USA genomlider sedan drygt femtio år ett andra inbördeskrig. Och även om det inte förs med vapen utan med ord är det likt det första en strid om nationens själ. Frågan gäller om landet skall fortsätta vara en decentraliserad union eller bli alltmer lika europeiska nationalstater som Sverige och Frankrike. I denna sista del av fem ställer vi frågan om USA kan överleva som enad nation.

Riskerar USA att splittras? För bara fem år sedan hade frågan verkat vansinnig. Vissa politiker, statsvetare och andra har dock på senare tid börjat spekulera om att landet kan spricka beroende på den allt hårdare polariseringen mellan republikanerna, som vill att USA skall förbli en lös federation, och demokraterna, som vill att ha en toppstyrd välfärdsstat typ Sverige och Frankrike. Bakgrunden är en ideologisk strid som rasat sedan sent 1800-tal. Låt oss därför analysera situationen långsiktigt.

Amerika föddes som en liberal fantasi utan kung, präster, adel och historia. Visst, folk i de ursprungliga kolonierna var engelsmän, men de hade i generationer bott så långt bort ifrån London att de i praktiken utvecklat en egen kultur fokuserad på frihet. Efter att ha utropat självständighet 1776 skapade därför grundlagsfäder som George Washington, Thomas Jefferson och John Adams en politisk ordning byggd på minimala mängder tvång, skatter och regleringar. Vilket var raka motsatsen till Europa, där politiker i årtusenden försökt styra det mesta, inklusive ekonomi och religioner.

Det finns dock gränser för hur annorlunda ett land kan vara. Ett försök att göra USA till en konfederation utan statschef och med en kongress vars ledamöterna var tvungna att vara överens om allt misslyckades. 1789 gjordes därför USA om till en federation med ett tvåkammarparlament, en president och en högsta domstol. Dessa skulle styra tillsammans och bevaka varandra så ingen fick för mycket makt. Sociala, kulturella och andra vardagsfrågor lämnades också utanför och kom istället att handhas av delstater, lokalt, eller av folk själva.

Det stod från början också klart att ett land som USA, som saknade etniska och andra naturliga band, inte kunde hålla ihop en nationell berättelse. I Europa fungerade blodsgemenskap, långa historier och kulturella särdrag som ett ”klister” som höll ihop länder. I USA, som redan börjat diversifieras av tyskar, skandinaver och andra invandrare fick man därför konstruera patriotism som gav svar på viktiga frågor som varför USA fanns, vad som gjorde det speciellt, vad landet hade för mål, med mera.

Kärnan i denna amerikanism blev att USA är bäst för att landet är annorlunda och friare än andra och det blev en trossats som kunde accepteras av invandrare oavsett bakgrund. Och då de flesta som kom till USA gjorde det för att starta ett nytt liv och/eller var på flykt undan förtryck var – och fortfarande är – detta ett löfte man måste avge. När jag blev amerikansk medborgare fick jag avsvära mig all lojalitet till alla ”utländska prinsar, potentater, stater och andra suveräner” och lova att hjälpa mitt nya hemland, med vapenmakt om så krävs.

USA blev också snabbt en succé. Efter mindre än hundra år var landet rikast och mäktigast i mänsklighetens historia. Amerikanska politiker slöt därför mangrant upp bakom det folk (läs: väljare) ansåg gjorde USA annorlunda och under 1800-talet rådde därför mestadels politisk, ideologisk borgfred. Det var bara demokraternas stöd för slaveri och republikanernas stöd för importtullar som skapade hårdare debatter. Och detta måste understrykas: amerikansk patriotism kom alltså i praktiken att innefatta ett stöd för politiska idéer som liten statsmakt, låga skatter, få regleringar och lokalt självstyre.

I slutet på 1800-talet började dock den politiska atmosfären förändras i ”europeisk” riktning. Först var det republikanerna som påverkades mest, vilket bland annat ledde till att de 1898 startade det spansk-amerikanska kriget vilket gjorde landet till en stormakt med kolonier i Karibien och Stilla Havet. Den största förändringen blev dock att demokraterna parallellt började kräva saker som en starkare federal regering, större offentlig sektor, höjda skatter och regleringar av både ekonomi och privatliv.

Detta var motsatsen till vad de flesta då och många än idag anser vara amerikanism. demokraternas vänstersväng förblev dock länge blygsam och få reagerade på den förrän på 1960-talet, när president Lyndon B Johnson lovade att hans Great Society-program skulle fixa allt från att avskaffa rasism, via utrotad fattigdom, till fler lokala bibliotek. 1964 nominerade därför republikanerna den ärkekonservative Barry Goldwater som presidentkandidat.

Tiden för en revolt var dock ännu inte mogen och Johnson vann en jordskredsseger, vilket fick två konsekvenser. Dels att demokraterna trodde att folkmajoriteten ville göra om USA till en välfärdsstat, dels att republikanerna förtydligade sitt budskap. Vilket ledde till att amerikanerna fyra år senare valde Richard Nixon till president.

På 1970-talet utbröt, vid sidan av partipolitiken, även ett kulturkrig. För medan politiker mest käbblade om saker som skatter engagerade sig vanligt folk i andra, ”mjukare” stridsfrågor. Sådana fattades inte då demokraterna började driva frågor som fria aborter, förbud mot morgonbön i skolor, hårdare vapenregleringar, nej till dödsstraff och en mer negativ hållning till USA:s kapitalistiska ekonomi. Och då republikanerna valde att stå fast vid den traditionella amerikanism som Barry Goldwater och senare, på 1980-talet, Ronald Reagan stod för blev kulturkriget snart också politiskt.

Och på den vägen blev det.

Demokraterna står nuförtiden för en politik som mycket påminner om svenska sossar. De kräver bland annat att minoriteter får förtur till jobb och utbildningar, bidrag och sjukvård till illegala invandrare och att skolor lär femåringar att de kan välja sitt kön och lågstadieelever att allt ont är vitas fel. Många attraheras också av den retorik om högre skatter, insatser mot växthuseffekten som kommer från vänsterprofiler som Bernie Sanders, som ofta låter som om han var medlem i både Vänster- och Miljöpartiet. Andra anser till och med att den amerikanska flaggan, nationalsången och statyer av George Washington bör anses rasistiska.

Den politiskt skarpögde ser här kruxet. För då majoriteten amerikaner förblivit patriotiska och alltjämt anser att amerikanism förutsätter låga skatter, få regleringar och annat så delas inte detta arv längre av demokraterna. Kort sagt: de har fjärmat sig från det lim som tidigare höll ihop USA. Och detta har med tiden blivit ett enormt problem. Sedan 1970-talet har partipolariseringen och kulturkriget smält samman och motsatsen mellan vänster och höger blivit lika allvarlig som de klassmotsättningar som hotade slita sönder europeiska länder för hundra år sedan.

USA har därför idag en politisk miljö där ingen sida är beredd kompromissa, vilket i sin tur leder till att viktiga saker inte blir gjorda. Och det finns mycket som borde göras. Inte minst har försöket sedan 1960-talet att agera både välfärdsstat och supermakt lett till kroniska underskott som urholkat både statsbudgeten och Social Security, landets pensionssystem. Om inget görs kommer därför inom en snar framtid många äldre amerikaner inte längre att kunna försörja sig och yngre att tvingas betala skatter de vet att de aldrig kommer få något för.

Och i verkligheten är det redan ännu värre. För medan rekordfå amerikaner nu har förtroende för landets politiska institutioner, speciellt presidenten och Kongressen, är misstänksamheten mot allt som ”DC” sysslar med, från hanteringen av inhemska val till internationella krig, skyhög. Och för att göra situationen än värre är det inte bara demokrater, politiskt korrekta akademiker, journalister och WOKE-rörelsen som vill fortsätta på den inslagna vägen. Deras krav hamras numera även hem, tidvis handfast, på gatorna av militanta organisationer som Antifa (amerikanska AFA) och Black Lives Matter.

Avslutningsvis skall också påpekas att insikten om att USA håller på att glida isär i en blå (demokratisk) och en röd (republikansk) del har börjat sjunka in hos allmänheten. Efter upploppet i Washington DC den sjätte januari 2021 kom en opinionsmätning som visade att en delning av landet numera inte bara ses som en möjlighet utan som en nödvändighet. Och det var inte bara 52 % av Trumpanhängarna som ville ha en sådan politisk skilsmässa. 41 % av demokraterna tyckte likadant.

Slutsatsen måste därför bli att hotet mot USA:s sammanhållning inte varit så stort sedan strax före inbördeskriget 1861–1865. Och den gången rörde sig osämjan ”bara” om delstater skulle ha rätt att ha slaveri.

Nu rör det sig om två ungefär lika stora grupper som å ena sidan ser motståndarna som förrädare mot landets politiska, ekonomiska och kulturella arv och mörkermän å den andra. Och även om de flesta demokratiska väljare lever längs kusterna och i storstäder, är grupperna utspridda på ett sätt som får inbördeskrigets indelning i nord och synd att verka enkel. Om något påminner kartan mer om hur Bosnien-Hercegovina såg ut före dess sönderfall 1992.

USA framtid är härför, i alla fall för tillfället, skrivet i stjärnorna.

USA genomlider sedan drygt femtio år ett andra inbördeskrig. Och även om det inte förs med vapen utan med ord är det likt det första en strid om nationens själ. Frågan gäller om landet skall fortsätta vara en decentraliserad union eller bli alltmer lik europeiska nationalstater som Sverige och Frankrike. I denna artikel spårar vi striden som började vid landets grundande.

När jag för ett drygt decennium sedan började studera amerikansk statskunskap i Washington DC kom en klasskamrat från West Virginia, vilket är en delstat mer känd för nedlagda kolgruvor än akademisk skicklighet. Detta hindrade dock inte killen att spotta ur sig en egen teori om hur den italienske medeltidspolitikern Niccolò Machiavellis skriverier påverkat utformningen av den amerikanska konstitutionen. Detta förvånande mig dock inte speciellt.

Många amerikaner är nämligen akut medvetna om sitt lands historia och dess betydelse för dagens verklighet. Många kan därför citera både George Washington och Thomas Jefferson och vet vad den principiella skillnaden var mellan federalister och antifederalister. Politiska debatter leder därför ofta vidare till filosofiska diskussioner. Vilket är en stor skillnad mot i Sverige, där de flesta ännu möjligen kan placera Per-Albin Hansson i rätt decennium men få ens har hört talas om 1809 års statsvälvning, Johan August Gripenstedts kapitalistiska reformer eller den juridiska betydelsen av Axel Hägerströms värdenihilism.

Detta arv har djupa rötter. När grundlagsfäderna deklarerade självständighet 1776 och satte sig ner för att organisera USA hade de huvudena fulla med både modernt upplysningstänkande och europeisk historia. Vilket var en enorm styrka, för efter två sekler av engelskt vanstyre var amerikanerna i gemen inte bara avoga mot traditionella politiker. De tretton ursprungliga kolonierna var därtill utspridda över ett enormt stort område och ekonomiskt, socialt och kulturellt mycket olika. Fäderna insåg därför att USA måste organiseras annorlunda än små europeiska nationalstater.

Frågan var bara hur annorlunda ett land kunde göras. Det enda alla var överens om var att då USA inte kunde styras som en central- och toppstyrd monarki måste så mycket som möjligt skötas av delstater, counties (kommuner) och folk själva. Ett första försök att göra landet till en lös konfederation utan statschef och med ett parlament där alla var tvungna att vara ense om allt misslyckades kapitalt. Inget blev gjort och efter några år stod det klart att något måste göras.

Grundlagsfäderna samlades därför på nytt 1887 och denna gång kom striden att stå mellan minimalister, som bara accepterade en starkare regering med makt över ”stora” frågor som försvars- och utrikespolitik. Och maximalister likt USA:s förste finansminister Alexander Hamilton, som också ville ge de nationella politikerna makt över saker som tullar, handel och infrastruktur. Den konstitution som antogs 1789 (och gäller än i dag) blev därför en kompromiss som gjorde om USA till en federation.

Kärnan i denna kompromiss blev att medan maximalisterna bland annat fick igenom att USA skulle ha en stark president så lyckades minimalisterna bevara det mesta av delstaternas självständighet. Det enda de förbjöds att göra var att inskränka medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter och direkt motarbeta varandra. Enda gången på mer än hundra år som deras frihet inskränktes på allvar blev också när slaveriet förbjöds efter nordstaternas seger i inbördeskriget 1861–1865.

För att tillfredsställa Alexander Hamilton och andra hade dock konstitutionen en paragraf om att den federala regeringen kunde begränsa delstaternas frihet om detta gynnade ”den generella välfärden” i hela USA. Och tillsammans med ett par andra dimmiga skrivningar skulle denna omsider börja användas av federala politiker som ville utöka sin makt. Då amerikanerna älskar frihet och delstaterna svartsjukt slog vakt om sin självständighet kom dock detta att ta lång tid. Faktum är att denna anda lever kvar än idag. Nästan oberoende av vilka frågor man diskuterar är amerikaners reflex att ”DC” inte skall lägga sig i. Vilket ju är raka motsatsen mot svenskars krav på att staten skall gripa in med både förbud och bidrag.

Klåfingrets århundrade

Omkring 1900 började dock det politiska klimatet förändras även i USA. Detta skedde i takt med att akademiker, journalister och andra började påverkas av tidens socialdemokratiska och socialliberala strömningar i Europa. Presidenter som republikanen Theodore Roosevelt och demokraten Woodrow Wilson kunde därför utöka både sin egen och den federala regeringens makt. Dess storlek började också växa när USA 1917 gick med i första världskriget och bland annat snabbt behövde mobilisera en stor armé och tvinga privata industrier att ställa om till militär vapenproduktion.

Den riktiga vattendelaren blev sedan den stora depressionen på 1930-talet. Då den blev längre och djupare än tidigare ekonomiska kriser kunde delstatsregeringarna efter några år inte längre uppfylla alla behov. President Franklin D. Roosevelt kunde därför genomdriva sin New Deal, som bland annat innebar att ansvaret för a-kassa, beredskapsjobb och grundpensioner togs över av Washington DC.

Detta innebar en historisk maktöverföring till den nationella nivån. De flesta ansåg därför att denna nya ordning bara skulle gälla tills krisen var över. Men som många tillfälliga politiska lösningar blev New Deal i praktiken permanent. Under andra världskriget glömdes löftet om att återställa delstaternas makt bort. Och när kriget tog slut 1945 hade federala pensioner, bidrag och annat, likt alla andra håvor uppifrån, börjat ses som naturliga rättigheter.

Maktförskjutningen permanentades sedan på 1960-talet när president Lyndon B. Johnson genomförde sitt Great Society-program. Detta var ett batteri av lagar och bidrag som omvandlade USA till en centralstyrd välfärdsstat av europeisk modell. Detta program gick alltså längre än New Deal och degraderade delstaterna till genomförare av federala välfärdsprogram på samma sätt som kommuner och landsting i Sverige med åren blivit maktlösa organ för distribution av statlig välfärd.

Den största förändringen blev dock mental. Med Great Society förändrades amerikanernas syn på vad den federala regeringen kan och bör syssla med. Vilket märks när man pratar med folk. För även om nästan alla som noterat numera gnäller på att politikerna i Washington DC gör för mycket gäller detta naturligtvis inte just deras pension, bidrag, eller studielån. Allt annat kan avskaffas, men inte det!

Särintressenas tidsålder

Denna förändring gick likväl så på tvären med de flesta amerikaners traditionella politiska, sociala och kulturella syner och instinkter och ledde därför, i motsats till i Sverige och Europa, till stora protester. Och då dessa började mot slutet på 1960-talet samtidigt som studenter och andra protesterade mot Vietnamkriget förändrades amerikansk politik och de två partierna i grunden.

Demokraterna, som tenderat vänster sedan slutet på 1800-talet men lyckats hålla tillbaka mer extrema element, radikaliserades på allvar. Partiet blev nu en mix av arbetare, studenter, fackföreningar, invandrare, judar, svarta och andra som, i utbyten mot röster, krävde bidrag och skattefinansierade förbättringar åt sig själva. Vad som en gång varit slavägarnas parti förvandlades således till en megafon för diverse särintressen och ofta motstridiga minoriteter.

Republikanerna behöll å sin sida sin gamla kärna av bönder, företagare, och andra medelklassväljare. Demokraternas vänstersväng ledde dock till att de framstod som mer höger än tidigare. Därtill uppstod en liten men välorganiserad grupp som fokuserade på kalla kriget mot Sovjetunionen. Många av dessa ”nykonservativa” var före detta liberaler, som tyckte att demokraterna blivit för mjuka mot Moskva, och gamla kommunister, som i ljuset av Stalins och Maos massmord och misslyckanden bytt ut klockartron på revolution och klasskamp mot en lika blind förlitan på demokrati och kapitalism.

Dessa nya partigrupperingar fortsatte naturligt att spegla den gamla motsättningen mellan minimalister och maximalister. Och med åren har framförallt Demokraterna kommit att avlägsna sig allt mer från det breda mittfält som båda partierna verkat i sedan sent 1800-tal. Med svenska mått mätt har de sedan 1970-talet gått från att tycka som Folkpartiet till att i dag sväva mellan sossarna och Vänsterpartiet. Det är därför inte längre ovanligt att man hör demokrater muttra om att rikas pengar helt enkelt borde beslagtas och att alla samhällsproblem kan lösas av politiker bara folk kunde beskattas hårdare.

En sådan extrem syn på politikens primat var för bara 10–20 år sedan långt ut på vänsterkanten högst ovanlig i USA. Det är också främst denna glidning som göder dagens vildsinta politiska debattklimat. För då republikanerna fortfarande delar amerikanernas traditionella syn på personlig frihet, låga skatter, och få regleringar har skillnaderna mellan de två partierna – som tidigare alltså inte var mycket större än mellan Folkpartiet och Moderaterna – vuxit lavinartat.

Total polarisering

Skillnaden mellan vänster och höger i USA har de senaste femtio åren därtill sträckt sig långt bortom synen på den federala regeringens storlek och uppgifter. Faktum är att sidorna glidit så långt isär att de med tiden börjat representera två delvis skilda verklighetsuppfattningar om vad som är rätt och fel, ont och gott, et cetera. Jag finner mig därför ibland häpnadsväckande nog i nästan lika infekterade debatter med demokrater som jag kunde ha med stalinister och maoister i Sverige innan 1989.

Med andra ord rasar sedan 1970-talet ett kulturkrig som blivit så bittert att det numera hotar USA:s politiska sammanhållning.