”Han heter Gold. Han är kall. Han äter möss”, säger han till sin terapeut Andrea Ribeiro, som använder ormar för att behandla personer med funktionsnedsättningar, som autism. Kanske är det ormarnas fullständiga likgiltighet för människor som väcker nyfikenheten.

Ribeiro, logoped och specialist på terapi med djur, behandlar personer i São Paulo med funktionsnedsättning, autism eller ångest med en ovanlig metod: reptilterapi. Hon säger till AFP att det hjälper patienterna att slappna av, och förbättra sin kommunikation, motorik och andra förmågor.

”Han jobbar på tal och minnesbildning”, säger Ribeiro om Gomes. Hon sitter vid ett bord med honom och den stora ormen. ”Det har bevisats medicinskt att när människor kommer i kontakt med djur frigörs signalsubstanser som serotonin och betaendorfiner, vilket ger en känsla av njutning och välbefinnande.”

Ribeiro har under det senaste decenniet banat väg för metoden på behandlingscentret, där patienter interagerar med ödlor, sköldpaddor och en jacaré; en mindre alligator som främst intresserar sig för frukt och grönsaker. Behandlingen är inte vetenskapligt bevisad, men reptilerna ”gör det möjligt för oss att uppnå bättre, snabbare resultat”, enligt Ribeiro.

Hon brukade använda hundar vid sina behandlingstillfällen, men upptäckte att deras ständiga försök att leka och interagera med andra gjorde vissa patienter oroliga, särskilt de med autism. Hon började istället arbeta med bland annat ormar. Det vanliga är att det är människorna som slingrar sig; rädsla för ormar är en av de vanligaste fobierna. Men personer med autism tenderar att närma sig dem ”utan fördomar”, säger hon. De väcker deras nyfikenhet, utan att göra dem obekväma. Reptilerna å sin sida är som sagt mer eller mindre likgiltiga. ”De söker inte uppmärksamhet som vissa däggdjur gör.”

En annan som uppskattar reptilerna är tioårige Gabriel Pinheiro, som klappar en liten alligator och försöker imitera Ribeiros stavelser genom att öppna munnen på vid gavel tre gånger: ”Ja-ca-ré”. ”Den är blöt”, säger han med ögonen fixerade vid varelsen. Alligatorns fjäll är ”hårda", magen ”mjuk”, säger han, medan terapeuten hjälper honom att arbeta med motsatser. Han och Ribeiro sjunger sedan en sång om jacarén för att träna det auditiva minnet.

En tredje patient, 34-årige Paulo Palacio Santos, fick allvarliga hjärnskador i en olycka som gjorde honom förlamad, och han tappade förmågan att tala. Ribeiro låter kungsboan röra sig över hans ansikte; ormens vikt och låga temperatur hjälper till att återaktivera Santos sväljreflex. Hon använder sedan en mindre orm för att träna upp musklerna runt hans mun.

Hanteringen av dessa arter regleras av Brasiliens miljömyndighet, IBAMA. Ribeiro arbetar också sida vid sida med biologen Beatriz Araujo, som övervakar djurens stressnivåer, och ser till att patienterna förblir säkra. Under tio år med behandlingarna har det aldrig inträffat en olycka, enligt behandlingscentret. Reptilerna, som föds upp på plats, är vana vid mänsklig kontakt. Inga giftiga ormar används. ”Jag är alltid här, ifall [ett djur] reagerar oväntat”, avslutar Araujo. ”Farorna är desamma som vid nära kontakt med vilket djur som helst.”

För dig som tycker att det är väl långt till São Paulo för att klappa ormar kan med fördel hälsa på i Skansen-Akvariets klapp- och kramhörna. (Då slipper du också den semesternedsättande flygskammen.) En stabil djurvårdare hjälper dig att komma över din eventuella rädsla för dessa mytologiska väsen. Kostar en slant, men vem vill inte klappa ormar? De är ju så gulliga, som den drygt nio meter långa extra kramvänliga pytonormen Kaa.

Annars kan du alltid gå i lära hos någon indisk flöjtspelare med en kobra i sin korg. Nej, de finns inte bara i sagoböckerna; ormtjusarkonsten var ett erkänt yrke i Indien så tidigt som på 200-talet innan vår tideräknings början. Och då ormar inte har några ytteröron är det inte själva musiken som är det viktiga. Du som ser ormtjusare som ett framtidsyrke får istället lära dig kommunicera med kobran genom kroppsrörelser. Som gjort för alla tondöva i samhället.

Det är däremot tveksamt om rekorderliga svenska huggormar tycker om indisk flöjtmusik, där är det nog klassisk sälgpipa som gäller. (Till hösten kan du alltid uppgradera till en kvällskurs i blockflöjt, och glädja hela familjen!) Och du som är osäker på om det är en huggorm eller en snok du just trampat på kan alltid studera den arga ormens ögon. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda pupill. Tips från huggormscoachen: akta näsan.

För övrigt bör du definitivt låta bli att klappa Midgårdsormen Jörmungandr, om du skulle råka stöta på den (han är ganska stor). Ja, ja, ja, det sägs att Tor slog ihjäl honom med sin hammare Mjölner under Ragnarök, men man vet aldrig. Tor hann för övrigt bara gå nio steg efter dådet innan han också gick vidare till nästa nivå, förgiftad av ormens etter. (Det är ännu oklart varför det fortfarande åskar.) Men med den ormen svept runt halsen behöver du inte tänka mer på medelklassterapi för din begynnande klimatångest, eller för att en yster AI snart nafsar efter ditt jobb.

Om du blir getingstucken, håll huvudet kallt och observera symptomen. Huggormsbiten? Åk direkt till sjukhus. Och akta dig för den nya superfästingen!

Efter att ha läst om sommarens faror kanske du vill fly ut till havs. Glöm då inte flytvästen.

Bi- och getingstick

Den asiatiska jättebålgetingen, även kallad mördargetingen, har inte lyckats ta sig till Europa – än. Men den är på god väg att etablera sig i Nordamerika. En bålgetingkoloni kan skicka ut ett par spejare för att lokalisera ett mål, till exempel en biodling. De markerar platsen med feromoner och sedan följer den stora armadan. De fem centimeter långa steklarna dyker ned på de stackars bina och spottar ut sitt gift, och kan formligen massakrera ett honungsbisamhälle.

Sammetsgetingen är en typ av bålgeting som kan komma att etablera sig i Sverige. Den kommer ursprungligen från Asien. Den är inte extra giftig eller aggressiv men den är ett hot mot honungsnäringen. Den bygger mycket stora bon, och likt sin asiatiska släkting livnär den sig på honungsbin.

Varje år får tusentals svenskar allergiska reaktioner av bi- eller getingstick. I de flesta fall är de lindriga och lokalt avgränsade till där sticket skedde. En lokal och ofarlig svullnad runt sticket är oftast mindre än tio cm i diameter. Gift från humlestick är vanligtvis mindre allvarliga.

I några procent av fallen blir reaktionerna systemiska, där de inte är begränsade till stället där insekten stack. Systemiska reaktioner kan till exempel handla om yrsel, hudklåda och svullnader i ansiktet.

Mellan en och fem procent av den vuxna befolkningen, och en procent av barn under 17 år, är överkänsliga mot insektsgift. Ju fler gånger man blir stucken desto större är risken att man utvecklar överkänslighet. För biodlare är siffran runt 30 procent.

Endast en till tre personer dör i Sverige varje år av bi- eller getingstick, så rekommendationen är inte att hålla sig inomhus hela sommaren. Man kan utifrån statistiken säga att barn inte dör av bi- eller getingstick. 1177 Vårdguiden säger att man ska uppsöka vård om man:

• har blivit stucken och är allergisk mot geting- eller bistick, även om man har tillgång till sina akutläkemedel,
• har fått en kraftig reaktion efter ett getingstick som gör att man får nässelutslag eller svullnader i ansiktet,
• mår illa, känner sig yr eller kallsvettas, eller
• har blivit stucken i munnen eller inne i halsen.

Observera! Se till att avlägsna gadden om den sitter kvar efter ett stick. Det minimerar mängden gift som når in i huden.

Vår stora bålgeting är inte giftigare än andra getingar och är dessutom ganska fredlig av sig. Om den skulle försvara sig så har den dock en större mängd gift och kan sticka flera gånger. Om man är snäll mot den så brukar det gå bra.

Huggorm

Det är ovanligt med dödsfall på grund av huggormsbett i Sverige, och det beror bland annat på en väl utbyggd sjukvård med god tillgång till huggormsserum. Om det behövs flygs serumet från Stockholm och når alla sjukhus i landet inom tre timmar.

Den som blir biten av en huggorm ska genast ta sig till sjukhus, och det är bäst att få hjälp att ta sig dit. Om man åker ensam och drabbas av yrsel på vägen, så ring 112 för att få transporthjälp. Alldeles oavsett kan man ringa 112 och be att få prata med Giftinformationscentralen.

Omkring 300 personer blir bitna av huggorm varje år och av dessa läggs 70 in för sjukhusvård. Omkring 40 blir intensivvårdade. På sin höjd dör en person var tionde år av huggormsbett.

Hur man reagerar på ett bett varierar stort, inte minst beroende på mängden gift som når kroppen. I många fall hinner inte ormen inte spruta in något alls. Då syns bara två små prickar efter huggtänderna, med en knapp centimeters mellanrum.

Man ska, som sagt, alltid uppsöka vård, och 1177 Vårdguiden ger följande råd:

• Var stilla och vila eftersom giftet sprids fortare vid ansträngning.
• Håll den bitna kroppsdelen i stillhet, och gärna högt.
• Ta av åtsittande saker som skor, ringar och klocka eftersom området runt bettstället ofta svullnar upp.
• Lämna bettstället helt ifred. Försök inte suga ut giftet, kyla, värma eller dra åt ett skärp eller liknande runt den ormbitna kroppsdelen. Det kan förvärra förloppet.

En huggorm känns igen på sicksackmönstret som löper längs med kroppen. Unga ormar är brunsvarta eller brun-mörkbruna. Kontrasten ökar med åldern och äldre hanar blir nästan vitsvarta. Honorna blir gulbruna.

Fästingar

Undersök kroppen noga efter ett besök i naturen. Fästingar är ofta små och svåra att upptäcka, såvida det inte handlar om den nya superfästingen Hyalomma rufipes. Den är snabb, aggressiv och stor. En halv centimeter i hungrigt tillstånd och två centimeter lång som fullmatad. Den tar sig hit med flyttfåglar och forskarna tror att det bara är en tidsfråga innan den på riktigt etablerat sig här.

"Snyltgäst" är den ursprungliga betydelsen av det grekiska ordet parasit, och fästingen är en synnerligen ovälkommen sådan. Den dricker vårt blod och sprider samtidigt en mängd sjukdomar. Borrelia och TBE är de mest kända, men varje år upptäcks någon ny sjukdom som överförs av fästingar till människor.

Den som blir biten av en fästing behöver inte automatiskt uppsöka vård. Det räcker att avlägsna det lilla spindeldjuret så fort som möjligt och sedan hålla koll på området kring bettet i några veckor. Det är inte farligt om det kliar upp till några dagar efteråt. Om en rodnad dyker upp efter en vecka eller mer kan det vara borrelia.

Ta bort fästingen med en pincett eller fästingborttagare. Fånga fästingen så nära huden det går och dra den rakt ut, lugnt men bestämt. Om någon liten del sitter kvar i huden kan man låta den vara. Tvätta sedan området kring bettet med tvål och vatten.

1177 Vårdguiden rekommenderar att man kontaktar sin vårdcentral om man:

• har en rodnad som kommer tidigast en vecka efter ett fästingbett,
• har feber, huvudvärk och är tröttare än vanligt efter ett fästingbett, eller
• har ont i muskler och leder en tid efter ett fästingbett.

Dessutom ska man genast ringa 112 om man:

• har huvudvärk, är stel i nacken och känner sig väldigt sjuk, eller
• blir förlamad i ansiktet eller annan del av kroppen.

2021 rapporterades 533 fall av hjärninflammation orsakad av TBE-virus (Tick Borne Encephalitis), och uppskattningsvis 10 000 smittas varje år av borrelia. 117 Vårdguiden tillhandahåller mer information om borrelia och TBE, om symptom och när man ska söka vård.