Den 30 kilo tunga kistan krävde fyra personer som hjälpte till med öppnandet. Ett tungt stenlock, som med tiden brutits ned i flera bitar, måste avlägsnas innan kistan kunde hämtas. Biskop Kristján Björnsson från Skálholts stift bad en bön innan deltagarna öppnade kistan för att bevara de dödas lugn. Islands nationalmuseums personal återplacerade sedan kistan med precision.

Páll Jónssons kista öppnades senast 1954 i samband med ett forskningsprojekt på Skálholts kyrkogård.

Sveriges nationaldag 6 juni markerar 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung. I en debattartikel om den historiska händelsen, som följdes av att kungen tågade in i Stockholm på Midsommar 1523. Eftersom de större kulturarvsinstitutionerna i Stockholm inte varit intresserade blir det dedikerade personer med intresse för historia som organiserar firandet.

Andra länder firar stort på nationaldagen, som Norge och USA. 200 år efter franska revolutionen firade man stort i Frankrike, Olsson var själv på plats i Paris och såg festligheterna 1989.

Att det offentliga Sverige har ett mer problematiskt förhållningssätt till nationaldagen är dock ett faktum. Så har det dock inte alltid varit, vid invigningen av Stockholms stadshus 1923 firades också 400-årsdagen av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Hjalmar Branting och Verner von Heidenstam höll tal, och firandet sköts fram till Midsommar för att sammanfall med den historiska händelsen.

I år firas 100-årsjubileet av Stadshuset. En motion från 2016 som lades fram i Stockholms kommunfullmäktige, om att fira 500-årsdagen, avslogs. Det har också varit ljummet intresse i riksdagen. Dåvarande kulturminister Amanda Lind (MP) bollade frågan vidare till kulturarvsinstitutionerna. Vad som hände sedan är att inget speciellt hände.

I Strängnäs kommer man högtidlighålla dagen mer aktivt eftersom Gustav Vasa valdes till kung i staden. Hovet kombinerar kungens 50-årsjublieum på tronen med 500-årsjubileet.

Enligt Olsson blir det dock inte mycket till firande från kulturarvsinstitutionerna. Trots att det finns väldigt mycket historia att berätta om kring intåget i Stockholm. Den som är intresserad får helt enkelt nöja sig med enskilda historieintresserade personers insatser.

Övergripande nationella berättelser vill dessa institutioner inte kännas vid. Utan man sysslar främst med utställningar som saknar markkontakt med det kulturarv man förvaltar.

Olsson driver själv projektet ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 500 år” och har märkt av det svala intresset. Man planerar samla flera hundra personer för att tåga genom staden 24 juni. Men kyrkor, muséer och bibliotek är inte intresserade av att medverka.

Man har frågat Medeltidsmuseet, Stadsmuseet, Nordiska museet, Skansen, Storkyrkan, Nationalmuseums med flera. Ingen tycker att det är viktigt att lyfta fram eller göra någonting roligt av.

Nu blir det i stället en blandning av idealister och fristående grupperingar med historiskt intresse som organiserar tillställningen. Som exempel kan man nämna Proknekt som klär ut sig till och gestaltar tyska landsknektar från 1500-talet. Medeltidsbandet Galt är med liksom Forodrims dansgille.

Kulturförvaltningen i Stockholm stad är med som samarbetspartner. Historien och författaren Herman Lindqvist kommer också delta.

”Det har funnits en hierarki av sinnena i vetenskapen och i historiska studier. Vi vill se ett multisensoriskt förhållningssätt”, säger Cecilia Bembibre, lektor i hållbart arv vid University College London till The Guardian.

Bembibre säger vidare att tyska forskare inom projektet använder datorer för att analysera tiotusentals historiska bilder relaterade till lukt, medan andra i Italien koncentrerar sig på texter från medicinska formler och kokböcker.

Det man hittar är inte bara lukt från dynga, snus, fisk, rök och gammalt läder, men också dofter från blomsteruppsättningar, rökelse och kryddor. Resultaten kan lägga till en ny dimension på museer och turistlandmärken.

Forskningen har också gynnats av ett ökat intresse bland kommersiella parfymörer för nischade dofter.

Lidandet i Ukraina upprör många, och vem berörs inte av modet hos dem som försvarar sitt land? Känslorna hos människor som ser allt detta är starka och mycket förståeliga – men vad händer om nyhetsflödet börjar styras av känslor? Om de som rapporterar inte vet något om det land de rapporterar från – och om de som läser eller ser på tv-nyheterna vet ännu mindre?

Boris Benulic har plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien?

Det kommer att bli en resa från Lviv, till Kiev och Odessa – och genom historien; från 800-talet fram till i dag. Långt och vindlande, men sådan är Ukrainas historia.

De följande texterna kommer att publiceras som kolumner.

Den stadiga kvinnliga servitrisen stirrar på mig medan jag beställer. Hon rör inte en min. Stirrar bara. Stirrar ogillande. När min beställning är klar står hon kvar. Tyst.

Hon påminner lite för mycket om Rosa Klebb i Agent 007 ser rött.

När hon slutligen tydligen bestämt sig för att säga något visar det sig att hon också låter som Rosa Klebb. Mycket långsamt, lite trevande, men på korrekt engelska säger hon:

”Sitt inte så där. En man sitter inte så där. Sitt upp. Sitt rakt. Vi serverar inte personer som sitter på det sättet.”

Jag sitter förvisso liksom lite uthälld i stolen av pur utmattning. Min följeslagare fotografen Tommy sitter mer upprätt, men sträcker ändå på sig för säkerhets skull.

Vi är båda rätt utmattade. På det hotell vi först tagit in på visar det sig att en koloni med stora råttor ockuperat utrymmet under badrummets badkar.

I receptionen har de en mycket begränsad förståelse för våra klagomål; den ansvarige ger uttryck för en stillsam förvåning över att vi vill byta rum – det är typ: ”Ja, jag förstår ni har råttor i badrummet … och?”

Han kan heller inte lämna några garantier för att det inte finns några råttor på de lediga rum som finns på hotellet, och vi frågar om han kan rekommendera något annat hotell i staden där råttor inte är en del av inventarierna.

Han tänker efter och förklarar till sist att:

”På Grand Hotel finns det nog inga råttor”, men ”It is very, very, very expensive”.

Det är något vi redan är införstådda med. Staden har två hotell, vårt råtthotell och Grand Hotel. Fotografen föreslår att vi ändå ska stanna. Han påminner mig om att på vart och ett av hotellets våningsplan sitter det en kvinna vid ett litet bord – hon ska vaka över gästerna – men hon säljer också små tvålar och stora flaskor med vodka.

Om råttorna låter för mycket går du bara ut och köper en flaska vodka till, säger Tommy. Men till slut förstår han att det finns inte tillräckligt med vodka i ens i denna del av världen för att hålla min råttfobi i schack.

När vi väl vandrat genom hela staden med all packning (taxibilar är lika ovanliga här som hotell) visar det sig att det finns ett stort rum ledigt på Grand Hotel. Att ringa visar sig vara omöjligt.

Den förbindlige mannan i receptionen säger att det lediga rummet håller på att städas och sedan kan vi få det.

Om en timme kanske då, frågar jag.

Nej, om några timmar, svarar receptionsmannen med en beklagande skakning på huvudet.

Om några timmar!?

Ja, den förre gästen blev mördad på rummet i natt. Skjuten i huvudet. Det tar lite tid att få det i ordning … ”much blood … and brains”.

Ni har inga andra rum?

Nej, men ni kan vänta i vår utmärkta restaurang. Den som mördades i ert rum uppskattade restaurangen mycket. Mycket världsvan man. Han var en kanadensisk affärsmän som var här för att investera i jord och skog.

Mord på ett hotellrum? Inget underligt alls vid den tiden i Ukraina. Eller senare heller för den tiden. När jag i dag i nyhetsflödet ser namnet på ukrainska oligarker känner jag ofta igen namnen från 1990-talet. Det var då de började sin resa mot rikedom och makt. Inte genom sparsamhet eller kloka investeringar, utan genom att låta konkurrenter försvinna – om inte annat genom att spränga dem i luften. Men märkligt nog förekommer dessa i dag mäktiga mäns namn sällan i nyhetsflödet – det är nästan enbart ryska oligarker vi hör talas om.

Under de fem timmar vi får vänta i restaurangen sjunker jag allt längre ner i stolen av pur uttråkning och utmattning. Det mest underhållande är att betrakta hur de andra gästerna i restaurangen ägnar sig åt att vispa bubblorna ur sin champagne.

Det är i den ihopsjunkna positionen jag befinner mig när jag försöker göra en ny beställning.

Vi befinner oss i Lviv, det har gått fyra år sedan Ukraina blev självständigt, men jag kommer under vår reportageresa att upptäcka att den där formella självständigheten inte på något sätt egentligen innebar att landet nu är fritt. Inte bara så att årtionden av sovjetisering format människor och mentalitet, människorna är fortfarande fångna i en tusenårig historia av krig, inbördes splittring, massmord – som Isaak Babel uttryckte det i sina minnen från tiden som kavallerist under ryska inbördeskriget – när man red över den ukrainska steppen kände man alltid lukten av gårdagens spillda människoblod och av nyss slaktade hästar.

Men den ”gårdag” Babel talade om sträckte sig åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Och den har format ukrainares beteende och deras sätt att se på andra ukrainare – och på ryssar … och européer.

En del talar om att Ukraina skapades på 800-talet. Men det är egentligen först här i Lviv man börjar tala om ukrainare som ett eget särskilt folk –  som en nation.

I dag betraktas Ukraina som en nation – såvida man inte är anhängare av Vladimir Putins historieuppfattning – som i dag beskrivs i svenska media som ”förryckt”, ”galen”, ”lögnaktig”; ord som SVT:s reporter Bert Sundström använde sig av när han stod i Kiev och skulle göra ett nyhetsinslag om situationen under krigets första dagar. Det blir lite konstigt när Aktuellts nyhetsreportrar börjar läsa upp ledarartiklar.

Men Sundström är en av många som håller sig till sanningen för dagen, och därför har Ukraina alltid existerat – men den som befinner sig i Lviv lär sig snart att så inte är fallet.

Dock kan det bli så att Ukraina nu genom det som sker blir en verklig och självständig nation.

Jag som besökt landet, och lärt känna människorna känner nog mer än de flesta när jag ser bilderna på flyende kvinnor och barn som vandrar på väg mot den polska gränsen. Möjligen kommer deras män som stannar för att kämpa kunna visa att Ukraina är en verklig nation.

Men kan man tala om verkliga och overkliga nationer? Jo, jag tror det.

Icke-historiska nationer

1848 publicerar den unge Friedrich Engels en text i Neue Rheinische Zeitung. Det är de stora nationella upprorens år i Europa – folken i Central- och Östeuropa reser sig och försöker bryta sig loss från imperier och statsbildningar där de ser sig som förtrycka minoriteter. Hela det habsburgska väldet skakar. Engels förklarar i sin artikel att det finns ”historiska” och ”icke-historiska” folk. Till de historiska folken hör tyskar, ungrare och polacker. Till de icke-historiska räknar han tjecker, sydslaver, ukrainare, slovaker, rumäner och saxare.

De icke-historiska folken är för Engels dömda, kanske inte att försvinna som morgeter eller etrusker, men till att sakta men säkert försvinna och blandas upp tills de bara lever kvar i minnet hos människor som är så gamla att ingen lyssnar på dem. Engels betraktade de icke-historiska folken som farliga för utvecklingen – de var beredda att liera sig med vem som helst för att få bilda egna stater – och därmed stod de i vägen för de historiska folkens frihetskamp.

Nu måste man förstå att den unge Engels inte var ensam om sin uppfattning, den var allmänt vedertagen i de tyska staterna, i Frankrike, England och Ryssland – inte bara under 1800-talet utan ända fram till andra världskriget. En stor del av mellankrigstiden ägnade Europas politiker åt att försöka reparera vad de ansåg vara kontinentens stora problem – Versaillesfördraget hade skapat en mängd, svaga och instabila mindre stater som inom sina gränser hade stora nationella minoriteter. Ukraina existerade inte under denna period som en självständig stat, bara som ett territorium som Ryssland, Polen och Tyskland såg som ett område som till stora delar borde tillhöra dem.

Sättet att se på historien som en tidsrymd där nationer måste bevisa sin livskraft kan verka obehagligt – och dessutom felaktigt. För den som studerar en karta över dagens Europa kommer att upptäcka att – minsann finns där inte ett Tjeckien, ett Slovakien, och rentav fem sydslaviska stater, ett Rumänien och … ett Ukraina. Men är det verkligen givet att det som finns uppritat på en karta i dag existerar som något annat än en konstruktion, som något skapat av segrarmakterna i första och andra världskriget? Och kan det vara så att många av de stater som vi ser som självklara i dag i Europa inte har blivit det av egen kraft utan på grund av att det varit till nytta för någon stormakt?

I nyhetsflödet i dag beskrivs Lviv som en del av Ukraina, vi möter i reportagen en bild av en stad som är flyktingarnas sista anhalt innan Polen. Gränsen ligger mindre tio mil bort. I går när jag uppdaterade Morgonpostens livetråd om kriget skrev jag om hur stora rökmoln låg över staden. Under ett ryskt raketanfall hade ett oljeraffinaderi träffats.

De som intervjuas i reportagen från Lviv talar om sig som ukrainare – det gjorde de alla också när jag var där. Men med ukrainare menade de ”vi i Lviv”, och under alla dessa måltider där tonfisk utgjorde det bärande inslaget, kom det alltid fram att ”vi i Lviv”, egentligen inte innefattade alla i staden. Vad som avsågs var istället de som tillhörde samma etniska grupp, folkslag eller trosuppfattning som den man talade med. Eller så var det en fråga om vilket socialt skikt man tillhörde, en del menade att just deras samhällsgrupp var bärare av det verkliga Ukraina.

Men varför talar jag om tonfiskmåltider?

Jag har aldrig förr eller senare ätit så mycket konserverad tonfisk som jag gjorde under den här perioden i Lviv. På besök i människors hem kunde man få tonfisk om man kom till frukost. Då till exempel serverad på bröd och dekorerad med finhackad saltgurka. Till lunch? Mosad tonfisk som rullats till bollar, panerats med brödsmulor och sedan stekts. Till middag tonfiskgryta.

All denna tonfisk kom från västerländska hjälpsändningar. Ukraina må ha blivit självständigt, och vara en av världens största exportörer av spannmål – likväl verkade basfödan då utgöras av tonfisk; morgon, middag och kväll.

Den spannmål som inte exporterades verkade gå till att producera vodka som salufördes överallt – det fanns till med små vodkakiosker i varje gathörn. Men som Tommy förklarade för mig – äter man så mycket kattmat måste man ta sig en jamare då och då.

Medan jag skriver om vad man åt i Lviv vid den tiden noterar jag i dagens nyhetsflöde att tyskarna hamstrar solrosolja. Ukraina står för 90 procent av den solrosolja som säljs i Tyskland, och för hälften av världens produktion av solrosolja. Samtidigt meddelar Ukrainas jordbruksminister att den månatliga exporten av spannmål kommer att minska från fem miljoner ton till ”några hundratusen ton”. Om kriget märks på priset när du tankar din bil, så kan det snart också komma att märkas på kostnaden för det bröd du köper.

Men återigen – varför börja en berättelse om Ukraina i Lviv? Jo, därför att berättelsen om Ukraina börjar där – inte i Kiev, och Ukraina går inte att förstå utan att man förstår Lviv.

Nästa avsnitt: En stad av massgravar