Jag är ingen extrem kalenderbitare eller komplettist, och inte heller nån audiofil. Men tillräckligt mycket av min favoritmusik på det populära området spelades in, säg 1965–1980, för att jag inte ska ha delvis fallit offer för arkivets lockelse. Vissa artister, eller till och med vissa verk, ger en speciell tillfredsställelse som inget annat gör, så då vill man gärna ha mer. Eller samma sak igen i en lite annan kostym.

Arkivgrottande har varit en grej länge, men i och med digitalisering och streaming släpps nu en hel del saker som man kanske inte skulle ha besvärat sig med tidigare. Som den iakttagare av fenomen jag är har jag sett ett par olika linjer i den nuvarande utgivningen av gammalt material, och det är rätt kulturellt fascinerande.

Den första är vad jag skulle kalla ren arkeologi. Innan 60-talets slut spelades musik in på max fyra kanaler, och instrument mixades därmed ihop på "destruktiva" sätt, så man kan inte alltid gå tillbaka och isolera vartenda instrument. Saker kan också ha spelats över, förkommit eller degraderats. Magnetband var dyrt, och det försämras med ålder. Dessutom tog det ett tag innan teknologin för sofistikerad flerspårsinspelning vid konserter blev mer tillgänglig. Så i mycket av det tidiga, och framför allt lite obskyrare materialet finns inte alltid så mycket mer att hämta som är konventionellt lyssningsbart.

Om det i morgon ges ut en icke tidigare utgiven livekonsert med Quicksilver Messenger Service från Fillmore 1967 så kommer den att vara av en sådan ljudkvalitet att den är knappt njutbar. På samma sätt finns det inte så mycket att hämta från ursprungliga Byrds tidiga studioinspelningar, förutom klipp där David Crosby är odräglig mot Mike Clark mellan tagningarna. Det är alltså av ett slags historiskt och tekniskt intresse snarare än för musikalisk tillfredsställelse. I den här kategorin återfinns också den mer sentida produkten som går ut på att dumpa precis allt inspelat material från en skiva, varenda jäkla avbruten tagning, felspel, hostning och enstaka spår, på en platta eller box utan vidare sortering.

Som kontrast finns det vad jag snarare skulle kalla gruvdrift, där det finns rika ådror av väldigt ädelt material, men som kräver en del jobb för att utvinna, raffinera, paketera och presentera. Två ärkeexempel på detta är Frank Zappa och Grateful Dead, som båda två spelade in snart sagt varenda konsert de gjorde (åtminstone från tidigt 70-tal) med den tidens högsta teknologiska flerspårsstandard – och dessutom turnerade nästan hela tiden. Det tog ett ganska långt tag efter Zappas död för hans enorma arkiv att börja släppa saker lite mer regelbundet, men på senare år har man nästan sprutat ur sig material, där mycket är rent guld. Det lär inte sluta, med tanke på att Zappafamiljen sålt rättigheterna till Universal, och det fortfarande finns massor att gräva i.

Sedan har vi de lite mer esoteriska varianterna, där ett projekt endera inte gjordes klart, eller det är av en så öppen karaktär att en motsvarighet till filmens "director's cut" eller "extended version" är relevant. Miles Davis kollageartade Bitches Brew är väl värd att skaffa de kompletta inspelningarna från, och fundera över den "klippning" som blev kanon. Beach Boys (eller snarare Brian Wilson och Van Dyke Parks) legendariska oavslutade 60-talsprojekt Smile, avslutades faktiskt 2011, så gott man kunde. Och då fanns redan en nyinspelning av det hela som Brian Wilson gjort med annan personal 2004. Smile är ett så totalt unikt verk att om man (som jag) älskar det oreserverat, så finns det ingen annanstans att vända sig. Dessutom är det så besynnerligt öppet i alla ändar att man skulle kunna sätta ihop det på en massa alternativa sätt. Det är nästan en byggsats. Så jag utesluter inte att någon kommer att göra det heller framöver.

Det rena remixandet och remastrandet är såklart också en grej, och även där sker det utveckling som gör arkiven relevanta på nytt, och i vissa fall gör mixaren till stjärna. Engelsmannen Steven Wilson har till exempel gett sig på symfonirockgiganter från 70-talet som Yes, King Crimson och Gentle Giant genom att (grovt förenklat) digitalisera alla enskilda analoga spår och sedan med extrem pillighet återskapa verken från grunden, helt i originalets anda, men utifrån sin egen ljudideologi, så att säga. Det här tror jag också vi kommer att se mer av.

Slutligen har vi de rena audiofilernas arena, där man använder den modernaste, mest sofistikerade tekniken för att framställa nya mixar av gammalt analogt material, men där man måste ha hialöst dyr utrustning för att kunna avnjuta skillnaden mot de tidigare varianterna. En del kanske fnyser åt detta, men då har man aldrig lyssnat på de här nya släppen i en riktigt dyr anläggning – det låter på riktigt som att ha musikerna i rummet.

Eftersom man inte hör något skillnad i billigare anläggningar är det rätt meningslöst för oss vanliga dödliga, men ljudnördarna måste å andra sidan tvångsmässigt ständigt köpa alla nya, ännu lite bättre, varianter av klassiska inspelningar. Här någonstans kan man också stoppa in olika surroundmixar av verk som ursprungligen spelades in i stereo. Även detta är en än så länge rätt ung konstform som torde kunna hålla arkivgrävare sysselsatta i årtionden framöver. Härliga tider!

När Sjostakovitj behövde hantera att han låtit sig göras till kommunistpartiets poster boy, för att undvika att hans familj skulle skjutas i nån källare, skrev han de mest rasande stråkkvartetterna i musikhistorien. De får bitvis norsk black metal att låta som ett glatt lamm på grönbete. Faktum är att det finns en subgenre med metal-covers på dem. Varenda ton är ett rostigt spett i Stalins öga. När Sjostakovitj skrev den berömda åttonde kvartetten umgicks han med rätt seriösa planer på att ta livet av sig, eftersom han inte stod ut med skammen över att ha tvingats gå med i partiet.

Det må vara eländigt att vara ryss, men äkta rysk oförfalskad vrede är något vackert och upplivande, och den nådde kosmiska höjder under sovjettiden. Kanske att man vågar hoppas på lite sådant under de kommande åren även i väst när räkningen ska göras upp med det moras av totalitärt clowneri som vår civilisation sjunkit ner i.

https://youtu.be/tby5aMrMu6Q

Många har idag orimliga förväntningar på att olika sorters konstnärliga utövare, framför allt kanske skådespelare och musiker, ska vara något slags ideologiska föredömen. Men ideologi är inte nödvändigtvis deras gebit. De har ägnat hela sina liv åt att bli bra på andra saker.

En majoritet av mina ännu verksamma favoritartister inom populärmusik samt favoritskådespelare, särskilt de från USA, har valt att tyst eller öppet tramsa med i det nuvarande årets fasor. De måste, oavsett vad de tycker, låtsas älska BLM och Drag Queen Story Hour, på samma sätt som kineserna 1968 tvingades dyrka en konstgjord mango eftersom Mao sagt nånting om mangos någon gång på fyllan. Jag kan dock fortfarande avnjuta deras konst på dess egna premisser, eftersom jag helt enkelt låter bli att följa dem på Insta.

Jag brukar gå långa omvägar runt den värsta moderniteten när jag konsumerar till exempel ljudböcker och poddar, men ibland letar den sig så klart in indirekt. Vid de tillfällena förstår jag litegrann av hur det är att leva i en diktatur, där man hela tiden måste göra små trosbekännelser till partilinjen. Det är lika genant för den som gör det som den som bevittnar det.

En produkt där jag får stå ut med lite sådan sekundärskam är den officiella Grateful Dead-podcasten, ”The Good Ol' Grateful Deadcast”. Den görs som sig bör av medelålders godmodiga amerikanska nördar, som avhandlar sunda och betydelsefulla spörsmål såsom exakt vilken av kvällarna på Fox Theater i St Louis i oktober 1971 som övergången mellan ”China Cat Sunflower” och ”I Know You Rider” satt bäst, samt exakt vilket av Owsleys specialbyggda slutsteg som Ramrod tappade på Keith Godchauxs tå efter konserten.

Det här är vad podden består av till 90 procent, och gott så. Men eftersom det här är en utsändning från den vinnande sidan i kulturkriget så kan man liksom inte riktigt hindra clownstanken från 2020-talet att sippra in emellanåt. Det hostas och harklas lite ursäktande när 60-talets fria freak-ideal stundtals gnisslar mot den glädjelösa pronomen-rödgardism som blev dess barnbarn. Men de inblandade är för gamla för att vilja stå i centrum för en struggle session, så man bara mumlar rätt saker och går vidare.

Det blir också pinsammare ju längre bort från den faktiska kreativiteten man rör sig. Sin absoluta nadir nådde podden nyligen i ett avsnitt helt dedikerat till akademiker som ägnar sig åt så kallade "Grateful Dead Studies". Ni kan precis föreställa er hur deras röster lät. Och som ni korrekt misstänker fick vi bland annat veta hur frigörande det var för en sociolog att han kunde uppleva "the queerness of [his] Jewish body" när han dansade på Grateful Dead-konserter (autentiskt citat).

Jag hoppas att det filas på en del låttexter, kanske rentav hela filmmanus, just nu, av berömda artister, i samma anda som Sjostakovitjs stråkkvartetter. Så småningom kommer de att hämtas upp från den där dolda mappen på datorn, när den värsta kulturrevolutionen bränt ut sig. Jag ser fram emot det.