The Allied Democratic Forces (ADF) har opererat i North Kivu i Kongo sedan slutet av 1990-talet i gränslandet till Uganda. ADF är en islamistisk rebellgrupp som alltid besvarar regeringsstyrkornas attacker mot dem med att döda civila. Förra året dödade de drygt 1200 civila som svar på insatser mot gruppen. På senare år har ADF splittrats i två delar. En del som fortfarande är lojala med Jamil Mukulu som greps och fängslades 2015 och en gren som förenat sig med Central Africa Province som är en afrikansk administrativ del av Islamiska staten.

Sedan i maj i år så pågår en gemensam militär operation mellan trupper från Kongo och Uganda mot ADF som grundades i Uganda och senare har spritt sitt operativa område in i Kongo.

En annan grupp som har opererat länge i landet är March 23 Movement (M23) och ett planerat möte mellan Kongos president Félix Tshisekedi och representanter från M23 var planerat att hållas i Nairobi, Kenya i mitten av juni. Mötet blev dock aldrig av och ingen information om varför eller vilken sida som ställde in har läckt ut till media. Orsaken till mötet var med stor sannolikhet med anledning av den flera dagar långa strid som bröt ut mellan M23 och regeringsstyrkor i maj.

Samtidigt pågår nu samträning av trupper från EAC-medlemmar i Jinja, Uganda under namnet Ushirikiano Imara 2022. Översatt från swahili betyder Ushirikiano Imara ”Solitt samarbete”.

Efter samträningen är det meningen att trupperna skall kunna sättas in mot "komplexa säkerhetsutmaningar" i regionen.

Kanske är det därför Uhuru Kenyatta nu trycker på för att öka tempot mot de mer än 120 olika rebellgrupperna i Kongo och vill ha gemensam östafrikansk trupp i regionerna Ituri, North Kivu och South Kivu i samarbete med FN:s fredsbevarande styrkor. Vill Kenyatta smida medan järnet är varmt och trupperna samtränade?

Samtidigt kan man notera att Kongo ännu inte har kommenterat Kenyattas vilja att hjälpa på plats snarast.

Något som komplicerar frågan om militär hjälp till Kongo är att två av medlemsländerna, Rwanda och Uganda är två av problemen i den kongolesiska regeringens ögon. Även FN har anklagat de båda länderna för att aktivt stötta olika rebellgruppers operationer i Kongo vilket båda länderna hårdnackat förnekar.

Kanske är den kongolesiska försiktigheten och paranoian befogad? Både Uganda och Rwanda har invaderat Kongo med militär sedan 1990-talet. Inte bara en utan två gånger och fortfarande anklagar Kongo Rwanda för att till och med stötta M23 med egna regeringstrupper.

De områden i Kongo som resten av Östafrika är ivriga att hjälpa till att rensa från rebeller och terrorister är områden rika på naturresurser. Kanske är det så enkelt att alla vill vara med att dela på rikedomarna. En sak är dock säker. FN:s fredsbevarande styrkor i landet har kostat tiotals miljarder kronor och ännu har ingen fred kunnat bevaras. Är Kenyattas till synes goda vilja ett uttryck för chansen att vara på plats när delar av Kongo åter skall fördelas?

Ibland är det de mest oväntade händelser som ger en tillbakablickar i ens eget liv. Nu senast var det protester i en skola i Kaiti, Makueni County, beläget mellan Nairobi och Mombasa i Kenya, som gav mig förnimmelser om min egen skolgång. Föräldrar som har upprörts av att antalet graviditeter ökar snabbt bland flickorna i Muiu Secondary School (14–18 år) och att rektorn öppet berusar sig på khat och cannabis under skoltid.

Flickornas mödrar och även en del fäder samlades till en protest på skolgården där de ville visa sitt missnöje och uttrycka sina krav på att utbildningsdepartementet skall entlediga rektorn från sin tjänst på skolan. Oron att allt barnafödande och ammande skall störa flickornas skolgång måste tas på allvar enligt mödrarna.

Dock tog protesten en oväntad vändning när eleverna började kasta sten på sina föräldrar för att jaga dem från skolområdet. Jag vet inte om det är sexet eller drogerna, eller kanske båda, som eleverna vill säkra tillgången av men förutom stenkastningen så är det inte mycket som skiljer från det högstadium i norra Botkyrka jag själv var tvungen att tillbringa tre år i under det tidiga 1980-talet.

I Champagne framställer man ett bubblande vin som inte bara får bära namnet Champagne för att det kommer från regionen i fråga, utan också för att man använder druvsorterna chardonnay, pinot noir och pinot meunier och använder vissa specifika jäsningsprocesser et cetera. Bubblande viner från andra områden får hitta på egna produktnamn på sitt mousserande njutande. Lika komplex är inte riktigt striden om miraa men den ser ut att kunna bli seg och långdragen, allt på grund av statens pillande i fungerande marknader.

Khat är den centralstimulerande drog som nyttjas i delar av östra Afrika och de södra delarna av arabiska halvön. Det är bladen från växten Catha edulis som tuggas och saften från tuggandet av växten som sväljs. Khat anses ha stora likheter med amfetamin och växtens ursprung tros vara Etiopien. I Kenya så kallas produkten för miraa och är en bland alla andra jordbruksprodukter. En stor del av all miraa som produceras i landet exporteras till i första hand Somalia men sedan några år råder en diplomatisk kris mellan Somalia och Kenya vilket har lett bland annat till ett importstopp av Kenyas miraa till Somalia.

Jordbrukare i Kenya har samma sorts problem som jordbrukare i Sverige. Staten beskattar och tar ut avgifter för allt och sedan när det på grund av statens rovdrift av jordbruket leder till att det inte längre går att odla med vinst så kommer staten med olika bidrag. Det är en av de brännande punkterna i khat-frågan. Khat som odlas i Meru är den som kenyanerna kallar miraa och khat som odlas i Embu kallas muguka. Att det skulle vara någon reell skillnad mellan bladen från Embu eller Meru verkar otroligt. Det finns nämligen bara en art av släkten Catha och det är Catha edulis. Vad det handlar om är istället om möjligheten till olika bidrag. Särskilt med tanke på att den stora exportmarknaden Somalia varit mer eller mindre stängd och skadat exportvinsterna och nu försöker odlarna i Embu få jordbruksmyndigheten och odlarnas egna intresseorganisation Nyamit (Nyambene Miraa Traders Association) att klassa all khat som miraa medan odlarna från Meru å sin sida försöker hävda att det är två olika grödor som inte kan omfattas av samma bidragspott.

Nyamits styrelseledamot Kimathi Munjuri hävdar med bestämdhet att muguka har egenskaper som inte finns i miraa och därför utgör en produkt som breddar produktutbudet både i Kenya och som exportprodukt. Lokala politiker i Meru har lovat att kämpa emot att odlare från distrikten Embu och Tharaka-Nithi får ta det av jordbruksbidragen på 906 miljoner shilling för miraa-odlare. Så debatten som nu rasat sedan 2018 kommer behöva komma till en slutsats. Dock finns det bara en lösning som kommer att lugna båda sidor av odlare, att det blir bidragspotter för samtliga regioner som odlar khat. Oavsett vad de lokalt kallar produkten för. Och denna bidragspott behöver bli lika stor för samtliga distrikt, annars kommer den här diskussionen aldrig stanna. Staten kommer naturligtvis i så fall att svara med att ta med den vänstra handen vad den högra handen nyss har gett genom att höja alla avgifter som är förbundna med jordbruk här i Kenya, som man nu senast gjorde i januari med höjda lossningsavgifter på grönsaksmarknaderna.