Den svenska polisen storsatsar på kroppskameror.

I december började de första poliserna bära kamera som en del av den ordinarie utrustningen. Alla i yttre tjänst ska bära en innan utgången av 2023.

Kroppskameror har använts på försök sedan 2018. Enligt utredningsenheten på Noa har resultaten varit goda och poliserna som burit kamerorna har känt sig tryggare. Utvärderingarna har visat att våld, hot och trakasserier mot poliser minskar när de bär kamerorna.

Inför starten i december sa biträdande enhetschefen Sofie Holmqvist till SVT att hon trodde kamerorna skulle ha en dämpande och brottsförebyggande effekt.

Filmer från kroppskameror kommer också att kunna användas som bevisning i domstol.

– Det handlar om att bygga starka och robusta förundersökningar. När vi tittar på händelserna kopplade till påskupploppen har vi i nuläget över hundra fängelseår utdömda och grunden till det är till stor del den tekniska bevisningen, sa Holmqvist till SVT i november.

Under påskupploppen bar många poliser kroppskameror. Filmer från dem har använts som bevisning i de rättegångar som följt, men det har inte lett till fällande dom i alla fall.

– Jag tror att i princip de flesta poliser där var utrustade med kroppskameror, säger kammaråklagare Lotta Karlsson till Morgonposten.

Hon drev det uppmärksammade målet där elva män friades för våldsamt upplopp i Rinkeby, och lade fram bevisning både från fasta övervakningskameror och kroppskameror

Finns det några svårigheter med att använda kroppskameror som bevisning?

– Det är bra kvalitet, men man får tänka på att de inte alltid fokuserar på de händelser jag vill ha. De följer ju polisens rörelser.

Har du varit med om fall där filmer från kroppskameror lett till en fällande dom?

– Ja, det har jag. Jag har haft hot mot tjänsteman där det fångats upp med kroppskameror. Jag har haft våldsamt motstånd och våldsamt upplopp, där det varit del av bevisningen.

Karlsson säger att fler kameror kommer att vara till hjälp för åklagarna, men hon vågar inte uttala sig om hur stor den kommer att vara.

– Det går inte att bedöma. Det är olika från fall till fall – vad det gäller, och vad den fångar upp. Redan i dag är det vanligt att poliser har kamera, men de går inte med dem påslagna hela tiden. Det krävs att de ska hinna slå på dem i rätt ögonblick.

Kamerans funktion

En kamera är påslagen under hela arbetspasset och spelar in även om polismannen inte har tryckt på inspelningsknappen, men successivt raderas all film som är äldre än en minut. Kameran befinner sig i vad som kallas för förinspelningsläge.

När väl polismannen väljer att trycka på inspelningsknappen kommer allt som sker därefter att sparas och dessutom den minut som närmast har varit.

En liten lampa på kameran kommer att lysa grönt i förinspelningsläget. I inspelningsläget lyser den rött.

Den enskilda polisens val

Polisen har fått många frågor om huruvida kamerorna riskerar att kränka allmänhetens integritet. Svaret har blivit att polisen bara spelar in när man tror att filmen har ett värde.

Beslutet att slå på kameran eller inte är den enskilde polismannens.

Det förekommer att poliser beter sig oprofessionellt eller rent av begår brott i sin tjänsteutövning. Det återstår att se om mer filmbevis kommer att finnas i framtiden från dessa möten mellan polis och medborgare. Kommer polismän våga trycka på inspelningsknappen om kollegan beter sig illa?

I juni dömdes två poliser i Landskrona till ett års fängelse för olaga frihetsberövande, falsk angivelse, misshandel och hemfridsbrott. De hade trängt sig in i en mans lägenhet utan skäl, misshandlat honom och sedan ljugit om att mannen dödshotat dem. Mannen hade han en egen övervakningskamera i lägenheten.

I mars dömdes en polis i Söderköping för förolämpning sedan han kallat en person för "lilla jävla whitetrash-äckel" vid en husrannsakan. Den förolämpade hade en egen ljudinspelning som bevis.

I november dömdes en polisman för vållande till annans död efter ett polisingripande på Lidingö. Enhetschefen Sofie Holmqvist fick frågan om vi kommer att se fler sådana domar i framtiden:

– De händelser som sker i samband med våra ingripanden filmas så att vi kan göra korrekta bedömningar efteråt. Vi är positiva till att filma för att skapa objektivitet.

Poliser i dessa tjänster får kroppsburna kameror (enligt Polistidningen):

Hundförare
Ingripandepoliser
Kommunpoliser
Lokalpolisområdespoliser
Områdespoliser
Polisaspiranter
Polisryttare
Regional insatsledare
Supporterpoliser
Särskilda polistaktiken (SPT)
Trafikpoliser
Yttre befäl
Gruppchefer inom respektive funktion ovan

Denna praxis att spåra användare är ett direkt brott mot Apples policy, som kräver att appar ber om ditt samtycke innan du spåras via appar och webbplatser som ägs av andra företag, skriver Bloomberg Law. I onsdags stämdes Meta för att ha byggt in den hemliga övervakningen i sina produkter.

2021 Apple steppade upp och skyddade användarnas integritet ordentligt, vilket drastiskt påverkade Metas ekonomi. De svarade med annonser i affärstidningar om hur synd det var om alla miljoner småföretag som fick svårare att tjäna pengar på användarna.

Måste man tjäna pengar på hemliga psykologiska tester, desinformation, Cambridge Analytica, uppvigling till folkmord, kränkning av användarnas integritet, spåra var Android-användare befinner sig, inte stoppar politisk manipulation? För Meta är det en bra idé.

Duckduckgo har positionerat sig som ett slags anti-Google. Deras produkter och tjänster har särskilt fokus på integritet i allmänhet, och frånvaron av spårare i synnerhet. Men det gäller inte Microsoft.

Det är en allvarlig anklagelse som fått stor uppmärksamhet, då Duckduckgo aldrig berättat att Microsoft kan spåra det användarna gör med företagets nya webbläsare för Mac OS, Ios, Android och snart Windows. Specifikt är alla spårare som kontaktar bing.com och linkedin.com undantagna från Duckduckgos blockering.

Det dröjde länge innan företagets grundare Gabriel Weinberg kom med ett försök till skademinimering, men säger i ett uttalande till Bleeping Computer att man arbetar med att rätta till situationen.

Duckduckgos hemsida: ”Trött på att bli spårad online? Vi hjälper dig.”

Problemet för dem är förstås att de måste ha våra röster vart fjärde år för att kunna fortsätta att ägna sig åt det de gör. Eftersom de aldrig har några idéer om vad som egentligen ska göras åt landets problem, så har deras talskrivare och PR-människor fått för sig att det gäller för dem att övertyga oss om att partiledarna är precis som vi, helt vanliga människor.

Det var därför Stefan Löfven med fru satt hos Carina Bergfeldt och berättade att de på fredagarna brukade bada bastu och äta pasta. Det var därför Nyamko Sabuni som gäst hos Margaux Dietz skulle visa hur hon rör sig på dansgolvet. Allt började väl med att Lars Leijonborg intervjuades i Silikon 2010, och svarade frågan om han rakade pungen. Vi tittare funderade väl mest på om han hade någon pung att raka.

Det här med att politiker och partiledare ska ”bjussa på sig själva” är obegripligt korkat, inte bara därför att de inte har någon personlighet att ”bjussa på”. Hade de personlighet hade de aldrig kunna kravla sig upp i partihierarkierna, då hade de stötts ut för länge sedan. Förvisso är trögtänkthet en form av personlighet (tänk Ygeman, Strandhäll), liksom hurtfriskhet är det (tänk Lööf), eller uppblåsthet (tänk Kristersson) – men det erbjuds vi ju varje gång de framträder, och det intrycket försvinner inte av att vi får veta vad de har för favoriträtter.

Men det stora problemet för politikerna och deras rådgivare är att de inte förstår vad en ledare är.

En verklig ledare är alltid en gåta som person för dem som följer honom.

18 juni 1940 håller Charles de Gaulle ett radiotal till sina landsmän i Frankrike. Han sitter i en radiostudie hos BBC i London.

Dagen innan har den franska regeringen kapitulerat för tyskarna. Det omöjliga har hänt. Hundratusentals fransmän befinner sig på flykt. Andra sitter modstulna i sina bostäder.

Många rattar in BBC:s utlandssändningar, och plötsligt hör de en knarrig röst som manar till fortsatt motstånd, den säger: ”Jag är general de Gaulle. Vad som än händer får det franska motståndets låga inte släckas, och den ska inte släckas”.

Han lovar en framtida seger.

En sak återkommer i biografier och historieskrivningar från dem som kom att tillhöra den franska motståndsrörelsen – när de hörde talet tänkte de först ”Vem fan är de Gaulle?”

Han var helt okänd för den stora allmänheten.

Ändå kom tiotusentals i den franska motståndsrörelsen att följa hans uppmaning, och han byggde också utanför landets gränser upp de fria franska styrkorna – han blev alla dessa människors ledare trots att de inte visste något om hans person, hur han såg ut, ofta inte ens visste hur han stavade sitt namn.

I Notre guerre, i hennes minnen från motståndets dagar, skrev Agnès Humbert:

”Hur bisarrt var det inte! Här är vi, de flesta av oss på fel sida om fyrtio, rusande i väg som om vi var studenter uppeldade av passion och glöd, följande en ledare om vilken vi visste absolut ingenting, av vilken vi inte ens hade sett ett foto.”

Det viktiga var inte hur han såg ut, vad han åt till middag.

Det viktiga var vad han vågade visa mod att stå för. Och att han gjorde något.

Lite senare gör Agnès Humbert en mycket intressant reflektion:

"Kanske var denna märkliga anonymitet till och med en tillgång; det okändas mysterium".

Hon inser något som dagens politiker och deras rådgivare inte begriper. Vi vill att våra ledare ska ha något upphöjt och okänt över sig. Vi vill ha människor som är starka, som är föredömen, och som har ett stort mått av personlig integritet – inte pladdrande papegojor.

Vi vill att det de säger ska vara strävt, kärvt och korthugget och gälla det vi själva ser som ödesfrågor – och de ska våga ställa krav på oss. De ska vara bättre än vi, modigare, och självständigare.

När Charles de Gaulle leder de fria fransmännen in i Paris 25 augusti 1944 rusar många fram till de män som går i första linjen. De vill ge sin hyllning och kärlek till de Gaulle. Men eftersom få fortfarande vet hur han ser ut är det en man som går bredvid honom som blir överöst med blommor och kyssar.

Om allt detta ändrade sig när han blev president?

Inte alls.

Alla visste att Charles de Gaulle var en from katolik. Han var en trogen besökare i söndagsmässan med sin familj. Han lät bygga ett eget kapell i presidentpalatset.

Men han talade aldrig om sin tro i sina tal. Heller inte i andra sammanhang. Det verkar i all litteratur om honom bara finnas ett enda tillfälle då han med en medarbetare diskuterade en trosfråga.

Hans tro tillhörde hans privatliv. Liksom hans familj.

Allt det andra – det var han beredd att offra för sin nation.

Med våra ledare i dag är det tvärtom.