En kultur där man dödar barn för att behålla makten, eller för att man är missnöjd med dem? Kan man tänka sig det? Ja, det är är mer av en historisk realitet än de konspirationsteorier, och myter som sprids i propagandakriget mellan Ryssland och Ukraina, och som mer än gärna plockas upp av media i väst.

Snart är det väl bara kardinalerna i Vatikanen som inte anklagats för att vara ansvariga för mordet på Darya Dugina. Teorierna om vem som placerade ut bilbomben som dödade henne 22 augusti började formuleras och publiceras redan innan det brinnande bilvraket slocknat.

Var det egentligen hennes far, den politiske filosofen Aleksandr Dugin som var målet? Eller var bådas död målet?

Och vem eller vilka var skyldiga?

• Var det Ukrainas säkerhetstjänst som ville oskadliggöra Putins ”hjärna”, ”ideolog”, ”Rasputin” och ”onda genius”?

• Var det Rysslands säkerhetstjänst FSB som ville skapa en ursäkt för kunna att slå till hårdare mot Ukraina, och införa en brutalare ordning i det egna landet? Eller ville man mörda Dugin för att han var alltför aggressiv, och för att Putin egentligen ville kunna avsluta och avrunda kriget utan att Dugin propagerade för utplåningen av ett självständigt Ukraina?

• Var det CIA som bara ville skapa kaos, öka spänningarna och se till att kriget fortsatte?

• Var det kanske inte Alexander Dugin som var målet för attentatet utan Darya själv?

De flesta av teorierna bygger på tanken att Aleksandr Dugin ingick i Putins innersta cirkel, att han inte bara hade Putins öra utan också kontroll över hans tänkande. Det är milt uttryckt en överskattning. En kort period har Dugin lanserats som en viktig ideolog av Kreml och det var några få år kring 2014, när Krim ockuperades av Ryssland, och när kriget utbröt i Donbas. När det hela gradvis övergick till ett lågintensivt krig i det området, och Putin inte satsade på att utvidga kriget försvann Dugin mer och mer från de utrymmen i media som han tidigare tilldelats. Inte längre användbar, bäst-före-datum-utgånget, han verkar förvarats som en gammal burk smetana längst bak i kylskåpet. Man tar fram den och luktar på den ibland, inser att man nog inte ska ha den i grytan, men slänger inte bort … för man vet ju aldrig.

Om Putin skulle vara styrd av Dugin skulle det begränsa presidentens möjligheter att manövrera avsevärt. Putin är en realpolitiker, Dugins rike är däremot inte av denna världen utan ska snarare uppstå ur askan av den gamla. Ett eurasiatiskt välde från Lissabon till Vladivostok, en landmassa som ska domineras av Ryssland – ett enormt rike vars huvudmotståndare är USA. Lite knepigt att utforma realpolitik utifrån den visionen.

Varför Ukrainas säkerhetstjänst skulle vilja lönnmörda någon som inte har verklig makt, och heller inte är känd bland de breda massorna i Ukraina är svårt att förstå. Det hade till och med varit mer logiskt att slå till mot någon av de kända tv-personligheterna som framför Putins budskap.

Kan det då tänkas att Putin själv ville bli av med Dugin? Att den politiska filosofens predikande av behovet av ett ragnarök, och ett totalt krig mot Ukraina, till slut ändå blev så störande att Putin ville få tyst på honom? Mot detta talar att det borde vara alldeles utmärkt för Putin att det finns röster i Ryssland som vill att landets krigsmakt ska gå fram som mongolstormen under Djingis Khan; då kan Putin själv framstå som en statsman som tänker efter, en part man kan förhandla med.

Den andra FSB-teorin, den om att FSB skulle försökt mörda Dugin för att ge Putin en förevändning att gå hårdare fram i Ukraina, är lite märklig. Det är ju inte på det viset i dag att ryssarna går fram med silkesvantar i kriget.

Och där finns teorierna om att Aleksandr Dugin själv lät mörda sin dotter, eller att han åtminstone kände till planerna och inte ingrep – eller rentav såg till att hon ovetandes satte sig på den bomb som var avsedd för honom.

De teorierna börjar vinna lite terräng i västliga media eftersom de får Dugin att framstå som galen – parallellt med att han fortfarande framställs som Putins ”hjärna” bidrar det till att framställa de ryska ledarna som rubbade eller obegripligt onda eller både och.

Men betraktar man Rysslands, och den slaviska världens historia som den verkligen utspelat sig – får man en annan syn på det hela. Inte så att det är givet att Dugin är medskyldig till dotterns död – men man måste inse att det finns kulturella stråk i den slaviska världen som skiljer sig från den västeuropeiska.

Tsarer och Stalin

Tsar Peter den store misstänkte att hans son Aleksej deltog i en konspiration riktad mot honom, och lät därför tortera sonen tills denne bekände. Aleksej dömdes till döden, men straffet verkställdes aldrig utan han dog i fängelset av de skador han fått under förhören.

Peter den Store hade länge varit missnöjd med sonen som han betraktade som en sjuklig, religiös bokmal, och 1715 får Aleksej ett brev där Peter utgjuter sig över sonens ynkedom, bristande militära förmåga och förklarar att han är beredd ”att skära bort honom, precis som man skär bort en obrukbar kroppsdel”, och att han hellre ger kronan till första, bästa främling som visar sig ”värdig”.

Peters motvilja mot sonen berodde inte bara på att han såg denne som svag, utan också på att Aleksej var troende, och hade uppfostrats i kretsar där många i hemlighet motsatte sig Peters hårdhänta modernisering av Ryssland – de ville hellre att landet skulle förbli som det alltid varit.

Aleksej avsade sig kronan, gick i landsflykt – men lockades tillbaka av fadern som fruktade att Aleksejs svaghet skulle kunna göra att han utnyttjades av utländska krafter; habsburgarna eller svenskarna – tänk om de gjorde Aleksej till sin marionett och försökte sätta honom på den ryska tronen, trots att han avsagt sig den rätten tidigare?

Aleksej återvänder, och som sagt; tortyr, fängelse, död.

Andra ryska envåldshärskare har varit lika hårda – svaga barn kunde tolkas som ett tecken på att man själv var svag; alltså bort med barnet som en ”obrukbar kroppsdel”.

Stalins äldste son Jakov Iosifovitj Dzjugasjvili tillfångatogs av tyska styrkor 16 juli 1941 vid Vitebsk och avled 1943 i koncentrationslägret Sachsenhausen – oklart om det var genom självmord eller avrättning.

Hitler erbjöd sig att utväxla Stalins son – om Stalin utlämnade von Paulus; den siste tyske befälhavaren i Stalingrad.

Stalin vägrade. Det påstås att han skulle sagt: ”Varför skulle jag byta en general mot en löjtnant.” Uttalandet är inte belagt, men sa han inte så, så tänkte han definitivt på det sättet. Att rädda ett eget barn ur fångenskap skulle vara ett tecken på ett svaghet, och försvåra för ledaren att kräva offer av andra. De soldater i Röda Armén som lät sig tas till fånga betraktades som desertörer – tills motsatsen kunde bevisas – och deras familjer straffades. Samma sak hände Jakovs fru och barn, inget undantag gavs för Stalins svärdotter och barnbarn – de deporterades till Sibirien, frigavs vid krigsslutet.

Den ryska historien är berättelsen om envåldshärskare som försöker göra landet starkt för att motstå de yttre fienderna. De betraktar folket som en förbrukningsvara – men vad man ofta glömmer bort är att de också alltid ser den egna familjen som en förbrukningsvara. Svaghet innebär utrensning.

Ivan den förskräcklige slår inte ihjäl sin son under ett fylleslag (som det brukar framställas), han bankar honom till döds därför att han längre vredgats över att sonen är för svag för att hålla efter högadeln, och till och med för vek för att hålla ordning på sin fru (som Ivan slagit ihjäl dessförinnan).

Den ryska historien är fylld av söner, döttrar, fäder, fruar och älskarinnor som i bästa fall förpassats till kloster, i värsta fall dödats därför att ansetts för klena till själ, sinne och kropp.

Och det är en hårdhet som i bred ryska folklager även i dag betraktas som nödvändig; Stalin, Peter den Store och Ivan den förskräcklige anses vara nationsbyggare och rankas högt i omröstningar i Ryssland om vilka figurer som varit viktiga genom landets historia.

Offer och tradition

Men offrandet av de egna barnen är inte bara en del av den politiska traditionen i Ryssland, det finns också en djupare religiös, andlig dimension av barnaoffret.

I ryska, ukrainsk och sydslaviska kultur förekommer ofta offer av det egna barnet som något nödvändigt – speciellt för den som har någon form av makt. Utbredd fattigdom, farsoter eller nederlag i krig kan vändas om härskaren offrar ett barn. Gud (eller gudarna) förbarmar sig då över folket. Temat förekommer i folksånger, sagor, sägner och fabler, från hednisk tid och därefter. Det barn som offras återuppstår, på jorden eller i en högre andlig gemenskap. I kristen tid var hänvisningen tydlig till bibliska exempel som Abrahams beredskap att offra Isak, eller varför inte dra sig till minnes Jefta i Domareboken, som lovade Gud att offra den första han mötte vid hemkomsten – bara han fick hjälp att besegra ammoniterna.

Jefta besegrar ammoniterna – men den första han möter när han kommer hem är dottern Seila.

Otur för henne.

Från den förkristna tiden (med offer till Perun och andra gudar), över den kristna, och bort till kommunistiska perioden, finns offret där som en nödvändighet – härskaren offrar sina närmaste för folkets bästa, folket offrar sig själva om så behövs – och även sina barn.

Modern som upphör att vara moder, och lämnar sina barn på kollektivets barnhem för att totalt kunna arbeta för att partiet ska kunna uppnå sina mål – se där ett vanligt tema i sovjetisk litteratur under 1920- och 1930-talet.

När västliga media i dag framställer Aleksandr Dugin som en person som står Putin nära, visar det att de har en ganska begränsad kunskap om Dugins idévärld. I vissa utläggningar om hans teorier menas det att han kokat ihop något nytt, ett andligt inslag som lånats ihop från slavisk hedendom och ortodox kristendom. Men tanken på att en ledare måste offra allt löper genom hela den ryska historien, den tar sig bara olika uttryck, och offret kan ske i korsets eller hammarens och skärans tecken … eller i namn av någon annan tro.

Offret är viktigt för Dugin, han påpekar i sina texter att det nya Rysslands elit måste vara beredd att offra sig – och de sina – för ett högre syfte och mål. I Dugins värld är en ny elits tagande av makten i sig en offergåva från elitens medlemmar, de vet att de är dömda att försaka allt för rikets – eller imperiets – bästa.

Och här finner vi faktiskt ett skäl för Putin eller politiker i hans närhet eller oligarker att ge  klartecken för ett mord på Aleksandr Dugin.

De styrande skikten i Ryssland lever i palats, har yachter i miljardklassen, de skickar inte sina barn till fronten som Peter den store och Stalin eller Ivan den Förskräcklige, de skickar barnen utomlands, där de bor i lyxlägenheter i London och New York.

Dugins krav på ledare rimmar illa med ett sådant leverne. Alltså kanske någon tänkt: väck med den gamla sura stofilen.

Om jag har någon egen favoritkonspirationsteori i det här fallet?

Kanske det.

Med tanke på hur ryssar och slaver fungerar kan jag tänka mig ett passionsdrama som förklaring.

En rival till Darya Dugina på kärlekens område, en konkurrerande älskarinna eller en försmådd fru är den skyldiga. Amorösa bråk i Ryssland kan förvisso precis som i väst leda till att personer gråter ut på Instagram, men ibland händer det också att de vänder sig till någon som kan se till att få rivalen ur vägen. En lite mer slutgiltig lösning liksom, eller åtminstone en hämnd.

I Ryssland tar man allvarligt på sådant.

Men kanske inte lika allvarligt på döden.

Jag har alltid tyckt det är lite fånigt med kändisviner. Ja, ni vet de där som säljs med Per Gessle eller Leif GW Persson på etiketten. Så var det ett tag, gamla uvar ville tjäna några extra kronor genom att få oss att köpa viner de rekommenderat. Men senaste året har yngre kändisar gett sig in i leken, och då blir det förstås dricka som är typiskt för Stockholms innerstad. Måns Zelmerlöw släppte en cava, Pernilla Wahlgren ett rosévin, liksom Hannah Widell och Amanda Schulman.

Och i väntan på att narkotika legaliseras så att han kan lansera ”Konditorkoks” presenterade Roy Fares Cava Roy Brut Nature.

Leif GW:s rödvin har jag testat och min pojkvän tyckte att det hade en märklig inverkan på mig, han tyckte jag började låta som Leif GW, och att jag rosslade tungt mellan varje stavelse och blev svårbegriplig.

Sedan dess undviker jag svenska kändisviner. Vem skulle väl vilja riskera att få Pernilla Wahlgrens personlighet?

Men det innebär inte att jag undviker alla kändisviner, det finns intressanta utländska alternativ – och jag ska skynda mig att beställa dem på nätet – för snart slutar de produceras.

I 27 år har det italienska vinhuset Lunardelli producerat viner som har kända diktatorer på etiketten; Adolf Hitler, Josef Stalin, Benito Mussolini, och Francisco Franco. På vinhusets hemsida kan man skräddarsy sin etikett och kombinera till exempel sin Hitlerbild med olika nazistiska slagord som ”Ein volk, ein reich, ein führer”.

I Tyskland och Österrike är buteljerna förbjudna, men vinhusets ägare säger att Hitlervinet ändå säljer bra till tyskar, men även till fransmän, och skandinaver.

Italienarna köper däremot inte gärna Hitlervin, men Mussolini är populär.

Och ryssar som drömmer om forna tider fyller gärna på sitt vinförråd med en låda Stalinvin, men kunderna i Polen eller Tjeckien lär vara få för det vinet. För den vänsterperson som tycker Stalin var lite för hård i nyporna finns även ett Marxvin, ett Leninvin och ett Antonio Gramscivin. Och för dem som minns Tito med saknad är det bara att köpa ett vin med marskalkens bild på etiketten.

Men i början på nästa år är det slut på försäljningen. Då tar Andrea Lunardelli över efter sin far (som fick idéen 1995). Andrea säger att han inte orkar med de ständiga bråken och kritiken mot diktatorsvinerna.

Det är inte på det viset att Andrea är motståndare till själva idéen, han anser liksom sin far att:

”Den som till exempel köper ett Hitlervin är en samlare, eller är intresserad av historia, eller står för en nationalism som vänder sig mot mångkultur … inte mot judar.”

Andrea tycker också att det ligger en ironi i att sälja Hitlervin eftersom führern var fanatisk nykterist.

Judiska organisationer uppskattar väl inte riktigt Andreas resonemang, utan har alltsedan vinerna lanserades protesterat. Senast var det rabbi Abraham Cooper på Simon Wiesenthalcentret som hävdade att:

”När folk köper buteljer av det slaget är det för att kunna gå hem och utbringa en skål för det Hitler stod för. Det är vedervärdigt.”

Det verkar dock inte som om många protesterat mot Stalin eller Mussolini på samma ihärdiga sätt. Men Andrea verkar ta det säkra före det osäkra och tänker lägga ner försäljningen av de kontroversiella vinerna. Det är dock lite oklart om det innebär att alla viner med historisk koppling försvinner. I sortimentet i dag finns även ett kejsar Frans Josef-vin och Napoleonvin. Eller finns det intressegrupper som retar sig på dem också?

Tidigare år då jag varit inne och studerat utbudet har det även funnits Winston Churchill-vin och Che Guevara-vin, men de verkar redan ha försvunnit. Saknades lämplig målgrupp?

Jag är inte okritisk till Lunardellis sortiment, och har två tunga invändningar.

För det första är de flesta av etiketterna fasansfullt fula. Det gäller både nazi-etiketterna och etiketterna som ingår i ”kommunistkollektionen”.

Det finns en enda etikett som kan få godkänt och det med beröm, och det är den till Amaro del Duce. En tung italiensk örtlikör som pryds av ett foto av en ung, uppkäftig Mussolini beredd att ta sig an hela världen med cigaretten dinglande mitt i munnen. Han ser ut lite som en ung Per Albin Hansson, och de stod ju för ungefär samma politik vid den tiden.

Mussolini-grappan är däremot inte så rolig. Etiketten visar den äldre, uppblåste Mussolini iförd ridbyxor. Jag gissar att grappan är av det mer oljiga slaget.

För det andra har man inte lagt sig vinn om att välja viner som passar till den person som finns på etiketten. Utan man väljer etikett och parar ihop den med valfritt vin. Vilket visar att det här rör sig om fånigt bondfångeri, och inte vänder sig till den historieintresserade. En historiskt kunnig vin- och spritintresserad kan med lätthet välja alkoholhaltiga drycker som passar till var och en av personerna. Varje flaska skulle kunna förses med en liten broschyr som berättade om, och förklarade kopplingen mellan flaskans innehåll och den person som finns på etiketten.

Stalin gillade georgiskt rödvin, och då ska hans vin givetvis vara ett tämligen sött rött vin (ja, jag vet – det är inte gott, men ska vi vara historiskt korrekta så ska vi). Dessutom skulle man kunna sälja Stalin-vodka, alltså vodka kryddad med en försvarlig mängd svartpeppar. Alltför många glas sägs framkalla impotens (dock bara tillfällig). Stalin brukade roa sig med att tvinga i medarbetarna svartpepparvodka under nattliga tillställningar, bara för att förstöra nöjet för dem med de balettflickor som väntade utanför festsalen.

Men jag tänker alltså – trots mina invändningar – beställa från Lunardellis innan produkterna försvinner. Det får bli Amaro-kollektionen, tre flaskor med Mussolini på etiketten. Jag skulle kunna tänka mig Frans Josef- och Tito-vinet också om inte etiketterna verkade gjorda av någon som glömt terminalglasögonen när han i datorn formgett etiketterna.

Nu återstår bara att med viss fasa vänta på att någon svensk vinimportör lanserar flaskor med de svenska partiernas ledare på etiketten. Vill du komma in på bolaget och se två hyllmeter med Stenevi stirra strängt – för att inte säga hatiskt – på dig? Nej, trodde väl inte det.

Och när det kommer sådana viner i sortimentet utgår jag från att det – precis som i politiken – är samma vin i alla flaskor; oavsett etikett. Symboliskt lämpligt vore om det var ett billigt bulkvin från Nordafrika.

När Sjostakovitj behövde hantera att han låtit sig göras till kommunistpartiets poster boy, för att undvika att hans familj skulle skjutas i nån källare, skrev han de mest rasande stråkkvartetterna i musikhistorien. De får bitvis norsk black metal att låta som ett glatt lamm på grönbete. Faktum är att det finns en subgenre med metal-covers på dem. Varenda ton är ett rostigt spett i Stalins öga. När Sjostakovitj skrev den berömda åttonde kvartetten umgicks han med rätt seriösa planer på att ta livet av sig, eftersom han inte stod ut med skammen över att ha tvingats gå med i partiet.

Det må vara eländigt att vara ryss, men äkta rysk oförfalskad vrede är något vackert och upplivande, och den nådde kosmiska höjder under sovjettiden. Kanske att man vågar hoppas på lite sådant under de kommande åren även i väst när räkningen ska göras upp med det moras av totalitärt clowneri som vår civilisation sjunkit ner i.

https://youtu.be/tby5aMrMu6Q

Många har idag orimliga förväntningar på att olika sorters konstnärliga utövare, framför allt kanske skådespelare och musiker, ska vara något slags ideologiska föredömen. Men ideologi är inte nödvändigtvis deras gebit. De har ägnat hela sina liv åt att bli bra på andra saker.

En majoritet av mina ännu verksamma favoritartister inom populärmusik samt favoritskådespelare, särskilt de från USA, har valt att tyst eller öppet tramsa med i det nuvarande årets fasor. De måste, oavsett vad de tycker, låtsas älska BLM och Drag Queen Story Hour, på samma sätt som kineserna 1968 tvingades dyrka en konstgjord mango eftersom Mao sagt nånting om mangos någon gång på fyllan. Jag kan dock fortfarande avnjuta deras konst på dess egna premisser, eftersom jag helt enkelt låter bli att följa dem på Insta.

Jag brukar gå långa omvägar runt den värsta moderniteten när jag konsumerar till exempel ljudböcker och poddar, men ibland letar den sig så klart in indirekt. Vid de tillfällena förstår jag litegrann av hur det är att leva i en diktatur, där man hela tiden måste göra små trosbekännelser till partilinjen. Det är lika genant för den som gör det som den som bevittnar det.

En produkt där jag får stå ut med lite sådan sekundärskam är den officiella Grateful Dead-podcasten, ”The Good Ol' Grateful Deadcast”. Den görs som sig bör av medelålders godmodiga amerikanska nördar, som avhandlar sunda och betydelsefulla spörsmål såsom exakt vilken av kvällarna på Fox Theater i St Louis i oktober 1971 som övergången mellan ”China Cat Sunflower” och ”I Know You Rider” satt bäst, samt exakt vilket av Owsleys specialbyggda slutsteg som Ramrod tappade på Keith Godchauxs tå efter konserten.

Det här är vad podden består av till 90 procent, och gott så. Men eftersom det här är en utsändning från den vinnande sidan i kulturkriget så kan man liksom inte riktigt hindra clownstanken från 2020-talet att sippra in emellanåt. Det hostas och harklas lite ursäktande när 60-talets fria freak-ideal stundtals gnisslar mot den glädjelösa pronomen-rödgardism som blev dess barnbarn. Men de inblandade är för gamla för att vilja stå i centrum för en struggle session, så man bara mumlar rätt saker och går vidare.

Det blir också pinsammare ju längre bort från den faktiska kreativiteten man rör sig. Sin absoluta nadir nådde podden nyligen i ett avsnitt helt dedikerat till akademiker som ägnar sig åt så kallade "Grateful Dead Studies". Ni kan precis föreställa er hur deras röster lät. Och som ni korrekt misstänker fick vi bland annat veta hur frigörande det var för en sociolog att han kunde uppleva "the queerness of [his] Jewish body" när han dansade på Grateful Dead-konserter (autentiskt citat).

Jag hoppas att det filas på en del låttexter, kanske rentav hela filmmanus, just nu, av berömda artister, i samma anda som Sjostakovitjs stråkkvartetter. Så småningom kommer de att hämtas upp från den där dolda mappen på datorn, när den värsta kulturrevolutionen bränt ut sig. Jag ser fram emot det.