Med en ny tränare i Martí Cifuentes och en trupp med många nya spelare som kom in och slogs om platser i truppen halvvägs in i säsongen så konstaterar jag att Hammarby efter 30 omgångar allsvensk fotboll håller nollan i 14 matcher, man har Allsvenskans bästa plus-/minus-statistik och gör näst mest mål i serien.

Att en förväntad, och konstaterad, målskytt som Veton Berisha är iskall i målprotokollet redan efter fem matcher i den grönvita tröjan är inte den kalkon som vissa har velat utmåla det som. Hammarby har sedan återkomsten till Allsvenskan gång på gång visat att tålamod med spelare som inte omedelbart levererar efter supportrarnas och diverse fotbollsskribenters förväntan oftast får det att sluta med succé.

Framåt har i stället Gustav Ludwigson för tredje året i rad varit Bajens främste målskytt, i år med 12 mål och en delad fjärdeplats i skytteligan, samt Nahir Besara som med 11 mål och 11 assist blir lagets bästa poängplockare och vinnare av Allsvenskans assistliga. Det finns många spelare som har bidragit till att Hammarby får spela fotboll i Europa under 2023. En av de viktigaste spelarna i laget är den som inte gör något väsen av sig utanför plan, Mads Fenger.

Fenger har genom sin trygga uppenbarelse och sitt fantastiska backspel blivit en Hammarby-ikon som kanske är den enskilt största orsaken till att Hammarby i år tillsammans med Kalmar FF släpper in minst antal mål i Allsvenskan, näst efter Djurgården.

Inför länsderbyt mot AIK i slutet av augusti siade jag att "en vinst i länsderbyt mot AIK kommer att betyda en första eller andra plats i Allsvenskan för Bajen. En förlust i derbyt och jag tror att vi slåss om plats två, tre eller fyra". Efter att ha haft fel i min förutsägelse att Hammarby skulle vinna svenska cupen och sett Hammarby förlora matchen efter cup-finalen i Allsvenskan tre dagar senare mot IFK Värnamo så tog jag det som ett tecken på att Bajen inte hade den mentala styrkan att skaka av sig en tung förlust för att snabbt studsa tillbaka.

När sedan IFK Värnamo på besök på Nya Söderstadion två månader senare upprepade sin bedrift så var det inte så mycket räknandet av poäng som låg i vägen för Hammarbys chanser att slåss om det allsvenska guldet som den mentala beredskapen. Derbyt mot AIK skulle ge en viktig tendens för avslutningen av säsongen.

Det oavgjorda resultatet mot AIK i det derbyt var ett av tre oavgjorda derbyn för Bajen och att till det lägga en derbyförlust mot Djurgården är en del av förklaringen till utebliven guldstrid. Dock har det under de avslutande månaderna i serien funnits gott om tecken på en spelartrupp som mår alldeles utmärkt och som står upp för varandra. Kanske blev det resultatet av den turbulens som följde av Mohanad Jeahzes klumpiga försök att tvinga klubben att sälja honom utomlands? Jeahzes snabba fall från omhuldad hjälte efter en fantastisk säsong, till att hamna överst på supportrarnas hatlista, ser ut att ha väckt spelarnas medvetenhet om sina egna och gruppens betydelse.

Spelartruppen visade ytterligare prov på detta efter Nathaniel Adjeis snöpliga och fullständigt galna självmål mot BK Häcken när det fortfarande fanns en liten strimma av hopp om guldstrid. Adjei gjorde sin första start i Allsvenskan efter att ha imponerat stort, uppenbarligen inte bara på undertecknad, i cup-matchen mot Nyköping ett par veckor tidigare. Under matchen mot Nyköping framstod Nathaniel Adjei som den enda riktigt stabila punkten i ett oinspirerat och slött spelande Bajen.

När han i slutminuten mot BK Häcken nickade in bollen i eget mål slöt inte bara medspelare utan även supportrar samman för att inte lägga skulden för den uteblivna vinsten på den unge spelaren.

Det var inte heller den förlorade vinsten mot BK Häcken borta som var anledning till missad guldstrid. Hemmaförlusten mot IFK Värnamo, den genomusla prestationen borta mot IFK Norrköping och ett allt för skralt utfall av derbykamperna är de poäng som saknas för att vara med längst upp i toppen. I år tror jag dock inte att det hade räckt till för att hota BK Häcken om förstaplatsen som till syvende och sist var det lag som levererade jämnast resultat över säsongen.

Till nästa säsong så är troligen Darijan Bojanić inte längre en del av Hammarby. Ännu vet ingen vad Darian tänker sig till det kommande året men hans ålder antyder att det kan vara sista chansen för en utlandskarriär. Om han kommer att kunna anpassa sig till en sådan återstår dock att se. Hammarby har naturligtvis inte en ersättare med den spelförståelse och passningsfot som Darijan Bojanić besitter och kommer vid förlust av Darian ha ett stort håll att fylla. (Darijan Bojanić lämnade för koreanska Ulsan Hyunday FC 14 november, red. anm.)

Att Mohanad Jeazhe lämnar klubben hoppas jag att klubbens sportsliga ledning är lika klara över som supportrarna. Att behöva skiljas från Allsvenskans bästa vänsterback är nödvändigt men smärtsamt. Man kan inte behålla en spelare som inte förstår det kontrakt han har skrivit på. Vad Hammarby kommer att behöva fokusera på till 2023 är att i första hand hitta två ytterbackar av hög klass. Simon Sandberg ersatte till säsongen 2018 Birkir Már Sævarsson men har aldrig lyckats fylla dennes skor. Sandberg har haft tillfällen då han har varit en tillgång på planen men det är i mina ögon den mest överskattade spelaren i Hammarbys spelartrupp de senaste åren.

Spelartruppen har en stor utvecklingspotential och även om spelare som försvinner kan oroa en bajare så finns flera unga spelare som fortsätter att utvecklas och de spelare som anslöt till truppen under sommarfönstret och ännu inte har levererat har nu speluppehållet på sig att hitta rätt som spelare. Loret Sadiku och Shaquille Pinas har bevisat att nya spelare kan hitta rätt direkt och förtroendet för den sportsliga ledningen är fortfarande orubbat.

Med en titt över axeln på förra årets resultat för Hammarby med cup-vinst och sedan en femteplats i Allsvenskan så måste man ändå ranka årets resultat högre.  Hammarbys mål är att vara ett topplag i Sverige och Skandinavien och då går det inte att komma förbi det faktum att det är Allsvenskan som är där man skall finnas med i toppen. Svenska cupen är, tyvärr, en sekundär företeelse.

2023 blir ett år med ytterligare ett steg framåt för Hammarby. Det blir en andraplats i Allsvenskan och ett intressant Europaäventyr.

På något sätt kunde de uppeldade påhejarna ta sig förbi de avspärrningar som fanns uppsatta, och delar av AIK-svansen kastade brinnande bengaliska eldar mot Hammarbys hejarklack. Ordningsvakterna intresserade sig nu för det som hände, samtidigt som båda sidor sköt nyårsraketer på varandra.

I ett pressmeddelande skriver polisen: ”Brotten skedde inne på arenan och supportrar har använt grovt våld och pyroteknik. Arrangören klarade inte av att separera de personer som slogs varför polis fick gå in på läktarna och avbröt den brottsliga verksamheten.”

https://twitter.com/dplus_sportSE/status/1563905473597825028

Nästa mötesplats för supportrarna var Årstaberg, men polisen lyckades avstyra det planerade storbråket. ”När det inte blev något slagsmål började man slå sönder bilar som de trodde tillhörde det andra lagets anhängare”, sa Ola Österling, vakthavande befäl vid Stockholmspolisen, till DN.

Samtidigt som man skall försöka bedöma en trupp man bara har sett i några få framträdanden är det frestande att jämföra med tidigare lagtrupper. Samtidigt som det är en relativt meningslös sysselsättning att jämföra olika epoker och årgångar av ett lag med varandra fastnar man ofta i den typen av funderingar. Resultatet av dessa meningslösa övningar är att man ofta börjar drömma om återvändare. Bara under den här säsongen har det spekulerats i att få tillbaka spelare som var tongivande i 2018– och 2019 års trupp.

Spelare som Jiloan Hamad och Muamer Tanković har det pratats om i supporterled under det senaste säsongerna. Men Jiloan Hamad dök i stället upp i Örebro SK utan att vara lika dominerande i spelet som under sin tid i Hammarby.  Muamer Tanković var inte intresserad, eller om det var Hammarby som inte var intresserade, det vet man inte.

Men ingen spelare som var med 2019 utom dem som är kvar i truppen i dag finns det anledning att tro att de skulle passa in i dagens Hammarby. Ibland fungerar vissa individualister bra i en viss grupp andra gånger inte. Nikola Đurđić dök upp i Degerfors och har inte nått upp till den nivå han visade i Hammarby. Bjørn ”Strong as Fuck” Paulsen kom tillbaka och inte heller han nådde upp till de tidigare topparna där han dominerade luftrummet såväl offensivt som defensivt, men än går det vågor på Hammarby sjö och var epok har sina stjärnor.

Så var står då Hammarby hösten 2022?

Det är till och med svårt att jämföra med Hammarby våren 2022 efter alla förändringar i truppen. I den kommande drabbningen i länsderbyt mellan AIK och Hammarby talar det mesta för att Hammarby vinner. Veton Berisha har bara startat i två matcher från start men redan gjort tre mål. Under måndagens match mot Degerfors så var Berisha tekniskt sett endast en tålängd från att göra ett hat-trick. Framför allt så visade han upp en löp– och pressvilja som endast en Gustav Ludwigson mäktar med i nittio minuter i ett hårt och högt pressande Hammarby.

Tekniskt kunnande som tidigare har saknats i Hammarby finns definitivt på plats och under matchen mot Degerfors togs äntligen det steg som jag väntat på ett par säsonger nu, en startelva utan Simon Sandberg. Nu ändrade Hammarby äntligen på speluppbyggnaden från att ha utgått från en endimensionell ytterback till att få in mer uppbyggnadsspel från mer tekniska spelare.

Men som vi alla vet så är ett derby en alldeles egen historia. De lever sina egna liv och allt som oftast verkar de helt isolerade från årets övriga seriespel. I år har Allsvenskan erbjudit en mycket tät och intressant kamp i såväl toppen som botten av serien och någon gammal serielunk har det inte funnits plats för. Varje match betyder för mycket i den totala tabellen att ett derby blir än mer kniven på strupen. Varje oavgjord match i år känns som en förlust.

Vad kommer det att innebära att Hammarby saknar avstängde Jeppe Andersen på söndag? Jeppe har växt som fotbollsspelare under sina fem år i Bajen och har blivit en mycket viktig pusselbit. Betyder Jeppes frånvaro mer än det faktum att AIK nu leds av Henok Goitom? Oprövad som tränare och med sin tränardebut avslutad i dur efter vinsten mot Norrköping senast så riskerar han knappast allt för mycket i derbyt mot Hammarby. Ingen kan riktigt lasta Goitom om det skulle bli förlust. Han har ju knappt hunnit in och knyta på sig skorna.

Mitt tips är att det blir nerver och hunger som avgör. Hammarby har en hungrigare och mer teknisk trupp än AIK och skall rent fotbollsmässigt vinna den här kampen. Dessutom så kan Hammarby byta ut vilken spelare som helst med en ersättare som är i samma klass. Bredden i truppen är bättre än någonsin. Frågan är dock om nerverna håller? Att det är bortaplan spelar väldigt liten roll i den här matchen.

Till cupfinalen stack jag ut hakan och förutspådde guld till Hammarby. Att ha fel är ju som bekant det lättaste som finns när det gäller sport, så jag sticker jag ut hakan och påstår att en vinst i länsderbyt mot AIK kommer att betyda en första eller andra plats i Allsvenskan för Bajen. En förlust i derbyt och jag tror att vi slåss om plats två, tre eller fyra.

Med något mindre utsträckt haka tänker jag också påstå att det är en absolut risk att det är ett undermåligt domararbete som avgör matchen. I år har det blivit tydligare än på många år att kvaliteten på domarkåren inte är i närheten av att klara av att bedöma allsvensk fotboll. I tider när man pratar om stora pengar i omlopp för att betala spelare och lag för läggmatcher så borde man kanske syna domarna i sömmarna noggrannare. Men det finns det inte en Hammarbyare som tror att Svenska Fotbollförbundet är intresserade av.

Vad har Melodifestivalen med Bajen att göra? Och hur gick det egentligen med Rolands egen karriär i Hammarby Boxning?

Det var någon gång i mitten av 1970-talet som en kusin till min halvbror började att bombardera mig med Hammarby-propaganda och när Bajen va' namnet ljöd ur grammofonhögtalaren så var man snart såld. Alla dessa berättelser man matades med om sköna lirare och legender långt innan jag ännu sett en match. På mormor och morfars landställe låg en serieblaska om Nacka, lirarnas lirare och 1978 så tillbringade jag själv sommaren på Hammarby baskets sommarläger. På basketlägret mötte jag massor av sköna lirare. Tvåmeterstyper som tog oss småglin på fullaste allvar och försökte få oss att förstå spelet och bli bättre spelare.

Att Kenta var Bajen visste man ju, så när han uppträdde i Melodifestivalen med låten Utan att fråga 1980 så höll man tummarna. Men framför all så fick jag kvarsittning följande måndag när min syslöjdsfröken tog mig på bar gärning med att teckna av siluettbilden från tröjan som Kenta hade burit på Melodifestivalen. Den med texten "69 try it – you'll like it".

Min syslöjdsfröken var orolig vad det skulle bli av mig. Det torde ha stått ganska klart.

Jag skulle bli bajare!

Så kom till slut dagen då man skulle se Bajen lira boll på Söderstadion. Året var 1982 och jag hade nu mitt första sommarjobb och för pengarna jag hade tjänat köpte jag en moped och en jeansjacka – 1970-talet hade ännu inte riktigt tagit slut – och det var stort att samlas inför matchen och dricka starköl i parken innan. Nu var det på riktigt.

Alla berättelser och myter som man hade matats med under åren innan man hamnade uppe på läktaren själv hade skapat en hunger efter kämpande slitvargar som arbetade och krigade och ganska snart var Mats "Matte" Werner min stora idol i Bajen. Trots att det i truppen fanns spelare som "Klasse" Johansson, "Putte" Ramberg, "Micke" Andersson, "Uffe" Eriksson, "Kenta" och Billy Ohlsson och Peter Gerhardsson så stod "Matte" Werner ut och en ung spoling hade fått sin första riktiga fotbollsidol. När ”Matte” Welin gjorde 3–0 mot Gnaget var man såld och under säsongerna 1982 och 1983 så gick jag på de hemmamatcher jag hade råd och möjlighet att gå på.

Strax efter det så arbetade jag så mycket att det där med att gå på matcher började rinna ut i sanden men att vara bajare är ju inte bara matchdagarna utan minst sagt en kultur. När vi kommer fram till 1986 så arbetar jag i Södra Hammarbyhamnen, bor på Skånegatan 75 och en dag den sommaren hamnar jag på Kocksgatan 24. Hammarby Boxnings klassiska adress.

Jag jobbar som sagt i Södra Hammarbyhamnen, på ett stort VVS-lager och min avdelningschef heter Erland Palm. Han var ingen enkel man att förstå sig på och man kunde när som helst utan förvarning få en uppercut rakt på hakan. Jag minns en gång när jag rundade lagerställaget och plötsligt landar en knuten vänsternäve på min haka och av överraskningen tappar jag vad jag har för händer. Erland konstaterar aningen lakoniskt att "Du är stor, du är stark, men du är långsam".

Erland Palm var boxare, i sin ungdom var han svensk juniormästare. Men han hade tävlat i bantam och lätt weltervikt och var ingen ungdom längre. "Ta med träningskläder i morgon!" sade han.

Vad ville karln? Ville han att vi skulle boxas? En match? Jag var fullständigt förvirrad.

Dagen efter så hade jag packat väskan med träningskläder och jag ställde den demonstrativt vid arbetsplatsens fikabord. Men fick ingen reaktion från Erland förutom ett finurligt leende. I övrigt fortsatte dagen med hans kedjerökande och drickande av kallt kaffe utan att yppa ett ord om vad som skulle hända.

Efter klockan 16.00 när jag gjorde mig redo att gå och stämpla ut så kommer Erland och säger att nu är det dags. Först när vi kommer upp på Götgatan så berättar han att vi skall till Hammarby Boxning. Han säger att han ser något i mig men är osäker på om det duger något till. Så nu skall jag testas som boxningslöfte.

Min karriär som boxare i Hammarby IF tog slut någon timme senare. Erlands gnäll och kritik rörde mig inte så mycket i ryggen. Inte heller att tränaren blev arg när jag slog tillbaka på de där två äpplen höga boxarna som ville klippa till sin större och starkare sparringpartner. Däremot att den där kroken som boxningssäcken hängde i just denna dag hade nått sin gräns av erosion av all svettmättad luft i lokalen och bestämde sig för att gå av. Det blev tyst i lokalen och alla stirrade på mig. Det var inte min styrka och hårdhet som hade fått kroken att gå av. Det var litervis av boxarsvett. Jag visste att jag aldrig skulle kunna leva upp till snacket som skulle gå på klubben om jag blev kvar, så jag lade ner boxningskarriären innan den började.

Åren gick och det var endast sporadiskt som jag gick på fotboll. Något derby på Råsunda och så vidare men inget regelbundet. Hammarby blev något som alltid fanns med i bakgrunden och annat tog upp livet.

Mina egna erfarenheter på planen kan jag med stolthet säga liknar Erkan Zengins, då vi båda spelade i Norsborgs IF ungefär lika länge. Alltså cirka fem veckor. Zengin fortsatte dock med fotbollen och det gjorde inte jag. Jag spelade hockey i några år i stället.

Säsongen 2013 började jag och min medtrumslagare på livets virvelkagge, Janne, att gå på matcher tillsammans. Eftersom jag hade sökt efter en bra gemensam aktivitet med min son så började jag ta med honom på matcherna men efter säsongen 2014 så meddelade han att fotboll inte var hans grej. Men jag fann Bajen igen och jag fann Hammarbyklanen, supporterföreningen för en positiv supporterkultur.

Nu tänker jag ge er min syn på fotbollen och klubben och jag tänker inte tveka att skriva vad jag tycker. Jag kommer att berätta att jag anser att en liga som inte kan införa målkameror absolut inte är mogen att införa VAR och att allt tyder på att Hammarby vinner Allsvenskan igen senast 2025.