Bäste kapten! När en högkultur triumferar gör den det främst via enskilda personer. Johann Sebastian Bach är ett lysande exempel. Han står överst på den civilisatoriska prispallen tillsammans med giganter som Platon, Dante, Rafael och Einstein inom respektive filosofin, litteraturen, konsten och vetenskapen och tillsammans med snillen som Mozart och Beethoven i musikens värld.

Bör vi låta detta faktum påverka hur vi lyssnar på hans musik? Ja och nej. Man kan med fördel lyssna på Bachs mästerverk helt oreflekterat och spontant låta sig berikas av dem, men det är lika motiverat att försöka förstå vad som karakteriserar hans skapande.

Vår första ledtråd är Passacaglian i c-moll för orgel. Kapten! Vänligen ta oss till Mühlhausen år 1707 och stanna vid Bachs dåvarande arbetsplats, Divi-Blasii-Kirche!

https://www.youtube.com/watch?v=zzBXZ__LN_M

Som vi hörde börjar stycket med en basgång spelad endast i pedalen. Denna basgång upprepas genom större delen av verket och på den byggs en serie variationer upp. Den formmässiga uppbyggnaden är alltså mycket strikt, men just denna ram möjliggör för Bach att frisläppa sin enorma skaparkraft.

Bach begränsar sig via formen, men typiskt är att han också gör det via rytmen. Det är inget unikt för Bach, men jämfört med nästan alla andra tonsättare, innan den moderna minimalismens inträde, är hans val av rytmer inom ramen för en viss komposition ofta reducerade till ett minimum. Preludiet i C-dur ur Bachs första band av hans ”Das wohltemperierte Klavier” är ett bra exempel. Bach använder inte ens den allra enklaste rytmvariation som existerar, växlingen mellan lång och kort, rytmen är så förenklad att den bara underdelar musikens puls.
Bäste kapten! Ta oss till Köthen 1722 och stanna nära Schloss Köthen då vi ryktesvis hört att Bach bor i närheten av sin arbetsgivare Leopold of Anhalt-Köthen!

https://www.youtube.com/watch?v=eujpw5VUuB0

Det positivt hypnotiska, det känslomässigt och djupt estetiskt berikande i Bachs lilla preludium kan inte bara bero på att Bach inom en snäv rytmisk ram skapat ett perfekt balanserat förlopp mellan olika grader av harmonisk spänning och avspänning. Man kan tänka sig att den enorma verkshöjd som präglar ett förbluffande stort antal av Bachs verk hänger samman med hans djupa intuitiva kännedom av den egna konstnärliga begåvningen. Bach insåg att hans vulkaniska energi och kreativitet behövde fångas in i en knappt tillskuren ram för att komma till sin rätt, och en del av denna ram är just en stark rytmisk förenkling.

Vi hör detta igen i första satsen i Bachs konsert i d-moll för två violiner. Efter orkesterns inledning, den så kallade ritornellen, kommer violinernas solon från 0:58. I inledningen av dessa solon använder Bach inga andra rytmer än de som kan skapas av ”lång” respektive ”kort” not, (åttondelar och sextondelar för den notkunnige.)
Kapten! Vi åker till Leipzig 1730 för att få höra det nyskrivna verket!

https://www.youtube.com/watch?v=ILKJcsET-NM

Konserten går i moll, men utstrålar likväl energi och livsglädje, hur går det ihop? Förklaringen kan ligga i en annan fundamental aspekt av Bachs snille, förmågan att organiskt koppla det sinnliga och det andliga. Som kyrkomusiker med väldig produktion av kyrkliga verk var Bach självklart en gudfruktig man, men samtidigt var han en sinnenas man. En hotellräkning från ett tillfälle när Bach blivit ombedd att söka en tjänst som organist i Halle 1713 ger vittnesbörd.  En inte obetydlig del av det som Halles styresmän fick betala för Bachs vistelse gällde utgifter för öl, konjak och tobak.

Hos Bach finns alltså ingen motsättning mellan andligt djup och sinnlig glädje. Tvärtom, en av nycklarna till hans storhet ligger i att dessa komponenter ideligen förenas i hans verk, som i de stiliserade danserna i hans cellosviter där de medryckande dansrytmerna på ett märkvärdigt självklart sätt bär inom sig ett slags högre strävan. Enrico Dindo visar oss via Bachs tredje cellosvit i C-dur vägen in till dessa verk.
Kapten! Vi stannar i Leipzig då vi tror att Bach hade med sig noterna från Köthen där han troligen skrev sviterna!

https://www.youtube.com/watch?v=qXVE_FhHm58

Bachs kanske allra främsta förmåga, hans ojämförliga färdigheter i kontrapunkt och därmed sammanhängande musikformer som kanon och fuga behandlas i nästa kolumn, men vi unnar oss redan nu ett smakprov, åter i form av inledningen till en koralkantat. Med koralkantat menas en kantat baserad på en viss psalm eller hymn, i detta fall ”Nun komm, der Heiden Heiland”.

I musikexemplet återfinner vi exempel på alla de aspekter av Bachs musik vi nämnt, och dessutom ett sinnrikt kontrapunktiskt spel där sopranstämman, efter orkesterns inledning och körens första insats, i långa notvärden intonerar den gamla Lutherska psalm kring vilken resten av ensemblen dansar runt i glädjeyra.
Kapten! Hjälp oss med lokalresa i Leipzig till söndagen 3:e december 1724 så att vi kan höra kantatens uruppförande!

https://www.youtube.com/watch?v=7oj63klgeEg

Motorerna är redan i gång när jag rusar in i tidsmaskinen med en tjock bunt cembalonoter under armen. Cembalon! Detta tangentinstrument med sina klanger av guld och silver frambringade av gåspennor knäppande på strängarna!

Kapten! Paris 1717!

Här lever och verkar François Couperin, ”le Grand”, den främste i en stor musikersläkt och cembalomästare under instrumentets sista glansperiod. Couperins skapande av soloverk för cembalo är banbrytande. Han frigör sig från tidigare former och skapar poetiska musikaliska miniatyrer av en typ som under senare epoker kommer att kallas ”karaktärsstycken”.

Som exempel får vi Couperins Barricades Mystérieuses (De mystiska barrikaderna).

https://www.youtube.com/watch?v=CVy8EmOsF4M

Vår resa började med ett exempel på ren instrumentalmusik eftersom genren gör en väldig framryckning under barocken på bekostnad av den rena vokalmusiken. Vid nästa anhalt ska vi fördjupa oss ytterligare i detta fenomen med hjälp av L'estro armonico. Tolv konserter som kallats för barockens viktigaste samling av instrumentalmusik.

Kapten! Venedig 1711!

I Ospedale della Pietà, barnhemmet med den berömda orkestern bestående av endast flickor och kvinnor, letar vi oss fram till det rum med galler som skiljer publiken från musikerna. Akustiken är god trots det egenartade arrangemanget och vi häpnar över elden och briljansen i det vi får höra. Man spelar en instrumentalkonsert och vi skymtar en av solisterna genom gallret. En rödhårig man i prästkappa.

Mästerviolinisten är Antonio Lucio Vivaldi, upphovsmannen till det ikoniska verket De fyra årstiderna. Årstiderna är violinkonserter där en solist ställs mot orkestern i kontrast och dialog. Innan solokonserten tog över scenen ställde tonsättarna en mindre grupp musiker mot en större i formen concerto grosso. Det vi hörde genom gallret i Ospedale var en mellanform av concerto grosso och solokonsert hämtad ur L'estro armonico: konserten i d-moll för två violiner, cello och orkester.

https://www.youtube.com/watch?v=Z3ffgvn5XIg

Som tidigare nämnts var cembalons sista storhetstid den sena barockens. Ett annat instrument som också hade sin sista höjdpunkt under barocken var lutan. Färden går därför vidare till ett möte med en av de sista stora lutmästarna.

Kapten! Dresden, 1739!

I Dresden finns den kunglige kammarlutenisten vid Augustus den starkes kurfurstsaxiska hov, Silvius Leopold Weiss. Hans musik illustrerar en viktig aspekt av den sena barocken: till och med när vi hör en ensam tonsvag luta finns det ofta något ståtligt och högrest över det hela. Nu dominerar inte längre den eldiga och hyperkänsliga italienska stil som vi tidigare hört så tydliga influenser av hos äldre tyska mästare som Schütz och Schein. Den sena barocktidens musik är generellt sett mer behärskad, men också fylligare. Elden och utlevelsen har i hög grad bytts mot värme och värdighet.

Dags att avnjuta den lilla menuetten ur Weiss åttonde lutsvit.

https://www.youtube.com/watch?v=JvsW2D6IaLI

Resan i den sena barocken avrundas med besök hos två verkliga giganter, Händel och Bach. Den vittbereste Händel hittar vi med tidsmaskinens hjälp i London 1749 dit han flyttade redan 1712.

Kanske minns ni orkestern i ouvertyren till Monteverdis L’Orfeo? Där fanns en stråksektion som liknar den vi känner från den moderna symfoniorkestern, men längst bak fanns mer exotiska instrument som lutor i olika storlekar samt för oss nutida människor tämligen okända blåsinstrument.

Den orkester Händel använder 1749 i mellanspelet The Arrival of the Queen of Sheba ur oratoriet Salomo liknar däremot i hög grad vår moderna orkester. Lutorna och de märkliga blåsinstrumenten hos Monteverdi har ersatts av de mer bekanta oboerna och fagotterna.

https://www.youtube.com/watch?v=C66XCqWkhmw

Men vänta nu, vad var det egentligen vi hörde? Lät det inte som en sats ur en konsert för två oboer och orkester? Det gjorde det nog, och så skapar en mästare musikhistoria: lägger in en form i en annan och skapar en ny och rikare helhet.

Sista färden denna gång går till Leipzig den 25 november 1731. Den dagen uppförs för första gången Johann Sebastian Bachs kyrkokantat Wachet auf, ruft uns die Stimme. I den inledande koralfantasin sammanfattas och kröns en hel epoks strävan och utveckling av Bachs oförlikneliga snille. Den gamla vokalpolyfonin har nu fått en bergfast ackordisk generalbasram samtidigt som den samverkar med en raffinerat orkestrerad orkesterpolyfoni som lånat in dansrytmer och integrerat dessa i det sakrala sammanhanget.

https://www.youtube.com/watch?v=YN4IY_2vpos

Tidsmaskinens display visar att det nu är dags för tusenårsservice varför vi tar tillfället i akt att nästa gång resonera lite om vad begreppet ”klassisk musik” egentligen innebär innan vi reser vidare framåt i epokerna.

De flesta som fångats av klassisk musik brukar ganska noga kunna ange när, var, hur och varför.

Det kan Magnus Löwendahl också.

Det var när han lyssnade på en EP-skiva. Han var fem år. Skivan hade spelats in av hans morfar som var allroundmusiker. De klassiska musikstyckena framfördes udda nog på dragspel, ett knappdragspel.

Och sedan var det det där pianot som stod hemma hos mormor som lockade.

En dag låg det ett häfte på notstället. Martin Sundbergs pianoskola. Jag tittade, läste, och provade mig fram. Jag lärde mig nog ganska mycket själv, minns han. Det här var i sjuårsåldern, när han var nio började han ta riktiga pianolektioner.

Men du kunde läsa noter? Hur lärde du dig det?

Jag minns faktiskt inte riktigt. Jag lärde mig nog en hel del själv. Kanske också att mamma och mormor hjälpte till en del.

Sedan blev det musiklinjen på Södra Latin, och så upptäckte han biblioteket vid Medborgarplatsen som hade en enorm skivsamling. Där letade sig Magnus fram bland skivorna med klassisk musik, lyssnade, gjorde upptäckter. Där fanns också en avdelning med litteratur om musik, och ibland under samtalet får jag känslan av att Magnus nästan läst lika mycket om musik som han lyssnat på musik.

Det blev mycket ensemblespel för mig också. Det var helt nytt för mig, fantastiskt spännande. Jag blev ofta tillfrågad eftersom jag var bra på att läsa noter.

Magnus satsade på en pianolärarutbildning på Musikhögskolan. Det märks att han uppskattade utbildningen när han berättar om den tiden, men en sak saknade han.

Det var en brist att man inte lärde sig improvisera. Det är musikens själva grund. I intagningsprovet till Franz Liszt-akademin var improvisation en självklar del. Beethoven var en legendarisk improvisatör. I klassisk musik har den kunskapen till stor del försvunnit, men det lever kvar inom jazzen och i rockmusikens gitarrsolon.

Så jag gick en kurs hos jazzmusikern Jan Wallgren för att lära mig improvisera. Det var en sorts mellanting mellan jazz och klassisk musik han lärde ut.

När slutade man betona improvisation i musikutbildningen?

Lite svårt att säga. Jag ska försöka skriva mer om det i mina kolumner.

Vilar det inte något högtidligt över klassisk musik? Människor brukar ju lyssna på musik de tycker om när de diskar, städar eller tränar. Men så kan man väl inte använda klassisk musik?

Jodå, man kan lyssna när och hur som helst, om man så vill när man lagar mat. Det är upp till lyssnaren. Klassisk musik har alltid förekommit även som ren underhållning, eller som bakgrundsmusik när man pratade, skvallrade och grälade i logerna. Man ska inte ta det för allvarligt.

Magnus om …

… olika musikformer:

Jag har växlat mellan att lyssna på olika saker, aktuell pop, jazz, folkmusik, afrikansk ursprunglig folkmusik. Men jag har svårt för blues, och svårt för reggae.

… förhållandet publik och musiker:

När den atonala musiken kom hände något nytt, man fick inte applådera, musik fick en annan funktion. De kompositörernas musik skulle vara exklusiv, inte tala till den stora publiken.

Den tonala traditionen började avskaffa sig själv inom den klassiska musiken

… vad det blir av tonala musikbegåvningar i dag:

De som har en begåvning för tonal musik kanske skapar datorspelsmusik, eller blir rockmusiker.

.. om sina egna klassiska favoriter:

Beethoven, Bach och Mozart håller jag högt. De har fått konkurrenter. Mendelssohn gav jag en chans till, och upptäckte hans storhet. Wagner har jag också senare kommit att omvärdera och uppskatta.

… om vinyl, cd och Spotify

Mediet inte intressant för mig, det intressanta är inspelningen. Men en sak man inte tänker på är att LP-skivan gav mer utrymme för text. Cd-skivan hade bara små texthäften med liten stil. Strömningstjänster saknar helt vägledande text. Det är synd.

Vi ska ju inte glömma bort Youtube där man kan botanisera.

En aspekt av det här är att vi lever i en fantastisk tid. Väldigt mycket musik från den västerländska traditionen finns inspelad, även kompositörer som tidigare var okända eller bortglömda – till exempel på 1700- och 1800-talen – de finns numera inspelade.

Monteverdi var helt bortglömd, återupptäcktes i slutet av 1800-talet – och han komponerade på 1600-talet.

… om egna oväntade upptäcker:

När jag lyssnade på Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Bergers orkesterverk insåg jag hur bra de var. Jag blev lite förvånad över att de inte spelas mer. Vi har lite svårt med våra egna begåvningar – som Berwald. Min senaste upptäckt är John Bulls cembalomusik.

… om hur man kan lära sig att uppskatta klassisk musik:

Jag föreslår att man utgår från något man hört och tyckt om. Prova sedan att lyssna på mer av den kompositören.

Och den som är nybörjare och vill upptäcka klassisk musik kommer garanterat att få tips och vägledning genom Magnus kolumner i Morgonposten; liksom den som redan lärt sig uppskatta den – och vill lära sig mer. I morgon kommer den första kolumnen.