Varför får inte svensken bära vapen och värna sig? En gång i tiden var det inget konstigt att cykla till skjutbanan med ett gevär över axeln. Eller att bära en pistol dolt, skolungdomar hade skytte på schemat.

Lantbrevbärare var till exempel beväpnade. Det svenska samhället hade en liberal syn på vapenägande och bärandet av vapen. Det var ett homogent samhälle där befolkningen åtnjöt ett stort förtroende från staten.

Sedan dess har Sverige haft väldigt många lagändringar som gör att vapnen måste gömmas undan. Lagändringar som inte har lämnat märkbara spår i den statistik som enbart blir värre och värre vad avser våldsbrott med vapen.

I början av 1990-talet fanns ännu inga bestämmelser som reglerade hur vapen fick hanteras på allmän plats, ej heller hur de skulle transporteras.

Detta är nuvarande ordalydelse i Vapenlagen:

5 Kap
4§ Den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egendomen. Vapnet ska vara oladdat och, i den utsträckning det är lämpligt, isärtaget och nerpackat.

Samt:

6 § Skjutvapen får medföras på allmän plats endast om vapnet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om det annars med hänsyn till vapnets art, syftet med innehavet och övriga omständigheter är att anse som befogat. Detsamma gäller i fråga om skjutvapen inom skolområde, där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats.

Det är således inte tillåtet att bära eller transportera vapen på annat sätt än att de inte kan användas för nödvärn, om du inte arbetar för staten och har dess förtroende. Som civil skall du inte kunna värna dig mot numerärt eller fysiskt starkare gärningsmän. Vidare gör knivlagen så att inget annat tillhygge kan brukas för att försöka utjämna styrkeförhållande i en våldssituation. Pepparsprej som är tillåtet i exempelvis Tyskland faller under vapenlagen i Sverige. Du har dina nävar att tillgå och knappt ens det.

Du är menad att vara ett offer. Gärningsmännen påverkas naturligtvis inte, våldsbrott har aldrig varit tillåtet.

Mot politikernas uppenbara vilja att offra befolkningen står 24 kapitlet i brottsbalken, där rätten till nödvärn tas upp:

1§ Rätt till nödvärn föreligger mot

1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Detta låter bra i teorin, bläddrar man ned en bit kommer gummiparagrafen dock:

4 § En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.

Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

Det här betyder i klartext att om du värnar dig så kommer någon ad hoc nagelfara varje sekund av skeendet efteråt för att se om de kan sätta dit dig. Kom ihåg att förberedelse till nödvärn medelst vapen är förbjudet. Jag har ett exempel i min närhet där en vän blev fysiskt attackerad av en fyllerist varpå han värnade sig med ett endaste slag. I praktiken slog han tillbaka efter fylleristen slog honom. Min vän var den som åkte dit för misshandel då hans slag tog bättre än fylleristens slag. Där hjälpte det inte ens att min vän var helt obeväpnad.

Man kan verkligen inte anklaga svensk lag för att ge en bruksanvisning till hur den enskilde skall agera vid fysiskt angrepp mot sin person. Vid en nödvärnssituation har den enskilde personen risker han måste vikta mot varandra, detta under en vanligtvis extremt kort tidsrymd. Personen skall analysera hur angreppen ser ut, används vapen eller tillhyggen, är det flera inblandade et cetera, samt förutse potentiell skada mot sin person. När denna analys är färdig skall personen bestämma nivån av våld han får bruka i nödvärn samt vilken skada som nödvärnet kan ge angriparen. Detta enligt för stunden rådande praxis i domstol.

Den attackerade riskerar kanske svåra skador, kanske till och med livet om angreppet inte avstyrs, men å andra sidan kan han riskera ett fängelsestraff om han gör en felbedömning och domstolen anser att han använt våld som anses vara uppenbart oförsvarligt.

Hur fungerar detta i praktiken?

Dåligt är det korta svaret. Det har funnits en del uppmärksammade fall där folk agerat i uppenbart nödvärn men ändå dömts. 68-årig man dömdes för dråp efter att ha skjutit ihjäl två beväpnade bröder vid sitt hem. 43-årig man i Rättviks kommun dömdes för grovt vållande till annans död.

Rättsväsendet och staten i allmänhet verkar väldigt rädd för att folket skall kunna värna sig. Gissningsvis ser de det som ett första steg mot medborgargarden och minskad egen makt. Att när staten abdikerat det sociala kontraktet behöver gemene man ta tag i saker själv. Det vore att låta potemkinkulissen rämna ifall det skulle tillåtas. Så de fortsätter låtsas och hoppas att vi låtsas med dem.

Samtidigt ser jag grupperingar i småsamhällen organisera sig och patrullera på kvällarna med älgstudsaren i passagerarsätet när polisen är många timmar bort. På skjutbanan möter jag folk som ogenerat säger att de tagit jägarexamen för att de vill kunna ha vapen till hands om de blir attackerade.

Staten har förlorat den här striden sedan länge för de med ögon att se med.

Vissa ljusningar kan skönjas. Moderaterna och Sverigedemokraterna har gjort motioner om att stärka nödvärnsrätten, inget kom naturligtvis av det men det är första gången på väldigt länge som saken ens diskuterats, nödvärnsrätten har tabubelagts hårt.

Nödvärn behövs tyvärr i Sverige. Alla butiker har rånats våldsamt i min närhet, en restaurang sprängdes bort helt. En annan har stängt efter att innehavaren misshandlats grovt, han flydde hem till Indien och övergav sina drömmar här. Oftast är det invandrare som rånar och misshandlar andra invandrare. Min gissning är att det eventuellt händer något när våldsamma brott når medelklassen i större utsträckning. Den som lever får se. Svenska politiker är om något senfärdiga och “naiva”.

Hur fungerar detta i andra länder inom EU?

När jag besökte en vapenhandel i Bulgarien berättade de för mig att ungefär 100000 personer har licens för dolt bärande där. Även Polen, Tjeckien, Estland och andra länder tillåter dolt bärande av vapen. Tyskland och många andra länder i väst tillåter åtminstone pepparsprej. I Tjeckien räknas alla vapenägare som en del av totalförsvaret och vapen är lika vanligt där som det var i Sverige för 50 år sedan. Tjeckien är ett av världens säkraste länder.

Kan kanske att behandla medborgare som vuxna individer med egen agens vara receptet som vänder utvecklingen i Sverige? Det sättet fungerade åtminstone bra förr. Istället för som nu, behandla oss som omyndiga barn.

Det finns cirka 550 000 personer i Sverige som har vapenlicens. De använder sina vapen för att jaga och tävla. Det förekommer att personer i denna grupp dödar en annan människa med sitt vapen.

Men då talar vi de senaste åren om ett eller två fall per år. Ofta inga fall alls. Vi är nere under promillenivå.

Ser man istället till antalet lagliga vapen som finns i Sverige blir siffran ännu lägre. Det finns ungefär 1,7 miljoner vapen registrerade för jakt och omkring 160 000 för sportskytte.

Samtidigt används illegala vapen vid alla de skjutningar som sker var tredje dag i Sverige – och vid de mord som sker en gång i veckan.

Ändå betraktar polisen och politikerna det som ett problem att de som vill jaga och tävlingsskjuta äger vapen.

En person som ägnar sin tid åt att försöka värna skyttars rättigheter är Henrik Bergdahl. Han är från och med i dag Morgonpostens kolumnist när det gäller sportskytte och jakt.

Hur väcktes ditt intresse för jakt och skytte?

Det väcktes inte. Jag föddes in i det. Jag är ju född i Gällivare, släkten hade jaktmarker i Norrland, det finns en bild där jag står som fyraåring med en bössa i famnen.

Henrik började följa med föräldrar och släktingar ut på jakt tidigt, och fick uppsiktsjaga tillsammans med dem tills han var 18 år. Då tog han jägarexamen. Sitt första egna vapen fick han när han var 13 år.

Det var en Carl Gustaf 1900, som jag ärvde av min farfar. Jag använder det fortfarande när jag jagar älg.

Att jaga och hantera vapen är en naturlig del av livet för många som bor i Norrland, för Henriks del fortsatte det med självklarhet att vara det när familjen flyttade till Stockholm på 1990-talet. Men för någon som är intresserad jakt och sportskytte innebär det faktiskt ett problem att flytta söderöver. I stora delar av Sverige är sportskyttar en grupp som ständigt hamnar på undantag och trängs undan.

Titta på ett flygfoto över Stockholm från 1950-talet och jämför med ett som är taget i dag. Då fanns det skjutbanor i alla delar av staden. Det fanns en stor bana vi Kaknästornet till exempel. Och där SÄPO har sitt kontor i Solna låg det en skjutbana … och …

Henrik fortsätter en lång uppräkning av platser där det tidigare låg en skjutbana i Stockholmsområdet. Han talar om en inte alltför avlägsen tid då det var en självklarhet att ägna sig åt sportskytte på fritiden.

(Jag minns min egen uppväxt i Eskilstuna. Även om vi bodde i de centrala delarna av staden vaknade man på lördags- och söndagsmorgnarna till knallarna från de fyra skjutbanorna som låg i stadens utkanter. Det fanns flera skytteföreningar i staden och de flesta större industrier hade sina egna skytteklubbar som genomförde tävlingar och mästerskap.)

Jakt är fortfarande en folkrörelse, men en gång var också sportskytte det – och det är ett tillstånd som Henrik vill återskapa. Men det är svårt. Inte minst på grund av klagandet på ”oväsendet”.

För tio år sedan började de som flyttade till närheten av 300-meters skjutbanan i Sollentuna att bråka om ljudnivån. Banan hade legat där den låg i årtionden. Det gjordes mätningar som visade att trafikbullret från E4:an var betydligt högre än ljuden från skjutbanan. Men grannarna vann.

(Själv minns jag snarast knallarna från skjutbanan i min barndom som något trygghetsskapande. En ganska naturlig känsla, det är väl bra om man vet att portvakten, grannen och farsans arbetskamrater har vapen och kan hantera dem? Dessutom gav skjutbanorna möjligheten till att dryga ut veckopengen på helgerna. Man kunde göra sig några extra kronor genom att sitta bakom vallen och markera träffar i tavlorna. Minimal ansträngning. Möjligen skulle dagens socialarbetare ha problem med tanken på ett barn som sitter och läser medan kulorna visslar förbi några meter upp.) 

Men det är inte bara ljudkänsliga grannar som gör att skyttar är en trängd grupp i dagens samhälle.

Den politiska inställningen har förändrats. Förr tyckte Socialdemokraterna och vänstern att det var bra med folkbeväpning. I dag är de mot att civila äger vapen.

Förr var de flesta politiker ense om att skjutskicklighet ökade landets värnkraft. Men sedan ändrades inställningen, förmågan att försvara sig sågs som onödig. Då monterade man ner totalförsvaret, värnplikten avskaffades. Efter det att muren föll 1989 började Moderaterna tala om att försvarsmakten var ett ”särintresse”.

Det märks att Henrik drömmer sig tillbaka till en tid då skytte var en verklig folkrörelse. Men samtidigt vill han modernisera sportskyttet.

Det finns ju konservativa krafter kvar i sportskyttevärlden. Där finns ett motstånd mot nya idéer. Jag minns hur det var i Upplands Väsby i början på 2000-talet. Jag försökte introducera skytte med halvautomatiska gevär och dynamiskt skytte. Men det gick trögt, så jag startade en egen förening, där medlemmarna ägnar sig åt alla skytteformer.

Var hämtade du dina nya idéer?

Jag såg på internet hur man gjorde i andra länder och blev inspirerad. Men att förändra saker inifrån är inte alltid lätt. Det är lätt att lunka på i intrampade spår. Jag ville bredda vyerna, och det blev enklast att ta egna initiativ och starta en förening.

Men är inte också det tungrott, att starta en egen förening?

Inte alls. Intresset är ju jättestort. Problemet är tillgången till skjutbanor, relationen till polismyndigheten, det här med vapenlicenser. Politikernas inställning.

Vare sig polis och politiker är förankrade i den svenska verkligheten. De har tagit över idéer från USA, de tror att Sverige har liknande problem och har en fobi för hel- och halvautomatiska vapen.

Men i Sverige har vi 750 000 innehavare av vapenlicenser, och de äger ungefär en miljon vapen. Det sker årligen i snitt två våldsbrott där lagliga vapen används av ägaren. Brottsstatistiken visar att civila vapenägare är laglydigare än poliser.

Jämför det jag säger med hur ofta illegala vapen används vid brott. Det sker ju dagligen.

Men polisen är inte intresserad av vad som fungerar. De är intresserade av yta, av att det ser bra ut. De vill samla pinnar, tror att de löser brott om de krånglar med tillstånd och vapenlicenser. 

Du har haft rätt många duster med polisens tillståndsenheter?

Jo, men jag är envis och ger mig aldrig. Nästan aldrig i alla fall. Men tyvärr fungerar polisens krånglande och många ger upp. Polisen väljer ibland att avslå en ansökan på grunder som de vet är felaktiga. De vet att om man överklagar kan det gå ett år innan målet kommer upp i förvaltningsrätten. Alla orkar inte vänta.

Men hur gör de om de avslår på felaktiga grunder?

En gång avslog de en av mina ansökningar på grund av att jag själv skulle kunna bygga om vapnet det gällde till ett som avger automateld. Hur det skulle gå till att bygga om ett repetergevär på det sättet förstod jag inte riktigt. Jag frågade om de trodde jag tänkte konstruera en robotarm. Men vi hamnar i rätten och där visar polisen upp en bild på en automatkarbin och frågar rätten om de verkligen tycker att jag ska ha ett sådant vapen. Men jag vann. Domen kom redan dagen efter.

Men du menar att det är en medveten strategi att tvinga in vapenägare i utdragna processer?

Ja, först avslag av polisen, sedan måste man upp i förvaltningsrätten, förlorar man där måste man upp i kammarrätten. Där måste man bekosta advokater för att ha en chans och man måste betala själv. Finns inget rättskydd. Många ger upp. Det är det som är meningen. Förr tog det en vecka att få sin vapenlicens. Nu tar det i bästa fall 20 veckor. I bästa fall alltså. Många får den som sagt inte.

Henrik menar att vi här står inför myndighetsaktivism. Polisen följer inte lagen utan försöker istället få till vägledande domar som den kan hänvisa till vid nya avslag.

Här i Stockholm är dessutom de poliser som arbetar med vapenfrågor okunniga. Det är ett medvetet val. Du kan inte söka en tjänst där om du är jägare eller sportskytt. Då betraktas du som jävig. Det är ungefär som om du inte fick ha körkort om du jobbade på bilbesiktningen.

Vad kommer du att skriva om i dina kolumner?

Allt möjligt. Tjusningen med älg- och ripjakt. Hur viktiga vi jägare är för att upprätthålla balansen i naturen. Problemen med att hålla skogen levande, de motsatta intressen som finns där hos olika grupper. Och så ska jag förstås skriva mycket om myndigheternas förföljelse av skyttar; till exempel hur man ställer orimliga miljökrav på gamla, anrika skjutbanor som får lägga ner för att de inte klarar ombyggnadskostnaden. Det blir förstås en del historia, jag vill att läsarna ska förstå hur viktig skytterörelsen en gång var för Sveriges utveckling. Jag vill att den ska bli det igen.

Innan vi skiljs åt stannar han upp och säger:

Och så vill jag nog skriva något om hur bra skytte är för själen. Varför ägna sig åt meditation när man kan gå ner till skjutbanan och få samma djupa upplevelse och känsla av frid och harmoni.