Jan Guillou har brutit lårbenshalsen. Nej, det skedde inte i badkaret som enligt Guillou är en farlig plats. I sin kolumn i Aftonbladet förklarade han nämligen i december 2021 att:

”För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra.”

Olyckan skedde istället i en trappa i ett hotell i norska Lillehammer. Guillou har berättat för Expressen att olyckans förklaring inte är dåligt balanssinne utan att den berodde på att han är en riktigt gentleman.

Guillou befann sig på en författarafton i staden och efter uppläsningar och de vanliga hovsamma frågorna var det dags för efterfest på hotellrummet med några av de övriga deltagarna. I sällskapet fanns Guillous fru, förläggaren Ann-Marie Skarp, samt hans vän och författarkollega Anne Holt och hennes partner Tine Kjær. Dryck måste enligt vad Guillou förtäljer transporteras till rummet, det framgår inte om det berodde på att minibaren redan var tömd (eller om innehållet inte höll måttet för Guillou som ser sig själv som någon som förstår sig på det här med alkoholhaltiga drycker).

Det är på själva transportsträckan olyckan händer. Guillou berättar för Expressen:

Jag upptäckte att Anne gick och bar på två ölflaskor och ett vinglas. Jag tänkte att så kan man inte ha det, så jag tvingade av henne en ölflaska för att det skulle gå lättare.

Man frågar sig varför han nöjde sig med att bara ta en av ölflaskorna? En välbelevad man skulle väl ha tagit båda. Men det kanske var tur att han inte var så väluppfostrad för snart uppenbarade sig så att säga ett hinder i terrängren.

”Tre små trappsteg”.

Guillou snubblar.

I luften hann jag tänka ut att en gentleman inte krossar en ölflaska i en hotellkorridor. Jag ansträngde mig och lyckades rädda ölflaskan. Effekten blev emellertid att jag landade rakt på ena höften.

Guillou brukar alltid klaga på andra journalisters brist på exakthet, på att de broderar för mycket. Överdriver. Han har så rätt, men frågan är om han inte gör det själv i det här fallet. Snubblade han ”på tre små trappsteg” kan hans luftfärd inte blivit alltför lång, såvida han inte kom springande.

Guillou är dessutom bara en tvärhand hög så mycket till luftfärd kan det inte ha blivit. Ändå hinner han reflektera över hur en riktig gentleman beter sig i den situation han befinner sig i, samt vrida sig runt sin egen axel i 90 grader så att han landar på sidan. Inte bara en gentleman utan också en graciös och vig sådan.

Men ens tanke går nog mer till berusade turister på sydligare nejder – ni vet de där som snubblar runt på strandpromenaden med drinkglaset eller rentav flaskan i handen, och envist vägrar släppa greppet, och ta emot sig med händerna när de faller. Det vore mig dock givetvis fjärran att tro att vi har med något sådant att göra i det här fallet. Bara en association jag fick.

Operationen i Norge gick bra. Guillou har nu fått en stålhöft, samt smärtstillande tabletter. Och de ställer till problem.

Vari problemen består? Lindrar inte pillren smärtan tillräckligt?

Njae, problemet är ett annat, förklarar Guillou:

De är så pass starka att de inte fungerar tillsammans med middagsvin. Man får avväga det där: Hur mycket smärta tål man för att kunna dricka vin till maten? Och hur länge måste man hålla upp med vinet innan man inför natten kan ta de där läskiga pillren?

En gentleman är givetvis också en person som inte söker onödig uppmärksamhet, och besvärar omvärlden med triviala detaljer om den egna personen, och Guillou vill påpeka att det förstås gäller honom också:

Jag har författarkolleger som skulle ha fyllt Facebook och vad det nu heter med upplysningar i ämnet, men jag är en mera gammalmodig typ, som inte tycker att olycksfall är av särskilt stor litterär betydelse.

Men han har ändå uttalat sig för Expressen och Aftonbladet om olyckan, och den har blivit omskriven i ett antal andra tidningar. Alla har inte samma tillgång till media som Guillou och kanske därför använder Facebook för att upplysa bekanta om att de fått en stålhöft.

Men Guillous uttalande är väl egentligen mest märkligt av ett annat skäl. Han säger själv att han är en ”gammalmodig typ”, och han är så gammalmodig att han fortfarande använder skrivmaskin när han skriver sina romaner och andra texter. Och att han inte använder Facebook beror väl alltså mest på att det liksom är lite svårt att skriva uppdateringar där med hjälp av en skrivmaskin.

Jag tycker dock inte man ska försöka göra sig lustig över lårbenbrott i sig, och önskar givetvis Guillou ett snart tillfrisknande. För äldre människor kan lårbensbrott ha en olycklig och till och med dödlig utgång. Om det nu är som Guillou säger att han skadade sig på grund av att han är en gentleman, så kanske han också ska sända en tacksamhetens tanke till KGB, i vars tjänst han befann sig under några år. Man får väl anta att han av sin uppdragsgivare fick åtminstone en snabbkur i närstrid och hur man faller utan att skada sig.

De kunskaperna kom säkert väl till pass den där olyckliga kvällen i Lillehammer.

Det finns många metoder att ta död på mäktiga män. Beror lite på tidsålder och mördarens sinnelag om det blir dolk, gift eller skjutvapen som används.

Eller en Mannlicher-Carcanno M91. När det gäller mordet på John F. Kennedy i Dallas 22 november 1963 är den officiella bilden att det var ett gevär av den typen gärningsmannen Lee Harvey Oswald använde.

Men det finns fortsatt många som hävdar att Oswald inte var ensam gärningsman, utan att det fanns en komplott som hade som mål att för alltid bli av med en president som förde en politik som var ett hot mot konspiratörernas intressen. En del som framför sådana teorier menar att Oswald inte ens var ett verktyg för konspiratörerna utan att han bara var en syndabock. Det var fler mördare som avlossade sina vapen den där fredagen i Dallas.

I torsdags släpptes ytterligare 1 500 dokument som tidigare varit hemligstämplade. De skulle offentliggjorts tidigare men president Biden sköt upp tidpunkten. Han ville ge myndigheterna mer tid att granska innehållet.

Mer tid?

Det har gått 58 år sedan mordet.

Fortfarande finns det 10 000 dokument i fallet som är hemligstämplade. Minst 10 000. Under de här årtiondena har det nämligen ständigt dykt upp nya arkiv hos FBI, CIA och militären som innehåller dokument som har en koppling till mordet.

Torsdagens offentliggörande av dokument är inte den första i sitt slag. 2018 släpptes närmare 20 000 dokument, och 2017 30 000 dokument.

Det är lätt att gå vilse i alla teorier om vem eller vilka som egentligen skulle ha organiserat mordet istället för den ensamme, förvirrade vettvillingen Oswald.

De vanligaste alternativa teorierna kretsar alla kring Kuba. Då väver man samman alla krafter som skulle ha varit intresserade av att mörda Kennedy på grund av att han drog tillbaka sitt stöd till tanken på att störta Fidel Castro med hjälp av en amerikansk invasion av Kuba. Studerar man de teorierna vandrar man in i en värld där exilkubaner sitter på skumma barer i Miami eller New Orleans, och konspirerar med CIA och ledare för den italienska maffian. CIA var upprörda för att de inte fick fria händer av Kennedy att organisera en ny invasion efter nederlaget i Grisbukten, den italienska maffian var förbannade på grund av att Fidel Castro hade konfiskerat alla deras kasinon, hotell, bordeller och plantager på ön. Där hade maffian investerat en stor del av sina tillgångar. Nu var de borta. Därför måste Castro bort. Och skulle den skäggige bort då måste Kennedy först bort.

Teorin är inte alldeles orimlig. Intressena finns där. Förmågan att organisera ett attentat finns där. Så varför inte?

Men det finns ett mer grundläggande motiv som nästan aldrig diskuteras. Man kan förvisso undra varför. Och det finns en kraft som aldrig diskuteras i sammanhanget, nämligen den amerikanska krigsmakten, eller snarare det militärindustriella komplexet. De hade mycket större skäl att låta mörda John F. Kennedy än den italienska maffian eller ett gäng sura exilkubaner som satt i Miami och drack kaffe och pimplade rom. Och rökte cigarrer.

Vad vi står inför är inte i första hand en mörkläggning kopplad till vem som mötte vem var för att ordna så att USA:s president mördades. Vad vi står inför är en mörkläggning av vem John F. Kennedy var och vilken politik han representerade. Det är där röken och speglarna kommer till användning.

Vietnam

I biografier och historiska verk om 1960- och 1970-talet i USA brukar det alltid påstås att USA:s inblandning i Vietnamkriget började på allvar i och med att John F. Kennedy blev president. Vicepresidenten Lyndon B. Johnson som efterträdde honom fortsatte bara sin föregångares politik.

1966 har president Johnson kommenderat 400 000 amerikanska soldater till Sydvietnam. USA:s flottenheter längs med kusten är bemannade med 60 000 man. Dagliga bombräder ödelägger nordvietnamesiska städer.

Jämför detta med situationen när John F Kennedy mördas. Då finns 12 000 amerikanska soldater på plats i Vietnam. Kennedy har också tillbakavisat tanken på bombningar av Nordvietnam.

Som Kennedy förklarar i flera intervjuer vid den här tiden kan inte USA utkämpa krig å andras vägnar. Man kan se andra länder som sina allierade och ge dem stöd, men kan aldrig kliva in med sin krigsmaskin. Ett folk måste befria sig självt.

Och han beslutar 2 oktober 1963 att påbörja tillbakadragandet av de amerikanska styrkorna i Sydvietnam.

50 dagar senare mördas John F. Kennedy.

Lyndon B. Johnson blir president och inleder en snabb upptrappning av kriget.

Under sin tid som senator motsatte sig också Kennedy det amerikanska utrikesdepartementets och CIA:s manipulationer för att skapa ett Sydvietnam som man kunde kontrollera och som inte skulle kunna falla i kommunistiska händer. För att förstå hans hållning måste man studera familjen Kennedys historia.

Oftast framställs John F Kennedys far Joseph Kennedy som en person som byggde sin förmögenhet under förbudstiden genom att smuggla in sprit i USA. Dessutom var han en patriark som lät lobotomera en dotter och piskade fram sina söner till politiska karriärer. Familjen skulle ha makt. Milt uttryckt en obehaglig person.

Redan här kan man se spåren av vad som kan beskrivas som mörkläggning. Joseph Kennedy kunde förvisso genom sin maktposition i Boston under förbudstiden se till att hur många skeppslaster som helst med whisky från Kanada kunde ta sig in i hamnen utan att kontrolleras. Men vid den tiden hade han redan byggt sig en stor förmögenhet genom sin verksamhet i bankvärlden, och i stål- och filmindustrin. Hans politiska hållning när han gav sig in i politiken var tydlig; USA skulle sätta sina egna intressen främst och hålla sig borta från problem i Europa och i resten av världen. Som demokrat bygger han vänskapsband med president Roosevelt och utnämns till ledare för finansinspektionen och blir senare USA:s ambassadör i Storbritannien. Det brukar sägas att Joseph Kennedy köpte sin post av Roosevelt, men det är mer troligt att presidenten ville se till att Kennedy förflyttades långt bort från USA. Kennedy betraktades av många som en möjlig utmanare till Roosevelt i presidentvalet 1940, han såg också själv den möjligheten.

Så när Joseph Kennedys son John F. Kennedy väljs till senator är han fostrad i en anda av isolationism. Andra länder måste klara sig själva. Det är därför han motsätter sig bildandet av Sydvietnam. Det är därför han beslutar sig för att dra tillbaka de amerikanska trupperna från landet när han blir president. Han är också fostrad i en tradition av att var och en är sin egen lyckas smed. Ofta citeras hans ord från installationstalet när han blir president: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”.

President Johnsons bakgrund var en helt annan, liksom hans inställning. Han frågade alltid ”Vad kan ditt land göra för dig”. Det gällde att köpa röster. Han hade slitit sig upp från fattiga förhållanden i Texas, hans politiska makt börjar växa under Roosevelts ”New Deal” då Johnson visar sig vara en livsfarlig politisk motståndare. Organiserat valfusk är hans vanligaste vapen, och han är en mästare i att bygga allianser inom politiken och med mäktiga företagsledare – som de inom vapen- och oljeindustrin. Han knyter band med alla som kan främja hans egen karriär, och tjänar den herre som ger honom störst möjligheter att bli än mäktigare. Han tvekar aldrig att utöva makten när han väl får den.

Den stora staten

När Johnson blir president inleds också satsningen på att bygga ut den amerikanska statens välfärdssystem och de offentliga tjänsterna. Fem månader efter mordet på president Kennedy proklamerar Lyndon B Johnson satsningen ”The Great Society”. Staten ska ta hand om alla och allas behov. Så skaffar man sig röster. Så tillfredställer man den statliga byråkratins behov av att växa.

Kennedys inställning till staten var att mänskliga rättigheter inte var något som var givet av staten utan av Gud. Det må låta märkligt i nutida öron, men irländska katoliker (och andra katoliker) i USA vid den tiden förstod mer än väl vad han menade. Deras frihet var något som var dem givet av Gud och de blev mycket misstänksamma när staten erbjöd sig att hjälpa till att fixa det där med frihet och rättigheter.

Alltså, 50 dagar efter att John F. Kennedy mördats eskalerar Lyndon B. Johnson kriget i Vietnam. Kennedy ville dra tillbaka alla trupper från det landet.

Fem månader efter att John F. Kennedy mördats inleder Lyndon B. Johnson uppbygget av en gigantisk statlig apparat för att säkra bidrag och ”välfärd”. Kennedy ville att staten skulle vara liten och garantera människors möjligheter att forma sina egna liv – efter egen kraft och förmåga.

Ska vi leta efter motiv och gärningsmän är det här vi ska börja leta.

När John F. Kennedy dödförklaras på Parkland Hospital i Dallas förbereder sig chefen för Dallas Countys rättsmedicinska enhet för att genomföra en obduktion. Helt enligt vad lagen i Texas föreskriver.

Då kommer en kontingent från Secret Service – med dragna vapen – och förklarar att de ska ta den mördade presidentens kropp med sig. De transporterar sedan liket till Dallas flygfält Love Field. Där väntar Lyndon B. Johnson som följer med i flygplanet som för kroppen till den militära flygbasen Andrews i Maryland. Där överlämnas den till militären som genomför obduktionen. Den amerikanska krigsmakten har ingen som helst jurisdiktion i ett ärende som detta.

När man betraktar John F. Kennedys bana är det svårt att undvika att göra jämförelser med Donald Trump. Båda var outsiders i politiken. Båda kom från hårt arbetande familjer som slagit sig fram och tillhörde inte klaner som växt in i den djupa stat som under 1900-talet tar form i USA.

Båda ville att USA skulle hålla sig på hemmaplan, och om så behövdes isolera sig från världen och låta andra klara sina problem bäst de kunde.

Men visst finns det skillnader.

John F. Kennedy var en skicklig administratör och maktspelare, han byggde en egen administration och en hård inre kärna som utmanade den djupa staten.

Donald Trump klarade aldrig av detta. Det är därför han fortfarande är i livet.

Ännu en likhet mellan de två är värd att nämnas – men den märks inte i de etablerade beskrivningarna. Deras förmåga att tala direkt till människor och visa att man förstår människors behov och att man är beredd att leda dem och ta ansvar. De var båda framstående folktalare. Man får inte riktigt det intrycket när man ser nyhetsklipp av Trumps framträdanden eller ställs inför hans tweets. Men läser man hans valtal när han reste runt och mötte människor förstår man varför han möttes med sådan entusiasm. Men få bryr sig om att läsa talen.

På samma sätt har John F. Kennedy förvandlats till yta. En sexbesatt kvinnokarl som var beredd att lägra allt i klänning eller kjol som kom i hans väg. Ingen diskuterar hans texter, tal och essäer. Han var i verklig mening den siste självständigt tänkande amerikanske presidenten med intellektuell kapacitet som tagit plats i Vita Huset.

Kanske var det skäl nog att låta mörda honom, typ: ”Men vad i helvete. Han läser böcker! Ring grabbarna i Langley”.

I de dokument som nu släppts av president Biden finns kryptiska minnesanteckningar och noteringar om telefonsamtal med varningar som framförts om att KGB tänker mörda Kennedy. Där finns PM som sägs peka på kontakter mellan KGB och Oswald.

Att de släpps 58 år efter mordet och tillmäts något värde är i sig lite underligt. Kanske blir det lite mindre underligt om man betänker att Putin nu är Bidens och den amerikanska djupa statens stora fiende.