världen är således egentligen ett fängelse och livet är en öken även om vi ser helt andra saker, berusade av sinnlighet och begär. Världen är fångad i materien och människosjälen i kroppen. Termerna är från den gnostiska traditionen.

I de ”teosofiska” dikterna i Liljor i Saron är denna gnostiska världsbild uttalad, och målet är att bringa själen till ro och enhet med Gud genom korset, genom försakelse av den sinnliga världen. Men i hans övriga dikter – de allra flesta publicerade först efter hans död – finns de idéerna mer under ytan. Där blir spänningen mycket större. Det blir lite som en konspiratorisk värld där man känner den underbara känslan av översköljande sinnlighet och kärlekens kraft men samtidigt en fruktansvärd förtvivlan, tomhet och desperation – både livets puls och dess fångenskap.

I dikterna ”Näcken” och ”Endymion” ändas en sinnlig och trolsk öppning med sådan tomhet. I ”Näcken” spelar vattengubben på sin fiol i den trolska skymningen tills han påminns att han aldrig kommer till himlen.

Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja,
gigan tystnar. Aldrig Necken
spelar mer i silverbäcken.

Och Endymion – den grekiska herden som i myten tänder mångudinnans åtrå varpå hon kysser den sovande ynglingen – vaknar upp och vet inte vad som har hänt.

När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
stiger till dödliga ned.

När man drabbas av sådan tomhet och besvikelse, trots allt vackert runt en, börjar man söka efter svar. Ligger det en konspiration bakom de hemska känslorna? Vad är det för mörka krafter som styr egentligen? Långt ifrån alla Stagnelius dikter drar fram de svåra känslorna. Men i åtskilliga finns kedjor, bränder, dimma, illusion, bedrövelse, natten, vintern, suckar, skuggor, öknen, furier.

Den förtvivlan Stagnelius diktar om gör sig påmind i vår tid. Många känner sig snuvade på ett sunt och gott liv i Sverige. För många svenskar känns det som om mörka krafter styr, som om några konspirerar för att förvandla deras gamla vanliga sköna liv till något fruktansvärt – en öken.

Trots vilsenheten och hopplösheten i Stagnelius dikter finns ett överflöd av sinnlig skönhet, känslointensitet och trolsk aura som skapar ett underbart behag. Men behöver givetvis inte läsa in de filosofiska och religiösa idéerna. Dikterna går utmärkt att avnjuta utan sådant. Det räcker med att känna av problemen mitt i all sinnlig yra samt få en aning om vad som inte står rätt till. Ofta finns något hos diktjaget som minns ett spår av det förgångna trots vilsenheten. Ett spår av den ursprungliga enheten med Gud.

En romantisk idé är att poeten kan ge just den aningen, nosa upp det där spåret, som ingen annan kan. Det görs med fantasins kraft och konstens förmåga att väcka oss. Stagnelius excellerar i just det. Det finns ingen svensk poet som diktar om begär och längtan, om kärlekens kraft, som Stagnelius – utan att få det önskade förstås, så att känslan blir extra intensiv. Stagnelius är också den mest lysande konspirationsteoretikern. Han får oss att känna att något är fel, han ger ett vagt spår som vi kan snöa in oss på, och han förstärker våra känslor maximalt.

Begär och berusning

Begäret och sinnlig berusning, som ju förvillar oss, är rent av ett sådant spår. Begäret är tecknet på själens längtan tillbaka till enheten med Gud. I naturens begär kan vi sedan finna nycklarna till bedrägeriet. Den lärodikt som avslutar samlingen Liljor i Saron visar upp begärets spel skönare och mer ödesmättat än någon av hans övriga dikter. ”Suckarnas mystèr” får avsluta vår konspiratoriska sejour i Stagnelius poesi.

Suckar, suckar äro elementet
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad glädde dina sinnen,
kom ditt hjärta fortare att klappa
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod,
som, ur andelivets källa fluten,
vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystär de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens
mänskohjärtat vacklar här på jorden,
och vartenda andedrag förkunnar
dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer,
vill med blåa längtansfulla armar
under fästets bröllopsfacklor sluta
till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar
högt av längtan! Hur dess armar sträva!
Men förgäves. Ingen önskan fylles
under månen. Själva månens fullhet
är minutlig. Med bedragen väntan
dignar havet och dess stolta böljor
fly tillbaka suckande från stranden.

Hör du vinden? Susande han svävar
mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? Växande hans suckar tala,
liksom trånsjukt han en kropp begärde
att med sommarns Flora sig förmäla.
Dock, ren tyna rösterna. På lövens
Eolsharpa klingar svanesången
ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens
dunkla barm, som himlens konung fråga
om ej Edens maj en gång begynner.
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska, vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.

Det finns många metoder att ta död på mäktiga män. Beror lite på tidsålder och mördarens sinnelag om det blir dolk, gift eller skjutvapen som används.

Eller en Mannlicher-Carcanno M91. När det gäller mordet på John F. Kennedy i Dallas 22 november 1963 är den officiella bilden att det var ett gevär av den typen gärningsmannen Lee Harvey Oswald använde.

Men det finns fortsatt många som hävdar att Oswald inte var ensam gärningsman, utan att det fanns en komplott som hade som mål att för alltid bli av med en president som förde en politik som var ett hot mot konspiratörernas intressen. En del som framför sådana teorier menar att Oswald inte ens var ett verktyg för konspiratörerna utan att han bara var en syndabock. Det var fler mördare som avlossade sina vapen den där fredagen i Dallas.

I torsdags släpptes ytterligare 1 500 dokument som tidigare varit hemligstämplade. De skulle offentliggjorts tidigare men president Biden sköt upp tidpunkten. Han ville ge myndigheterna mer tid att granska innehållet.

Mer tid?

Det har gått 58 år sedan mordet.

Fortfarande finns det 10 000 dokument i fallet som är hemligstämplade. Minst 10 000. Under de här årtiondena har det nämligen ständigt dykt upp nya arkiv hos FBI, CIA och militären som innehåller dokument som har en koppling till mordet.

Torsdagens offentliggörande av dokument är inte den första i sitt slag. 2018 släpptes närmare 20 000 dokument, och 2017 30 000 dokument.

Det är lätt att gå vilse i alla teorier om vem eller vilka som egentligen skulle ha organiserat mordet istället för den ensamme, förvirrade vettvillingen Oswald.

De vanligaste alternativa teorierna kretsar alla kring Kuba. Då väver man samman alla krafter som skulle ha varit intresserade av att mörda Kennedy på grund av att han drog tillbaka sitt stöd till tanken på att störta Fidel Castro med hjälp av en amerikansk invasion av Kuba. Studerar man de teorierna vandrar man in i en värld där exilkubaner sitter på skumma barer i Miami eller New Orleans, och konspirerar med CIA och ledare för den italienska maffian. CIA var upprörda för att de inte fick fria händer av Kennedy att organisera en ny invasion efter nederlaget i Grisbukten, den italienska maffian var förbannade på grund av att Fidel Castro hade konfiskerat alla deras kasinon, hotell, bordeller och plantager på ön. Där hade maffian investerat en stor del av sina tillgångar. Nu var de borta. Därför måste Castro bort. Och skulle den skäggige bort då måste Kennedy först bort.

Teorin är inte alldeles orimlig. Intressena finns där. Förmågan att organisera ett attentat finns där. Så varför inte?

Men det finns ett mer grundläggande motiv som nästan aldrig diskuteras. Man kan förvisso undra varför. Och det finns en kraft som aldrig diskuteras i sammanhanget, nämligen den amerikanska krigsmakten, eller snarare det militärindustriella komplexet. De hade mycket större skäl att låta mörda John F. Kennedy än den italienska maffian eller ett gäng sura exilkubaner som satt i Miami och drack kaffe och pimplade rom. Och rökte cigarrer.

Vad vi står inför är inte i första hand en mörkläggning kopplad till vem som mötte vem var för att ordna så att USA:s president mördades. Vad vi står inför är en mörkläggning av vem John F. Kennedy var och vilken politik han representerade. Det är där röken och speglarna kommer till användning.

Vietnam

I biografier och historiska verk om 1960- och 1970-talet i USA brukar det alltid påstås att USA:s inblandning i Vietnamkriget började på allvar i och med att John F. Kennedy blev president. Vicepresidenten Lyndon B. Johnson som efterträdde honom fortsatte bara sin föregångares politik.

1966 har president Johnson kommenderat 400 000 amerikanska soldater till Sydvietnam. USA:s flottenheter längs med kusten är bemannade med 60 000 man. Dagliga bombräder ödelägger nordvietnamesiska städer.

Jämför detta med situationen när John F Kennedy mördas. Då finns 12 000 amerikanska soldater på plats i Vietnam. Kennedy har också tillbakavisat tanken på bombningar av Nordvietnam.

Som Kennedy förklarar i flera intervjuer vid den här tiden kan inte USA utkämpa krig å andras vägnar. Man kan se andra länder som sina allierade och ge dem stöd, men kan aldrig kliva in med sin krigsmaskin. Ett folk måste befria sig självt.

Och han beslutar 2 oktober 1963 att påbörja tillbakadragandet av de amerikanska styrkorna i Sydvietnam.

50 dagar senare mördas John F. Kennedy.

Lyndon B. Johnson blir president och inleder en snabb upptrappning av kriget.

Under sin tid som senator motsatte sig också Kennedy det amerikanska utrikesdepartementets och CIA:s manipulationer för att skapa ett Sydvietnam som man kunde kontrollera och som inte skulle kunna falla i kommunistiska händer. För att förstå hans hållning måste man studera familjen Kennedys historia.

Oftast framställs John F Kennedys far Joseph Kennedy som en person som byggde sin förmögenhet under förbudstiden genom att smuggla in sprit i USA. Dessutom var han en patriark som lät lobotomera en dotter och piskade fram sina söner till politiska karriärer. Familjen skulle ha makt. Milt uttryckt en obehaglig person.

Redan här kan man se spåren av vad som kan beskrivas som mörkläggning. Joseph Kennedy kunde förvisso genom sin maktposition i Boston under förbudstiden se till att hur många skeppslaster som helst med whisky från Kanada kunde ta sig in i hamnen utan att kontrolleras. Men vid den tiden hade han redan byggt sig en stor förmögenhet genom sin verksamhet i bankvärlden, och i stål- och filmindustrin. Hans politiska hållning när han gav sig in i politiken var tydlig; USA skulle sätta sina egna intressen främst och hålla sig borta från problem i Europa och i resten av världen. Som demokrat bygger han vänskapsband med president Roosevelt och utnämns till ledare för finansinspektionen och blir senare USA:s ambassadör i Storbritannien. Det brukar sägas att Joseph Kennedy köpte sin post av Roosevelt, men det är mer troligt att presidenten ville se till att Kennedy förflyttades långt bort från USA. Kennedy betraktades av många som en möjlig utmanare till Roosevelt i presidentvalet 1940, han såg också själv den möjligheten.

Så när Joseph Kennedys son John F. Kennedy väljs till senator är han fostrad i en anda av isolationism. Andra länder måste klara sig själva. Det är därför han motsätter sig bildandet av Sydvietnam. Det är därför han beslutar sig för att dra tillbaka de amerikanska trupperna från landet när han blir president. Han är också fostrad i en tradition av att var och en är sin egen lyckas smed. Ofta citeras hans ord från installationstalet när han blir president: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”.

President Johnsons bakgrund var en helt annan, liksom hans inställning. Han frågade alltid ”Vad kan ditt land göra för dig”. Det gällde att köpa röster. Han hade slitit sig upp från fattiga förhållanden i Texas, hans politiska makt börjar växa under Roosevelts ”New Deal” då Johnson visar sig vara en livsfarlig politisk motståndare. Organiserat valfusk är hans vanligaste vapen, och han är en mästare i att bygga allianser inom politiken och med mäktiga företagsledare – som de inom vapen- och oljeindustrin. Han knyter band med alla som kan främja hans egen karriär, och tjänar den herre som ger honom störst möjligheter att bli än mäktigare. Han tvekar aldrig att utöva makten när han väl får den.

Den stora staten

När Johnson blir president inleds också satsningen på att bygga ut den amerikanska statens välfärdssystem och de offentliga tjänsterna. Fem månader efter mordet på president Kennedy proklamerar Lyndon B Johnson satsningen ”The Great Society”. Staten ska ta hand om alla och allas behov. Så skaffar man sig röster. Så tillfredställer man den statliga byråkratins behov av att växa.

Kennedys inställning till staten var att mänskliga rättigheter inte var något som var givet av staten utan av Gud. Det må låta märkligt i nutida öron, men irländska katoliker (och andra katoliker) i USA vid den tiden förstod mer än väl vad han menade. Deras frihet var något som var dem givet av Gud och de blev mycket misstänksamma när staten erbjöd sig att hjälpa till att fixa det där med frihet och rättigheter.

Alltså, 50 dagar efter att John F. Kennedy mördats eskalerar Lyndon B. Johnson kriget i Vietnam. Kennedy ville dra tillbaka alla trupper från det landet.

Fem månader efter att John F. Kennedy mördats inleder Lyndon B. Johnson uppbygget av en gigantisk statlig apparat för att säkra bidrag och ”välfärd”. Kennedy ville att staten skulle vara liten och garantera människors möjligheter att forma sina egna liv – efter egen kraft och förmåga.

Ska vi leta efter motiv och gärningsmän är det här vi ska börja leta.

När John F. Kennedy dödförklaras på Parkland Hospital i Dallas förbereder sig chefen för Dallas Countys rättsmedicinska enhet för att genomföra en obduktion. Helt enligt vad lagen i Texas föreskriver.

Då kommer en kontingent från Secret Service – med dragna vapen – och förklarar att de ska ta den mördade presidentens kropp med sig. De transporterar sedan liket till Dallas flygfält Love Field. Där väntar Lyndon B. Johnson som följer med i flygplanet som för kroppen till den militära flygbasen Andrews i Maryland. Där överlämnas den till militären som genomför obduktionen. Den amerikanska krigsmakten har ingen som helst jurisdiktion i ett ärende som detta.

När man betraktar John F. Kennedys bana är det svårt att undvika att göra jämförelser med Donald Trump. Båda var outsiders i politiken. Båda kom från hårt arbetande familjer som slagit sig fram och tillhörde inte klaner som växt in i den djupa stat som under 1900-talet tar form i USA.

Båda ville att USA skulle hålla sig på hemmaplan, och om så behövdes isolera sig från världen och låta andra klara sina problem bäst de kunde.

Men visst finns det skillnader.

John F. Kennedy var en skicklig administratör och maktspelare, han byggde en egen administration och en hård inre kärna som utmanade den djupa staten.

Donald Trump klarade aldrig av detta. Det är därför han fortfarande är i livet.

Ännu en likhet mellan de två är värd att nämnas – men den märks inte i de etablerade beskrivningarna. Deras förmåga att tala direkt till människor och visa att man förstår människors behov och att man är beredd att leda dem och ta ansvar. De var båda framstående folktalare. Man får inte riktigt det intrycket när man ser nyhetsklipp av Trumps framträdanden eller ställs inför hans tweets. Men läser man hans valtal när han reste runt och mötte människor förstår man varför han möttes med sådan entusiasm. Men få bryr sig om att läsa talen.

På samma sätt har John F. Kennedy förvandlats till yta. En sexbesatt kvinnokarl som var beredd att lägra allt i klänning eller kjol som kom i hans väg. Ingen diskuterar hans texter, tal och essäer. Han var i verklig mening den siste självständigt tänkande amerikanske presidenten med intellektuell kapacitet som tagit plats i Vita Huset.

Kanske var det skäl nog att låta mörda honom, typ: ”Men vad i helvete. Han läser böcker! Ring grabbarna i Langley”.

I de dokument som nu släppts av president Biden finns kryptiska minnesanteckningar och noteringar om telefonsamtal med varningar som framförts om att KGB tänker mörda Kennedy. Där finns PM som sägs peka på kontakter mellan KGB och Oswald.

Att de släpps 58 år efter mordet och tillmäts något värde är i sig lite underligt. Kanske blir det lite mindre underligt om man betänker att Putin nu är Bidens och den amerikanska djupa statens stora fiende.