Huruvida rätten är accepterad som en del av det serbiska köket eller ses som en nymodighet vet jag inte. Helt klart är att minst två restauranger i Stockholm serverar den. Kanske är den litet som pasta Alfredo, en italiensk maträtt i USA, eller som svensk kebabpizza. Moderna maträtter med stort symboliskt värde, men med svagare koppling till ett historiskt kök.

Det för mig osökt in på den riktigt stora, för att inte säga enorma, kontroversen som skedde i Viaplays studio efter matchen mellan Sverige och Azerbajdzjan igår.

Sverige blev utklassade av Belgien i fredags, man förlorade med tre mål mot noll hemma på Friends arena. Pressen på förbundskapten Janne Andersson var stor, efter att ha missat VM och halkat ned i kategori C i Nations League i fjol.

Ett nytt poängtapp och han skulle suttit löst på sin position, vågar jag påstå. En något stressad Andersson fick dock se sitt lag vinna med 5–0. Två inhoppare gjorde mål, Jesper Karlsson och Joseph Elanga. I Karlssons fall var det en riktig pärla, en hård frispark rakt i mål.

I intervjun med Viaplays kommentatorer efteråt går diskussionen in på ämnet Karlsson. Han har varit stekhet i den holländska ligan senaste månaderna. Men han fick bara spela åtta minuter i matchen. Varför spelade han inte från start, frågar Bojan Djordjic, tidigare spelare och numera expertkommentator.

https://twitter.com/antonj85/status/1640463550316519425

Efter matchen, ställde Viaplay-experten Bojan Djordjic en fråga till Janne Andersson om målskytten Jesper Karlssons speltid.

Som man kan se i klippet blev Andersson väldigt arg. Till exempel för att Djordjic menat att Andersson varit defensiv och tryckte på att han representerar hela landet.

Vad representerar du då? kontrade Andersson med. Djordjic svarade Sverige, varpå Andersson himlade med ögonen. Åh fan, svarade Andersson – innan bråket fortsatte.

Varför skulle jag inte göra det? Vad är det för grej då? Ska du säga något annat? svarade Djordjic.

Enligt Fotbollförbundets uttalande i dag var det ingen rasism i det Andersson sade. Det hade förvånat mig stort om man kommunicerat ut något annat än just det. Andersson lade sig också helt platt under en extrainsatt presskonferens under tisdagseftermiddagen.

Man kan dock ta avstamp i bråket för att belysa ett par intressanta saker i samtiden, både inom fotboll och samhället i stort.

Djordjic gav ytterligare kommentarer:

Ska jag hela tiden ursäkta mig själv? Ska jag ha mitt eget ord? Jag har folk som har min rygg och vet vad jag står för. Men det här. Jag ska ha en ursäkt.

Ska man bortförklara och leta ursäkter är det ingen mening att jag är här. Jag representerar det här landet. Jag är i Sveriges ringhörna. Jag vill att vi ska nå EM i Tyskland, inget annat. Hade jag inte velat det hade jag varit i Belgrad och rökt mina röda Marlboro.

Detta är i sig ganska kul och bygger på en stereotyp om juggar som cigarettrökare eller kanske cigarettsmugglare. Den tiden då serber specifikt kopplades till organiserad kriminalitet av olika slag är dock i det förgångna. När Jens Lapidus skrev Snabba Cash-böckerna var jugoslaverna redan på väg att konkurreras ut av andra grupperingar i det framväxande mångkulturella Sverige.

På presskonferensen efter matchen menade dock Andersson att det inte hade någonting med Djordjic serbiska ursprung att göra:

Jag vet inte vad jag sagt. Prata inte om Serbien och sånt skit. Jag orkar inte med sånt skit. Jag pratar med honom som medierepresentant. Blanda inte in något annat, det orkar jag inte. Jag kan ha uttryckt mig dåligt, Men blanda inte in det, då blir jag riktigt förbannad.

Janne Andersson har sett till att alla sjunger nationalsången inför matcherna, tidigare kunde man se Zlatan stå tyst med blicken i fjärran. Nu sjunger även han med. Det finns givetvis en ganska enkel poäng att göra här, alla ska dra åt samma håll i laget, sammanhållning är viktigt.

Samtidigt finns det också ytterligare en jugoslavisk aspekt att nysta i. De senaste tio åren har både Bosniens och Kosovos landslag tagit stora kliv. I fallet med Bosnien är man nu på en nivå där man konsekvent deltar i EM och ofta tar sig till kval, eller gruppspel, i VM. I Kosovos fall har man lämnat blåbärs-träsket och klättrat på rankningen.

Det gör också att fler spelare som fötts och vuxit upp i Sverige och fostrats inom svensk fotboll väljer bort det svenska landslaget. Två relativt sentida exempel är Anel Ahmedhodzic och Denis Hadzikadunic som tagit sig fram genom Malmö FF:s akademi. Båda representerar nu Bosnien, och inte Sverige. Ett annat exempel är Sead Haksabanovic som valde Montenegros landslag före Sveriges.

Spelare som står och velar mellan landslag blir vanligare, givetvis är det något Andersson är medveten om. Vad han tycker om det vet jag inte, men det är rätt givet att Sverige nu går miste om spelare som kanske varit givna i en svensk startelva. Frågan ”vilka representerar du?” blir därför väldigt intressant.

Kanske var det faktiskt så att Anderssons utbrott på Djordjic hade en grund i att han representerar något annat än det svenska. I praktiken är det ju så att om Djordjic på sin tid som fotbollsproffs fått frågan om att spela för det svenska landslaget (på högre nivå än u21), hade han också tvingats göra ett val.

En annan expertkommentator i svensk tv med bakgrund på Balkan är Astrit Ajdarevic. Han hade äran att vara lagkapten för Sverige i OS 2016. Men 2017 gjorde han plötsligt en landskamp för Albaniens A-landslag.

För en vanlig svensk hade ett sådant val varit omöjligt, men för Ajdarevic, som föddes i Kosovo, fanns förutom Sverige ytterligare två landslag att välja på. Hade man sagt till någon på 1950-talet att en kapten för ett svenskt landslag skulle "välja bort" det för ett utländskt, hade man blivit dumförklarad.

Men det är nu en del av den moderna fotbollen. Samtidigt är det inte politiskt korrekt att ifrågasätta någons lojalitet, på ett sätt som Anderssons utbrott tolkades som att han gjorde. Det är en jäkligt känslig fråga, speciellt för assimilerade invandrare och vissa medelklassvenskar.

En annan rolig infallsvinkel på den här härvan är att Fredrik Reinfeldt valdes till ordförande för SvFF i lördags. Ingen vet riktigt vad Reinfeldt vill göra inom svensk fotboll, förutom två saker. Han vill göra den mer ”meritokratisk” och att den ska bli ett verktyg att hjälpa invandrare.

Precis som när han företrädde en organisation inom säkerhetsbranschen "skördar" han vad han sådde som statsminister, då han motsatte sig idén om nationsgränser.

Att landslaget för Reinfeldt skulle ha någon annan funktion än en smältdegel för det nya mångkulturella Sverige, har jag svårt att tro. Kanske ser han på landslaget som en svensk variant av schnitzel Karadjordje, eller en kebabpizza helt enkelt. Kebabpizza är just en svensk mix av mellanöstern och Italien, men bara uppskattad av svenskar. Ett landslag där alla är lika men ändå olika, och ingens lojalitet blir ifrågasatt.

Chefer som har dåligt självförtroende ser till att fikarasterna är kollektiva, obligatoriska, regelbundna och att det alltid finns bullar och kakor – och de kontrollerar dagligen att kaffemaskinen fungerar. De sitter alltid med på fikarasten själva och vakar över att alla känner sig sedda och hörda. Chefer av det slaget strör alltid uppmuntrande och positiva citat omkring sig, och antalet gånger de säger ”fånga dagen” eller ”njut” eller ”våga” är oräkneligt.

Jag hade en gång en chef som alltid på sista fikat inför helgen vände sig till var och en av medarbetarna runt bordet, och sa något speciellt riktat till den personen. Oskicket upphörde efter den gången han vände sig till Nils och sa:

”Du Nils, våga lite, se nu till att du gör något i helgen som du annars absolut aldrig gör!”.

Nils la ner kardemummabullen, tittade upp från kaffekoppen, och sa med ett frågande tonfall:

”Knulla?”

Chefer som har riktigt, riktigt dåligt självförtroende nöjer sig inte med dessa ständiga kollektiva fikaraster utan skickar också medarbetarna på dyra seminarier där de ska utvecklas som personer. ”Stora inspirationsdagen” – eller som den ibland kallas i marknadsföringen ”Stora personaldagen” – är ett seminariejippo som turnerar i landet under november månad. Det lovas att det ska bli ”fartfyllt, roligt, explosivt, spännande och inspirerande”. Det ska handla om ”drivkraft, teamwork & arbetsglädje”, och ska vara en ”utbildningsshow för hela arbetsgruppen”.

Biljetterna kostar 3 995 kronor –  och då får man lyssna på ett antal talare som anses vara speciellt bra på att inspirera och utveckla människor.

Henrik Schyffert framträder under rubriken: ”Släpp sargen!”. Det beskrivs som en föreläsning ”om konsten att inse att man är kreativ, och hur man får andra att inse detsamma”.

Ett mycket lämpligt val av talare. Vi andra som debatterar på twitter försöker anföra fakta, ibland blir man lite trängd, och kanske förklarar att motståndaren är obegåvad. Så tråkigt.

Men Schyffert har visat hur man gör för att ”släppa sargen” – som när han i ett meningsutbyte på twitter skrev:

”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”, och efter det släppte han inte bara sargen utan liksom hoppade över den också: ”Hade jag velat ha ett svar från dig så hade jag sugit det ur ditt uppbända, pulserande, nyknullade anus!”.

Tänk hur Schyffert kan inspirera dig till att hålla roligare dragningar på planeringsmötena på jobbet, och han kan lära dig att inte hålla igen om du får kritik. Om någon säger att du kanske räknat fel, då säger du inte ödmjukt: ”Jag ska för säkerhets skull kontrollräkna en gång till”, utan du skriker: ”Håll käften, annars kör jag upp din laptop i rövhålet på dig och vrider runt den fyra varv”.

När Ebba Busch i en DN-intervju förklarade att hon inte tyckte att Schyffert var rolig svarade han på twitter med att kalla henne ”fascist”. Lär av detta. Kritiserar någon ditt arbete skriker du bara något i stil med ”nassejävel”. Det löser inte bara problemet för stunden utan för alltid eftersom ingen vill bli stämplad som potentiell koncentrationslägerföreståndare.

Fotbollens förbundskapten Janne Andersson ska tala om hur man ska ”Bygga vinnande lag”. Jo, jag vet vad ni tänker, ni minns de senaste två årens förluster mot Norge, Georgien, Polen, knapp seger mot Uzbekistan. Inget VM. Men antagligen har arrangörerna tänkt att eftersom Janne inte lyckats bygga ett vinnande lag, borde han vid det här laget förstått hur han skulle gjort istället. Eller så är tanken att själva upplevelsen av att höra Janne tala om hur man skapar ett vinnande lag ska få publiken att se och lära något mycket viktigt; hur man låtsas som om det regnar när man ställt till det ordentligt. En inte alldeles oviktig förmåga i arbetslivet, ja i livet i stort.

Renata Chlumska ska också tala. Hennes meriter är att hon paddlat och cyklat runt USA (förutom Alaska och Hawaii) för 17 år sedan och därefter har hon under 15 år ägnat sig åt att bestiga världens sju besvärligaste bergstoppar. På inspirationsdagar väljer man gärna den sortens personer. – och de står där och säger att om de kan göra det ena eller det andra så kan du också klara allt. En vän som tidigare hört Chlumska tala förklarade för mig: ”Jag förstod inte riktigt vad kvinnan ville jag skulle göra för att klara ett jobb med ständigt resande mellan två orter och konstant övertid – skulle jag sätta mig i en kajak och paddla mellan Gävle och Stockholm”. Det är det som problemet, allmän hurtighet löser ingenting, och det enda som händer är att lyssnaren tänker: ”Aha, mitt problem är att jag inte är tillräckligt klämkäck” – och så stretar de på istället för att gå igenom sin livssituation och göra något åt den. Chlumska-typerna är mycket användbara för chefer som inte får någon ordning på verksamheten – det får medarbetaren att tänka: ”Det är mig det är fel på, jag måste bli mer som Renata. Kanske hjälper det om jag börjar sova utomhus på balkongen i en sovsäck när det är riktigt kallt.”

Talaren Lisa Ekström, även känd som Kamoja, har ägnat de senaste 15 åren åt att föreläsa om ledarskap. Hon säger djupsinnigheter som att ”… det gäller att man är medveten om att man alltid gör val i vardagen, och att de valen får konsekvenser”, eller ”det gäller att tänka smart”. Men vad vet jag, publiken på den här sortens tillställningar kanske består av människor som inte inser att val får konsekvenser, och som lever efter mottot ”det gäller att tänka så korkat som möjligt” – och i så fall kan nog ett Kamojaföredrag göra nytta. Den som lyssnar på Lisa brukar också få en "Kamojapenna", som hon själv beskriver som "något som vid första anblicken ser ut som en barnpenna". Den fluffiga pennan "ger möjligheten att samla liv". Hur kan verka lite oklart, men Lisa ger exempel: "Att sitta i ett ledningsgruppsmöte och plocka fram den magiska Kamojan istället för den vanliga kulspetspennan ger liv". Nu kanske de flesta på möten numera har sin laptop med sig, men det blir väl lite för dyrt för Lisa att dela ut "Kamojadatorer".

Robert Karjel är kanske det mest förvånande namnet i talarlistan. Han är gammal militär som även haft internationella uppdrag. Han har bland annat lett en helikopterdivision i Adenviken för att bekämpa somaliska pirater. Det är det som gör mig förvånad över att han får framträda – inser inte arrangörerna vilka protester som kommer at höras från Bilan Osman och från befolkningen i Tjärna ängar, och deras budskap kommer at vara: ”Rasism! Vad pratar han om? Somaliska pirater!? Somaliska!?”.

Men visst kan ”Inspirationsdagen” göra nytta, du ska se evenemanget som en varningssignal.

Om det är så att du har en chef eller arbetskamrater som vill att du går på ”Inspirationsdagen” – då bör du se dig om efter ett annat jobb, men det har du säkert redan insett.

https://www.youtube.com/watch?v=RrIvg4_Y_3E

Man har ju under de senaste åren vant sig vid att Sverige, under Janne Andersson, spelar taktiskt och tätt, och slår vilka lag som helst, till exempel i VM 2018 då man relativt enkelt manövrerade ut lag som Mexiko. Den vinsten framstod för mig som obegriplig, eftersom Mexiko i första matchen i gruppen hade slagit de, vid den tiden, regerande världsmästarna Tyskland i en "svindlande" match. Sverige, å sin sida, hade slagit Sydkorea i samma omgång, i en inte lika svindlande tillställning.

Men Mexiko kom ingenstans mot Sverige i sista gruppomgången (i mellanomgången hade svenskarna förlorat mot Tyskland, varför Mexikomatchen var avgörande för Sveriges öde i turneringen), det såg ut som att de stod still på planen och väntade på att Sverige skulle byta förbundskapten, så att de visste hur de skulle anfalla. Sverige vann med 3–0. Och sedermera med 1–0 mot Schweiz i åttondelen innan vi åkte ut mot England i kvartsfinal.

Men trollkarlen Janne Andersson har fyra år senare tappat stinget, eller kanske dunderhonungen. Serbien rann, i matchen i Belgrad på lördagskvällen, igenom, särskilt på vänsterkanten, hela tiden och efter ett vackert svenskt 0–1-mål hann det bli både 1–1 och 2–1 till Serbien innan halvtid. När matchen var slut stod det 4–1.

Krönikörers och tyckares pennor och röster började gå varma redan innan spelarna hade hunnit duscha, fotbollspanelen på TV6 till exempel, var inte helt nöjda. Den här matchen var ju ingen tillfällighet heller, förluster hade radats upp det senaste året och sådant är ingen vana när det gäller Anderssons landslag.

TV6-panelen har en bra sammansättning av svenskt och utländskt, den försiktige Fredrik Ljungberg, till exempel, kontrasterade mot den ursinnige Bojan Djordjic, i eftersnacket. Bägge väntade förstås ivrigt på att få tala med Janne Andersson. Som slingrade sig som en orm, när Djordjic påpekade att man inte hade stört serberna tillräckligt när dessa hade bollen. "Jaså, säger du det?", ungefär. Fast han sa något annat, förstås.

Janne Andersson har, förutom sin talang att leda landslag, åtminstone såsom denna tog sig uttryck i den omnämnda matchen mot Mexiko för fyra år sedan, en stor förmåga att hantera media, han är "medietränad", ja han ger nästan själva ordet ett ansikte. Att de här friserade svaren på journalisters frågor dock är en bluff, ser man (eller "såg man") när Janne i direktsändning nere på gräsmattan skällde ut sina kollegor förbundskaptener från Tyskland i matchen 2018, i samband med att Sverige hade släppt in 1–2-målet i sista minuten på frispark. Då hötte han med knytnäven mot den tyske assisterande förbundskapten som, menade Andersson, hade hånat honom. Han fick säkert en plats i svenska folkets hjärtan efter det, en riktig människa som håller på Sverige. Samtidigt kunde de ju se att medieträningen hade flugit all världens väg.

I tisdags kväll var det så dags för matchen mot Slovenien på Friends Arena, en match som skulle avgöra om Sverige skulle stanna kvar i grupp B eller få tillbringa framtiden i Nations League i grupp C, tillsammans med så kallade "blåbärslag."

Jag befann mig på kortsidan, på den svenske målvaktens sida i den första halvleken och fick således bevittna på nära håll Sloveniens konstnummer till 0–1, ett kontrollerat volleyskott som avslutning på en lång springrörelse, det nästan svåraste en fotbollsspelare kan göra. Inte konstigt då att det gjordes av Sloveniens unge supertalang B. Sesko. På min halvbesatta kortsideläktare reste sig, bland publiken som satt där, ett tjugotal supportrar och saluterade Sloveniens ledningsmål i högan sky. Men de hade inte rest från Slovenien och hit, ty dessa har inte, på samma sätt som Serbien och Kroatien, högljudda supportrar som skrämmer folk på familjeläktaren.

De var somalier, antagligen från Solna, några kvarter från Friends Arena, som ville protestera mot att Sverige har fått en ny högerregering. Fast de kanske mest jublade för att det var ett snyggt mål, de jublade nämligen också när Sverige strax före halvtid kvitterade, också ett fint mål av Forsberg. Apropå att ge ord ett ansikte, så skulle det i Emil Forsbergs fall bli mullvad, eftersom han "plöjde" genom Friends Arenas (för dagen fina) gräsmatta, i full fart och full kontroll, med slovener hängande på sig, och placerade bollen vid sidan av den slovenske målvakten (den sistnämnda som enligt min son är ordinarie i Atletico Madrid, så en del prominenta personer uppträdde faktiskt i den här matchen).

I den andra halvleken satt jag således fint till för att få se ett eller flera svenska ledningsmål. Men inget hände. Precis som mexikanerna 2018 hade svårt att få till det mot Sverige, kom de senare ingenstans nu. 1–1 slutade matchen. I bägge fallen har Janne Andersson varit ansvarig.

När jag (vi) gick hem alldeles efter matchen var det ganska lätt att föreställa sig hur arg Bojan Djordjic skulle vara där i studion (utomhusstudion) om han var det redan i lördags i Belgrad. Och hur svensk Fredrik Ljungberg skulle vara. Men jag var som sagt inte på plats bakom tv-skärmen så jag vet inte vad de sa.

Av det jag läste idag har det dock inte kommit några avgångskrav på Andersson.

Sverige hade ju, det såg man från min kortsideläktare, den icke avundsvärda uppgiften att föra matchen, mot ett lågt spelande, extremt defensivt lag som Slovenien som "backcheckar" intensivt, lämnar bollhållaren ingen ro. Då måste man ha ett "homogent" förande lag (exempel Barcelona) som är vana i den rollen och där alla, minus de som är extra bra (stjärnor) , håller en hög lägstanivå ifråga om tekniska färdigheter.

Det har inte Sverige. Vi har dock några riktigt bra spelare, som Kulusevski, Forsberg och Elanga i anfallet/mittfältet. De springer och vill mycket och blir de riktigt bra lekkamrater kan resultaten kanske börja peka uppåt.

Sedan hade man ju gärna haft Alexander Isak. Han gör stor skillnad eftersom han är en megastjärna vilket drar till sig både psykologiskt och fysik uppmärksamhet, varpå motståndarnas stabila box (ishockeyspråk) hade kunnat rubbas.

Men han kostar en miljard kronor och därför får han inte spela med landslaget.

Nej men gå, Janne! Släpp medieträningen nästa gång någon intervjuar och visa känslor, som du gjorde på planen mot Tyskland. Säg: "Fan jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inget mer att tillföra."

Nej och så kan det vara. Du har redan tillfört en hel del. Och av VM 2018, och även innan dess, kan andra lära av vad du har gjort. Och bygga vidare.