Har ni rimmat julskinkan, bakat pepparkakshuset, handlat alla julklappar och fyllt spellistan med julsånger? Hur ni än förberett er för julen, hoppas jag att ni gjort det med njutning och ro.

Själv är jag hyfsat duktig på att inte stressa upp mig, men som den familjepleaser jag är övertänker jag ibland. Är barnen verkligen tillräckligt marinerade med julstämning? Tindrar det tillräckligt i ögonen när de tittar på julgranen? Registrerar deras sinnen doften av hyacinter och nejlikeapelsiner? Ibland kommer jag på mig själv med att trycka upp jul i näsan på dem. Känner du pepparkaksdoften? Det doftar jul, mitt barn, känner du? JUUL!!

Jag är glad att min hysteri stannar här. Att flänga runt och stresshandla julklappar, rulla köttbullar till midnatt och fara runt till släkt och vänner med trötta barn i jultrafiken är inte alls min grej. Jul- och nyår är en av de mest olycksdrabbade trafikhelgerna, och jag är tacksam över att vår familj byggt upp väldigt kravlösa familjetraditioner. Är det halkigt är det skönt att kunna ställa bilen utan att farbrödrar och mostrar sätter grynkorven i halsen. Men för alla är det inte så. Förväntningar, traditionsplikt och längtan efter umgänge, gör att man överväger nyttan framför risken. Då finns det mycket man kan göra för att påverka sin julfärd, och att göra den så säker som möjligt.

För knappt tio år sedan fick jag uppleva jultrafik när det var som värst. Jag körde rallytaxi i Stockholm, mitt under julrushen. Begreppet ”rallytaxi” myntades tillsammans med en PR-byrå jag jobbade med då. Jag arbetade hårt för att få ihop min budget till rallycross-VM, och inte en enda marknadschef hade tid att träffa mig under denna tiden på året. Företagens budgetar skulle fastställas, mailkorgen skulle betas av, samtidigt som det skulle handlas julskinka och julklappar till familjen. Och själv var jag minst lika stressad, fast av andra orsaker. Jag låg ett par miljoner back i min tävlingsbudget – och jag var tvungen att säkra fler sponsorer för att göra min VM-satsning möjlig.

Då kom idén om kampanjen ”Ramonas rallytaxi”. Ostigt så det svider, men det blev fantastiskt lyckat. Vi pangade på med helsidesannonser i kvällstidningarna, där jag erbjöd alla Stockholms stressade marknadschefer och VD:ar skjuts i julrushen. Skjuts mellan möten, eller mitt i julhandeln, det spelade ingen roll. Syftet var att få tid med dessa beslutsfattare, och med gentjänsten att bespara dem tid. Mailkorgen blev full med förfrågningar från företagare och chefer som ville bli skjutsade av en rallyförare. Som grädden på moset lyckades jag knyta värdefulla kontakter och till slut komma till VM.

Jag minns hur jag åkte runt i innerstadstrafiken med kaninpuls och hökblick. Bilar fullastade med granar och paket, förare med uppspärrade ögon och händer på tutorna. För en lantis som jag blev det en intensiv upplevelse. Hänsynslöst roffade de åt sig av trånga luckor och möjligheter. De for zickzack mellan filerna i snömodd och halka. I backspegeln såg jag dessutom alltid någon som låg åt h-vete för nära. Ni som är lika årsrika som jag, minns nog programmet ”Rattmuff” i Nöjesmassakern, och budskapet att ”kramas i trafiken”. Många verkar dock tolka det bokstavligt. Bilister som gnuggar sina stötfångare mot framförvarande bil. Trots ihärdiga bromsljusdemonstrationer verkar de inte fatta. Låt bli min röv! De beter sig som jobbiga hundar, som förföljer dig och vill lukta dig i arslet.

Trafikanter fyllda med krav, stress och förväntningar inför julhelgen. Man ska fram till varje pris, klapparna ska handlas och julen ska bli perfekt. Kanske är det inte så förvånande att de flesta trafikolyckorna sker dagen innan jul? Ekvationen arbete och familj är svår att få ihop, samtidigt som man drömmer om den idylliska julen som alla andra verkar ha på Instagram. Man får tunnelseende och glömmer av att man trots allt sitter ganska oskyddad i sin plåtmaskin. Speciellt när det är halt, och man kanske inte ens har dubbdäck. Bilen är fullastad men julkappar och packning, som vid en krock kan väga flera ton.

Stress blockerar din hjärna, så ta ett par djupa andetag. Påminn dig om vad som är viktigt, och prioritera rätt. Istället för att pressa fram de sista julklappsrimmen, preppa bilen istället. Se främst till att du har bra däck, och att alla vätskor är påfyllda. Reflexvästar är bra att ha i bilen, och gärna snöskyfflar beroende på väder. Lite extra varma kläder i norr. Laddade surfplattor och telefoner, kanske med lite nya roliga filmer/spel så att barnen håller sig nöjda. Se också till att säkra lasten ordentligt. En julklapp i huvudet, eller en lös chiuaua, är ett onödigt sätt att få skallskador på.

Tresekunders-regeln

När bilen är preppad, är det allra viktigaste att komma iväg utan stress. Försök åk i god tid. En lugn och fokuserad förare som inte har bråttom, och som anpassar fart efter väglag, är den bästa föraren. Upphinnandeolyckor är en väldigt stor del av olyckorna under jul och nyår, så tänk på att hålla gott om avstånd till framförvarande bil. Tre-sekundersregeln är ett bra riktmärke, räkna så att du har cirka tre sekunders avstånd till framförvarande bil. Då finns marginal till både reaktionstid, samt variation i bromssträckor.

Spricker planeringen; sänk ambitionsnivån. Låt det ta den tid det tar. Julmaten kan värmas när ni kommer fram, och tomten hinner säkert vänta. Ingen får en perfekt jul ändå, inte ens de på Instagram. Bakom de mest putsade ytor gömmer sig ofta det största kaoset. Därför är det helt okej med skit i hörnen, spruckna scheman och bortglömda julblommor till farmor. Slappna av, för att hjärnan skapar sällan minnen under stress. Och det är väl ändå det som är grejen med julen? Närvaro, lugn och glädje. Och fina minnen.

God jul allihop, och kör försiktigt!

Vad är exempelvis riksdagens högtidliga öppnande om inte ett årligt gyckel ämnat att förgylla den politiska gyttja alla vet gömmer sig bakom de solkiga kulisserna? Och julen medför i alla fall tindrande barnaögon, tid för vuxna att fröjdas över god mat och dekorationer som skänker ljus i vintermörkret. Vilket förklarar varför julen är så signifikant för skandinaver jämfört med soldränkta sydlänningar.

Hursomhelst.

En förunderlig sak är varför Charles Dickens En julsaga inte ingår i svensk jultradition. Denna handlar om Ebenezer Scrooge, en rik snålgubbe i det viktorianska London vars favorituttryck om julen är ”Humbug!” då han anser att den bara kostar pengar. På julafton skickar han därför hem sin sekreterare med en hälsning om att han inte kommer få någon lönehöjning.

Samma kväll bli dock Scrooge hemsökt av vålnaden av en före detta, än gamigare affärskollega som tvingas vandra på jorden som en osalig ande nedtyngd av överfulla kassaskrin som inte ger honom glädje i efterlivet. Och han låter meddela att samma öde väntar Scrooge om han inte genast bättrar sig. Samma natt får Scrooge också besök av tre spöken. Det första kallar sig Gångna Julars Ande och minner honom om hur lycklig han var när han var ung innan han blev girigbuk. Den Nuvarande Julens Ande visar sedan se hur eländig julen är för hans sekreterare och dennes skröplige son Lille Tim. Kommande Julars Ande avslöjar slutligen inte bara att Lille Tim kommer dö det kommande året utan att Scrooge efter sin egen död inte kommer att sörjas av någon. Detta får honom att förstå att han hans liv är meningslöst och när han vaknar på juldagsmorgonen är han en förändrad man som ger generöst till välgörenhet, dubblar sekreterarens lön och sedan firar jul med försakade släktingar.

Dickens En julsaga innehåller alltså nästan allt det moderna julfirandet anses handla om. Vilket inte är så konstigt, för den fick ett stort inflytande. Firandet av Jesu födelse i England hade fram till 1800-tal av olika skäl varit på tillbakagång men börjat återupplivas. Bland annat hade det blivit populärt att sjunga julsånger, skicka julkort och självaste drottning Victoria bidrog till att sprida traditioner som att klä julgranar. Till detta skall läggas att tidens ofta miserabla levnadsförhållanden gjorde behovet av välgörenhet stort och att Dickens saga bara blev en många berättelser som gjorde välgörenhet till ett centralt tema för julen. Den första upplagan, som publicerades strax innan jul 1843, sålde slut på några dagar, och har sedan dess alltid funnits i tryck och utgör ett naturligt inslag i bland annat Storbritannien, Kanada och USA:s julfirande.

Men, Dickens saga har inte blivit en del av det svenska julfirandet. Vilket tarvar en förklaring. För filmatiseringar med excellenta skådespelare som George C. Scott och Patrick Stewart fattas inte. Vad jag kan minnas såg jag den under mina dryga 40 år i Sverige dock bara en gång på TV. Ointresset kan inte bero på att sagan är utländsk, för svenskt julfirande av idag består till stora delar av utländska påfund som Lucia (Italien), tomtar (Turkiet), lutfisk (Norge), julgranar (Tyskland) och Kalle Anka (USA). Och då svensken ser sig som världens mest solidariska varelse borde sagans budskap behaga.

Fast här tror jag vi trots allt är en förklaring på spåret.

För även om En julsaga alltså handlar om en girig kapitalist passar Ebenezer Scrooge inte det svenska politiskt korrekta materialistiska sinnelaget. För det första beror hans omvändelse från girigbuk till godhjärtad på övernaturliga väsen och speglar det kristna fräsningstemat. För det andra belyser hans agerande – och speciellt beslutet att höja sekreterarens lön så mycket att Lille Tim kan få den vård han behöver – betydelsen av individuell generositet. Eller annorlunda formulerat: Scrooge visar hur välgörenhet grundad på personlig närhet och kunskap om enskilda behov är överlägsen generella bidrag, opersonliga byråkratier och andra lösningar typiska för kollektiva välfärdssystem typ Sveriges.

Detta må låta som en tråkig och olustigt ideologisk tolkning av en simpel saga. Jag ber dock läsaren betrakta faktumet att stats-TV sedan 1975, istället för En julsaga, varje julafton visar Karl-Bertil Jonssons julafton. För även om denna senare historia äger sin egen oförargliga charm, given av Tage Danielssons oförvitliga humor, är skillnaden i budskap glasklar.

Medan Scrooge efter sin uppenbarelse anpassar sig till den engelska överklassens normer om att skänka pengar till välgörenhet och fira jul med familjen så bryter Karl-Bertil mot den svenska borgerlighetens förment kallare kultur genom att på julafton lämna sin familj och i Robin Hoods anda stjäla fadern Tykos högättade bekantas julklappar och ge dom som till stadens fattiga. Och det är först efter att ha direkt skådat glädjen i ögonen på faderlösa barn och barbröstade glädjeflickor, samt hört från bestulna rikmälingar som byrådirektör H.K. Bergdahl med sin mahognyport och husa att tilltaget är okej som den rike faderns hjärta veknar.

Med denna förhoppningsvis tänkvärda notering vill önskas läsaren God Jul och Gott Nytt År. Och jag uppmanar alla att se Dickens mästerverk!

https://www.youtube.com/watch?v=wuYR2zDB0bE

Julen är en högtid som kräver mycket arbete. Speciellt av mig som vill hålla fast vid de svenska traditionerna – framförallt när det gäller vad som ställs fram på julbordet. Det senaste årtiondet har vi sett en propagandakampanj i tidningar, magasin och TV när det gäller julmat.

Budskapet är att julbordet måste förändras. Vi måste ställa fram nya rätter, från andra kulturer. Underförstått är att vi alla är utleda på det julbordet erbjuder och därför egentligen längtar efter att få förtära annat än vad traditionen bjuder.

Men det är lite svårt att begripa varför vi skulle vara trötta på en kombination av rätter som vi avnjuter endast under en begränsad tid på året.

Jag ska inte låtsas att jag tycker det är ett mysterium att det oftast är utomeuropeiska rätter som måste in på julbordet; det är helt i linje med den förhärskande uppfattningen att all kultur från USA, Afrika och Asien anses vara bättre än de europeiska kulturerna.

Det vore rimligare om matmatadorerna i media agiterade för att vi ska inkludera europeiska julrätter på det svenska julbordet. Européer ingår i samma stora mattradition, som förvisso består av säregna och stora nationella och regionala kök, men den gemensamma grunden finns där. Så visst kan du ställa fram nya rätter på julbordet.

Byt ut syltan mot en tysk ”presskopf”, en tjeckisk ”huspenina” eller en italiensk ”formaggio di testa”. Tyskans ”kopf” och italienskans ”testa” betyder ”huvud” och grishuvud är också huvudingrediensen i alla de olika varianterna av europeisk sylta, och sylta är en rätt som ursprungligen skapades i vår världsdel.

Och varför inte testa sillinläggningar från andra europeiska länder? Finsk, polsk, norsk eller rysk sill?

Du vill förstås ha en fruktkaka bland sötsakerna på julbordet? Byt ut den vanliga mot en tysk ”christstollen”, en spansk ”bollo de higo”, eller en italiensk ”panforte” (ska inte förväxlas med en panetone).

Glöggen kan du förstås inte undvara, men varför inte prova all glöggs moder? Ett utmärkt sätt att upprätthålla en europeisk mattradition och påminna dem runt bordet om de olika europeiska kökens och kulturernas samhörighet.

De gamla romarnas skörde- och vänskapsfest saturnalia 17 - 23 december var ett av de tillfällen då det dracks Conditum Paradoxum – den ursprungliga glöggen.

Om du vill uppleva hur det smakade, så bjuder vi här på ett återskapat recept.

Det här är en dryck där sötman inte är kvalmig utan snarare på något sätt mäktig – kanske därför att den får karaktär av svartpeppar och saffran. Fänkålsfröna ger anrättningen en liten aniston.

• 60 cl torrt, vitt vin

• 350 g honung

• 4 lagerblad

• 2 tsk fänkålsfrön, lite, lite mortlade

• 2 tsk svartpeppar

• 6 strängar saffran

• 3 nävar russin

Rör ihop 20 cl vin och honungen i en kastrull och låt det sakta koka upp så att honungen blir helt upplöst. Låt sedan sjuda några minuter. Dra därefter undan kastrullen från värmen.

Rör ner alla andra ingredienser i kastrullen och lägg på ett lock.

Låt svalna och när vinet är avkylt häller du i resten av vinet. Sila vinet och värm det innan servering.

Saturnalia instiftades för att lyfta romarnas humör det olycksaliga året 217 f.Kr. Imperiet hade förlorat några viktiga slag mot kartagerna. Hannibal krossar Gaius Flaminius Nepos armé i Umbrien. Av 30 000 legionärer är bara hälften vid liv när slaget är över 21 juni. Senare på hösten är det Quintus Fabius Maximus styrkor som Hannibal driver på flykten vid Geronium.

Romarna behövde verkligen livas upp.

Som vi kanske?

Den första saturnaliefesten blev också ett tecken på motståndsvilja, ett sätt att visa att man inte var rädd fast kartagerna härjade i Apulien och Kampanien.

Julölens månad är här och vilken julöl vi har att tillgå i år, det är verkligen fullspäckat på det statliga monopolet med nästan 200 olika sorters julöl. Jag tänker inte gå in på varje enskild öl, inte ens försöka, men kommer ändå försöka ge några förslag och nämna några extra fina brygder från de lokala sortimenten runtom i landet.

Så var kommer julölen ifrån egentligen? Vad har julölen för ursprung och vad är det egentligen? Julölstraditionen är uråldrig, den är förmodligen lika gammal som kunskapen att brygga öl och traditionen att fira midvintersolståndet är. Den är definitivt förkristen och har många gånger under historiens lopp kommit att omdanas på olika sätt.

Julen har alltid varit en stor fest, och om man höll tillbaka med vardagsölet under det övriga året så kan man vara säker på att det gjorde man inte med julölet. Fram till början av 1700-talet, efter uppkomsten av koks (för mältning), var i princip all malt som fanns tillgänglig, enbart mörk malt i olika nyanser. Det gjorde att all öl man drack var mörkt. Sedan lagerns intåg på 1900-talet är detta något som på många sätt glömts bort, men hos julölen återfinner man traditionen. Här vill man ha ett alkoholstarkt och mörkt öl. När man pratade om julen var det alltid i kontexten att man ska ”dricka julen”, man drack för Jólnir (Oden), och då sparade man inte på krutet. Det starka mörka ölet skulle flöda och råkade man vara en herreman var det nu det dyra mjödet plockades fram.

Eftersom lagerjästen inte fanns att tillgå förrän i slutet av 1800-talet var all öl i norden historiskt överjäst (jäst med en ale-jäst), något vi mer och mer börjar se speglas i det årliga julölsutbudet. På sätt och vis har man gjort en återgång till traditionen i det här avseendet, fler är de mörka tunga överjästa ölen och färre är de stora bryggeriernas slätstrukna 1900tals-lager. Fast å andra sidan ser man också en hel del innovation på området och några av de öl som idag lanseras som julöl skulle för några hundra år sedan knappast ses som öl vid ett vanligt julbord.

Med åren kommer nya mattraditioner. Det är en naturlig del av en levande matkultur. Med tyskarna kom brännvinet till Sverige under 1400-talet och så småningom skulle vi komma att göra det till vårt eget. Den svenska kryddade snapsen stod snart på varenda julbord, tillsammans med det mörka julölet.

I år har det släppts en hel del kul julöl och jag tycker att du ska ta ut svängarna. Prova på lite nya saker och passa på att testa dig igenom sortimentet på förhand så du vet precis vad du vill bjuda gästerna på till julbordet. Systembolaget har i år två olika sortiment, dels ett fast sortiment som återfinns över hela Sverige och dels ett betydligt mer spännande ”lokalt och småskaligt” sortiment som går att beställa till ditt lokala systembolag. Jag väljer att fokusera på det sistnämnda, så varför inte prova några av mina personliga rekommendationer från årets julölssläpp.

Juleljus Detta är en trevlig New England IPA från Stigbergets, som vid det här laget blivit något av en klassiker till jul. Det har allt som man kan vänta sig från en bra NEIPA. Bra dis, fin färg och massor med toner av tropisk frukt från humlen som gör det här till en uppfriskande törstsläckare på julbordet, som snyggt skär igenom även den fetaste av rökta ålar.

Vreta Klosters Julöl Vreta kloster bryggeri har gjort sig känt för sin trevliga belgiska öl och det här är inget undantag. Det här är en så kallad belgisk kvadrupel på 10.2%. Med sina toner av torkad frukt, knäck och nötter passar den lika bra på julbordet som till julgodiset.

Praline Christmas  Madladdery är något av en uppstickare och Praline Christmas sticker verkligen ut från mängden. En söt Imperial Stout på 12%, där toner av choklad, smörkola och hasselnötter dominerar. Det är den här som serveras när barnen gått och lagt sig och det finare julgodiset för de vuxna åker fram. (Och jag kanske ska nämna att den här ölen är skapad av mitt eget bryggeri.)

Jag tänkte passa på att komma med några avslutande ord kring julen och dess alkoholindränkta traditioner. På senare år har den ”vita julen” blivit allt vanligare. Vi skammas kollektivt till att tycka alkohol är fel, att hålla oss borta från alkohol för ”barnens skull”. Men med den vita julen försvinner också något mångtusenårigt; traditionen att i goda vänners lag dricka jul, att fira ljusets återkomst och att göra det över generationsgränserna. Julen är inte reserverad för barnen, julen handlar inte om tecknad film och dyra julklappar. Julen handlar om familjen, den är ett familjens firande, det är ett slutande av cirkeln där nyfödd och åldring gemensamt hälsar ljusare tider och början på en ny cykel. Lämna den vita julen på granruskorna i farstun, ta dig en sup till maten och drick jul som traditionen bjuder!

Annars är julen i Amerika ett underbart spektakel. Trogen sitt exceptionalistiska arv att göra allt större och bättre vräker amerikanerna på ordentligt. Tomtarna är större, fler och tjockare än i Sverige. Julhandeln slår även dåliga år alltid nya rekord. Dussintals radiostationer spelar julmusik dygnet runt. Och folk pryder sina hus med  ljus och utsmyckningar som om det gällde det livet. Om du sett Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase förstår du, för den är bara något överdriven.

Varje år dyker dock Grinchen upp. Och då talar jag inte om Dr. Seuss klassiska grönhåriga enstöring som vill förstöra julen för folk. Men nästan. För julefriden störs traditionsenligt av riktiga glädjeförstörare som försöker göra samma sak som sagans monster. Liksom i Sverige finns det en militant minoritet av folk som avskyr julen och gör allt de kan för att förgifta den.

När jag var barn i Sverige var det en tradition att någon expert i september eller oktober ifrågasatte om Kalla Anka verkligen borde visas på julafton. Det var ju amerikansk kulturimperialism, så risken fanns att det både var skadligt för barnen och ett brott mot neutralitetspolitiken (typ). Nu när Disney bög- och wokecertifierats är kanske denna fara borta? På senare år verkar SVT:s agitprop-division också ha utsett valet av julvärd till nyckel för att sprida revolutionsyra. Om jag inte minns fel förklarade förra årets dito för alla barnen att man bör avsky den svenska flaggan.

I det kulturradikala Sverige förväntar man sig ergo inget annat än att handkrämsradikaler kommer på tjuvknep för att störa julstämningen. Att det finns liknande problem i det traditionellt djupt kristna USA kan nog kanske överraska en del. Även här pågår dock sedan länge ett ”War on Christmas” med klara politiska, ideologiska förtecken. Det går kort ut på att ”frigöra” julen från kristet budskap och ikonografi. Vilket då det handlar om Jesus födelsedag blir en besvärlig operation.

Den sekt av ateister som driver på detta må vara mindre än i Sverige, men den är lika mäktig. Då det inte finns någon stats-tv använder anhängarna dock andra metoder. Exempelvis försöker varje år folk via domstolar förbjuda julkrubbor och andra kristna utsmyckningar på offentliga platser. Och fantasi saknas inte. Läste i veckan om ett bibliotek utanför Washington DC som försökte julskylta med tre tomtar som höll varsin bok. En innehållande detaljerade beskrivningar av en mans intima förhållande med en 10-årig pojke, den andra med bilder på en annan pedofil i full aktion. Och den tredje boken, hållen av en tomte med piffig regnbågsfärgad luva, var Bibeln.

Mest irriterande är dock kampanjen för få folk att sluta säga Merry Christmas och istället använda det religiöst neutrala Happy Holidays. Detta har gudskelov ännu inte blivit en vana bland folk, men då det används av butikskedjor, i tv-reklam och på andra ställen (som hotas med bojkotter från politiskt korrekta särintressen om de inte fogar sig) sprider sig vanan sakta men säkert.

I år verkar det dock vara mindre av dylikt ofog. Joe Biden avslutade exempelvis Vita Husets årliga julgransinvigning (eller holiday tree, som de söker döpa om det till) med att säga Merry Christmas. Om detta skall tolkas som ett tecken på att han som vanligt trodde att det var 1957 eller någon större låter jag vara osvuret. Jag har dock en känsla av att det handlar om något djupare.

Anledningen är att amerikanerna – och folk i västvärlden i stort – nu verkar ha ett ”Men vad i helvete!”-ögonblick vad gäller bugandet inför inhemska och invandrade minoriteter som kräver att vi infödingar ger upp vårt kulturarv. Jag såg förleden en rubrik om att Frankrikes president sagt till landets muslimer att acceptera franska värderingar eller åka hem. Och den enda reaktionen från andra stats- och regeringschefer på detta var tystnad, inte de PK-vrål man kunde förvänta sig.

Återstår därför nu att se om detta enbart är ett tillfälligt fenomen, kanske föranlett av folks behov av förankring och traditioner i dessa coronatider, eller om polletten om att alla länder har en kultur – sin egen eller någon annans – omsider fallit ner. Jag hoppas vid Jesusbarnets glädjefulla joller i krubban på det senare, för annars kommer framtiden att bli allt annat än fröjdefull.