Ekman stämde sin tidigare arbetsgivare i ett tvistemål i tingsrätten, och i dag kom domen, meddelar Dagens Media. Arbetaren döms att betala henne 259 266 kronor i lön för sju månaders arbete. Hon får dessutom skadestånd på sammanlagt 145 000 kronor. Utöver det ska Arbetaren betala hennes rättegångskostnader.

Arbetarens ombud hävdade att Kajsa Ekman, trots ett kontrakt på ett års visstidsanställning, bara varit provanställd och därför kunnat sägas upp. Tingsrätten anser att Arbetaren motarbetade Ekman, och försvårade för henne att visa sina kompetenser och utföra sina arbetsuppgifter. ”Det har följaktligen inte förelegat saklig grund för uppsägning av Kajsa Ekman.”

Ekman har tidigare kritiserats för sitt engagemang i transfrågan, bland annat om män som identifierar sig som kvinnor.

Det blir fyra nykomlingar på listan över de fem bästa skvallren den här veckan. Ni får bland annat veta mer om hur en minister löser sina korsettproblem, och vad det finns för samband mellan Hermann Göring och en svensk livsnjutare som börjat bekymra sig för sin hälsa.

1:a Johan Pehrson

Många ögonbryn höjdes när det visade sig att arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson hade besökt Dramaten. Han är annars känd bland kollegor och vänner för att skryta med att han inte minns när han senast var på teatern, och att han är lite osäker på om han någonsin sett en teaterföreställning, om man inte räknar julspelen i småskolan.

Nu var inte orsaken till hans Dramaten-besök att han ville låta sig förtrollas av några timmars scenkonst. Johan ville följa med på en guidad visning för barn. Vägvisare in i teaterns magiska värld var två dragqueens; Tjorven och Lillan. Jag undrar i och för sig varför paret inte istället kallar sig Tjorven och Båtsman, det borde väl kunna locka fler barn, och det verkar ju vara syftet med den här sortens evenemang.

Efter tillställningen skulle det bli fotostund, och Christian Peterson från Exakt24 försökte ställa några försynta frågor till Tjorven och Lillan, men blev stoppad av Dramatenpersonal.

Johan Pehrson som var närvarande uttryckte sin upprördhet:

– Precis när föreställningen är avslutad så blir de påhoppade av en person med mobilkamera som håller på att filma på ett mycket obehagligt sätt. Ställer dem till svars om innehållet.

För oss som sett filmerna från händelsen framstår Johan som en mycket skör person. De enda som agerar bryskt är Dramatenpersonalen. Dessutom undrar vi väl alla hur man ”filmar på ett mycket obehagligt sätt”. Håller man kameran på ett speciellt sätt? Skriker man köns- och svärord samtidigt som man filmer? Christian framstår i videoklippen som den som är lugnast.

Den stora frågan är förstås vad Johan egentligen gjorde på tillställningen. Vi gissar på att han ville ha tips om hur man som man klär sig som kvinna. Johan har nämligen förstått att hans snabbt växande kalaskula inte kan döljas på något annat sätt än med hjälp av en hårt snörd korsett, och var hittar man experter på korsetter om inte bland dragqueens?

Det är faktiskt lite synd att Johan är så ointresserad av teater, han har genom åren visat prov på verklig skådespelartalang.

När Taiwan drabbades av en jordbävningskatastrof 1999 var Johan Pehrson och liberalerna pådrivande för svenska hjälpinsatser. Johan Pehrson var sedan länge en välkänd gäst hos Taiwans representationskontor i Stockholm.

Statens räddningsverk sände hjälp – och med i lasten på flygtransporterna fanns Johan. Exakt hur hans närvaro skulle bidra till att lindra skadorna efter katastrofen var väl inte riktigt klart för någon – att han inte var där för att gräva fram offer ur rasmassorna blev dock snart uppenbart. Johan var där i sin egenskap av minister – vilket var det sätt på vilket han framställdes i media på Taiwan.

Kanske inte konstigt eftersom Johan både i Sverige vid besöken på representationskontoret – och vid sina besök på Taiwan – gärna förklarade att det var tack vare honom Sverige skickade hjälp.

Johan verkade trivas i sin nya roll som minister utsedd av tidningar och tv på Taiwan, och gjorde inget för klargöra för öborna att han inte var medlem av den svenska regeringen. Kanske såg han det som en generalrepetition inför nästa val i Sverige, för många har vittnat om att Johan kände sig säker på att då få en riktig ministerpost – om det blev en borgerlig regering. Istället blev det på det viset att Johan de följande åren valde att spela en mer undanskymd roll i partiet och riksdagen. Möjligen bidrog ett antal fall av fortkörning till att han bestämde sig för att bida sin tid, och ligga lite lågt. Lätta på gaspedalen liksom.

Men nu har Johan nått sina drömmars mål, och fått en ministerportfölj. Arbetsmarknaden har han inte ägnat sig mycket åt, däremot får man väl anta att han ser sitt försvar av dragqueens rätt att läsa sagor för barn, som en kamp för integration.

2:a Edward Blom

Edward Blom får alltid rubriker för sitt sätt att leva, vilket väl mest verkat bestå i att sleva i sig mängder med mat – och hälla i sig drycker, gärna brända, destillerade och jästa sådana, som han själv deklarerat:

Jag äter feta rätter, dricker mycket sprit, är överviktig, röker cigarr och är glad. Jag blir en tryckventil i vårt hälsovurmande, kontrollerade samhälle”-

Men Edward har insett av den livsstilen kanske mer är en fråga om dödsstil, och har börjat fundera på om han inte ska lägga om sitt intag av kost, och se över vad han dricker.

Resultatet har han presenterat i intervjuer där han berättar att han snävat in sin alldeles egna form av kostcirkel. Till det tidigare införda förbudet mot kolhydrater och socker, har han tillfogat ett totalt stopp för ”brun sprit”.

Jag är lite rädd för att Edward nu bäddat för nya angrepp mot sin person. Nyss har han hatats för att han tillredde och åt svan. De som angriper honom den här gången kommer att ifrågasätta att han väljer bort just brun sprit. De kommer att säga att det inte kan bero på omsorg om hälsan, utan är en reflex av att han inte tycker om mörkhyade människor. Edward är rasist, kommer de att säga.

Det tror jag nu inte. Men jag kan inte se något rationellt skäl till Edwards stopp för drickande av brun sprit. Visst innehåller spritsorter som whisky och konjak mer kalorier än vodka (men inte mer än cirka tio kalorier per 100 gram). Och det finns vita spritsorter som också är väldig kaloririka som till exempel vit rom. Och jämför man en fyra gin och tonic med en fyra whisky inser man att det är vit sprit man ska hålla sig borta från, i alla fall i drinkar.

En möjlig försvarslinje för Edward skulle kunna vara att han vill visa sin motvilja mot brun politik genom att avstå från brun sprit – det var ju till exempel Hermann Göring som lade grunden till att Jägermeister gick från att vara en lokal tysk örtspäckad alkoholstark likör till att bli dagens globala succé.

Vi får se vad Edward framöver gör för att hålla sig kvar på min lista. Han kan knappast göra det genom att äta och dricka nya saker, eftersom nyhetsvärdet då inte finns – han har ju ätit och druckit i princip allt tillgängligt som en människas matsmältningsorgan klarar. Edward kommer därför säkert att gå åt andra hållet i sina försök att vara skvallervärdig, och återkomma med rapporter om vad han slutat äta och dricka.

3:a Christer Sandelin

Det är väl ett tag sedan Christer Sandelin toppade någon lista över mest spelade låtar. Så varför är han med på min lista? Det beror på att han i veckan blev häktad misstänkt för grovt narkotikabrott, eftersom det enligt åklagaren fanns risk för att Christer skulle undanröja bevis om han försattes på fri fot.

Christer börjar bli van vid kontakter med polis och åklagare. I november förra året dömdes han till 18 000 kronor i böter efter att ha skurit sönder ett bildäck för sin granne – det var ett bråk om ett poolbygge som eskalerade så mycket att Christer drog kniv.

Det är väl högst osäkert om Christer blir kvar på listan i fortsättningen, det beror på vad som uppdagas i förundersökningen.

4:a Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman håller sig kvar på listan av två skäl. I dagarna avslutades striden i Stockholms tingsrätt mellan henne och tidningen Arbetaren. Kajsa har stämt den syndikalistiska tidningen för att hon fick sparken, ganska omgående efter det att hon tillträtt tjänsten som vikarierande chefredaktör. Orsaken till avskedet var väl i grund och botten att ledningen och de anställda tyckte att Kajsa är transfob. Kajsa vill ha 350 000 kronor. Dom faller sjunde juni.

Nu kan man förstås fråga sig varför rättegången avgörs i tingsrätten och inte i arbetsdomstolen.

Det beror på att Kajsa inte är med i facket.

Man måste medge att Kajsa är mångsidig. Samtidigt som hon startar en strid med sin tidigare arbetsgivare, satsar hon på att själv bli arbetsgivare. Hon planerar att ge ut ett nytt nätmagasin som ska få namnet Parabol. Cirka två dussin skribenter har fått en inbjudan om att medverka i vad Kajsa vill ska bli  ”ett forum där vi kan diskutera tankar och ideologi på allvar.”

5:a Lena Andersson

Lena Andersson tar sig in på veckans lista i sista minuten genom en krönika i Svenska Dagbladet. Där angriper hon påståendena om att det finns barn som är hungriga i Sverige därför att deras föräldrar saknar pengar. Det som saknas är kunskap om hur man tillagar mat som mättar och dessutom är näringsriktig:

”Antingen är det amsagor som sprids eller så har vi att göra med föräldrars vanvård och oförmåga.”

Lena tog sig in inte bara på min lista utan också på twitter-toppen. Det är så många politiker, och tjänstemän i offentlig sektor och välgörenhetsorganisationer som har behov av att vi alla tror att det finns väldigt många barn som går hungriga därför att deras föräldrar saknar pengar.

Visst är paprikan fortfarande dyr, liksom tomaterna. Men det är väl knappast det som gör att en del föräldrar anser sig inte ha råd med mat till barnen.

Varje lördag kommer jag att utse de fem personer i Sverige om vilka det skrivits och skvallrats mest och intressantast under veckan. Ofta kommer hon att berätta det andra journalister inte riktigt vågar skriva. Att de inte gör det beror på att de vet att ryktena är osanna, men tycker det kan vara bra att i smyg sprida dem för att vålla skada. Eller så är ryktena sanna – men anses olämpliga att publicera.

Min lista blir alltså ett sätt att röka ut både ljugande journalister och makthavare.

När jag satte ihop min lista blev jag lite förvånad. Bara kvinnor? Men så blev det. Män i den svenska offentligheten i dag verkar vara sådana som blivit över i alla andra sammanhang, och som därför ägnar sig åt politik, kultur eller att vara statstjänstemän. De är lite orkeslösa på något sätt, så orkeslösa att de inte ens orkar med att dras in i skandaler av olika slag. Nästa vecka tror jag dock att några män tar sig in på listan – om de viskningar jag hört är riktiga.

1:a Ebba Busch

Kommentarerna på grund av Ebba Buschs frånvaro under partiledardebatten har fört tanken till de de ständigt skränande kajorna i Ebbas hemstad. Länge har rykten cirkulerat bland mina kollegor andra tidningsredaktioner: ”Ebba har drogproblem”, ”Tunga personer i KD ogillar att Ebba har förhållanden med kvinnor”.

Nu har den typen av rykten tagit fart på redaktionerna genom påståenden om att Ebba frånvaro i debatten skulle bero på att hon är på rehab – och inte på semester med barnen. Man behöver inte ens ha kontakter på tidningsredaktioner för att ta del av de ryktena. Den som frekventerar kaféer eller restauranger där journalister brukar hänga kan inte undgå att höra diskussioner om det här, eftersom diskussionerna är högljudda. Det höga tonfallet fyller två syften, den pratande journalisten kan för dem vid sitt eget bord, och för dem i resten av lokalen, visa att han eller hon minsann ”vet”, och samtidigt sprida snaskigheter om Ebba. Jag har aldrig riktigt fått grepp om varför journalister (speciellt kvinnliga) verkar så besatta av Ebba och hyser sådan motvilja mot henne. När det gäller retorik eller ståndpunkter är det inget som skiljer henne från andra borgerliga politiker – så jag gissar att det har att göra med andra saker än politik.

I vilket fall, efter partiledardebatten seglade Ebbas ersättare Jacob Forssmed upp som ett starkt namn som ny ledare för KD. Alla verkar gilla honom. Han anses ha en mer mjuk och varm framtoning. Han skulle aldrig vifta med en falukorv under en debatt, möjligen med en oblat och en nattvardskalk. Att han snabbt blivit populär beror på att han talar till vårt undermedvetna, och minnet av vår konfirmationspräst. Ebba däremot påminner mer om tjejen som på nätterna smet från konfirmationslägret och drog in till staden för att kolla om det hände något. Det som vi andra inte vågade göra (nåja, någon gång gjorde jag väl själv det). Möjligen är det här vi har förklaringen till journalisters skvallrande om Ebbas förhållande till droger och andra kvinnor – de är fortfarande avundsjuka för att de missade allt det roliga på konfirmationslägret.

Position på topplistan: Jag tippar att Ebba behåller positionen oavsett om hon avgår eller inte. Seger eller skandal – supersnackis blir det i vilket fall.

Frågan är om det blir Expressen eller AB som framöver går hårdast på historier om festande. Jag sätter en slant på att det blir Expressen, där det finns skribenter som hyser personligt agg mot Ebba. På AB håller man än så länge igen på det spåret. Lena Mellin har sett till att man är försiktig när det gäller sådana historier om Ebba eftersom hon vet att det kan leda till en vendetta som drabbar s-politiker.

https://twitter.com/kdriks/status/1656954748879216641

2:a Kajsa Ekis Ekman

Ebba har genom sitt uppträdande visat sig ha en förmåga att riva broar (genom Skyttedal- och Ingeröaffären, och genom valet av ny partisekreterare) och vänsterns motsvarighet till Ebba är Kajsa Ekis Ekman.

Men Kajsa river inte sina broar till den vänster hon tillhör, hon verkar sätta eld på broarna – och inger oss samtidigt en känsla av att hon står och sippar på ett glas vitt vin medan hon ser lågorna stiga mot skyn.

Det började med att hon sparkades som skribent från Dagens ETC, inte egentligen på grund av vad hon skrivit i tidningen utan på grund av vad hon skrivit i sociala media (att den ryska nyhetskanalen RT också innehöll användbar information – vilket väl är ganska självklart, det gör alla propagandakanaler). ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson sparkade Kajsa genom att hävda att hon (på något för alla oklart sätt) skapat bilden av att ETC stöder Ryssland mot Ukraina.

Men vad Andreas inte berättar i sina många och långa förklaringar är att han länge pressats av ETC:s läsare att sparka Kajsa på grund av hennes hållning i transfrågan. Hon har inte anpassat sig till den dominerande vänsterlinjen om att det finns hur många kön som helst och att man kan välja från en bred palett av könstillhörigheter. Kajsa menar att det biologiska är bestämmande. Du är det du föds till.

Givetvis hamnade fegisen Andreas i Kajsas svarta bok.

Och sedan följde den där debatten på Publicistklubben där Robert Aschberg anställde husförhör med Kajsa, och låtsades inte förstå vad hon menade när hon hävdade att svenska medier var ofria.

Där åkte Aschberg och Publicistklubben in i Kajsas svarta bok.

När Kajsa så fick ett vikariat som den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör reste sig redaktionen och styrelsen mangrant (fast det kanske inte är korrekt att säga mangrant i det här fallet?) mot vd:ns tillsättning – återigen var det Kajsas inställning i transfrågan som var det avgörande problemet – men den här gången sades det öppet.

Kajsa fick gå efter en uppgörelse. Vi kan utgå från att hennes svarta bok fylldes på med några nya namn.

Alla andra vänsterskribenter som fått lika mycket pisk av sina egna skulle ha krupit till korset och börjat skriva artiklar av typen: "det kan när som helst kan bli en fascistisk statskupp i Sverige", eller "män kan visst kan få mens". Efter ett tag skulle hon ha blivit tagen till nåder.

Men vad gör Kajsa? Häller bensin på en bro till, tänder en cigg och sprätter i väg den mot bron. Burn, baby, burn.

Det gör hon genom att försvara Dumpen i en artikel på AB:s kultursida.

Dumpen är som ni alla vet en sajt som jagar, lurar och avslöjar pedofiler – och hänger ut dem genom att visa videos där man ser vilka pedofilerna är.

ETC har länge bedrivit en hatkampanj mot Dumpen, som man menar inte ägnar sig åt journalistik på ett korrekt sätt eftersom man inte månar om pedofilernas integritet.

Publicistklubben ordnade i dagarna en debatt där man försökte ställa Dumpens grundare Patrik Sjöberg och Sara Nilsson inför rätta. Gick inte så bra, och det misslyckandet har man jämrat sig över på de flesta kultursidor.

https://twitter.com/lilivanilli/status/1656222709381046272

I sitt försvar av Dumpen skriver Kajsa:

”Själv ser jag något helt annat när jag ser Dumpens videor. Jag ser en mängd svenska män som är på väg att förgripa sig på barn. Som har dykt upp vid en skogsdunge, en tågstation eller en parkering med en påse sprit och tabletter. Som inte sällan arbetar som ungdomsledare eller i skolan. Jag ser ett stort, allvarligt och underrapporterat samhällsproblem.

Men det är inte övergreppen på barn, eller förövarnas uthängning av dem, som är i fokus för debatten om Dumpen. I stället tycks sympatierna underligt nog ligga hos förövarna och deras fruar. Det hävdas att de anhöriga drabbas, trots att det ofta kan vara tvärtom: att få veta att ens sambo uppsöker barn i sexuellt syfte kan vara det som får en mamma att agera och skydda sina egna barn. ”

Position på topplistan: Det finns några broar kvar att bränna. Vi kan därför utgå från att Kajsa kommer att hålla sig på fem-i-topp-listan ett bra tag till.

3:a Magdalena Andersson

Sveriges förra statsminister Magda har twittertrendat de senaste dagarna. Det som diskuteras är att hon börjat kallas ”Arga Andersson”.

S-twittrare och ledarskribenter har kallat det oförskämt, nedsättande och ondskefullt.

När så behövs kan Morgans och Annikas fotsoldater visa sig ha hud så tunn att den verkar gjord av kinesiskt rispapper.

https://twitter.com/susannasilfver/status/1656941544417513476

Själv är jag mest förvånad eftersom jag vet att man i de övre skikten av S-byråkratin sedan ett bra tag sinsemellan kallat Magda för ”Arya Andersson”. Den benämningen kommer sig av att de andra S-potentaterna tycker att Magda påminner om Arya Stark i Game of Thrones; en person som är beredd att förställa sig, ljuga och mörda bara hennes klan återfår den makt de förlorat.

Antagligen har internbeteckningen läckt ut till motståndarlägret, uppfattats som Arga Andersson och börjat användas i sociala media. Vore kanske mer slagkraftigt om de använt s-topparnas egen interna – och korrekta – benämning på Magda.

Position på topplistan: Magdas roll som oppositionsledare gör att hon ofta kommer att återfinnas på den här listan, utan att behöva göra så mycket själv. Kanske ska vi dessutom vara tacksamma för de gånger hon är på listan utan att egentligen ha gjort något.

4:a Sanna Marin

Finlands avgående statsminister Sanna Marin, som förde sitt land in i Nato-hamnen, meddelade att hon nu själv seglar ut ur den äktenskapliga hamnen.

De finska socialdemokraterna gick framåt under Sanna i årets val, men hennes koalitionspartier gick bakåt, och Sanna förlorade makten – och nu också maken. Även om hon behöll väljarnas förtroende verkar hon ha tappat i förtroende hos maken Markus Räikkönen. Inte på grund av hennes frånvaro i hemmet genom ständiga resor till Bryssel, Kiev, Paris, London och Washington. Det som var problemet var nog mer det som hände när hon var hemma.

Alla de där festerna där det förekom droger och sprit – och så Sannas dansgolvshångel.

https://twitter.com/bythesfbay/status/1656332755242983425

Position på topplistan: Sannas position på listan bör betraktas som högst tillfällig. Nu räcker det inte om hon festar loss för att bli en nyhet, hon har ingen position längre när hon lämnar statsministerposten. En lösning kan bli att hon satsar på realityserier och dokusåpor – men då går hon in i B-kändisläge, och då är det svårt att hålla sig kvar på den här listan.

Ska jag ge ett råd till Sanna är det att hon bildar par med en lämplig person som gillar att slå runt och som har bra politiska kontakter. Sanna är mycket uppskattad bland demokraterna i USA, kanske skulle Hunter Biden vara en lämplig partner?

5:a Cecilia Malmström

Den tidigare EU-kommissionären lämnar nu Liberalerna. Hon säger att hon inte längre uthärdar att partiet skrivit på Tidö-avtalet.

Men förklaringen är inte sann. I Cecilias fall är det inte fråga om ideologi, politik eller etik. Det är en fråga om karriärplanering. Vill hon landa nya topposter i internationella organisationer kan hon inte tillhöra ett parti som har utvecklat ett samarbete med SD. Bara att kapa banden – och det kommer att ses som meriterande.

https://twitter.com/CarlMelin/status/1656721402022461443

Cecilia vill ju vidare här i världen, hon tänker inte nöja sig med nästan tio år som EU-kommissionär, och hon har siktet inställt på de riktiga toppjobben i världen. 2020 kandiderade hon som ordförande för OECD, och fick nästan jobbet. När det är dags nästa gång tänker hon ha en perfekt CV. Meriterna från tiden som kommissionär visar att hon är beredd att kämpa hårt för helt öppna gränser, så att både varor, tjänster och migranter kan röra sig fritt. Avhopp från det egna partiet för att det inte är tillräckligt ”liberalt” visar på spetskompetens för den som vill bli global toppbyråkrat.

Position på topplistan: Cecilia lär inte bli långvarig på listan, inget i hennes framtida karriär kommer att göra att hon blir omtalad – även om vi alla kommer att få lida av hennes fortsatta framfart.

https://twitter.com/Suntoucher4/status/1656710575982886943

Kajsa Ekman blev ny chefredaktör på anrika tidningen Arbetaren. Trodde hon. Anställningen skedde enligt tidningen på fel sätt, och Ekman fick sparken av styrelsen. Vd Thomas Carlsson som anställt Ekman blev också sparkad. Ekman har blivit anklagad för transfobiska och Putinvänliga uttalanden. Vissa i personalen kände starkt obehag. En transperson i redaktionen förklarade:

– Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Ekman är nu arbetsbefriad med lön, en juridisk process är inledd.

En anledning till anställningen av Ekman var att hon kan klass- och arbetsmarknadsfrågor. Det låter som en rimlig motivering, givet tidningen syndikalistiska historia. Men så enkelt är det inte längre. Låt oss börja från början.

Arbetaren ägs av fackföreningen Sveriges arbetares centralorganisation, SAC. SAC grundades 1910 och har även medlemstidningen Syndikalisten. SAC bildades i svallvågorna av generalstrejken 1909 av personer som ville se en annan stridstaktik än LO. Till skillnad från reformvänliga socialister som Socialdemokraterna, ser man fackföreningen som grunden för arbetarnas intressen.

Grunden för syndikalismen är den dubbla uppgiften, där man dels samlar arbetare på arbetsplatserna, oavsett yrke, i fackföreningar. Dessa ligger sedan till grund för en ”framtida förvaltning” av produktionen som helhet. Slutmålet är att avskaffa kapitalismen, något som ideologiskt skiljer SAC från LO.

SAC hade strax under 3 000 medlemmar 2022, organiserade i Lokala Samorganisationer. Det kan jämföras med LO:s runt 1,4 miljoner medlemmar.

Enligt tradition vill man förlita sig på arbetarklassens egen styrka, och inte på staten, något man dock grundligt frångått med Arbetaren. Den uppbär nämligen presstöd sedan 51 år.

Presstöd vägen till frihet?

Arbetaren startades 1922 och ges sedan 2016 ut två dagar i veckan som webbtidning och som månadsmagasin i pappersformat. Omställningen från papperstidning och annonsintäkter till primärt prenumerationer och presstöd har dock inte varit enkel.

Trots det har det aldrig varit någon riktig debatt om att man nu ska förlita sig på pengar från staten. 2006 publicerade man en ledarartikel där man nästan förbehållslöst tog ställning för bidragsformen. Man påstod att presstöd bidrog till pressens mångfald, då många tidningar annars inte hade kunnat ges ut.

”Utan presstöd skulle det till exempel inte finnas minst nio vänsterveckotidningar i Sverige, till mångfaldens förfång.”

Att man är beroende av statliga bidrag för sin existens är tydligt. 2011 var det nära att man inte fick presstöd, då Presstödsnämnden inte ansåg Arbetaren vara en ”allmän nyhetstidning”. Det skedde då en utredning om tidningen som året innan ökat fokus på den fackliga verksamheten. Man hade under åren 2009 till 2011 också systerpublikationen Arbetaren Zenit, som var specialinriktad på fackfrågor.

Samtliga anställda på Arbetaren och Arbetaren Zenit varslades. Men, Presstödsnämnden beslutade sig ändå för att man har rätt till presstöd. Faran var över.

I mars 2018 granskade tidningen Samnytt Arbetarens presstöd, och påstod att vissa prenumerationer kunde vara falska. Man menade också att hela 70 procent av tidningens budget utgjordes av presstödet. Vid tiden för detta hade tidningen sju anställda.

I granskningen menade man att tidningen i sin årsredovisning hade mindre intäkter än man borde haft för de prenumerationer man uppgett. Kort sagt, att man friserat siffrorna i ansökan till Presstödsnämnden, där kravet var minst 1 500 betalande prenumeranter.

Granskningen ledde inte till något, Arbetaren fick sitt presstöd. Chefredaktör Toivo Jokkala skrev om anklagelserna, ett ”fullständigt felaktigt ekonomiskt antagande.” Man pekade på att prenumeranter kan tillkomma och hoppa av under året, rabattkampanjer påverkar tidningens omsättning. Där säger han också att tidningen knappt får in några pengar alls på annonser.

Men något mycket viktigt blev ändå uppdagat. Nämligen hur fundamentalt presstödet är för tidningens existens.

Förankrade i staten sedan 1971

Totalt har Arbetaren fått 141,7 miljoner i driftstöd, innovations- och utvecklingsstöd samt redaktionsstöd sedan 1971. Summan är justerad för inflation. Dessutom fick den kortlivade systertidningen Arbetaren Zenit 6 119 000 kronor i driftstöd under tre år. I snitt har man fått 2,7 miljoner i driftstöd varje år, i över fem decennier.

Tidningens omsättning i miljoner kronor kan jämföras med storleken på totalt presstöd (inom parentes).

• 2020    4,2 (3,1)
• 2019    3,9 (2,9)
• 2018    3,9 (2,9)
• 2017     4,3 (2,9)
• 2016     3,1 (2,2)

Precis som 2018 hade man 2019 och 2020 sju personer anställda. I år har man också sju anställda, samt tre vikarier. Presstödet kan inte noga underskattas, utan det hade man tvingats hitta en helt ny affärsmodell för att överleva. De senaste åren har det legat på närmare 70 procent av omsättningen.

Upplagan 2021 var upplagan 2 200, vilket kan jämföras med rekordåret 1941, 29 600. Fram till 1970-talet låg man också betydligt högre med 6000 till 7000. 2020 var den 2 000 (prenumeranter), vilket ger 2100 kronor i statligt stöd per prenumerant.

Men man har under åren till synes alltid varit nöjda med det statliga stödet. Något försök att leva upp till sina ursprungsideal verkar inte skett. Kanske är det för att man konstant fyller på med nya ideal, som ligger precis rätt i tiden. Och vars förespråkare saknar koppling till den traditionella arbetarklassen.

En rörelse i konstant förändring

Åter till fallet Kajsa Ekman. En anledning till att man kan säga upp henne är att Arbetaren är en tidning som vilar på idéer av en politisk natur. Ett undantag i lagen kan då åberopas.

Även om det återstår att se vad den juridiska processen leder fram till kan man dra slutsatsen att någon med Ekmans profil sannolikt inte hade mötts av samma motstånd för säg 10 till 20 år sedan. Då hennes idéer låg betydligt mer i linje med vad vänstern generellt stod för.

Arbetaren har tidigare genomgått en stor ideologisk omdaningsprocess.

1999 till 2004 var Anna-Klara Bratt chefredaktör. Den första kvinnan på posten, med en tydlig feministisk agenda. Man kan säga att hon stöpte om tidningen i den tidens värderingar som kom att prägla vänsterrörelsen. Kvinnofrågor, genus och jämlikhet tog plats och trängde ned befintliga klassiska socialistiska frågor i hierarkin.

Några år efter hon lämnat Arbetaren var hon med och startade nättidningen Feministiskt Perspektiv. Tidningen höll ut till 2021 men omformades till Fempers Nyheter. Anledningen var att man ”trampat vatten på lägsta nivån av presstöd”. Alltså, för att maximera presstödet var man tvungen att gå över till en mer renodlad nyhetssajt. Och det är här vi ser ett mönster.

Den progressiva vänsterrörelsen lever i symbios med statliga bidrag. Dåliga idéer utsätts inte för riktig konkurrens på en fri marknad. Där hade inte aktivister med en agenda väsensskild från den ursprungliga syndikalismen fått fäste lika lätt.

I nutid är det HBTQI-rörelsen som bestämmer vem som får jobb, vem som får vara med i värmen eller sitta ute i kylan. Mika Kastner, marknadsförare på tidningen, säger i en intervju i Flamman:

Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Att felköna någon är ett begrepp som bara för tio år sedan hade varit obegripligt, men som idag ses som ett hatbrott. Men, förmodligen begick man ändå kardinalmisstaget redan 1971, när man för första gången övergav sin frihet för att bli en del av staten.

Det är alltså inte så att Arbetaren på pappret slutat vara en syndikalistisk tidning. Eller att Kajsa Ekman slutade vara syndikalist på det sättet hon formades in i rörelsen. Men i praktiken är det nu en helt ny era, där både gamla idéer och personer konstant byts ut mot nya, mer radikala. Allt betalat av skattebetalarna, via statliga bidrag.

Det har gått ett år sedan Anders Öfvergård fick sparken från TV4. Köra golfbil rattfull på en personalfest och bråka med en kvinnlig kollega som försökte stoppa honom verkade bli för mycket för kanalen. Men många jag talat med säger att det från TV4:s sida mest var en fråga om oro för att fler saker skulle komma upp efter den uppmärksammade händelsen, inte bara fråga om olämpligt beteende mot kvinnor utan också frågan om en lite väl nära relation. Kanalledningen ville inte att tittare och reklamköpare skulle ställa frågan: ”Men varför agerade ni inte långt tidigare?”

TV4 ville inte hamna i samma sits som man gjorde med Martin Timell. 2017 bröt kanalen med Timell efter det att denne anklagats för sexuella trakasserier. Hans program Äntligen hemma plockades bort ur tablån – och historierna började spridas om andra sexuella trakasserier Timell ägnat sig åt. Han frikändes dock i rätten – där han stod åtalad för våldtäkt. Timell stämde TV4 för utebliven ersättning och fick 8,9 miljoner kronor. Men under den tid det hela pågick ställdes TV4:s ledning alltså många gånger inför frågan: ”Varför gjorde ni inget långt tidigare?”

Den sitsen sätter man sig förstås inte gärna i en gång till. Det fick räcka med Timell, och så Paolo Roberto som fick gå efter ett horbesök.

Nu kan man förstås ställa sig frågan – varför är det just programledare i Robinson och hemfixarprogram som har problem med att umgås med kvinnor – och medarbetare?  Timell var programledare för Äntligen hemma och Öfvergård fick sitt genombrott som Arga Snickaren i kanal 5 – varifrån han värvades till fyran.

Men nu är Öfvergård snart tillbaka i rutan – han har lyckats få ett kontrakt med Kanal 5, tillbaka till fadershuset. Och flera källor uppger att programmet Arga snickaren ska återuppstå. Men flera källor har också förklarat att det redan muttras kritiskt om detta. Det skulle nämligen kunna innebära att ett radarpar återuppstår – och det skulle bestå av Öfvergård som snickaren och Helena Sandberg som inredningsexperten. Nej, det är inte så att de var kända för att bråka under inspelningarna, problemet var snarare tvärtom, säger de som viskat i Josefins öra. Medarbetare i produktionerna har inte vetat ifall de har med ett kärlekspar att göra – och sådant kan ju bli lite känsligt på en arbetsplats. Vem kan man anförtro sig åt, vågar man kritisera den ena parten eller inte?

Men vi får väl anta att allt är lugnt på den fronten. Öfvergård har i intervjuer berättat att familjen där hemma välsignat att han satsar på att bli programledare i tv igen – och han har dessutom gått i terapi. Kanske kommer programmet få heta Zen-Snickaren när det återuppstår? Anders och Helena smyger försynt och långsamt mysande runt bland brädor, gardintyger, och verktygslådor. Ingen höjer rösten.

Men innan det kan bli dags för det ska Öfvergård tävla i Filips och Fredriks Alla mot alla. Han tävlar i lag med Sanna Lundell – det bör fungera även om Anders glömmer terapin och blir den gamle Anders; Sannas favoritämne är besvärliga män samt otrohet och hur man hanterar sådana problem; och hon lever ihop med Mikael Persbrant och Ulf Lundell är hennes pappa. Hon har väl därför fått så mycket skinn på näsan att det räcker för att tillverka en Vuittonväska, en av de större modellerna.

Och på tal om att göra comeback och Vuittonväskor – Kajsa Ekis Ekman är tillbaka. Nyss fick hon sparken från Johan Ehrenbergs skattefinansierade tidning ETC, för att chefredaktören tyckte hon var för Putinvänlig. När hon deltog i en utfrågning om detta på Publicistklubben bröt hon ihop och började gråta.

Men hon är en hård böna, och reste sig snabbt. Nu har hon blivit chefredaktör, och ska leda redaktionen på den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Men det har blivit bråk redan innan hon hunnit börja. Styrelsen och redaktionen var motståndare till att hon fick jobbet – men vd Thomas Carlsson valde ändå att anställa henne.

Protesterna beror nog mest på att Ekis Ekman var kontroversiell i vänsterkretsar även innan hon tvingades bort från ETC. Hon har anklagats för transfobi eftersom hon menar att det är biologin som bestämmer vilket kön man har, det avgörs inte av vilket humör man är på för dagen.

En av de anställa som protesterar är transpersonen Mika Kastner, som till tidningen Flamman säger:

– Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Hittills har två personer i redaktionen sagt upp sig, och tre har hotats med avsked om de fortsätter gnöla.

I begynnelsen var Arbetaren en tidning som syndikalister prenumererade på, det var alltså arbetare som ville vara med i en fackförening, men inte hade mycket till övers för socialdemokraternas LO. Syndikalisterna hade en stark ställning bland skogs-, hamn- och lantarbetare. Numera består läsarna mest av människor som intresserar sig för hbtq-frågor och klimatet.

Thomas Carlsson har förklarat att han anställde Ekis Ekman eftersom hon är bra på ”klass- och arbetsmarknadsfrågor”. Han kanske drömmer sig tillbaka till en tid då tidningens anställda mer bekymrade sig över om arbetare var felavlönade än om de själva blev ”felkönade”.

Blodigeln har tre käkar med tänder som den använder för att såga sig igenom din hud. Sedan sprutar den in en vätska i ditt kött som gör att blodet inte koagulerar. Och så börjar den suga. När den är klar behöver den inte äta på nio månader.

Denna varelse räknas till ringmaskarna, och tillhör klassen gördelmaskar. Den är hermafrodit, kom till Sverige under medeltiden och kom alltmer att användas inom läkekonsten. Man fick för sig att om den fick suga blodet ur människor skulle det som gjorde dem sjuka liksom följa med.

I Sverige användes årligen under 1800-talet cirka 800 000 blodiglar i försöken att bota människor.

Inte för att jag är talmystiker, men det är något med det där talet 800 000 som får mig att tänka på nutida svensk vänster. I valet 2018 fick Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans 804 353 röster.

Här har vi ju också att göra med statligt finansierade rörelser (precis som de andra partierna), och eftersom de lever på dina skattepengar, som du slitit ihop bör de nog betecknas som blodsugare. Vänstern förklarar också alltid att det är just de som kan bota den sjuka samhällskroppen.

En blodigels stora skräck är att bli bortlyft från den kropp den livnär sig på. Det är i det perspektivet vi ska förstå den senaste uppståndelsen i vänstern.

Dagens ETC har sparkat Kajsa Ekis Ekman som kolumnist, hon har skrivit för tidningen i mer än tio år – och chefredaktören Andreas Gustavsson (som alltid påmint mig om Stig Järrel i Hets) gör sig av med henne inte för att hon skriver sämre numera – utan för att hon skriver fel.

Ekman skrev i sin senaste och tydligen sista kolumn för tidningen att den ukrainska tidningen Kiyv Independent har kopplingar till rörelser som hon betecknade som nazistiska, och på ett inlägg i sociala media skrev hon att den ryska kanalen RT inte var en renodlad propagandakanal för Putin.

Då blev det foten från ETC.

För om nutida svensk vänster – och ETC – ska kunna fortsätta suga och få näring av staten så får den inte säga sådant som inte får sägas, den får inte ens resonera fritt och prövande kring vad som händer i Sverige och världen.

Då åker man ut.

Därför måste en sådan som Andreas Gustavsson göra sig av med Kajsa Ekis Ekman. Statsbidragen till koncernens tidningar är i fara.

Men Gustavsson måste också ta hänsyn till sina prenumeranter. ETC må beteckna sig som vänster, men det är inte människor som lönearbetar i industri, vård och handel som prenumererar och som köper in sig i ETC-koncernens gröna bostadsprojekt eller inhandlar solceller, el eller växtnäring från denna basar. De som lättar på plånboken och är ETC-kunder är välbeställd medelklass – den grupp som lättast anpassar sig till vad Dagens Nyheter och Sveriges Television anser är den korrekta politiska linjen. De kunderna vill inte förknippas med en verksamhet som på något sätt försöker förstå vad som händer i världen – eller i Ukraina. En verksamhet som ifrågasätter att det som Peter Wolodarski säger alltid är den uppenbarade sanningen.

Det här är nu inget nytt fenomen i svensk vänster. 2003 sparkades Björn Eklund som redaktionschef för Ordfront Magasin. Försyndelsen? Han hade låtit publicera en intervju med Balkan-experten Diane Johnstone. I den ifrågasattes uppfattningen att Serbien var den stora skurken som orsakat de jugoslaviska inbördeskrigen under 1990-talet. En resonerande intervju som borde varit en självklar del i det offentliga samtalet.

Men eftersom Dagens Nyheter gick till frontalangrepp mot intervjun, blev Ordfronts ledning knäsvag och Eklund fick gå. Man var rädda för att prenumeranterna skulle fly efter det att tidningen av DN:s skribenter stämplats som folkmordsförnekare.

Det offentliga samtalet blev lite dummare.

Och allt dummare blir det – och svensk vänster bidrar tyvärr till det.

Själv deltog jag under hösten 1999 i ett antal arbetsmöten med Johan Ehrenberg –  grundare och ägare av ETC. Vi samlade de flesta publicistiska projekt som fanns inom vänstern för att försöka bygga en gemensam internetportal.

Strax innan ett avgörande möte drog mig Ehrenberg åt sidan. Samma morgon hade Metro publicerat en kolumn där jag förklarade att Pride-tågen var skadliga för de homosexuellas och lesbiskas sak. Ehrenberg var bekymrad:

– På morgonfikat var de på redaktionen förbannade på dig för det här du skrev. Du kan väl försöka snacka med dem.

Det jag hävdat i kolumnen var en fullt rimlig ståndpunkt. Den var inte ett angrepp på homosexuella och lesbiska (alla de andra grupperna fanns inte riktigt på den tiden) – utan ett angrepp på allmän dekadens och på att vänstern gett upp sin syn på moral och privatliv.

Så jag fann tanken på att försöka gulla med ETC:s redaktion som lite märklig. Och uppenbart var att en generad Ehrenberg tyckte det också. Men han hade ju sina prenumeranter att måna om, liksom sitt förtroendekapital hos den radikala medelklassen.

Portalprojektet gick åt helvete – men av andra orsaker.

I det sammanhanget kan det vara värt att nämna att Ekman också suttit trångt till innan Ukraina-bråket – och det berodde på hennes inställning i transfrågor. Icke-möjliga att diskutera i den radikala medelklassen.

Om hur jag själv ser på Kajsa Ekis Ekmans text om Ukraina? Det är skäligen ointressant i sammanhanget. Det är inte det som är frågan.

När det gäller min egen syn på kriget i Ukraina har jag börjat utveckla den i en serie artiklar som går som helgläsning i Morgonposten. Den första handlade om hur man genom historien sett på landet, den andra om vilken grupp som genom seklerna mördat flest människor i Ukraina.