Om du vill få den bästa utbildningen i svenskt hantverk ska du söka dig till Dalarna – till Institutet för slöjd och hantverk på Sätergläntan utanför Insjön.

Det finns andra utbildningar för den som vill bli slöjdare eller hantverkssnickare, på till exempel Västerbergs folkhögskola i Storvik och Bäckedals folkhögskola i Sveg, men många som har gått där kommer sedan till Sätergläntan för att bli ännu bättre.

Beth Moen tog sina första staplande skär med täljkniven när hon som liten slöjdade med sin farfar, och nu är hon ambassadör för knivtillverkaren Morakniv. Uppvuxen i Skåne flyttade hon till Dalarna i trettiårsåldern, 1989, och hon har varit huvudlärare på träutbildningen på Sätergläntan sedan 1998.

Moen kan titulera sig snickarmästare, och hon svarar ja på frågan om Sätergläntan utgör spjutspetsen inom svenskt hantverk.

– Ja, det skulle jag säga, absolut inom vårt gebit. Inom slöjden, säger hon, och lägger till att det samma gäller övriga inriktningar som lärs ut på Sätergläntan – sömnad, vävning och smide.

Omkring 16–17 elever studerar trähantverk varje läsår, och vare sig de går grundåret eller år två eller tre, så arbetar de alla samtidigt i träverkstaden. De tillåts ibland "fuska" och ta hjälp av eldrivna verktyg, men till allra största delen handlar det om att använda handverktyg. De arbetar "unplugged", som Beth Moen kallar det, vilket kan vara ett ord hon tagit med sig från alla workshops hon hållit i utlandet.

De tar sig an hela processen, från ax till limpa, och det börjar med att de hugger ned de träd som de ska arbeta med. Det blir mycket björk och furu men också andra träslag, som sälg, al och körsbär.

Enligt Moen är valet av träslag den tydligaste skillnaden om man studerar gammalt allmogehantverk från olika delar av Sverige. Man använde det material som fanns nära till hands.

Hantverkets framtid

Intresset för att lära sig ett hantverk har gått lite upp och ner genom åren. Ibland har Sätergläntan inte kunnat fylla alla utbildningsplatser, men de senaste åren har det gått. Söktrycket är inte jättestort men det är fler som söker än det finns platser.

– De säger att det är ett ökande intresse, men det tycker jag att jag hört ända sedan 80-talet. Men jag tror att det är ganska grundläggande mänskligt att hålla på med hantverk. Så jag tror aldrig det kommer att försvinna, säger Beth Moen.

Men du köper inte riktigt att intresset ökar?

– Jo, det märker man på till exempel slöjdfester och skedtäljning. Det är väldigt stort runt om i världen, får man säga. Det är festivaler lite överallt, med täljning och kurser och workshops. Och det här med internet har gjort att intresset har spridits väldigt mycket. Jag har haft workshops i USA och England en hel del, och där är intresset jättestort.

Intresset för just skedtäljning är extra stort, berättar Moen. Ett besök på det där internet bekräftar hennes påstående. På Youtube hittar man film efter film med miljontals visningar där någon täljer en träsked.

Jag hade tänkt fråga varför intresset ökar, men då har du redan svarat internet?

– Ja, det är väl inte bara internet. Det är ett grundläggande mänskligt behov, och ju mer folk jobbar bara vid datorn desto mer kanske de saknar det. Och när man väl börjar då är man fast.

– Det heter ju inte gröna vågen längre, men många vill nog klara av saker själv. Man vill kunna bygga sina möbler, sitt hus och sina husgeråd, och väva sitt tyg. Man vill liksom klara sig själv.

Den som fullföljer tre år på Sätergläntan ska, enligt deras egen marknadsföring, inte bara kunna klara sig själv. Då ska man också ha tillräckliga kunskaper för att kunna starta eget, och för att kunna bygga ett nytt kök åt grannen.

Livsviktiga skålar

Har du ett behov av att hålla på med trä?

– Ja. Det är ett enkelt svar. Annars skulle jag förmodligen vara väldigt olycklig. Och rastlös. Det är en stor del av mitt liv, kan man säga.

Du gör allt från grovarbete till att snida. Från stort till smått. Är det något särskilt du finner extra tillfredsställelse i?

– Jag hugger mycket skålar. Det trivs jag väldigt bra med att göra. Att använda yxa och tjäckel och olika skärande verktyg.

Med skärande verktyg, menar du täljknivar?

– Det är täljknivar, skölpar och skavare. Och hyvlar. Så det är ganska mycket.

Inga hästar

Snickarmästaren Beth Moen berättar utförligt om hantverket, men när hon till slut får frågan som kanske alla undrar över blir hennes svar märkbart kortare.

Avslutningsvis, gör du fina dalahästar?

– Nej, jag gör inga dalahästar.

Har du aldrig gjort någon?

– Jag har väl gjort någon dalahäst, men det finns det andra som gör.

Är det en bra symbol för slöjdandet i Dalarna?

– Nja, det vet jag inte ... Det är ju en bra symbol, men jag vet inte om det är en bra symbol för slöjdandet i Dalarna. Det är inte så att folk som har gått på Sätergläntan täljer så mycket dalahästar, slår hon fast.

Blir du deprimerad när du vandrar genom en svensk stad? Skokartongerna i betong som byggdes på 1960- och 1970-talet finns kvar – kompletterade med nya skokartonger uppförda i stål och glas. Det som finns kvar av gammal bebyggelse trängs allt mer undan, till och med på huvudstadens paradgator.

Vad är egentligen klassisk stil när vi talar om nybyggd arkitektur? Frågan har inget klart svar, men ett enkelt sådant är en strävan att skapa något annat än funktionalismens lådor. Det finns i dag i Sverige trots allt byggföretag som letar sig fram på nya vägar genom att söka inspiration i äldre tiders arkitektur.

Vi träffade Einar Janson, VD för byggföretaget Titania, för att diskutera hur våra städer och bostäder skulle kunna utformas.

Titania ska bygga en ny byggnad för Lidingös vårdverksamhet i Högsätraområdet – Hälsans hus – i och med att den gamla sjukhusanläggningen ska rivas. Högsätra i stadsdelen Gångsätra på Lidingö är typiskt miljonprogram (jodå, de finns även på det fina Lidingö). Ingen i Sverige skulle slippa undan när det begav sig, precis som i dag. Bostadshus, skola, offentliga byggnader – det mesta uppfört i samma miljonprogramsfunkis. Lika spännande som graven.

Trafikseparering och funktionalism

Men var det inte spännande när det begav sig på 70-talet då området byggdes? Tveksamt, svarar Einar Janson. Den gamla anläggningen är nämligen helt präglad av två moderna idéer om arkitektur och stadsplanering, förklarar han, och båda sätter det rationella framför det sköna. Stadsplaneringsmässigt följer det gamla Högsätrahuset modernismens idéer om trafikseparering, vilket ger ett rörigt och oorganiskt intryck. Bilar och människor skulle separeras. Rationellt skulle det vara. Typiskt är nedsänkningar av parkeringsplatser och vägar som avskärmar bilarna från människorna. Gångbroar byggdes för att avskilja människorna från trafiken. Allehanda trappor ansluter delar till varandra. Sådana inslag har förstört våra europeiska städer, anser Janson.

Trafiksepareringen märks tydligt i den gamla Högsätraanläggningen. Hela området ger ett disharmoniskt intryck. Det gamla sjukhuset är en trist och oharmonisk uppenbarelse som saknar stora byggnaders typiska tyngd och prakt, harmoniskt vilande på marken. Husen som utgör den gamla anläggningen känns mest utkastade huller om buller, utan genomtänkta proportioner och givetvis utan utsmyckningar.

Högsätra har åldrats fult

Prakten skulle nämligen också i rationalismens namn skalas bort. Där har vi funktionalismen. Vackra detaljer och dekorationer som förhöjde den estetiska känslan kastades åt fåglarna. Rakt, enkelt, funktionellt är funktionalismens lösen. Det gamla sjukhuset lever utomordentligt väl upp till de kraven. Enkla material och enkla former präglar hela dess väsen. Rationalism i stället för estetik.

Att vissa material åldras vackert och andra åldras fult är en viktig tanke inom traditionellt hantverk. Högsätraområdet har onekligen åldrats oerhört fult. Billiga och blott ett fåtal material märks över hela området: betong, stål, asfalt – allt i trist gråbrun ton. Man får en känsla av ett industriområde som förfallit.

Lidingöpolitikerna fick nog av funkisen

Det var Lidingöpolitikerna som fick nog av funkisen, berättar Janson. De tjänstemän och Lidingöbor som ville behålla funkiskänslan, delvis av rädsla för kostnader, har kämpats ner. Hela området ska nu få en ny karaktär präglat av klassisk arkitektur. Bostäder ska byggas, aktivitetsanläggningar skapas, kommers inrymmas med mera – och i centrum av det kommer Hälsans hus att stå, det nya praktfulla huset för Lidingös vårdverksamhet, en femkantig koloss på 1100 kvadratmeter. Titania, som vann markanvisningen, har köpt marken och kommer att uppföra huset samt hyra ut byggnadens lokaler till Lidingö kommun och diverse entreprenörer. Hälsans hus planeras att stå färdigt år 2025.

Einar Janson berättar stolt att det är den första offentliga byggnaden, åtminstone en vårdbyggnad, på flera decennier som byggs i klassisk stil.

”Hälsans hus specifikt är dessutom unikt därför att det kommer att innehålla landstingsfinansierad vård. Det är första gången på över ett sekel som en byggnad med den funktionen får en sådan här utformning med både klassisk komposition i proportioner, materialval, utsmyckning och val av byggnadstekniskt utförande”, står det på företagets hemsida angående projektet. Bostadshus har tidigare fått en klassisk utformning – Grubbensringen i S:t Eriksområdet är ett fint exempel – men inte stora offentliga byggnader.

Det senaste halvseklets postmodernistiska arkitekter har förvisso använt enstaka klassiska element för nya byggnader men inte för husen i sin helhet. Medan den postmoderna arkitekturen ägnar sig åt en klipp och klistra-lek med traditionen, vilket ofta ger ett lite plastigt och spretigt intryck när ett par klassiska element i byggnaden ska samsas med en funktionalistisk byggnad, kommer Hälsans hus att i sin helhet byggas i klassisk stil med traditionell hantverkskänsla. Givetvis krävde Titania att ha kontroll över tillverkningen av husets grundstomme och grundstruktur, men annars fick arkitektfirman Brunnsberg och Forshed rätt fria tyglar. Så länge de höll sig till en klassisk prägel. Titania drev dock igenom diverse kostsamma detaljer, bland annat smidesbalkonger, för att förhöja den estetiska känslan.

Klassisk stil i Hälsans hus

Grunden är en välbalanserad fasad med klar symmetri, harmoniska proportioner, klassiskt tak och förskönande detaljer. Därmed finns ett avstånd från både funkisens rationalistiska enkelhet och postmodernismens förkärlek för spretiga, disharmoniska linjer. Hälsans hus kommer att få en sockel i egen färg och markerad fris mot våningsplanen. Även takdelen avgränsas klart mot våningsplanen genom en tydlig takformation och kupade fönster. Genom att tydliggöra byggnadens delar får den harmoniska proportioner. Materialen – bland annat puts, plåt, stål, trä – ger intryck av traditionellt hantverk i stället för stora prefabricerade byggelement. Bland annat ska fasaden putsas för hand och valven utföras i handslaget tegel.

Alla sådana element innebär ett farväl till funktionalismen eftersom deras syfte är estetiskt – harmoni, dekoration och hantverk. Sockelns entréer och fönster består av valv som inte har någon bärande funktion utan enbart dekorativt syfte. Att den har en ljusare färg, lite annan struktur än resten av fasaden och en artikulerad fris mot första våningsplanet ger byggnaden en vilande och stabil känsla.

Ett utkast till Hälsans hus hade fönster i olika storlekar, högre fönster i de lägre våningarna enligt klassisk modell, men det kanske ändå blir enhetliga fönster till slut eftersom det ger en något mer harmonisk eller luftig känsla. Däremot finns karmar och spröjs för dekorationens skull och för att framhäva fönstren. Och våningsplanen får dynamik genom balkonger på det nedre planet. Franska balkonger alternativt lätt rundade balkonger med smidesräcken gör att fasaden lyfts fram och blir levande i stället för att slukas, vilket så ofta sker i funkisbostadshus med hundra stora balkonger som sticker ut som fula lådor på fasaden. I stället för ett platt tak har vi slutligen ett mansardtak med funktionalistiskt sett ”onödiga” fönsterkupor, vilket ger byggnaden en väl avrundad helhet och markerar vindsplanet mot övriga våningsplan.

I morgon: Så kan vi bygga mer levande miljöer i städerna – slut på indelningen av livet i små åtskilda lådor.

”Vi har bara sålt en flaska till en grupp på sex killar som absolut älskade den”, säger pubinnehavaren Andrew Barton till Independent. ”Vi gillar att lyfta fram de olika bryggerierna runt om i världen. Vi kampanjar för små hantverksbryggerier och försöker hjälpa dem genom att köpa in deras produkter.”

En pint (57 cl) av den uppmärksammade alen går lös på nästan 800 kronor. Ölälskaren Ben O’Neill säger till Independent att ”Jämfört med de flesta andra imperial stouts är den litet tunn. Jag skulle definitivt förvänta mig mer av något som är så dyrt.”

Alen på 11% är en trippelfatsfusion på Wee Heavy (skotsk ale), amerikanska Speedway Stout (med smak av kaffe från Brasilien, Filippinerna och El Salvador) samt Old Numbskull (barley wine).

Kryddat brännvin till sillen? Då bjuds det med en till sannolikhet gränsande visshet på en liten immig O.P. Anderson Aquavit, Skåne Akvavit och så kanske en besk på det. Tryggt, traditionellt, kanske litet prosaiskt?

Gör något eget, något annorlunda; fånga sommarens smaker som du tar fram inte bara till semesterns ljusa kvällar utan också till kräftorna, julbordet, påsk och alla andra trevliga tillfällen som behöver smaksättas.

Fånga inte dagen, fånga hela året

Att krydda sitt eget brännvin är inte svårt, men det kräver ett visst mått av planering och en gnutta tålamod. Samt karaktär. Att kunna vänta in rätt tillfälle att andaktsfullt plocka fram sin dekokt en ruskväderskväll, få njuta och minnas den korta sommarens varma smaker. Få bjuda någon inte bara på något gott, utan också på berättelser om det som ger smak i glaset.

Naturskildraren och skärgårdsentusiasten Sven Barthel (1903–1991) berättar:

”Jag har ett schatull av teak som innehåller fyra essensflaskor, de skall fyllas. Och kryddorna får inte samlas när som helst och var som helst. De skall tas i rätt tid. Och de skall tas på rätt plats också, det gör leken roligare. Röllekan skall vara från Runmarö, porsen från Möja, johannesörten från Gillöga och angelican från Svenska Stenarna, då är det rätt. De fyra essensflaskorna är ett alltid laddat associationsbatteri. Att utmäta en droppe i middagssupen – doften kittlar i näsan, supen går ner och minnet blommar upp i hjärnan.”

Och varför låta sig begränsas till enbart sommarens smaker? Det finns ju så mycket gott att ta tillvara också under vår och höst! Bygg upp ett smakbatteri du också, och ha några snygga flaskor till hands nära matbordet – ett par droppar av din hemliga dekokt skänker glädje och välbehag även till frusna själar, eller om man bara vill sätta litet färg på tillvaron. (Också en utomförträffligt trevlig present att ge bort; skriv några berättande rader om innehållet på en snygg etikett runt flaskhalsen.)

Och för att göra livet litet enklare för dig: jag lovar, det är inte så väldigt noga med exakt hur mycket du samlar ihop av blommor och blad, eller hur länge det sedan får stå och dra. En bra bas är två deciliter grönt och skönt till en halvböj Explorer, som sedan får stå för sig själv i lugn och ro i en vecka eller två. Sila av, och häll upp det på en fin flaska som du tar fram när du blir sugen eller vill bjuda någon på något smakfullt. Blir det för svagt? Ta en extra droppe essens eller tre, tills det smakar bra.

Vår

Björk. Det är de späda skotten du vill åt; när knopparna får en liten spets av grönt är det dags (mindre ”musöron” går också bra att ta tillvara). Här behöver du räkna med en halv liter björkskott till en halv flaska brännvin.

Pors. Du spanar med fördel efter porsens ljusgröna blad under dina tidiga vårpromenader. Torka bladen ett par dagar, lägg dem i ett glaskärl och fyll på med brännvin. Låt dra en vecka, sila av vätskan och vänta tre, fyra månader tills bottensatsen sjunkit ner och essensen är klar att använda.

Tag det försiktigt med dessa droppar; smaken är lika stark som doften är ljuvlig …

Försommar

Gran. Jag som är från Norrland gillar skogssnaps, och då gärna när jag läser något av Pelle Molin eller favoriten Eyvind Johnson. Napp och Nytt från 70-talet fungerar också bra.

Använd små granskott. Lägg dem (använd aldrig toppskott) i kokande vatten i en halv minut, häll bort vattnet och lägg sedan skotten i en väl rengjord burk med lock. Smyg ner en nypa socker eller en matsked med honung, och låt det dra.

Jo, en sak till, du får inte plocka granskott utan markägarens tillstånd. Gör inte det, är du snäller.

Hägg. Det är bären du är ute efter, inte blommorna. Skölj och torka dem väl, lägg i en glasburk, häll på med brännvin. Sila sedan innehållet; du får vänta några månader innan det klarnat och essensen är redo för uppdrag. (För övrigt finns en av Stockholms vackraste häggdungar vid konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde, intill Ryssviken.)

Salvia. Salve salvia! Du som är begåvad med en egen trädgård får säkert plats att odla någon av de många arter som finns i Sverige. Skörda bladen, låt dem torka innan de får dra i brännvin en vecka. Sedan får du vänta några månader tills bottensatsen hinner lägga sig.

Du som ägnar dig åt annat än trädgårdsodling kan gå ner till ditt lokala livs och köpa en burk riven salvia.

Sommar

Fläder. En klassiker! Det är inte de stiliga bären du vill åt, utan blommorna: plocka dem så fort de slagit ut. Rensa bort blomstjälkarna, torka blommorna under en dag (helst i skugga).

Jag tycker själv att flädersnaps kan bli väldigt stark, så spä ut den ordentligt innan du serverar den i ett immigt litet glas.

Observera! Äkta fläder (vita blommor, svarta bär, stor vedartad stam) kan förväxlas med den giftiga druvflädern (gula blommor, röda bär, en meterhög växt). Om du är osäker, så väljer du något annat gott.

Gullviva. Jag har ännu inte haft möjlighet att använda Evert Taubes mandelblom, kattfot eller blå viol som snapskrydda, men gullviva är något alldeles extra speciellt! Vänta tills de första trattformade blommorna är väl utvecklade, lägg i glaskärl och på med alkoholen. Här räcker det om brygden står till sig tre, fyra dagar; filtrera sedan gärna i ett kaffefilter.

Var varsam med gullvivan; den är fridlyst i hela Sverige: du får inte gräva eller dra upp den med rötterna, eller plocka den för försäljning eller andra kommersiella ändamål. I Hallands, Skåne och Örebro län får du nöja dig med att dofta på gullvivorna; här är det inte tillåtet att plocka dem.

Johannesört. Det här är en av de finaste brännvinskryddningarna vi har i Sverige. Kan vara litet knepig att artbestämma, men om fingrarna blir röda när du klämmer på en blomma, så har du hittat rätt. Skörda blommorna just när de har börjat slå ut; deras färgämne är flyktigt – använd med fördel en sax.

Resultatet blir vackert som en solnedgång över fjärden: härligt röd färg, sagolik kryddsmak. En dryck för kännare.

Enligt botanikern Johan Wilhelm Palmstruch (1770–1811) användes johannesört förr i tiden som ett säkert medel för att driva ut onda andar. Det är säkert därför man kan få ont i huvudet, dagen efter det roliga, när andarna flytt sin kos.

Kamomill. Jag ägnade större delen av min barndoms somrar åt att plocka prästkragar till middagarna hemma hos mormor, innan jag fick veta att det var kamomill jag tryckte ner i vasen. (Så länge jag lät bli att plocka blommor i rabatterna fick jag plocka vad jag ville, inklusive en och annan brännässla.)

Du som kan skilja mellan prästkrage (breda blad) och kamomill (småflikiga blad) slår till när blommorna har slagit ut. Torka dem i skugga, och låt sedan dra i en snäll vodka några dagar innan du filtrerar den genom ett kaffefilter.

Kummin. Används gärna vid brödbak, såväl som till en rekorderlig snaps till höstens kräftkalas. Du plockar örten när fröna är bruna, hänger kvistarna på tork några dagar och skiljer sedan av fröna. Lägg dem i en glasburk, och häll sedan på dubbelt så mycket brännvin som frön. Här behöver du pyssla litet extra, genom att skaka burken varje dag i en vecka, innan du silar av fröna. Sedan behövs bara små mängder av den gulgröna essensen; det här är starka droppar!

Körsbär. Du plockar mogna svarta körsbär och rensar dem väl. Skölj noggrant, och se till att inga övermogna och skadade bär följer med till brännvinskärlet. Häll över brännvin så att bären är väl täckta. Efter en vecka silar du med finmaskig sil. Denna essens bör stå ett halvår eller till dess att det har bildats en tydlig bottensats. Avlägsna den; sedan blandar du nio delar brännvin och en del essens. Den som tycker om sött brännvin ökar på med ytterligare någon del.

Och du som inte har egen körsbärsträdgård får ila till närmaste salutorg och köpa bär där.

Körvel. Mmm… Vilken doft. Skörda bladen mitt i sommaren när de känns mjukludna och doftar krydda.

Och, mina kära vänner, det doftar anis, och i glaset skimrar det svagt sommargrönt.

Rölleka. Växer på torra gräsmarker – skörda de vita till ljusrosa blommorna när de är väl utslagna, och låt dem torka några dagar. Essensen kan dra åt det starka hållet, så det räcker med ett par droppar i glaset. (Det säg att röllekskryddat brännvin är bra mot värk, det är möjligt, men jag tror att ett gott umgänge är nog så viktigt för hälsan.)

Smultron. Ett sommarlov försökte jag mig på att göra smultronsylt, men jag klarade inte av att plocka några större mängder. Men det blev i alla fall ett långt smultronstrå till min älskade farmor, och jag minns än i dag hur glad hon blev. Livet var enklare då, men det hindrar oss inte från att göra goda saker med smultron också som vuxna.

Det är viktigt att du plockar väl mogna bär; omogna bär ger en besk smak på dropparna. Låt det stå en vecka innan du silar av med ett melittafilter, och har du haft i tillräckligt många bär lyser drycken, ja, just det, djupt smultronröd … Den här essensen sparar du till de mörkaste kvällarna under survintern. Det är då du behöver den som bäst.

Och du, i sommar kan du väl ge bort ett smultronstrå till någon du tycker om?

Renfana. När högsommarvärmen gör sig bekant finns det mycket gott runtom i ängderna, renfanan till exempel.

Essensen blir brun som en nyfernissad segelbåt modell äldre, och den färdiga snapsen läckert guldgul.

Höst

Anis. Japp, det här är vad den gode skalden Carl Michael Bellman sjunger om i sin epistel #82:

Hvila vid denna källa,
Vår lilla Frukost vi framställa:
Rödt Vin med Pimpinella
Och en nyss skuten Beccasin.

Nu vet jag knappt hur en beckasin ser ut, än mindre om jag har lust att gå runt och panga med hagelbrakaren innan frukost (kanske att kaliber .22 är mer lämplig när man jagar fågel). Dessutom tycker nog grannarna att jag redan är tillräckligt ”eljest”.

Nå, anisfrön kan du säkert plocka utan att konstapel Kling undrar vad du håller på med. (För övrigt fick producenten av teveversionen av Pippi Långstrump lov att byta ut originalskådespelarens röst, då denne hade ”vissa besvär” med att läsa av tidskoderna som användes i efterproduktionen. Så kan det vara.)

Lägg anisfröna i flaskan du har till hands, och fyll på med dubbelt så mycket brännvin. Låt det stå en vecka, och sila sedan bort fröna; kvar finns en härligt sensommargul dryck.

Blåbär. Skölj bären i vatten, låt lufttorka och sedan dra en vecka i brännvin. Använd en finmaskig sil (bären innehåller som bekant rätt många kärnor). Sedan får du lov att lagra detta i ett halvår, innan du slår av bottensatsen. Här är du ganska generös med essensen: blanda den med lika delar brännvin.

Det går att förväxla blåbär med odon (som också går att äta men inte smakar de särskilt mycket), men det är bara blåbär som ger dig blå fingrar.

Enbär. Numera är det sällan jag får känna den friska doften av färskt enris på ett nyskurat stuggolv, men jag brukar trösta mig med en enbärssnaps då och då.

Jag fick tidigt lära mig att det inte bara är att plocka vilka enbär som helst; det är de gamla som fått en djup blå färg du vill åt. (Gröna enbär innehåller terpentin, och passar inte riktigt i snapsen. Lita på mig.) Ett tips är att lägga ett lakan under enbusken, och sedan slå med en valfri pinne i lämplig storlek så att de mogna bären ramlar ner. Du slipper du också sticka dig en hel del …

Rensa bären, och låt dem torka några dagar, utströdda på rent underlag, kanske en kökshandduk. Krossa skalen i en mortel, och fyll på med Explorer eller vad du har till hands. Enbär är lika glupska på spriten som en hoper pensionatsgäster när de tar för sig till frukosten – bara några timmar efter påfyllningen av brännvin har enbären sugit i sig så mycket att du måste hälla på en skvätt till.

Vänta en vecka eller så innan du silar av och ställer längst in i skafferiet ”en längre tid”. Först när det har klarnat häller du bort bottensatsen innan du fyller upp finbuteljerna.

Och du, bli inte förfärad om du ser en oljehinna på ytan. Det är där smaken finns. Men skaka flaskan innan du serverar. Skaka noga.

Malört. Du vet säkert redan att man skall söka sina malörtskvistar ”vid tiden från rågens mognad till rågens såning”, alltså från senare delen av juli till början av september. Det viktiga är att du tar kvistarna när malörten står i blom; du känner lätt igen de små gula blommorna.

Riktigt fin besk görs bara av blommorna. Först ska de hänga och torka på sina stjälkar, helst i ett dragigt rum, sedan är det lätt att dra av blommorna. Stoppa sedan ner en handfull eller två i en flaska med brännvin, och låt stå en vecka innan du filtrerar. Klart!

Samtidigt belönas den som låter det stå till sig ett par månader eller helst ett år med ett fenomenalt resultat! Dessutom stärker det karaktären.

Vinbär. Det är ett av de enklaste sätten att krydda brännvin: svarta, röda och vita vinbär går lika bra, men bör ej blandas. Välj riktigt fina och solmogna bär. Stoppa dem i en butelj, häll på brännvin och låt det hela stå i tio dagar. Efter att bären har silats bort bör essensen lagras några månader tills den klarnat. Hälften essens, hälften brännvin är lämpligt för normalbruk.

En synnerligen trevlig variant är att använda bladen av svarta vinbär (helst vilda, om du kan få fatt på dem). Plocka bladen innan blomningen, låt dra i spriten en tre, fyra dagar, häll av brännvinet och låt stå några månader. Sedan kan du bjuda på en stänkare med smak av vinbär, men som också skänker livsnjutaren något vilt och obundet. Härligt grönt till färgen.

Senhöst

Rönnbär. Förr fick jag ofta rönnbärsgelé till söndagssteken, och jag hoppas att det inte helt fallit i glömska. Däremot är det nog få som får smaka på ett präktigt rönnbärsbrännvin …

Plocka fullmogna bär, skölj dem och lägg i brännvin. Vänta en vecka, och filtrera sedan den svagt röda, något syrliga drycken. Och när du ändå har händerna fulla med rönnbär, varför inte passa på att göra litet gelé? Då förgyller du den klassiska söndagssteken (gärna vilt) med några korn nostalgi. Pluspoäng om du låter Per Myrberg sjunga med i köket, med sin ”Minns i november”.

Slånbär. Det bästa är om du låter frosten kyssa bären innan du plockar dem, de blir sötare då. Torka, på med brännvin, låt stå en vecka och sila sedan bort bären.

Själv brukar jag blanda hälften hälften, men det är ju som det mesta en smaksak, i det här fallet lätt syrligt. Härligt röd färg – en prydnad på ett festbord nära dig.

Vinter

Julgran. Nix, din julgran vill inte ha en sockerbit i vattnet (den gör eget socker i barren). Det bästa är ett nytt snitt innan du placerar den i julgransfoten, inte ställer den bredvid ett påslaget element och sedan ger den friskt vatten varje dag. Enkelt är bra.

Tag några grankvistar på baksidan som ändå ingen ser, lägg dem i kokande vatten i en halv minut, häll bort vattnet och lägg sedan kvistarna i en väl rengjord burk med lock. Smyg ner en nypa socker eller en matsked med honung, och låt det dra en vecka. Du vet drillen.

Undvik kungsgranen/ädelgranen, den vare sig doftar, smakar eller ens barrar som en gran skall göra. Barr hör julen till.

Vilket brännvin?

När du kryddar spriten själv är en alkoholsvag, neutral vodka att föredra som bas. Då kommer kryddorna till sin rätt.

Jag skulle nog välja en svensk ekologisk vodka, som till exempel Runa Vodka Dark Label (85028, 378 kronor), mild med en ren mjuk doft och smak samt en antydan av råg.

Ett annat trevligt alternativ är Spirit of Hvens Organic Vodka (86021, 199 kronor), småskalig produktion med mjuk, något pepprig elegant smak.

Och till sist en härligt örtig vodka, Mad Distillers Vodka (37603, 389 kronor); det är Uppsala Destilleri som destillerar, blandar och buteljerar.

Vilka flaskor?

”Ju snyggare flaska, desto bättre smakar det” har jag hört mer än en gång. Det är möjligt att det är sant. Men visst är det värt att göra något extra av det goda som fått stå till sig längst in i skafferiet?

Ett tips är att du besöker webbplatsen glasoflaskor.se – här finns hur många glasflaskor som helst att välja bland. Själv föredrar jag glasklara flaskor utan krusiduller, gärna med patentkork. De har också en serie med namnet ”Bounty” – här lutar flaskorna 10° redan innan du smakat på nubben.

Komplettera med ”hängkort”, flaskpåsar, krympkapsyler (termoplastfolie som smälter runt flaskhalsen när den blir uppvärmd), korkar med tennfigurer och mer därtill. Hantverk tillsammans runt köksbordet är alltid trevligt.

Göm gärna undan dina snyggaste snapsglas i frysen, så blir den lilla nubben så mycket godare …

Så, jag önskar dig mycken glädje i skogen såväl som på ängen. Naturen har öppet hela året, inte bara under sommaren.

Själv väntar jag på att syrenerna skall slå ut, så att jag kan sätta en syrensnaps på lut som sällskap till sommarens kryddsill. Och visst vore det kul att testa brännässlor, bara för att? Och harsyra? Humlens blomskott? (Maskrosorna hoppar jag gärna över, efter att ha fått smaka farsans maskrosvin en gång för länge sedan…) Hjortron!

Mandelblom, kattfot och blå viol, det hoppas jag hinna med i sommar, det också …

På den tiden då jag körde rally-VM var det vanligt med så kallade remote-servicar. Platser mellan tävlingssträckorna där enbart besättningen – jag och min co-driver – fick reparera bilen utan hjälp av serviceteamet. De vanligaste reservdelarna fanns med i bilen. Drivaxlar, styrstag, p-ändar, nyckelsatser och allehanda bra-att-ha-grejer var fastsatta i buntband.

På hög höjd i de mexikanska bergen minns jag hur svetten pärlades i pannan då vi hissade upp bilen för att byta en bromsslang som slagits sönder på steniga vägar. Det var bråttom bråttom. Domkraften fick jobba för fullt, klockan tickade och svetten blandades med smuts och blod på våra knogar. Runt om oss samlades mexikanska åskådare som ropade och hejade medan spärrnyckeln knarrade för fullt. Klart! En high five och sedan kastade vi oss in i bilen och körde iväg med fungerande bromsar.

Det är något speciellt med att meka själv. Att inte bara köra bilen, utan att lära känna den inifrån och ut. Man blir ett med bilen, och får tillfredställelse av att vara oberoende och självständig.

Att kunna klara av saker själv har alltid varit väldigt viktigt för mig. ”Ja kan själv” var bland det första orden jag sa när jag var liten, och jag hade ynnesten att ha föräldrar som lät mig testa, göra fel och göra om. Bygga självförtroende och få inpräntat i ryggmärgen att allt är möjligt. Jag tror fortfarande i vuxen ålder att jag kan fixa i princip allt, även om jag givetvis innerst inne förstår att det både är naivt och omöjligt. Det mesta går dock, men det tar lite längre tid eftersom det givetvis skiter sig då och då.

Jag tror att förmågan att kunna kontrollera och påverka sitt liv och sina ägodelar, är ett av människans mest grundläggande behov. Mekandet är ett av de hantverk som sakta tas ifrån oss då samhället går mot ännu mer bekvämlighet – både mentalt och fysiskt. Snart är vi inte i behov av att varken att röra oss eller tänka själva. Sedan urminnes tider är människan skapad för att lösa problem, laga och fixa sina tillhörigheter. Det mår man bra av. Kan vi till exempel inte meka med våra bilar längre, blir delar av vår själ urholkad.

Därför är det lite sorgset att de moderna bilarna blir alltmer svårmekade, och gör bilägaren mer beroende. Digitaliseringen har slagit med full kraft, både på gott och ont. Bilarna är säkrare med bromsassistsystem, backkameror, filbytesvarnare och allehanda sensorer. Dagens professionella mekaniker ser ofta annorlunda ut och använder andra verktyg. Roy och Roger-verkstäder är snart ett minne blott. Skitiga underarmar med spärrnycklar i händerna, byts ut mot skjortbeklädda armar som pluggar in diagnosverktyg och knappar med fingrar på datorer. Den nya tekniken gör oss alltmer beroende av verkstäder med dyra specialverktyg och avancerad mjukvara.

Nya bilar kan vara skrämmande

Nyare bilar kan därför skrämma bort hobbymekaren, med trånga motorutrymmen och datorteknik. Att sköta grundservicen på sin moderna bil behöver dock inte alltid vara så komplicerat. Man sparar dessutom många tusenlappar jämfört med att köra in på verkstad, och man känner sig väldigt tillfredsställd när man efteråt står med en kaffekopp i sin skitiga näve och begrundar sitt dagsverk. På nyare bilar är dock servicestämpeln från den auktoriserade verkstaden ett viktigt värdebevis om man i framtiden ska sälja bilen. Jag skulle själv inte våga köpa en hyfsat modern bil utan registrerade oljebyten, såtillvida att det inte är någon jag känner som skött om bilen.

Men bortser man från servicestämpeln och istället väljer att sköta underhållet själv, går det lära sig mycket om man pluggar lite. Tittar man under skalet på sin moderna bil finns det fortfarande mycket traditionell teknik kvar, och läser man på med hjälp av verkstads- och reparationshandböcker och tittar på Youtubefilmer, får man lätt koll. Läser man på om oljebyten, lampbyten, bromsbelägg, filter och avgassystem, kan man – beroende på bilmodell – ofta fixa det själv. Även lite mer avancerade reparationer såsom att byta hjullager kan man göra på egen hand, såtillvida att man byter det komplett med hub (annars behöver man pressverktyg). Till och med länkarmarna fixar den händige, även om det är viktigt att man har koll på att få fast dem korrekt och ordentligt, och att göra en fyrhjulsinställning efteråt.

Välj bil med hjärtat

Jag älskar att kunna sköta servicen själv, utan specialverktyg och krångel, och utan bekymmer om stämplar hit och dit. Under större delen av mitt liv har jag haft en nyare bruksbil som jag köpt med hjärnan, och en äldre bil som jag köpt med hjärtat. Den nyare bilen har jag lämnat in för service och den äldre har jag lagt egen tid och kärlek på. En bil som tillåter lite fel och brister – även när det gäller mina egna tillkortakommanden som mekaniker. För här är jag långt ifrån en expert.

Vill du få utlopp för dina fixarbehov och din självständighet (och imponera på frugan eller mannen), rekommenderar jag skarpt att åtminstone köpa en bil med hjärtat. Har du tur kanske du blir lite kär också (detta beror såklart på bilens karaktär, man faller ju inte för vad som helst). Min största privatbilskärlek var en gammal Volvo Amazon från 1968. Man kunde nästan krypa ner i motorhuven medan man mekade. Ljumna sommarkvällar med byte av tändspole och förgasare, och lite kaffepaus med Ballerinakex medan man klurade ut smarta lösningar. Testrunda med barnen till badsjön för att se så att allt fungerar. I backspegeln dinglar Wunderbaumen, och den nöjda mamman tittar dit då och då för vila ögonen på glada ungar i baksätet med varsin glass. Vi firar att vår gamla trotjänare rullar igen. På kvällen tittar jag in en gång extra i garaget innan jag låser dörren och känner mig lite löjligt lycklig över plåtmaskinen som står där. Lite som en familjemedlem som man pysslar om. Ibland hostar den till och blir sjuk, och då kommer moderskänslorna fram tillsammans med nya tändstift och en varsam smekning på bakelitratten. Sedan kör vi vidare igen.