Det finns gäss, och det finns gäss. Om vi bortser från den starkt hotade fjällgåsen (130 stycken som återvände till häckningsplatsen i svenska fjällen 2022, enligt Nordens Ark), så är problemen med gässen i övriga Sverige desto större. Dessutom blir de allt fler, enligt Niklas Liljebäck, som forskar om de olika arterna vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.

”Det är två faktorer som samverkar. Det är en omläggning av jordbrukslandskapet, och så är det klimatförändringarna. När vi skapar större och större fält med mer och mer energirika grödor är det färre gäss som dör under vintern, de svälter helt enkelt inte ihjäl”, säger Liljebäck i en intervju med SVT Nyheter.

”Med klimatförändringarna behöver de inte heller flytta lika långt. När de kommer tillbaka till häckningsområdena är de i riktigt bra kondition, och får fler ägg och fler ungar. Gässen gör bara det gäss gör. Det är vi som skapat förutsättningarna för gåstillväxt. De stora vinnarna är grågås och vitkindad gås, de ökar fort”, enligt Liljebäck.

Han arbetar också åt Svenska Jägareförbundet som expert på gåsen, och säger att de flesta är överens om att gässen behöver bli färre – de orsakar stora skador på lantbrukarnas grödor. Enligt en tidigare undersökning av Länsstyrelsen Örebro sätter främst grå- och sädgås gärna i sig nysådd spannmål, morötter, ärter och vall för ensilage.

”Många är förtvivlade. Det lilla vi kan hjälpa till med är ersättningar, och skrämsel. Men tyvärr skyfflar man bara problemet till grannen,” säger Anders Hallengren, naturvårdsförvaltare på Länsstyrelsen Skåne, till SVT Nyheter. Ersättningarna till drabbade bönder låg förra året på 3,5 miljoner kronor. Det kan jämföras med de omkring 41 000 kronor som betalades ut till djurhållare under 2021 som fått skador på sina tamdjur orsakade av varg och lodjur.

Visst går det att skrämma bort gässen och andra skadefåglar med knallskott, fågelskrämmor med eller utan oljud, laserpekare eller högtalare med fågelskrik. Men dels blir grannarna inte särskilt glada, dels har fåglarna snart genomskådat allt, och mumsar vidare. Och gässen flyttar kanske tillfälligt på sig en bit, till en annan bondes mark där de får äta ifred ett tag. Det finns det bara en sak att göra: skjuta av beståndet.

Grundprincipen i Sverige är att skador orsakade av vilda djur i huvudsak ska lösas genom jakt. Men det är rätt svårt att skjuta gäss, och därför ska jägare utbildas i pilotprojekt i Sörmland och Örebro till hösten. ”Det finns några gåsentusiaster där ute som är jätteduktiga, men de flesta jägare är inte vana vid den här typen av jakt”, säger projektledaren Hanna Kekkonen till SVT Nyheter.

En av trösklarna är att det krävs viss speciell utrustning för gåsjakten i form av gömslen och ”bulvaner”; naturtrogna gåsattrapper. Som en del av projektet, och komplettering till utbildningen, köps utrustningen in och görs tillgänglig för de som vill jaga gås. ”De kommer att placeras ut på lämpliga platser i länen”, säger Kekkonen. 2024 ska utbildningen finnas tillgänglig i fler län.

Du som är villig att göra en insats för svenska havregryn kontaktar Svenska Jägareförbundet; de har en särskild gåsjaktsutbildning för redan utbildade jägare. Och du som börjar tröttna på falukorv kan med fördel ta jägarexamen; lyssna med det studieförbund du håller kärt. Dessutom får du träffa nya kamrater.

Du kanske ska vänta litet med en hagelbrakare som Sauer & Sohn Meisterwerk (gör ett hål stort som 600 000 kronor i plånboken). Annars kommer du undan med fem, sex tusenlappar – kanske en halvautomat som Hatsan Escort PS eller en Ruger 10/22. Säg adjö till Netflix, Disney+ eller Viaplay, så är du snart hemma (de kommer ändå snart att höja priserna, och du har redan sett allt).

Men sen då? Du står där med en nyskjuten gås i näven, eller har hittat fram till viltdisken när du storhandlar inför veckan. Du behöver inte vänta till Mårtensafton; det här är bra vardagsmat hela året för hela familjen. Låt bli uppfödda gäss, dels har de inte haft ett bra liv, dels är smaken … blyg. Det är så klart vildgås du ska bjuda på, med ett magert, mörkt och smakrikt kött. Det här behöver du:

En stadig gås, några gröna äpplen, ett par gula lökar och en handfull katrinplommon. Glöm inte steksnöre. Till såsen till gåsen är det skrov, puts och fyllning från den stekta gåsen som gäller, och en bit rotselleri, en liten palsternacka, en till gul lök, kanske någon kycklingfond och något som ger litet färg, som några droppar soja eller collorit. Salt och vitpeppar har du redan hemma. Du behöver också litet vetemjöl och gärna balsamvinäger.

Skölj och hacka upp ett äpple, en lök och katrinplommonen, sedan rostar du allt i en torr stekpanna tills det fått en fin brynt färg. Gnid in gåsen med salt (gärna himalayasalt) och vitpeppar (ta något billigt), och fyll den sedan med de brynta grönsakerna.

Ta fram steksnöret du kom ihåg att köpa, och bind upp gåsen så att bröstet sträcks ut, och benen ligger fint mot sidan. Tjoff in i ugnen med ryggen ner (175°, 30 minuter). Under tiden behöver du en kall öl, kanske en österrikisk Ottakringer Helles (33 cl, 14:90, 1018). Sänk sedan värmen till 150° och stek ytterligare en trekvart, en timme. Håll koll på innertemperaturen; 68–75 grader beroende på hur välstekt du vill ha den. Var inte snål med tillagningstiden, den tenderar att bli för seg om du fuskar med det.

Ta ut den när den är färdigstekt, låt svalna en halvtimme och skär sedan bort benen och bakdelen. Bena ur lårköttet, skär det i fina skivor. Snitta bakom vingarna till undersidan på bröstbenet för att skära loss bröstet. Lossa bröstfiléerna, skiva dem och lägg tillbaka det på benet.

Nu delar du skrovet i bitar, och lägger det tillsammans med fyllningen, lårbenen och annat som putsats bort i en kastrull. Fyll upp med vatten, låt koka häftigt i en halvtimme och skumma av fettet som flyter upp. Sila skyn, red av med litet vetemjöl utrört i vatten och låt allt sjuda ytterligare några minuter. Sedan smakar du av med fond, salt, peppar och kanske en skvätt balsamvinäger. Fixa till den rätta färgen på såsen med sojan eller collorit.

Så där! Parkera härligheten i kylen, eller servera middagen när gästerna börjar studera pizzamenyerna på kylskåpet. När det är dags värmer du upp gåsen i ugnen, runt tio minuter på 150°, öka tiden om den stått parkerad i kylen. Servera med sås och tillbehör (rödkål, stekta äpplen, äppelmos, brynt potatis).

Men vad ska man dricka till?! Fortsätt gärna med några kalla Ottakringer, eller varför inte go helt wild and crazy med ett flamländskt rödöl som Cuvée des Jacobins Brouwerij Bockor (33 cl, 34:90, 10686) eller litet flådigare med Rodenbach Vintage (75 cl, 117:80, 11381). Den som önskar vin till maten blir säkert glad av en butelj Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge, 2021 (75 cl, 219;00, 5283), eller varför inte överraska med en österrikare som The Butcher Pinot Noir, 2021 (75 cl, 169:00, 70521) – etiketten kan vara olämplig för veganer, men de äter ändå inte gås. Alkoholfritt? Då är den självklara favoriten Jus de Pommes Artisanal Pétillant (75 cl, 45:00, 1990).

Efter maten, när det är dags att prata om bristen på havregryn i samhället, jaktlicens och val av hagelbrakare, kan de i sällskapet som går igång på likör smaka på Prinz Rum Coconut (50 cl, 376:00, 86138), eller en stadig GT med Wien Gin Vienna Dry (70 cl, 709:00, 87125), båda från Österrike. (Låt vara att Vienna Dry är en beställningsvara, men flaskan, innehållet och etiketten är väl värd att vänta på.) Komplettera med någon tonic när du ändå helghandlar, till exempel Ekobryggeriets Tonic Granskott eller Tonic Bitter.

Sedan, när sällskapet puttrar på som bäst, startar du tv:n och drar igång Hitchcock-rullen Fåglarna (1963). Alla vapentvekare kommer snart att kontakta närmaste studiecirkel om jägarutbildning, och ägna en stund på jobbet åt att se över vilket gevär plånboken tål. Nästa gång ni träffas vid middagsbordet är val av ammunition ett givet samtalsämne. Bly går förstås bort, men är det hagel i stål, vismut eller tungsten som gäller? Intressant materialsport, klart värd att fördjupa sig i över en bit mat nästa gång det ges tillfälle, kanske älgentrecote med svamp och päron? Något ska man ha bössan till, i brist på gäss.

Hon har den senaste veckan skällts för att vara ”arrogant”, ”sakna mänsklig hänsyn”, ”håna de fattiga” och för att vara ”föraktfull”.

Angreppen på Lena Andersson har varit hårda sedan hon en krönika i SvD förklarat att det rimligen inte kunde finnas hungrande barn i Sverige – inte så länge det fanns bland annat havregryn att tillgå. Det hon vände sig mot var det hon ansåg vara ett lättvindigt användande av begreppet ”hunger”. Problemet var föräldrars vilja och kunskaper – inte en utbredd fattigdom.

I spetsen för angreppen mot Andersson finner vi tre kända profiler på kultursidorna. Det är Eric Rosén, redaktör på Aftonbladets kultursida, Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för tankesmedjan Katalys samt författaren Susanna Alakoski, en gång i tiden Gudrun Schymans pressekreterare, numera medlem i redaktionen för Socialvetenskaplig tidskrift.

Men vad är det som gör deras angrepp på Andersson så hårda? Är det verkligen så att de förstår dagens svenska verklighet bättre än vad hon förmår – eller vill – göra? Eller är det på det viset att de styrs av det som hänt under deras egen uppväxt, och nu försöker de göra sina personliga upplevelser allmängiltiga?

Låt oss se närmare på Rosén, Suhonen och Alakoski.

Rosén skriver i sitt angrepp på Andersson att hon skrivit en ”slaskig smocka” som innebär att hon ”raljerar” och ”pissar på de fattiga”.

Angreppet avrundas med orden: ”Vi kan göra hela samhället till en tävling i vem som navigerat skickligast i en trasig värld och dela ut medalj till den som till slut konstateras minst utsatt och mest välmående.

Eller så ser vi att hela poängen med civilisationen är en annan. Det gör nämligen skillnad för ungarna att deras föräldrar får hjälp – även om mamma och pappa någon gång ”valde fel.”

Erik Rosén har i intervjuer och i sin självbiografiska debutroman Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort berättat om sin uppväxt under ”knappa ekonomiska förhållanden”, och sin far vars missbruk han beskrivit med orden: ”Han tog tillräckligt mycket alkohol och medicin för att ha ihjäl en normal människa”. Fadern är dock seglivad och hinner avverka ett långt fängelsestraff för mord innan han kommer ut, fortsätter missbruka och till slut dör.

Inte svårbegripligt att den som likt Rosén är uppvuxen med en sådan far välsignar varje ansats från staten att bygga ut det sociala skyddsnätet, och det som kallas välfärdsstaten. Fungerar inte en förälder måste staten ingripa och överta ansvaret.

Må så vara när det gäller barn till en missbrukare – men Rosén gör sin erfarenhet till något som leder till åtgärder som ska omfatta alla.

Samma sak gäller Daniel Suhonen, som ofta återkommer till sin egen barndom, som i tidningen Fastighetsfolket beskrivs på följande sätt:

”En deltidsarbetande morsa som fick förtidspension, en arbetsskadad farsa som periodsöp – när ekonomi och hälsa sviktade fanns samhället där med stöd.”

Suhonen beskriver Anderssons text som ”Kall som kylskåpskall gröt. Den tar ingen mänsklig hänsyn.”, och Anderssons hållning är ”arrogant” – men han själv är arrogant nog att extrapolera sin egen uppväxt till att gälla alla; och använder sig själv som måttstock; om samhällets stöd behövdes då, i hans fall, så behövs den i dag – för alla.

Men ska resonemanget fungera måste alla ha en supande far, och då har man börjat utveckla en märklig beskrivning av Sverige av i dag.

Det Lena Andersson konstaterar är något helt annat – att det finns föräldrar som inte använder sitt förnuft. Vi kan lugnt utgå från att hon är medveten om att det finns missbrukande föräldrar, men det är inte dem hennes text handlar om – eller vänder sig till.

Men Suhonen, Rosén och Alakoski låtsas som om de inte fattade detta, eller – vilket jag finner mera troligt – så är de så traumatiserade av sin uppväxt att den gjort dem oförmögna att förstå att deras erfarenheter inte kan användas för att utforma en politik som gäller alla.

Susanna Alakoski etablerade sig i kulturlivet med Svinalängorna, en självbiografisk skildring av en uppväxt i alltmer tilltagande misär. Föräldrarna sjunker ner i ett träsk av missbruk, de super och slåss. Susanna tvingas stjäla mat för att fylla på kylskåpet, och kläder för att inte hamna helt utanför.

Hjärtskärande – men heller inget man kan utgå från när man diskuterar föräldraansvar. Ofta är enda räddningen för barn som lilla Susanna att myndigheter griper in.

Men återigen – innebär det att vi ska utforma stat och samhälle med utgångspunkt från att alla föräldrar är som Alakoskis? Hur många är så nedgångna att vi inte likt Lena Andersson kan säga: använd ert förnuft när det gäller mat och hushåll.

Alakoski är den som är mest känslosamt osorterad i sin attack på Andersson. Hon liknar Anderssons lite stillsamma propagerande för havregryn, linser och bönor vid ordningen som rådde i 1800-talets arbetsstugor:

”Fattiga, vanartiga barn skulle tuktas på arbetsstugor genom att fläta korgar, tillverka skurborstar, sy skopåsar och genom det få lite mat i magen. Studerar vi menyn från arbetsstugorna (finns att läsa i ”Svenska arbetsstugor för barn”, som Anna Hierta-Retzius skrev 1897) hamnar vi nära Anderssons pekpinneförslag som bot på fattigdomsproblematik”.

Men det är inte bara så att Suhonen, Rosén och Alakoski på grund av sin uppväxt inte kan resonera lugnt och sakligt och utgå från fakta – de kan heller inte göra det på grund av sin nuvarande sociala situation. Alla tre har använt sin miserabla uppväxt som valuta för att köpa sig in i kulturlivets mest synliga skikt. Det finns inget som medel- och överklassen älskar som att läsa eländesskildringar från underklassen, och att ge personer som Suhonen, Rosén och Alakoski plats; genom att läsa dem och lyssna på dem visar man sin godhet och sitt sociala ansvar.

De tre tillåts i medierna att framträda som representanter för en mycket stor del av befolkningen och kräva mer och mer insatser med hänvisning till sina egna erfarenheter; det måste till skolfrukostar, extra mellanål i skolan och på sommarlovet ska skolbespisningarna inte stänga utan fortsätta servera mat till de hungrande barnen.

De tre hävdar att Anderssons hållning är en från förförra århundradet kvarlevande överklassinställning om arbetarklassen som ansvarslös och okunnig.

Men det är tvärtom – det är Suhonen, Rosén och Alakoski som representerar en sådan inställning. De tror inte att vanligt folk egentligen är kapabla att ta hand om sina egna barn, därför måste skolans och socialtjänstens ansvar utvidgas. Det är till exempel Alakoski som står för en återgång till 1800-talets arbetsstugor för barn, men med en mycket mer varierad meny, och kuddmys istället för korgflätning – men den bristande tilltron till vanligt folk är densamma.

Roséns, Suhonens och Alakoskis hela karriär bygger på att de hjälper dem som har makt att förklara för majoriteten av landets befolkning – de vanliga, hyggliga och arbetande människorna – att de absolut måste få hjälp av staten, även när det gäller de mest vardagliga sysslorna – som att ställa mat på bordet.

Givetvis ska vi göra vårt yttersta för att hjälpa barn till missbrukare – men ska den hjälpen bli effektiv och målinriktad måste vi sluta lyssna på de missbrukarbarn som kommit sig upp, och vill göra sina erfarenheter till allas verklighet, och därmed forma våra liv.