I den förra artikeln inledde vi ett samtal med Einar Janson, VD för Titania, ett byggföretag som vill bygga i klassisk stil och bekämpa funktionalismens förfulning av våra stadsmiljöer. Här fortsätter samtalet – som kretsar kring Titanias uppförande av Hälsans Hus på Lidingö i Stockholm.

Men modernismen hade också som idé att livets olika delar skulle separeras från varandra, människor, bilar, arbete, kommers, vård, omsorg, skola. Nu kommer i stället entréerna i Hälsans hus att direkt möta gator och torg utan konstiga gångbroar, trappor och infarter. Parkering finns i en garagedel. Bottenvåningen ska också ge huset prägel av annat än bara vårdinrättning genom att inhysa apotek, kiosk, kafé och kanske annan verksamhet, varigenom huset blir en del av det allmänna i stället för något avskärmat.

Hela platsen får därför en angenäm och levande atmosfär, som är mer estetiskt tilltalande, påpekar Einar Janson. Byggnad, människor, trafik, kommers, sjukvård hamnar nu i samspel med varandra. Det blir intressantare att vara på platsen. Hur husets insida gestaltas, huruvida där också ska finnas klassisk inredning, har han dock ingen insyn i. Det får näringsidkare och myndigheter avgöra själva. Vård ställer trots allt särskilda krav, så kanske finns inte samma möjligheter där.

Jantepräglad debatt om den nya stadsdelen

Den enda nackdelen Titanias VD kan finna är byggkostnaden, som förstås är något högre. Men det priset har Titania varit villiga att betala. Det är ju deras byggnad – de hyr ut lokalerna till den offentliga vårdverksamheten – och därmed deras kostnad. Nybyggnationerna i klassisk stil i Högsätra har förstås vållat debatt i Lidingö. Kommer inte Hälsans hus och bostadshusen i klassisk stil att sticka ut mot alla miljonprogrambyggen? Kommer det i slutändan inte att innebära höga kostnader även om det är Titania som bygger och äger Hälsans hus? Hyrorna kan ju sticka iväg. En funkiskonservativ tjänstemannaorganisation har morrat tidvis. Vissa medborgare rynkar oroligt på näsan åt förändringarna – ”är det inte bra nog som det är”. Jante-Sverige har gjort sig hörd.

Det har också funnits oro exakt vilken vård som kommer att finnas tillgänglig i Hälsans hus. Men planen är att det ska vara samma som i det gamla sjukhuset plus lite mer eftersom den nya byggnaden är större, med 5500 kvadratmeter yta allt som allt. Det gamla sjukhusets verksamhet ska i stort sett flyttas över till den nya vårdbyggnaden, och nya aktörer får också chansen.

Medborgare och politiker måste visa

Lidingös politiker har lyckats övertyga sina invånare om det riktiga i förändringen. Einar Janson anser att det är bra, ty klassisk stil inom arkitekturen skapar välmående, intresse, liv och glädje. En plats blir mer levande på det viset – än om allt ska planeras rationellt med frånvaro av skönhet och med separering av livets delar. Han menar också att vägen till klassisk arkitektur i större omfattning går via invånarna. De måste kort och gott rösta fram rätt politiker, samtidigt som politikerna måste våga tro på den rösten och därmed kämpa mot de krafter som vill bevara funkissverige.

Responsen har dock varit mycket god angående förändringarna i Högsätraområdet på Lidingö. Många skönhetsälskande Lidingöbor är glada för planerna. Byggnads- och arkitektbranschen tycker att det är spännande – om än inte alla. En del arkitekter är rädda att bli låsta om klassisk stil skulle bli norm; de tror att något sådant skulle reducera arkitekten och hans skaparkraft. Grupper som Arkitektupproret är däremot givetvis överlyckliga. Deras slogan lyder ”det finns alternativ till fyrkantiga lådor”, och de kämpar förstås för mer vacker arkitektur i stället för funkisens gråa likkistor och krematorier. De försöker också få till en bred debatt om hur vi vill gestalta vår miljö.

Någon gång måste vara den första

Janson påpekar att det har funnits en debatt om funkisens vara eller inte vara sedan 1960- eller 1970-talet. Men den har varit ganska stilla, och de arkitekter som har kämpat för en modern värld utan klassiska dekorationer och proportioner har varit tongivande, precis som de tjänstemän som vill ha städer formade enligt trafiksepareringens rationella principer. Än så länge har det inte funnits någon prestige i arkitekturprojekt i klassisk stil.

Men det kan ändras. Ty någon gång måste vara den första, slår Einar Janson fast, någonstans måste förändringen börja. Någon offentlig byggnad i mer grandios storlek och betydelse än bostadshus måste var den första där klassisk stil prövas på nytt. Och efter den första gången kommer förstås den andra, och sen en tredje – och så vidare. Och då kan en större debatt och en förändringens vind komma – som sopar bort funkisväldets gråa terror.

Kanske blir Hälsans hus den där första offentliga byggnaden som visar vägen.

Blir du deprimerad när du vandrar genom en svensk stad? Skokartongerna i betong som byggdes på 1960- och 1970-talet finns kvar – kompletterade med nya skokartonger uppförda i stål och glas. Det som finns kvar av gammal bebyggelse trängs allt mer undan, till och med på huvudstadens paradgator.

Vad är egentligen klassisk stil när vi talar om nybyggd arkitektur? Frågan har inget klart svar, men ett enkelt sådant är en strävan att skapa något annat än funktionalismens lådor. Det finns i dag i Sverige trots allt byggföretag som letar sig fram på nya vägar genom att söka inspiration i äldre tiders arkitektur.

Vi träffade Einar Janson, VD för byggföretaget Titania, för att diskutera hur våra städer och bostäder skulle kunna utformas.

Titania ska bygga en ny byggnad för Lidingös vårdverksamhet i Högsätraområdet – Hälsans hus – i och med att den gamla sjukhusanläggningen ska rivas. Högsätra i stadsdelen Gångsätra på Lidingö är typiskt miljonprogram (jodå, de finns även på det fina Lidingö). Ingen i Sverige skulle slippa undan när det begav sig, precis som i dag. Bostadshus, skola, offentliga byggnader – det mesta uppfört i samma miljonprogramsfunkis. Lika spännande som graven.

Trafikseparering och funktionalism

Men var det inte spännande när det begav sig på 70-talet då området byggdes? Tveksamt, svarar Einar Janson. Den gamla anläggningen är nämligen helt präglad av två moderna idéer om arkitektur och stadsplanering, förklarar han, och båda sätter det rationella framför det sköna. Stadsplaneringsmässigt följer det gamla Högsätrahuset modernismens idéer om trafikseparering, vilket ger ett rörigt och oorganiskt intryck. Bilar och människor skulle separeras. Rationellt skulle det vara. Typiskt är nedsänkningar av parkeringsplatser och vägar som avskärmar bilarna från människorna. Gångbroar byggdes för att avskilja människorna från trafiken. Allehanda trappor ansluter delar till varandra. Sådana inslag har förstört våra europeiska städer, anser Janson.

Trafiksepareringen märks tydligt i den gamla Högsätraanläggningen. Hela området ger ett disharmoniskt intryck. Det gamla sjukhuset är en trist och oharmonisk uppenbarelse som saknar stora byggnaders typiska tyngd och prakt, harmoniskt vilande på marken. Husen som utgör den gamla anläggningen känns mest utkastade huller om buller, utan genomtänkta proportioner och givetvis utan utsmyckningar.

Högsätra har åldrats fult

Prakten skulle nämligen också i rationalismens namn skalas bort. Där har vi funktionalismen. Vackra detaljer och dekorationer som förhöjde den estetiska känslan kastades åt fåglarna. Rakt, enkelt, funktionellt är funktionalismens lösen. Det gamla sjukhuset lever utomordentligt väl upp till de kraven. Enkla material och enkla former präglar hela dess väsen. Rationalism i stället för estetik.

Att vissa material åldras vackert och andra åldras fult är en viktig tanke inom traditionellt hantverk. Högsätraområdet har onekligen åldrats oerhört fult. Billiga och blott ett fåtal material märks över hela området: betong, stål, asfalt – allt i trist gråbrun ton. Man får en känsla av ett industriområde som förfallit.

Lidingöpolitikerna fick nog av funkisen

Det var Lidingöpolitikerna som fick nog av funkisen, berättar Janson. De tjänstemän och Lidingöbor som ville behålla funkiskänslan, delvis av rädsla för kostnader, har kämpats ner. Hela området ska nu få en ny karaktär präglat av klassisk arkitektur. Bostäder ska byggas, aktivitetsanläggningar skapas, kommers inrymmas med mera – och i centrum av det kommer Hälsans hus att stå, det nya praktfulla huset för Lidingös vårdverksamhet, en femkantig koloss på 1100 kvadratmeter. Titania, som vann markanvisningen, har köpt marken och kommer att uppföra huset samt hyra ut byggnadens lokaler till Lidingö kommun och diverse entreprenörer. Hälsans hus planeras att stå färdigt år 2025.

Einar Janson berättar stolt att det är den första offentliga byggnaden, åtminstone en vårdbyggnad, på flera decennier som byggs i klassisk stil.

”Hälsans hus specifikt är dessutom unikt därför att det kommer att innehålla landstingsfinansierad vård. Det är första gången på över ett sekel som en byggnad med den funktionen får en sådan här utformning med både klassisk komposition i proportioner, materialval, utsmyckning och val av byggnadstekniskt utförande”, står det på företagets hemsida angående projektet. Bostadshus har tidigare fått en klassisk utformning – Grubbensringen i S:t Eriksområdet är ett fint exempel – men inte stora offentliga byggnader.

Det senaste halvseklets postmodernistiska arkitekter har förvisso använt enstaka klassiska element för nya byggnader men inte för husen i sin helhet. Medan den postmoderna arkitekturen ägnar sig åt en klipp och klistra-lek med traditionen, vilket ofta ger ett lite plastigt och spretigt intryck när ett par klassiska element i byggnaden ska samsas med en funktionalistisk byggnad, kommer Hälsans hus att i sin helhet byggas i klassisk stil med traditionell hantverkskänsla. Givetvis krävde Titania att ha kontroll över tillverkningen av husets grundstomme och grundstruktur, men annars fick arkitektfirman Brunnsberg och Forshed rätt fria tyglar. Så länge de höll sig till en klassisk prägel. Titania drev dock igenom diverse kostsamma detaljer, bland annat smidesbalkonger, för att förhöja den estetiska känslan.

Klassisk stil i Hälsans hus

Grunden är en välbalanserad fasad med klar symmetri, harmoniska proportioner, klassiskt tak och förskönande detaljer. Därmed finns ett avstånd från både funkisens rationalistiska enkelhet och postmodernismens förkärlek för spretiga, disharmoniska linjer. Hälsans hus kommer att få en sockel i egen färg och markerad fris mot våningsplanen. Även takdelen avgränsas klart mot våningsplanen genom en tydlig takformation och kupade fönster. Genom att tydliggöra byggnadens delar får den harmoniska proportioner. Materialen – bland annat puts, plåt, stål, trä – ger intryck av traditionellt hantverk i stället för stora prefabricerade byggelement. Bland annat ska fasaden putsas för hand och valven utföras i handslaget tegel.

Alla sådana element innebär ett farväl till funktionalismen eftersom deras syfte är estetiskt – harmoni, dekoration och hantverk. Sockelns entréer och fönster består av valv som inte har någon bärande funktion utan enbart dekorativt syfte. Att den har en ljusare färg, lite annan struktur än resten av fasaden och en artikulerad fris mot första våningsplanet ger byggnaden en vilande och stabil känsla.

Ett utkast till Hälsans hus hade fönster i olika storlekar, högre fönster i de lägre våningarna enligt klassisk modell, men det kanske ändå blir enhetliga fönster till slut eftersom det ger en något mer harmonisk eller luftig känsla. Däremot finns karmar och spröjs för dekorationens skull och för att framhäva fönstren. Och våningsplanen får dynamik genom balkonger på det nedre planet. Franska balkonger alternativt lätt rundade balkonger med smidesräcken gör att fasaden lyfts fram och blir levande i stället för att slukas, vilket så ofta sker i funkisbostadshus med hundra stora balkonger som sticker ut som fula lådor på fasaden. I stället för ett platt tak har vi slutligen ett mansardtak med funktionalistiskt sett ”onödiga” fönsterkupor, vilket ger byggnaden en väl avrundad helhet och markerar vindsplanet mot övriga våningsplan.

I morgon: Så kan vi bygga mer levande miljöer i städerna – slut på indelningen av livet i små åtskilda lådor.