Göteborgs kommun styrs av de rödgröna, som nu vill återinföra sju timmars arbetsdagar, på förskolorna i stadens förorter. Satsningen kan kosta 200 miljoner kronor. Men frågan är om det fungerar. På försöksskolorna försvann den nyanställda personalen, på grund av bristande intresse att arbeta där.

På Siriusgatans förskola i Bergsjön provade man sju timmars arbetsdag 2018. Rektor Anna-Cecilia Robertson säger till SVT Nyheter Väst att man initialt fick fler förskolelärare, men att ingen är kvar idag.

Robertson säger att ”om man ska rekrytera lärare måste det finnas ett intresse för att jobba i utsatta områden. Att locka med korta arbetstider är en kortsiktig lösning. Idag är ingen personal kvar som rekryterades i samband med projektet.”

Förslaget från kommunen presenterades i samband med att extrabudgeten kom i maj. Man vill ha sju timmas arbetsdag på två förskolor i utsatta områden i stadens förorter. Målet är att införa det på samtliga förskolor i staden. 2,2 miljoner per förskola skulle landa på runt 200 miljoner extra i utgifter i budgeten.

Tidigare justitieminister Morgan Johansson menade 2021 att man inte bara måste arbeta med brottsbekämpning, utan också med förebyggande insatser. Det gäller för att stoppa nyrekrytering av gängmedlemmar, i utsatta förorter.

Han menar att effekterna av insatserna man gör idag inom skola, barn- och fritidsverksamhet ser man effekterna av om fem till tio år.

I november 2020 rapporterade SVT om att varannan sexåring på grundskolorna i Järvaområdet utanför Stockholm inte pratade svenska ordentligt. Det gällde 13 kommunala grundskolor, och spårades till förskolorna. Många förskolor har inte ens personal som pratar svenska, och när eleverna heller inte gör det finns ingen kontakt med svenska språket på ett naturligt sätt.

När barnen lämnar förskolan ligger de i snitt två till tre år efter i språkutvecklingen jämfört med genomsnittet. Frågan är vad förskolorna i förorten ska göra om ingen vill arbeta där, ens med sju timmars arbetsdag.

Nu anser sig regeringen ha funnit lösningen på svårigheterna kring frågan om invandrares integration i Sverige.

I söndags meddelades det att en ”Sverigekurs” i samhällskunskap ska hantera problemen med våldsamma klaner och gäng, liksom mindre våldsamma, men ändå kostsamma problem, som arbetslöshet och bidragsberoende.

Liberalerna och Johan Pehrson klev fram som de som varit det pådrivande partiet i frågan.

Beskeden på presskonferenser och i uttalanden har varit kortfattade och kryptiska när det gäller vad Sverigekursen ska innehålla och vad den förväntas leda till.

Johan Pehrson säger att kursen ska vara ”obligatorisk för nyanlända”. Vi får av honom också veta att:

Det är jätteviktigt, det är en signal om att välkommen till Sverige, här är reglerna, nu kör vi.

Budskapet varieras lite beroende på var Pehrson uttalar sig:

Vi tror att det är helt avgörande för integrationen. Ska människor ha en chans i Sverige, och det vill vi, då måste man förstå hur Sverige fungerar.

Kursen ska avslutas med en tenta. Klarar man den inte får man göra tentan en gång till.

Vi får också veta att det ska utredas vad Sverigekursen ska innehålla, och hur den ska läggas upp. Inget är klart än.

Uttalandena är allmänna och svepande och ger upphov till många frågor, och ingen verkar ha ställt dem till Pehrson eller någon annan i Liberalerna.

Vid en förfrågan om en intervju med någon kunnig person är beskedet att det ska utredas och det som kan sägas i nuläget är sagt. Möjligen ansågs frågornas innehåll vara för besvärligt att hantera.

Frågorna är många, och eftersom uttalandena som gjorts är kryptiska intill obegriplighet publicerar vi våra frågor här.

I väntan på svar kommer vi att anta att det bara är ett symboliskt utspel för att visa för väljarna att man minsann tar tag i de här frågorna. Ord som inte betyder något.

Frågor

1.Kursen ska rikta sig till ”nyanlända”. Men vad räknas som ”nyanländ”? Stora grupper som kom för fem, tio eller 15 år sedan uppvisar också problem med bidragsberoende liksom andra problem. Kommer de också att få gå kursen, eller gäller det bara dem som kommer till Sverige efter det att kursen är klar och lanserats? Om det senare är fallet – hur ska problemen med de redan anlända men missanpassade redas ut?

2. Kursen ska leda till att deltagarna ”förstår hur Sverige fungerar”. Men ingen invandrare eller flykting har väl ännu dött i Sverige av svält eller sjukdomar? Det visar väl rimligen att de vet hur man får bidrag till bostad, mat, och andra omkostnader – liksom hur man uppsöker sjukvården och annan omsorg. Detta faktum visar väl att de mycket väl vet hur Sverige fungerar – det är bara så att de väljer att uppsöka socialkontor i stället för arbetsförmedling. Innebär inte detta att det är en fråga om inställning, kultur och moral – och inte en fråga om kunskap om hur Sverige fungerar?

3. Är inte de flesta invandrare mycket väl medvetna om ”hur Sverige fungerar”, och att de problem som uppstår beror på att de väljer att inte acceptera hur Sverige fungerar. Många  av dem har en annan syn än svenskar på kvinnans roll och ställning – det tar sig uttryck i kvinnlig omskärelse och hedersmord, men även i mer vardagliga former av förtryck. De vet att till exempel kvinnlig omskärelse inte är tillåtet – de vet hur Sverige fungerar på den punkten. Gör det ändå. Hur ska Sverigekursen hantera detta?

4. Beror invandrares överrepresentation bland dömda brottslingar på att de inte vet ”hur Sverige fungerar”? Om så är fallet och de måste upplysas och utbildas – vilka kulturer kommer de ifrån? I vilka kulturer är det tillåtet med mord, våldtäkt, rån och försäljning av droger?

5. Om man inte klarar tentan får man göra om den sägs det. Men hur många gånger? Tre gånger, fem gånger, tio gånger? Finns det någon bortre gräns? Om det finns en bortre gräns – vad händer efter den?

6. Kommer kursmaterialet att vara på svenska? Om så är fallet - vilket verkar logiskt – måste deltagarna först förstås ha inhämtat språkkunskaper genom SFI. Hur förfar man med dem som inte klarar av SFI-kursen, eller som måste gå på SFI-kurser i flera år för att bli godkända?

Nu väntar en nysatsning på integration i Göteborg. Nyanlända flyktingar får boende i stadens mer välmående områden, där de allra flesta är svenskar och arbetar. Om det hela misslyckas kommer de som bor där att få skulden, antagligen stämplas som rasister.

Låter det överdrivet? Men på något annat sätt kunde jag inte tolka det förslag som socialdemokraterna i staden nu genomdrivit. Men så illa kan det väl faktiskt inte vara tänkte jag, och bestämde mig för att försöka förstå hur de ledande socialdemokraterna i staden tänker, och vad de egentligen menar.

Det skulle bli en nyhetsartikel med intervjuer. Men det blev något annat. Ingen ledande socialdemokrat ville förklara hur socialdemokraterna tänkte när de ritade sin karta till ett mer integrerat samhälle. Vi kan väl börja med att beskriva en del av den den verklighet den där kartan ska beskriva.

En vanlig dag

Han tittar uppfordrande på sin fru, och säger: ”Vi måste!”

Hon tittar trött tillbaka på honom och svarar: ”Men vi kom ju nyss hem, och barnen var besvärliga när jag skulle hämta dem på dagis. Det hade bråkats. Och jag borde egentligen varit kvar på jobbet och gjort klart det där förbannade på projektet vi håller på med. Men jag får försöka fixa lite när ungarna gått och lagt sig., så jag orkar faktiskt inte.”

Han ser ännu mer uppfordrande på hustrun, och muttrar: ”Men vi måste! Jag är också trött, hur tror du jag har det på jobbet? Och i dag var det stopp på motorvägen hem. Men vi måste! Jonas vill det!”

Ett ganska vanligt samtal i en barnfamilj. Förutom det där med ”Jonas vill det”.

Arbete och barn kräver sitt. Tiden räcker aldrig riktigt till. Och så finns där alla dessa andra ”måsten”. Dessutom numera bekymren för ekonomin. Även om båda i paret arbetar ökar kostnader för boende, mat, el – ja, för allting. Pengarna räckte snart lika lite till som tiden i en barnfamilj – även om båda föräldrarna arbetar.

Nu undrar du förstås vilket ”måste” det handlar om i just det här fallet.

Och vem är denne Jonas som ställer krav som ”måste” uppfyllas?

När det gäller det där ”måste” innebär det att paret måste ut på kvällen och hitta personer som är nyanlända och flyttat in i området. Eller bjuda hem dem. De ”måste” knyta vänskapsband.

Låter det absurt?

Låt oss då presentera Jonas. Han finns i Göteborg. Han heter Attenius i efternamn, och efter årsskiftet blir socialdemokraten Jonas kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Hans parti gick framåt i valet, fyra kommunalråd blev fem, och socialdemokraterna kommer att styra staden tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Och en av de frågor socialdemokraterna tidigare drivit fick de igenom redan när budgeten för 2023 nyligen antogs. Nyanlända ska i första hand erbjudas boende i områden som påminner om det område som Jonas själv bor i – alltså Torslanda. Det är ett område med ”högre socioekonomisk status” än de områden som nyanlända brukar hamna i. De finns annars oftast samlade i något av Göteborgs åtta utsatta områden: Gårdsten, Hisings Backa, Tynnered/Grevegården/Opaltorget, Biskopsgården, Bergsjön, Lövgärdet, Hammarkullen och Hjällbo.

Alla politiker – oavsett parti – är överens om problemen i de här områdena: arbetslöshet, kriminalitet, droger, klankultur, hederskultur och de är eniga om att i allt högre grad växer det här fram samhällen skilda från det övriga Sverige. Platser med sina egna kulturer, värderingar och språk. För många som bor där är den enda verkliga förbindelsen med det övriga Sverige de bidrag man får för att klara hyra, mat och andra kostnader.

Det rör sig inte om få människor som bor i dessa områden. 84 000 i en stad vars invånarantal är 580 000. 15 procent bor i ett utsatt område.

Vad göra? Socialdemokraterna ser sitt förslag om anvisning av bostäder i ”bättre” områden som en del i lösningen.

Men vad innebär det egentligen och hur är det tänkt att fungera? När vi ställde frågan till socialdemokraterna i Göteborg ville inget av de fem kommunalråden ställa upp på en intervju. Kanske var Jonas och hans kollegor fullt upptagna med att knyta vänskapsband med nyinflyttade nyanlända?

Jag hänvisades till en Svt-intervju Jonas Attenius gjort i frågan och en debattartikel han skrivit.

Svt:s hovreportage

I intervjun ställs inga frågor till Jonas, utan han får hålla ett valtal (kanske är han inte informerad om att valet är över och att han vann?).

I Svt-intervjun förklarar han bland annat att:

– Det betyder ju oerhört mycket för barnen att bo i ett område där det pratas svenska.

– Sen ska vi jobba vidare med att föräldrarna ska bli självförsörjande och komma in i jobb.

Jag blev ärligt nyfiken, för jag förstod inget av Jonas svar. Jag antar att han och hans partikamrater tänkt igenom sitt förslag. Deras motion till kommunfullmäktige var väldigt lång. Där diskuteras det mesta, även vad borgerliga regeringar gjort och inte gjort när det gäller integration. Men inget sägs som gör att jag begriper hur deras förslag ska innebära någon förändring.

Så vad annat kan jag göra än redovisa de frågor jag skulle framfört om jag fått audiens hos Jonas, en del av frågorna är långa, men jag ville ha ett resonerande samtal:

1. Vilka studier finns det som pekar på att det betyder ”oerhört mycket” för nyanländas barn att bo i ett område där det pratas svenska? Finns det belägg för detta eller är det bara en känsla du har? Det finns studier om barn som bussats från utsatta skolor till skolor i områden där de flesta talar svenska. De studierna visar att barnen känner sig utanför och ”utpekade”. Resultaten blir sämre. Vilka studier finns det som visar att er lösning betyder ”oerhört mycket”?
2.  Finns det inte till och med en större risk än vid bussning att barnen känner sig ”utpekade”? Och beroende på vilka barnen är – finns det inte också också en risk att de reagerar med att vara stökiga och våldsamma?
3. De nyanlända får en bostad och den betalas med bidrag – och sen ska ”vi” se till att de kommer i arbete. Men är det inte individens ansvar att skaffa sig ett arbete?
4. Dina åtgärder gör ju inte att de utsatta områdena försvinner, och som jag förstår det verkar tanken mer vara att problemen åtminstone inte ska förvärras – men innebär inte er lösning att alla motsättningar i Göteborg förvärras, för …
5. …vad säger du till de invandrare som bor i ett utsatt område, och som är självförsörjande men som ändå inte har råd att flytta till ett bättre område, och som nu ser hur nyanlända invandrare får den bostad de själva drömt om och arbetat för?
6.  … vad säger du till de svenskar som arbetar och sliter hårt för att få en bättre bostad i ett område de tycker är rätt miljö för sig och sina barn, och som ser att nyanlända får det boendet?
7. … vad säger du till de barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar hårt, men som kanske ändå måste överge bostadsrätt eller radhus när pengarna inte längre räcker och dyrtiden gör att de måsta skaffa sig ett billigare boende – alltmedan nyanlända får ett boende familjen själv inte längre har råd med? Socialdemokratin vill ju se ett rättvisare samhälle – är detta rättvist?
8. När du säger att ”sen ska vi se till att de blir självförsörjande” – vad är det tänkt att ”vi” ska göra då? Vilka metoder eller åtgärder tänker du på? Och om du vet att de metoderna fungerar – varför tillämpas de inte bland alla de arbetslösa som finns i de utsatta områdena? Är det verkligen en fin bostad i ett lugnt område som är avgörande för att man ska få en nyanländ att bli självförsörjande?
9. I Danmark river man nu delar av utanförskapsområdena och flyttar ut dem som bor där till områden där det bor mest danskar. De danska forskare som är involverade i projektet säger att det rör sig om ”ett enormt socialt experiment” och att man vet om det fungerar först ”om tio år”. Har ni studerat det som sker i Danmark? Du verkar tvärsäker på att det här är rätt väg. Vad vet du som inte danska forskare vet?
   11. ”Gör din plikt, kräv din rätt” är ju ett gammalt motto i arbetarrörelsen – hur motiverar du att ni i Göteborg minst sagt vänt på ordningen?
   12. I en debattartikel i Göteborgsposten säger du: ”Om vi däremot fördelar mottagandet på ett jämlikt sätt får de som kommer hit mycket bättre chanser till svenska vänner, svensktalande klasskamrater och jobb med svenska villkor.” Jag förstår inte varför det skulle bli så, och minst av allt förstår jag varför de lättare skulle få svenska vänner. Jag tror att de flesta upplever att de har svårt att hinna med sin familj, barnen, sin partner, sina vänner och sina föräldrar. Många känner inte ens sina grannar speciellt väl. Men nu ska människorna i ett område som har ”socioekonomiskt högre status” plötsligt ha tid att knyta vänskapsband med nyanlända. Hur realistiskt är det? Är det inte bara en fras?
   13. Röstmässigt har ni ju en stark ställning i utanförskapsområdena, tillsammans med vänsterpartiet har ni 55 till 65 procent av rösterna där. Är det här bara ett sätt för er att skaffa er fler väljare i områden där ni nu har en svag ställning?

Hör av dig Jonas! Nu är min stillsamma förhoppning att du ställer upp på ett samtal om de här frågorna. Det måste väl ändå kännas lite trist för en gammal byggjobbare att nöja sig med kommunikéer till trötta mediakanaler som Svt – längtar du inte efter ett mer ordentligt käftande om tidens viktiga frågor. Om så är fallet är det bara att höra av sig.

När SVT Nyheter begär ut fakturor som ställts till Örebro kommun hittar man ospecificerade räkningar med klumpsummor, och det saknas kvitton i kommunens ekonomisystem som visar vad företaget egentligen köpt. ”Det är inte bra, naturligtvis, för det är inte så det ska vara”, säger Johanna Larsson, kommunens ekonomidirektör.

Trainstations grundare, Johan Cedermark, tror inte att han gjort privata inköp som kommunen betalat för när SVT Nyheter frågar honom. Men det finns bevis för att Cedermark köpt spel till en släkting för Örebro kommuns pengar, samt en Apple-klocka för 4 800 kronor. ”Det är en miss.”

Företaget ska för övrigt utöka verksamheten till Haninge, med Trainstation i Jordbro, och söker nu efter personal för att väcka ett inre driv runt besökarnas egna informella lärande.

Karlskrona försöker vända blad. Kommunens förra integrationsprojekt Panncentralen blev till ett skandalprojekt. Dags för något nytt, och in träder organisationen Fryshuset. Den nya politiska koalitionen har inte hunnit tillträda, och redan träter partierna om finansieringen av det nya projektet.

Karlskrona är Sveriges näst mest segregerade kommun efter Trollhättan, om man får tro Hyresgästföreningen. Fryshusets verksamhet planeras i det som kallas Mellanstaden, som omfattar miljonprogramsområdet Kungsmarken med omgivande stadsdelar.

Kommunen ska betala 1,5 miljoner kronor om året till Fryshuset och stå för hyra av en lokal. Lokalfrågan är inte löst och det är oklart när verksamheten kan starta. Ändå ska Fryshuset nu få 1,5 miljoner kronor. För årets tre sista månader.

Panncentralen-skandalen

Kommunen finansierade tidigare Folkets hus-föreningen Panncentralen, men det gick från ett integrationsprojekt till ett skandalprojekt. Efter en omfattande granskning av SVT Blekinge uppdagades många oegentligheter.

Panncentralen fick bidrag från både kommunen och myndigheten Boverket. Finansiering beviljades till projekt som aldrig blev av och redovisningarna stämde inte med årsboksluten.

Till en början ledde avslöjandena till att anställda stängdes av och att ordföranden och hela styrelsen avgick.

Mest uppmärksamhet fick avslöjandet att två ledare lurat den funktionshindrade besökaren Ida Haglö på hundratusentals kronor av hennes besparingar. Hon betalade allt från cigarettinköp till bilköp och Thailandsresor.

En av ledarna, Senaid Beganovic, åtalades och dömdes i april av Blekinge tingsrätt för grovt ocker till villkorlig dom och dagsböter, och till att betala tillbaka 327 000 kronor. Domen överklagades och den rättegången pågår just nu i hovrätten.

Kommunen begärde till slut tillbaka pengar från Panncentralen och föreningen gick i konkurs i april 2021. Sedan dess saknas integrationsprojekt i Karlskrona.

– Det krävs ganska mycket för att jobba med den här typen av verksamhet i den här typen av område, säger avgående kommunalrådet Magnus Larsson (C).

Vad gick fel med Panncentralen?

– De fick för få människor och föreningar att engagera sig ideellt. De levde på projektpengar och anställd personal. Det gick inte ihop till slut. De jagade projekt på projekt och gjorde inte det man sagt att man skulle göra i verksamheten utan pengarna gick till löner. Till slut brast bubblan.

Fryshuset

Kommunen betalar nu ut 1,5 miljoner till Fryshuset, innan verksamheten ens kommit igång. Det finns ännu inte någon lokal för verksamheten, vilket är kommunens uppgift att lösa. Fryshusets verksamhet ska till att börja med pågå i tre år och kommunen ska betala för tre år, så det är inte några extra pengar som betalas ut. Det handlar snarare om en förskottsbetalning.

Men i en kommun där pengar försvunnit i integrationsprojekt som inte uppfyllt vad de lovat och där ledare dömts för att ha lurat funktionshindrade, väcker det reaktioner.

Moderaterna har väckt liv i den kritik de hade innan avtalet tecknades, och undrar vad som förväntas av kommunen, och vad kostnaden för lokalhyran kommer att bli. De ska nu styra tillsammans med projektets varmaste anhängare Liberalerna, som gjorde den nya koalitionen möjlig när de övergav Socialdemokraterna och Magnus Larssons Centerparti.

Har ni gjort en grundligare undersökning nu, av Fryshuset?

– Vi tittade på dem runt 2016 när vi började med ett socialt projekt att lyfta barn och unga i Karlskrona. Vi tyckte att det var ganska mycket pengar och valde att satsa på en annan modell med föreningar och med Folkets hus i stället. Det höll ju inte riktigt, säger Magnus Larsson.

Vilken insyn får ni med det nya avtalet?

– Det är lite mer än jag vågar säga. Det beror lite på vad man skriver in. Från kommunens sida vill man ju ha en nära insyn och kunna följa verksamheten och se att den fungerar som det är tänkt.

– Det ska ju omprövas med jämna mellanrum och är man inte nöjda med varandras insatser så får man gå skilda håll.

Kommer det att vara en bättre uppföljning än tidigare?

– Det krävs ett större kommunalt engagemang för att få det att fungera, det är också en erfarenhet vi kan se från tidigare. Vi hoppas också att Fryshuset kan ta till vara på föreningarnas möjligheter och potential. De har ju sagt att de är intresserade av att samverka med föreningslivet.

Hade ni bråttom med att få till avtalet?

– Det har ju blivit ett vakum sedan Panncentralen la ner sin verksamhet. Fritidsgård och skola finns ju där, men vi har sett ett behov av en bredare verksamhet i det här området. Vi vill ju jobba förebyggande för att trygga områden och ge barn och unga en bra start. Så det är förmodligen väl investerade pengar, menar Magnus Larsson.

Men har ni skyndat fram beslutet?

– Det hade varit önskvärt om det beslutats långt tidigare, men jag vet inte exakt varför det inte gjorts. Vi har ju haft det i budgeten ganska länge och inriktningen har varit klar. Man har haft diskussioner med Fryshuset en längre tid och kanske inte haft tid att knyta ihop det.

Den nya Karlskrona-alliansen

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna har styrt kommunen den gångna mandatperioden.

Nu väljer Liberalerna att byta lekkamrater. Karlskrona ska de närmaste fyra åren styras av koalitionen M, L, KD och SD, i vad de kallar för Karlskrona-alliansen.

Antagligen hoppas de flesta på att de hundratusentals invandrare som i dag lever på bidrag i Sverige ska få ett jobb. Det gäller antagligen även dem som är kritiska till invandringen. För om bidragstagarna börjar försörja sig själva minskar bördan på alla andra – även om andra problem kvarstår.

Det rapporteras då och då om lyckade integrationsprojekt där invandrare kommer ut på arbetsmarknaden. Ett av de mest uppmärksammade är Yalla Trappan i Rosengård i Malmö. Senast uppmärksammades det när Annie Lööf besökte verksamheten 3 maj i år.

Men de positiva reportagen har varit många genom åren, som i Efter tio i TV4 18 april 2018.

Där pratar Malou von Sivers efter reportaget med två personer. Det är dåvarande finansministern, nuvarande statsministern, Magdalena Andersson samt centerns ekonomiske talesman Martin Ådahl.

Båda politikerna är lyriska över det de fått se.

Magdalena Andersson: ”Man blir väldigt berörd, man blir väldigt glad. Det är så här man vill att det ska fungera. Få uppleva självständighet, veta att man har sin egen lön.”

Andersson talar om hur det här är allt det feminister drömt om, att kvinnor ska kunna ha sin egen försörjning och därmed kunna fatta beslut om hur de vill leva.

Martin Ådahl fyller på med: ”Tänk vad enkelt det kan vara.”

Tittaren får en känsla av ett fungerande företag, där utländska kvinnor slussas in på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor som producerar varor och tjänster och säljer dem – och på så sätt försörjer sig.

På Yalla Trappans hemsida och i presentationer får man veta att företaget har 50 anställda – och dessutom tar emot praktikanter.

Företagets momspliktiga omsättning var 2020 strax över tio miljoner kronor. Låt oss anta att lönenivån på Yalla Trappan är låg – säg 20 000 kronor i månaden, med arbetsgivaravgifter och andra omkostnader kan vi runda av till 30 000 kronor i månaden.

Det innebär att om vi antar att alla intäkter går till löner så kan Yalla Trappan bära kostnaden för ungefär 27 anställda. I bästa fall.

Men de säger att de har 50 anställda.

Ett mysterium.

Vår beräkning bygger också på att alla intäkter går till de anställda. Om vi dessutom skulle ta med kostnader för råvaror (till restauranger, syateljé och städbolag) måste rimligen antalet anställda bli ännu färre.

Räknar vi dessutom in lokalhyror, marknadsföring och transporter – vad blir då egentligen kvar till löner?

Givetvis kan det vara på det viset att alla 50 inte är heltidstjänster. Men siffrorna blir fortsatt svåra att få ihop.

Det går inte finna svaret genom att studera företagets räkenskaper eftersom det inte är ett företag, Yalla Trappan är registrerat hos Bolagsverket som en ideell samhällsnyttig förening med näringsverksamhet, ingen årsredovisning är tillgänglig.

Man skulle kunna tänka sig att förklaringen är att Yalla Trappans verksamhet kan leva vidare och expandera med hjälp av bidrag från stat, kommun och länsstyrelse – men det kan väl ändå inte vara på det viset eftersom de anställda som intervjuas i tv, dokumentärfilmer och tidningar alltid talar om precis det Magdalena Andersson talade om; hur skönt det är att tjäna egna pengar och inte leva på bidrag.

För att få svar på mysteriet kontaktade vi Christina Merker-Siesjö, ordförande för föreningen.

Jag har försökt förstå er verksamhet, men era räkenskaper är inte tillgängliga på Bolagsverket. Och allt som skrivs om er är hyllningar. Många vackra ord, men inga siffror. Jag skulle vilja ha enkla besked, typ pang-pang-pang: ”Så här många har vi fått i arbete”, ”så här mycket säljer vi för”, och så vidare.

Verkligheten kan inte beskrivas med pang-pang-pang-siffror. Vår verklighet är väldigt komplex. Och det ingår heller inte i vårt uppdrag att föra sådan statistik.

Men ni omsatte runt tio miljoner 2020. Och med 50 anställda förstår jag inte hur ni får det att gå runt. Är det bidrag som gör det möjligt?

Nej, vi tar inte mot bidrag.

Men var kommer pengarna ifrån?

Vi har partnerskap med Malmö kommun och med Arbetsförmedlingen.

Och hur stor del av verksamheten är från affärsverksamhet och hur stor del kommer från partners i offentlig sektor?

Det har väl varit ungefär 50-50 de senaste åren, men 2021 är partnerskapsdelen kanske en tredjedel och vi ökade vår omsättning till ungefär 20 miljoner.

Du säger ”ungefär” 20 miljoner, kan du inte också säga ungefär hur många som har fått fast jobb genom Yalla Trappan?

Det jag kan säga är att vi har 50 anställda, som gått in i vår verksamhet de senaste sex åren och som fått en tillsvidareanställning hos oss. Varje år har vi 120 kvinnor som på ett eller annat sätt deltar i verksamheten.

Sju procent får alltså jobb på Yalla Trappan efter att de gått in i er verksamhet. Hur många av dem levde på bidrag innan?

Alla.

Hur stor del av deras lön betalas genom bidrag från till exempel Arbetsförmedlingen.

Vi har inga bidrag.

Men ni tar emot pengar från Arbetsförmedlingen?

Ja, det gör vi men det är för att vi har ett avtal med dem.

Och vad betalar Arbetsförmedlingen er för?

Man kan väl säga att vi får betalt per person vi tar hand om.

Du får ursäkta, men jag begriper inte skillnaden mellan det och att ni får bidrag för att de är anställda.

För att jag ska förstå skillnaden – och att det inte rör sig om bidrag – berättar Christina Merker-Siesjö om verksamheten; hur man arbetstränar kvinnor som i åratal levt i hemmet, på bidrag och som befinner sig mycket långt från den svenska arbetsmarknaden. Hon beskriver ingående och levande hur svårt det kan vara att få någon som är analfabet eller inte kan svenska att ta de första stegen ut på arbetsmarknaden. Men jag förstår fortfarande inte att det inte skulle röra sig om bidrag som Yalla Trappan får utan försöker igen.

Jag ser det så här. Till er kommer kvinnor som levt på bidrag, alltså skattebetalarnas pengar, de genomgår utbildning hos er och arbetstränas, deras lön bekostas till en del av skattebetalarnas pengar. Deras lön är beroende av att ni får bidrag för dem.

Nej, absolut inte. De eller vi får inga bidrag, det är Yalla Trappan som har partnerskap och avtal med olika offentliga aktörer.

Men i alla skildringar jag sett och läst framträder kvinnor som säger att de är så lyckliga för att de nu är självförsörjande. Men det stämmer ju inte, de är väl fortfarande försörjda genom bidrag? Självförsörjande blir de väl först om företaget skulle stå på egna ben?

Nu förklarar Christina Merker-Siesjö för mig att Yalla Trappan inte skulle kunna stå på egna ben, det måste till ”partnerskap” med den offentliga sektorn. Hon säger att Sverige inte ser ut på ett sådant sätt att verksamheter som Yalla Trappan kan överleva på marknaden utan partnerskapen, det krävs ett stort mått av ”idealitet” hos dem som driver verksamheten, och så förstås partnerskap från en välvilligt inställd offentlig sektor.

Yalla Trappan driver i dag tre restauranger i Malmö, samt cateringverksamhet. Man har syateljé, och erbjuder städtjänster. Verksamheten har spritt sig landet, och efterföljare finns bland annat i Boden, Botkyrka och Borlänge.

Hur ser ett partnerskap rent konkret ut, hur förklarar Malmö kommun att de är en av parterna? Ett bra exempel är Yalla Trappans syateljé. Sedan 2010 har den levererat gardiner till Ikea. Volymerna ökade väsentligt enligt deras egna uppgifter 2018. Rimligen kunde man då tänka sig att anställa fler. Det gjorde man och det möjliggjordes genom att Malmö kommun 2019 gick in och anslog 840 000 kronor till ateljén. Året efter anslogs 724 000 kronor. Nyanställningarnas förutsättning verkar vara anslaget från Malmö kommun.

Här uppstår också frågan om offentlig sektor ska subventionera leverantörer till Ikea, borde inte Ikea kunna stå för kostnaderna – eller är det så att syateljén får sälja sina varor till Ikea därför att de kan hålla ett lägre pris tack vare det offentliga stödet – och vad säger konkurrenterna till syateljén om detta?

Efter vårt första samtal kontaktas jag av Christina Merker-Siesjö – hon tycker inte riktigt att jag får fram vad Yalla Trappan inneburit, hon säger:

– Det är inte bara så att vi gett 50 personer jobb, tänk på alla som gått vidare. Till studier, till andra arbeten.

Men hur många är det?

Många. Men vi har ju inte tid att föra statistik.

Men är inte det jätteviktigt? Hur ska ni annars kunna göra uppföljningar? Hur ska ni veta att det ni gör fungerar?

Vi har inte de resurserna.

Gör kommunen eller arbetsförmedlingen det då?

Inte vad vi vet.

Det är ju jättekonstigt. De borde väl vara mycket intresserade av att visa vilket resultat deras satsningar på er verksamhet ger? De borde väl vilja kunna säga: Titta så många vi fått i jobb och studier?

– Allt jag kan säga är att vi har inte de resurserna.

Här har vi problemet, en verkligen brinnande eldsjäl som Christina Merker-Siesjö som arbetar dag och natt med att få verksamheten att gå runt, att få kvinnor i arbete.

Men ingen kan ge mig några exakta siffror – men alla förklarar att det är en fantastisk verksamhet. Men det enda jag vet säkert är att sju procent fått jobb, och att en omsättning på tio miljoner 2020 bar 50 anställda.

När Annie Lööf besökte Yalla Trappan 3 maj var hon lyrisk på Facebook:

”Idag har jag varit i Rosengård i Malmö för att träffa hjältarna bakom kvinnokooperativet Yalla Trappan. Hur de med fasta anställningar, från 6 till 50 senaste 10 åren, gjort märkbar skillnad.”

Jag som talat med Christina Merker-Siesjö är imponerad av hennes vilja och energi.

Men är det så storslaget att sju procent av dem som genomgått utbildningen fått fast jobb?

Är det så storslaget att verksamheten inte skulle överleva utan ”partnerskap” – alltså pengar från offentlig sektor.

Annie Lööf skriver också:

”Fler behöver få chansen att jobba och fler måste få chansen att pröva vingarna som företagare.”

Frågan är om de får pröva sina vingar som företagare på Yalla Trappan.

https://youtu.be/3u5GNpUoAcw?t=731

Numera kan man göra bra pengar om man påstår sig kunna tala med djur. En del gör karriär som hästviskare, andra som uttolkare av katters och hundars själsliv.

Mest lönsamt verkar det dock vara att påstå sig kunna tala med både svenskar och muslimer, då kan man titulera sig integrationsexpert.

Hästviskare får nöja sig med att åka till stallbacken på landsbygden, integrationsexperten får resa Sverige runt.

Mätt i antal kommuner som besökts är antagligen Mustafa Panshiri Sveriges främste integrationsexpert. Vare sig du ser ut som Kalles Kaviar-killen eller en Kader Kebab-kille menar sig Mustafa förstå er båda. Dessutom säger han sig kunna få er att prata med varandra. Det var Mustafas budskap under den tid han var allas favoritpolis, och klev in i debatten. Han insåg snabbt att det var mer lönsamt att arbeta med integration än med ordning. Men efterhand har Mustafa bytt roll. Nu är det inte längre fråga om att invandrare och svenskar ska lyssna på Mustafa för att kunna förstå varandra. Nu är det frågan om att svenskar ska lyssna på Mustafa för att förstå muslimer.

https://twitter.com/Panshiri_M/status/1534531827389677571

Många retar sig på studentflaken som i dagarna rullar genom svenska städer, och en av dem är Mustafa. På Twitter förklarar han att han föredrar böneutrop framför studentflak.

Spelar ingen roll för Mustafa att antalet flickor som dör när de kastas från balkonger av folk som lyssnar på böneutrop, är mycket, mycket större än antalet flickor som skadas när de ramlar från ett studentflak.

Visst kan man reta sig på oväsendet från studentflak, men lika mycket väsen kommer från kolonnerna med BMW:s och Audis som kör runt, runt på kvällarna när studentflaken slutat rulla, och där det viftas med irakiska, syriska, libanesiska eller palestinska flaggor för att fira en svensk studentexamen. Men jag antar att Panshiri inte störs lika mycket av skrålet från de bilarna eftersom han utgår från att ägarna hör till dem som lystrar till böneutropen. Rätt sorts skrål alltså.

Nu är det här inte ett spontanutrop på Twitter av Mustafa. Det är mycket genomtänkt. Det är så han opererar. Han utgår alltid från något även svenskar kan irritera sig på. Uttrycker sin egen ilska över det fenomenet, och så jämför han det med något från den muslimska kulturkretsen och säger något i stil med: ”… men det är väl inte så farligt med”. På så sätt förs muslimska kulturelement in i det svenska samhället, och blir en normal och självklar del. Det är en variant på ett gammalt försök att normalisera islam. De som testade det sa saker i stil med: ”Jojo, man stenar kvinnor i muslimska länder och slänger bögar från hustak, men glöm inte bort att ni brände häxor på 1700-talet”. Den sortens argument gick inte riktigt hem hos folk i allmänhet, mest för att de tänkte: ”Jomenvisst, men det var för mer än 200 år sedan. Skärp dig!”.

Det är effektivare att utgå från sådant som människor i Sverige i gemen kan reta sig på, och så jämföra med islam.

Det är själva grundidén för podden ”Sista måltiden” där Mustafa deltar tillsammans med Ashkan Fardost, Omar Makram och Chang Frick.

Man ger sig på företeelser som varje normal svensk retar sig på; det kan vara de mest märkliga formerna av feminism, klimatångest, eller allmänt snöflingegnäll, typ: ”Jag är det största offret av alla för ingen förstår hur det är att ha 16 könstillhörigheter”. Det kan beskrivas som att de letar upp de mest illa tänkta uppfattningarna på kultursidorna, och gör sig roliga över dem.

Och då tänker lyssnaren, vilka sunda och roliga killar – vilket ger bland annat Panshiri utrymme att mer och mer få gehör för att det är väl inget problem egentligen med att förena beteenden och tankar från den muslimska kulturkretsen med det svenska samhället.

I konceptet ingår också att gänget framstår som lite förvirrade, det hummas och hö-höas och kugghjulen i hjärnan verkar inte röra sig så fort. Kanske är idéen att vi ska få för oss att de är bakfulla och därför tänka: ”Men de kan ju inte vara den farliga sortens muslimer, de krökar uppenbarligen”.

https://twitter.com/PartietNyans/status/1533820662896287744

Ett annat exempel på Panshiris strategi är partiet Nyans som publicerat ett inlägg på Twitter där Anwaar Al Saleh från Malmö, ett av deras toppnamn i valet, visar upp sig i hijab och svensk folkdräkt. Då tänker säkert många att: ”Men det ser väl inte så konstigt ut”.

Men 2023 kommer Nyans att publicera en bild där hon är iförd chador, 2024 kommer hon att ha dragit på sig sig en niqab och 2025 är det fullbordat – hon framträder i full burka.

Vi vänjer oss stegvis. Och det som serveras i ”Sista måltiden” ger oss en försmak.

Antagligen talas det fortfarande på Östermalm om den märkliga dag då några av stadsdelens mest kända invånare iklädde sig jeans och tröja. Man kan utgå från att det dessförinnan tisslats och tasslats länge bland expediterna på NK och i klädbutikerna längs med Birger Jarlsgatan:

Och i dag kom friherrinnan M. in och skulle köpa ett par jeans. Kan du tänka dig?

Men vad konstigt! I går kom direktör C. in och ville titta på tröjor, han undrade om vi hade något som inte såg alltför dyrt ut.

Ja, vad var egentligen på gång?

Svaret får vi i Dagens Nyheter där det berättas om hur kungens svåger, Tord ”Tosse” Magnusson, gift med prinsessan Christina lyckats övertyga sina vänner på Östermalm och Djurgården – och kanske ett och annat sörmländskt herresäte – om att nu var det dags att besöka en förort.

Tord Magnuson sitter med i organisationen Young presidents, ett internationellt nätverk för framtidens ledare, och inför dem lade han fram en idé:

Vi brukar göra spännande saker så jag berättade för dem att jag fått en god vän, Ahmed, där ute. Skulle vi åka dit och träffa ungdomar i förorten och lära oss lite mer?”, berättar Tosse för DN:s reporter.

Fem dussin hugade resenärer lyckades Tosse samla ihop, vi får inte veta om tjänstefolk är inkluderade i antalet. Han förklarade för sin grupp att till Tensta tar man tunnelbanan, inte sin Jaguar eller Bentley. Det är lite oklart om han förklarade detta på grund av risken för bilbränder eller om han tyckte att det var det smidigaste sättet att genomföra safarin.

Eller så ville han ge sina medresenärer möjligheten att uppleva konst:

Dessutom är det en fin tunnelbana som har världens längsta konstutställning, säger han till DN.

Turen ut till Tensta måste ha tagit sin rundliga tid, ska den konsten upplevas måste man ju hoppa av vid varje station, vandra längs med perrongen, studera målningarna och utställda föremål, och sedan upp igen för att åka vidare till nästa station. Hade de matsäck med sig?

Väl framme blir det middag med speciellt inviterade Tenstabor. Tosse och den andra arrangören har slitit hårt med bordsplaceringen. Det gäller att få de ditresta att upptäcka vilka resurser det finns i förorten, och de inbjudna från Tensta ska få chansen att knyta användbara kontakter. En ung man som drömmer om att bli journalist placeras vid Carl-Otto ”Calle” Bonniers sida. Listigt. Man blir ju nyfiken på andra placeringar, men får inget veta.

Det finns mycket annat man inte får veta i artikeln. Visst presenteras Tosses medarrangör Ahmed Abdirahman. Men får vi veta allt om honom?

Och får vi någon förklaring till hur Tosses hjärta börjat klappa lite extra för att arbeta med unga somaliska män i förorten?

När det gäller Ahmed Abdirahman berättas det om hans livsresa; han börjar den som flyktingbarn från Somalia. Den har berättats förut, till exempel av Ahmed själv när han sommarpratade i P1.

I DN sammanfattas det som: ”En flyktingpojke som efter gymnasiet lämnade Stockholms miljonprogram och med en blandning av begåvning och tur hamnade på en inflytelserik internatskola i New York.”

Vad det sällan talas om i det sammanhanget är vad som menas med ”begåvning och tur”.

Som elev på Tensta gymnasium gör Ahmed ett projektarbete som handlar om hur man kan omvandla saltvatten till sötvatten, vår tids svar på att likt Jesus föda femtusen människor med två fiskar och fem bröd. Ahmed får pris och får åka till New York för att tillsammans med andra från samma skolkoncern göra presentationer. Där möter han Courtney Ross som erbjuder honom att komma tillbaka till USA och bli hennes personliga assistent under sommaren – och efter det erbjuds han att stanna kvar och gå i en av de skolor som Courtney Ross äger.

Ahmed tackar ja.

Nu är inte Ross-skolorna vilka skolor som helst. De har ett uttalat mål, de ska skapa den nya världens ledare och förbereda dem för ”ledarskap i den globala gemenskapen”, som det uttrycks i en programförklaring. Typ, ett ”globalistgymnasium”. Där man lär sig vad som ”behövs för att bli framgångsrik i det 21:a århundradets globala samhälle”.

Man ska fostra eleverna till att bli ”globala medborgare” genom att de ”konfronteras med ett brett spektrum av kulturer, språk, och filosofier”. Här skapas en helt ny kultur, och nya människor.

Människor som ska leda alla oss andra in i den globaliserade världen.

Eleverna handplockas – precis som Ahmed – och kommer från Sydkorea, Japan, Singapore, Vietnam, Brasilien, Ryssland och ytterligare 20 länder.

En av skolans medgrundare var poeten och filosofen William Irwin Thompson, som redan tidigare skapat en organisation med målet att ”förverkliga en ny global kultur”. Nu fick han chansen att skala upp det hela med hjälp av familjen Ross miljarder. Courneys make var Steve Ross, kanske mest känd som ledare för Time Warner.

Alla kulturer lika användbara

Thompson utformade grunden för skolans läroplan tillsammans med kaosteoreikern Ralph Abraham. Utgångspunkten är att ingen kultur är sämre än någon annan, alla har något att tillföra, man plockar russinen ur kakan och sätter igång och bakar en ny kaka. Precis som man plockar det man ser som russinen ur kakan bland unga pojkar och flickor i världens alla länder och knådar till nya användbara ledare.

Den på så sätt tillknådade Ahmed återvänder efter utbildningen i USA till Sverige. Här grundar han 2014 stiftelsen The Global Village i Tensta. Organisationen ska ordna ”seminarier, nätverksträffar, Town Hall Meetings, Järva Filmfestival och Järvaveckan”.

Verksamheten är lyckad i så måtto att Järvaveckan varje år får mycket uppmärksamhet när politiker söker sig ut till området för att möta dem som bor där och försöka värva röster. Kanske kan det också ses som en framgång att Ahmed lyckas värva så många inflyelserika personer till styrelsen. Där återfinns Caroline Berg, ordförande i Axel Johnson-koncernen, här finns finansmagnaten och entreprenören Sven Hagströmer, och Stefan Ränk, koncernchef för fastighetsbolaget Einar Mattson.

Men under de åtta år stiftelsen verkat har utanförskap, arbetslöshet, gängkriminalitet och skjutningar bara ökat i Tensta och de närmaste omgivningarna.

Ingenstans i handlingar och uttalanden från stiftelsen ifrågasätter man någonsin sin inriktning. Det kan tyckas lite märkligt med så skarpa hjärnor från företagarvärlden i styrelsen. Man undrar om de driver sina företag på samma sätt; man kör efter en affärsplan i åtta år, allt blir hela tiden värre, men man säger bara: ”Och i år kör vi Järvaveckan” igen.

Ingenstans i Global Villages material och verksamhet ser man uppfattningen att alla kulturer inte är lika bra, eller åtminstone tanken på att en del kulturer inte är möjliga att förena. Grundvalen är hela tiden Ross-skolans filosofi; alla kulturer går att smälta samman. Det gäller bara att man: ”organiserar mötesplatser för öppna samtal. Möjliggörare för människor att mötas över alla gränser.”

Men var kommer Tosse in i bilden?

Enligt DN:s reportage beror det på att han leder organisationen Young Presidents i Sverige. Det är ett internationellt nätverk för framtidens ledare. Unga direktörer som stöttar varandra över hela världen, och som vägleds av äldre erfarna direktörer.

Tosse ville att de skulle få upp ögonen för att man kan plocka russin ur kakan även i Tensta. I alla fall om man vill bygga upp ledare som fungerar globalt. Det var därför Tosse med vänner åkte på safari till Tensta.

Att det blev just Tensta kan bero på att Ahmed Abdirahman bor och verkar där. Tosse och Ahmed möttes redan för elva år sedan på en restaurang i New York – under Ahmeds studietid. De utvecklade snabbt en nära vänskap som bestått:

Vi har haft kontakt varje vecka, i bland varje dag. Jag har lärt mig väldigt mycket av honom, och han har nog lärt sig en del av mig, har Tosse berättat för Expressen.

Och precis som Ahmed introducerat Tosse i Tensta, har Tosse introducerat Ahmed i de fina salongerna, till och med i kungliga salongerna. Tosse såg till att Ahmed var inbjuden då kronprinsessan Victoria och prins Daniel ordnade middag 2019 på Haga slott för unga invandrare från Afrika och Mellanöstern som visat sig kunna bli framgångsrika.

Det var en mycket lyckad kväll, förklarade Tosse för Svensk Damtidning.

Tosse måste ha upplevt detta som en seger, hans försök att bidra till integration av somalier har annars inte slagit så väl ut. En period bodde en 19-årig somalier hemma hos Tosse och prinsessan Christina. Tosse hade träffat den unge somaliern 2009 i Tensta. Som den gode integratör han är ordnade Tosse ett jobb åt sin unge vän på Café Opera, och för att ytterligare utveckla integrationsarbetet festade Tosse tillsammans med den unge mannen på klubbar. Den unge somaliern följde även med Tosse och prinsessan ut till sommarhuset i skärgården.

Men plötslig försvann dyrbara ägodelar från hemmet. Bland annat ett diadem värt 850 000 kronor.

Tosses unge vän erkände till slut att han var tjuven, och anmälde sig själv till polisen. Han dömdes 2012 för två fall av grov stöld.

Men innan domen föll hade Tosse som sagt hittat en annan ung, driftig somalier.

Integrationsarbetet kan fortsätta.

Den förre chefen för Blekinge kompetenscentrum (BKC) Danilo Garcia rekryterade nära anhörig och köpte in tjänster utan att följa lagen om offentlig upphandling. Hans coachningsprogram för nyanlända gav tveksam effekt, och arbetsmiljön hade stora brister. En extern granskning tillsattes – men rapporten diariefördes inte.

BKC är ett centrum för forskning, utveckling och innovation av hälsa. Man har ett vetenskapligt råd som tilldelar forskningsanslag. Målet är att via tvärvetenskaplig forskning, samverkansprojekt och kunskapsspridning öka livskvaliteten för Blekingeborna.

Garcia hade under sitt chefskap köpt utbildningar åt BKC värda sex miljoner kronor, utan att göra en riktig upphandling. Inte heller kan man påvisa att utbildningen av välbefinnandecoacher hade en påvisbar effekt.

Garcia har också varit delaktig i att rekrytera en av sina egna nära anhöriga, till BKC. Personen fick fast anställning. Han ska flera gånger ha anställt personal utan att ha befogenhet att göra det. Den anhörige personen anställdes i projektet Välbefinnandecoachning och integration.

Projektet har starka kopplingar till Garcias egen akademiska karriär. Han är filosofie doktor i psykologi och har forskat om bland annat lycka och välbefinnande. Han är för närvarande knuten till Linköpings, Lunds och Göteborgs universitet, med olika befattningar.

Lycka genetiskt betingad

2014 forskade han på lycka på Sahlgrenska institutet i Göteborg. Då med ett underlag på 22 000 tvillingar födda efter 1994. Hans resultat visade att 50 procent av lyckan man känner är genetiskt betingad.

Garcia menade då att ”jakten på lycka är det som gör oss olyckliga”. Han rekommenderade att finna harmoni i sig själv och i sin relation till andra. En genväg till lycka är givmildhet, menade han då.

Givmildhet är något han visade sin tidigare lärare professor C. Robert Cloninger vid Washington University of St Louis. Han gick där 2014 och 2015 en utbildning för stiftelsen Anthropedia Foundation, i välmående-coachning.

Anthropedia Foundation var med bland ett antal aktörer som stöttade projektet Välbefinnandecoachning och integration. 24 akademiker från länder utanför Europa hjälpte 68 nyanlända invandrare med stöd. De flesta nyanlända kom från Syrien och stod långt från arbetsmarknaden. Enligt Garcia fick de märkbart bättre hälsa efter utbildningen, till exempel ”förmåga att acceptera sig själv”. Han hoppades sprida modellen till övriga Sverige.

Kostnaderna blev dock höga och det är högst oklart vilken effekt metoden verkligen hade. Fakturor på 5 852 000 kronor slutattesterade Garcia, utan avtal eller upphandling. Bara 41 000 av dessa var direkt kopplade till projektet, resten redovisades som övriga tjänster. Totalt har regionen tillsammans med Europeiska socialfonden lagt 50 miljoner på att utbilda välbefinnande coacher. Utbildarna flögs in från USA och personal inom region- och kommun utbildades.

Enligt deltagare var det en känsla av sekt under utbildningen, man fick inte ifrågasätta metoden. Granskningen blev del av en större granskning av Garcia, som köptes ut från sin tjänst i början av 2020. Det kostade regionen 700 000 kronor.

Flera politiker var märkbart chockade av SVT:s avslöjanden, andra inte. Anledningen till förvåning är att granskningsrapporten om Garcia låg i träda hos regiondirektören Peter Lilja i ett år. Den diariefördes aldrig och blev offentlig först när journalister eftersökte den.

Arbetsmiljö

Utredningen tillsattes efter misstankar om arbetsmiljöproblem och oegentligheter i BKC. Under tiden den pågick var Garcia avstängd och fick lön på 500 000 kronor. Att rapporten inte diariefördes förklarar Peter Lilja med att ”det är helt enkelt en miss”. Han understryker dock att den aldrig varit belagd med sekretess.

Detta går dock stick i stäv med vad Inger Jönsson, medicinsk bibliotekarie på BKC, påstår. Hon frågade efter den men fick beskedet att den var sekretessbelagd.

Oppositionspolitiker har varit mer förvånade än det sittande styret. Christina Mattsson (S), oppositionsråd, kritiserar att granskningsrapporten inte blev diarieförd korrekt. Regionstyrelsens ordförande Lennarth Förberg (M) menar dock att man ärvt problemen inom BKC från det tidigare styret.

Garcia var chef på BKC i fem år. Inrapporterade arbetsmiljöproblem och pengarullningen fortgick relativt ostört ändå. Facket pratade med Garcia om problemen, men inget hände förrän ledningen för regionen kontaktades. Varför det tilläts att fortgå på det sättet är än så länge oklart.

Sjung och dansa! Bli någon annan för en stund! Genom sång och dans och rollspel lär sig nyanlända i Sörmland att prata svenska. Men fungerar det?

Suggestopedi är en språkinlärningsmetod som utvecklades på 60-talet av bulgaren Georgi Lozanov. Bland annat ska man rollspela, och röra sig till musik i grupp och sjunga fram orden. Då ska inlärningen gå bättre. Det finns en djupare teori bakom, men för en utomstående betraktare är det det som metoden går ut på.

I Sörmland har metoden använts i tio år på vuxenutbildningen Svenska för invandrare (SFI). Man håller på än i dag, trots att en utredning inte kunnat bevisa att mångmiljonsatsningen givit ett bättre utbildningsresultat.

Sedan 2012 har RAR Sörmland fått 46 miljoner av Europeiska socialfonden (ESF) för att kunna erbjuda invandrareleverna den bästa suggestopediska undervisningen. De sista åtta miljonerna lades på en utredning där forskarna 2019 kom fram till att det inte gick att se att suggestopedin gav ett bättre resultat.

RAR Sörmland är ett samarbetsorgan där Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, regionen och kommunerna ingår. RAR står för "Rehabilitera och Aktivera med gemensamma Resurser". I måndags kunde man se hur Sveriges Television hade fångat projektstrategen Kenny Sjöberg och frågade honom varför man fortsatte med metoden trots att forskning visat att den inte ger bättre resultat. Kennys svar förtjänar att upprepas: "Vi är ju lite glada amatörer, så vi visste väl inte riktigt hur svårt det var att mäta evidens".

Han förklarade också att de fortsätter med metoden för att eleverna upplever att den är bra, och att de blir glada av den.

Anita Norlund, professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås är kritisk när Morgonposten pratar med henne:

Det finns en stark attraktion i de här metoderna. De låter lite sensationella. De låter icke-traditionella. Det finns ju ingen som vill vara traditionell, även om det kanske i många fall är det bästa.

Lena Hallberg är projektledare på RAR Sörmland och hon får frågan om det verkligen inte finns någon evidens för att den fungerar:

Det finns kritik mot suggestopedimetoden främst gällande oklarheter med kontrollgrupper och forskningsanknytning då metoden introducerades. Det saknas djupgående evidens.

Men, när utredningsresultatet presenterades för er, övervägde ni då att byta till någon annan pedagogisk metod? Vilken, i så fall?

Nej, eftersom ifrågavarande projekts syfte var att utvärdera metoden.

Om man ska bedriva kostsam utbildningsverksamhet hjälper det till att få miljoner från ESF, och då behöver man nog anpassa sig till dem. På RAR Sörmlands hemsida kan man läsa att Kenny Sjöberg också har en annan titel, nämligen ESF-strateg.

Anita Norlund är bestämd:

Det finns inte så mycket hokus pokus. Ska man lära sig glosor så får man lära sig glosor genom att lära sig dem i kluster.

Karin Pleijel är Miljöpartiets gruppledare i Göteborg, och nyligen placerad som ett av partiets toppnamn på valsedlarna. I en intervju i Göteborgs-Posten förklarar hon att klimat och kamp mot segregation ska bli partiets stora frågor lokalt. Speciellt bekymrad är hon över att hon ser skolorna som segregerade:

”En annan del rör skolvalet. I dag väljs tyvärr en del skolor bort av föräldrar med starkare socioekonomisk bakgrund. Det behöver vi komma åt.”

Problemet ska lösas genom att man aktivt börjar ”uppmuntra familjer med svenska som modersmål att placera sina barn i skolor i Göteborgs mer utsatta och segregerade områden”.

När vi talar med Madeleine Jonsson, som är ordförande i Miljöpartiet i Göteborg, förklarar hon att Göteborgs-Postens beskrivning inte ger en rättvisande bild av var partiet står.

Men är det inte så att ni vill bryta segregationen genom att övertala föräldrar i svenskspråkiga familjer att placera sina barn i skolor där de skulle vara i minoritet – och på så sätt bidra till att elever som inte talar svenska börjar prata svenska. Finns det några vetenskapliga belägg för att det fungerar?

Det här är ju inget som man ska tvinga föräldrar till. Det är en fråga om diskussioner.

Men var finns beläggen för att metoden fungerar?

I en motion som vi lämnat tar vi som exempel Mechelen, där man varit framgångsrik på det här området.

Så det exemplet väger tyngre än stora studier om att man inte kan säga att det hjälper att till exempel bussa elever till andra skolor där det finns elever med andra förutsättningar?

Vi vill att man ska titta på det här. Se om det går att utveckla metoder.

Kommer ni att uppmana era egna medlemmar och dem som röstar på er att sätta sina barn i skolor där de flesta inte har svenska som modersmål?

Jag tror att det är bäst att du talar med Karin själv. Det här är inte riktigt mitt område.

Men även om metoden skulle fungera. Varför ska föräldrar använda sina barn som verktyg för integration?

Som sagt, jag tror det är bäst du pratar med Karin.

Medan jag väntar på att Karin Pleijel ska ta kontakt med mig funderar jag på det här med den belgiska staden Mechelen. Den har tidigare använts av miljöpartister i Göteborg som ett föredöme.

2018 deltar Karin i ett studiebesök till staden och är lyrisk när hon intervjuas i lokalradion året därpå. Hon beskriver det som en stad där inställningen är att alla ska känna sig välkomna – det är därför man lyckats.

Om vi antar att hennes beskrivning är sann, ska vi kanske lägga märke till att hon säger att det tog 15 år. Så länge ska göteborgarna få vänta – i bästa fall – på att få en lugnare, mindre segregerad stad.

Men det Pleijel inte ger oss är siffrorna för Mechelen.

Hälften av alla barn har utrikes födda föräldrar. 20 procent av invånarna är muslimer. Det bor 90 000 människor i staden. En tredjedel av invånarna är av utländsk härkomst. Jämför man med många av Göteborgs stadsdelar är det en låg siffra. 

Eftersom det dröjer innan Karin Pleijel tar kontakt hinner jag också fundera på hennes boende.

Hon bor i Utby, ett område där andelen utrikesfödda är 14,3 procent. Det är hälften av genomsnittet för Göteborg. Samma förhållande gäller i Utby för gruppen utrikesfödda eller personer med två utrikes födda föräldrar. Där är andelen 19,9 procent. I resten av Göteborg är den 37 procent.

Arbetslösheten är bara 2,8 procent i Utby.

81,1 procent bor i småhus. Området började bebyggas i början av 1900-talet. Här finns radhus, egnahem och storståtliga paradvillor. Allmännyttan står för bara 7,8 procent av bostäderna, jämfört med hela Göteborg där siffran är 26,2 procent.

Karin Pleijel bor på Tornväktaregatan där andelen med utländsk bakgrund ligger kring sju procent – alltså till och med lägre än i övriga Utby.

Man kan jämföra det med Angered. Där är 76,2 procent utrikesfödda eller har två utrikesfödda föräldrar. Arbetslösheten är 12,8 procent. Medelinkomsten är 30 procent lägre än i övriga Göteborg. Andelen med eftergymnasial utbildning är 16,3 procent. I övriga Göteborg är den 36,6 procent.

Angered ligger inte bara i en annan del av Göteborg än Utby. Angered verkar ligga i en annan värld.

Hur många röster fick Miljöpartiet i Angered valet 2018? 

3,24 procent. I hela Göteborg fick de 6,9 procent.

Eftersom min telefonaudiens hos Karin Pleijel dröjer hinner jag också fundera på hur Madeleine Jonsson bor. Förutom att hon är ordförande i Miljöpartiet i Göteborg, är hon också ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden Västra, och vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Hon bor i centrala Göteborg – på Karl Gustavsgatan i de trivsammare delarna av Landala, och hon bor i vad väl som kan betecknas som en tämligen ”svensk” trappuppgång – av de 29 personer som bor där förefaller fem att ha utländska rötter.

Till slut sms:ar Karin Pleijel att Miljöpartiets politiske sekreterare Klas Eriksson kan ta mina frågor, och han inleder med en undran:

Du hade frågor om det Göteborgs-Posten skrev i går.

Nej, egentligen undrar jag en helt annan sak.

Jaha.

Om nu ni i Miljöpartiet vill bryta segregationen – varför går ni inte själva i spetsen?

Men det gör vi.

Så er ledning kommer att flytta ut i segregerade och utsatta områden och föregå med gott exempel och visa hur man ordnar integrationen?

Jag känner inte riktigt att det är min uppgift att svara på den frågan.

Jag gissar att du kanske tycker att det är en väl personlig fråga – men var bor du själv?

Du har rätt, det är en alldeles för personlig fråga. Den vill jag inte svara på.

Vi har alltså ett parti som säger att segregationen måste brytas. Det ska ske genom att föräldrar i svenskspråkiga familjer lyckas övertala varandra att det är bra för integrationen att skicka barnen till skolor där få talar svenska.

Beviset för att det är värt att prova är att det anses ha fungerat i en liten stad i Belgien.

Själva bor de miljöpartister vi talat med i områden som på alla sätt skiljer sig från de områden dit de vill att andra ska skicka sina barn.

Klas Eriksson själv bor i Bullerbyliknande Ruddalen där han kan odla grönsaker i sin stora trädgård, och göra must när äppelskörden är bärgad.

Miljöpartiets tidigare starke man, kommunalrådet Ulf Kamne bor i Kungsladugård och arbetar numera som vd för A Beautiful Soup. Ett konsultföretag som ska hjälpa politiker att uppnå sina mål, eller som det beskrivs på företagets hemsida:

”Ska du utveckla och marknadsföra en ny stadsdel? Eller locka fler invånare till din kommun? Med en långsiktig strategi i ryggen bygger vi allianser och genomför kreativa aktiviteter för att skapa uppmärksamhet och aktivitet i rätt målgrupper.”

Ulf Kamne var under sin tid som kommunalråd bland annat drivande för att etablera en kamelpark i Angered. Det presenterades som ett integrationsprojekt.

Så även om miljöpartisterna inte är beredda att bosätta sig i Angered är de i alla fall beredda att flytta kameler dit.

Och i Ulf Kamnes del av staden är de med utländsk härkomst bara hälften så många som genomsnittet för hela Göteborg.