Antagligen talas det fortfarande på Östermalm om den märkliga dag då några av stadsdelens mest kända invånare iklädde sig jeans och tröja. Man kan utgå från att det dessförinnan tisslats och tasslats länge bland expediterna på NK och i klädbutikerna längs med Birger Jarlsgatan:

Och i dag kom friherrinnan M. in och skulle köpa ett par jeans. Kan du tänka dig?

Men vad konstigt! I går kom direktör C. in och ville titta på tröjor, han undrade om vi hade något som inte såg alltför dyrt ut.

Ja, vad var egentligen på gång?

Svaret får vi i Dagens Nyheter där det berättas om hur kungens svåger, Tord ”Tosse” Magnusson, gift med prinsessan Christina lyckats övertyga sina vänner på Östermalm och Djurgården – och kanske ett och annat sörmländskt herresäte – om att nu var det dags att besöka en förort.

Tord Magnuson sitter med i organisationen Young presidents, ett internationellt nätverk för framtidens ledare, och inför dem lade han fram en idé:

Vi brukar göra spännande saker så jag berättade för dem att jag fått en god vän, Ahmed, där ute. Skulle vi åka dit och träffa ungdomar i förorten och lära oss lite mer?”, berättar Tosse för DN:s reporter.

Fem dussin hugade resenärer lyckades Tosse samla ihop, vi får inte veta om tjänstefolk är inkluderade i antalet. Han förklarade för sin grupp att till Tensta tar man tunnelbanan, inte sin Jaguar eller Bentley. Det är lite oklart om han förklarade detta på grund av risken för bilbränder eller om han tyckte att det var det smidigaste sättet att genomföra safarin.

Eller så ville han ge sina medresenärer möjligheten att uppleva konst:

Dessutom är det en fin tunnelbana som har världens längsta konstutställning, säger han till DN.

Turen ut till Tensta måste ha tagit sin rundliga tid, ska den konsten upplevas måste man ju hoppa av vid varje station, vandra längs med perrongen, studera målningarna och utställda föremål, och sedan upp igen för att åka vidare till nästa station. Hade de matsäck med sig?

Väl framme blir det middag med speciellt inviterade Tenstabor. Tosse och den andra arrangören har slitit hårt med bordsplaceringen. Det gäller att få de ditresta att upptäcka vilka resurser det finns i förorten, och de inbjudna från Tensta ska få chansen att knyta användbara kontakter. En ung man som drömmer om att bli journalist placeras vid Carl-Otto ”Calle” Bonniers sida. Listigt. Man blir ju nyfiken på andra placeringar, men får inget veta.

Det finns mycket annat man inte får veta i artikeln. Visst presenteras Tosses medarrangör Ahmed Abdirahman. Men får vi veta allt om honom?

Och får vi någon förklaring till hur Tosses hjärta börjat klappa lite extra för att arbeta med unga somaliska män i förorten?

När det gäller Ahmed Abdirahman berättas det om hans livsresa; han börjar den som flyktingbarn från Somalia. Den har berättats förut, till exempel av Ahmed själv när han sommarpratade i P1.

I DN sammanfattas det som: ”En flyktingpojke som efter gymnasiet lämnade Stockholms miljonprogram och med en blandning av begåvning och tur hamnade på en inflytelserik internatskola i New York.”

Vad det sällan talas om i det sammanhanget är vad som menas med ”begåvning och tur”.

Som elev på Tensta gymnasium gör Ahmed ett projektarbete som handlar om hur man kan omvandla saltvatten till sötvatten, vår tids svar på att likt Jesus föda femtusen människor med två fiskar och fem bröd. Ahmed får pris och får åka till New York för att tillsammans med andra från samma skolkoncern göra presentationer. Där möter han Courtney Ross som erbjuder honom att komma tillbaka till USA och bli hennes personliga assistent under sommaren – och efter det erbjuds han att stanna kvar och gå i en av de skolor som Courtney Ross äger.

Ahmed tackar ja.

Nu är inte Ross-skolorna vilka skolor som helst. De har ett uttalat mål, de ska skapa den nya världens ledare och förbereda dem för ”ledarskap i den globala gemenskapen”, som det uttrycks i en programförklaring. Typ, ett ”globalistgymnasium”. Där man lär sig vad som ”behövs för att bli framgångsrik i det 21:a århundradets globala samhälle”.

Man ska fostra eleverna till att bli ”globala medborgare” genom att de ”konfronteras med ett brett spektrum av kulturer, språk, och filosofier”. Här skapas en helt ny kultur, och nya människor.

Människor som ska leda alla oss andra in i den globaliserade världen.

Eleverna handplockas – precis som Ahmed – och kommer från Sydkorea, Japan, Singapore, Vietnam, Brasilien, Ryssland och ytterligare 20 länder.

En av skolans medgrundare var poeten och filosofen William Irwin Thompson, som redan tidigare skapat en organisation med målet att ”förverkliga en ny global kultur”. Nu fick han chansen att skala upp det hela med hjälp av familjen Ross miljarder. Courneys make var Steve Ross, kanske mest känd som ledare för Time Warner.

Alla kulturer lika användbara

Thompson utformade grunden för skolans läroplan tillsammans med kaosteoreikern Ralph Abraham. Utgångspunkten är att ingen kultur är sämre än någon annan, alla har något att tillföra, man plockar russinen ur kakan och sätter igång och bakar en ny kaka. Precis som man plockar det man ser som russinen ur kakan bland unga pojkar och flickor i världens alla länder och knådar till nya användbara ledare.

Den på så sätt tillknådade Ahmed återvänder efter utbildningen i USA till Sverige. Här grundar han 2014 stiftelsen The Global Village i Tensta. Organisationen ska ordna ”seminarier, nätverksträffar, Town Hall Meetings, Järva Filmfestival och Järvaveckan”.

Verksamheten är lyckad i så måtto att Järvaveckan varje år får mycket uppmärksamhet när politiker söker sig ut till området för att möta dem som bor där och försöka värva röster. Kanske kan det också ses som en framgång att Ahmed lyckas värva så många inflyelserika personer till styrelsen. Där återfinns Caroline Berg, ordförande i Axel Johnson-koncernen, här finns finansmagnaten och entreprenören Sven Hagströmer, och Stefan Ränk, koncernchef för fastighetsbolaget Einar Mattson.

Men under de åtta år stiftelsen verkat har utanförskap, arbetslöshet, gängkriminalitet och skjutningar bara ökat i Tensta och de närmaste omgivningarna.

Ingenstans i handlingar och uttalanden från stiftelsen ifrågasätter man någonsin sin inriktning. Det kan tyckas lite märkligt med så skarpa hjärnor från företagarvärlden i styrelsen. Man undrar om de driver sina företag på samma sätt; man kör efter en affärsplan i åtta år, allt blir hela tiden värre, men man säger bara: ”Och i år kör vi Järvaveckan” igen.

Ingenstans i Global Villages material och verksamhet ser man uppfattningen att alla kulturer inte är lika bra, eller åtminstone tanken på att en del kulturer inte är möjliga att förena. Grundvalen är hela tiden Ross-skolans filosofi; alla kulturer går att smälta samman. Det gäller bara att man: ”organiserar mötesplatser för öppna samtal. Möjliggörare för människor att mötas över alla gränser.”

Men var kommer Tosse in i bilden?

Enligt DN:s reportage beror det på att han leder organisationen Young Presidents i Sverige. Det är ett internationellt nätverk för framtidens ledare. Unga direktörer som stöttar varandra över hela världen, och som vägleds av äldre erfarna direktörer.

Tosse ville att de skulle få upp ögonen för att man kan plocka russin ur kakan även i Tensta. I alla fall om man vill bygga upp ledare som fungerar globalt. Det var därför Tosse med vänner åkte på safari till Tensta.

Att det blev just Tensta kan bero på att Ahmed Abdirahman bor och verkar där. Tosse och Ahmed möttes redan för elva år sedan på en restaurang i New York – under Ahmeds studietid. De utvecklade snabbt en nära vänskap som bestått:

Vi har haft kontakt varje vecka, i bland varje dag. Jag har lärt mig väldigt mycket av honom, och han har nog lärt sig en del av mig, har Tosse berättat för Expressen.

Och precis som Ahmed introducerat Tosse i Tensta, har Tosse introducerat Ahmed i de fina salongerna, till och med i kungliga salongerna. Tosse såg till att Ahmed var inbjuden då kronprinsessan Victoria och prins Daniel ordnade middag 2019 på Haga slott för unga invandrare från Afrika och Mellanöstern som visat sig kunna bli framgångsrika.

Det var en mycket lyckad kväll, förklarade Tosse för Svensk Damtidning.

Tosse måste ha upplevt detta som en seger, hans försök att bidra till integration av somalier har annars inte slagit så väl ut. En period bodde en 19-årig somalier hemma hos Tosse och prinsessan Christina. Tosse hade träffat den unge somaliern 2009 i Tensta. Som den gode integratör han är ordnade Tosse ett jobb åt sin unge vän på Café Opera, och för att ytterligare utveckla integrationsarbetet festade Tosse tillsammans med den unge mannen på klubbar. Den unge somaliern följde även med Tosse och prinsessan ut till sommarhuset i skärgården.

Men plötslig försvann dyrbara ägodelar från hemmet. Bland annat ett diadem värt 850 000 kronor.

Tosses unge vän erkände till slut att han var tjuven, och anmälde sig själv till polisen. Han dömdes 2012 för två fall av grov stöld.

Men innan domen föll hade Tosse som sagt hittat en annan ung, driftig somalier.

Integrationsarbetet kan fortsätta.

I mer än ett årtionde har vi fått höra hur världen får allt färre fattiga och hungriga.

Än längre har vi fått höra att Sverige inte behöver något eget jordbruk – allt kan importeras.

Globalisering och världshandel gör att vi alla får det bättre – i vilket land vi än bor har det sagts.

I Sverige har Johan Norberg propagerat detta med glöden hos en väckelsepredikant. Istället för att vifta med Bibeln har han fäktat med någon nyutkommen rapport från Världsbanken. Norberg har fått gott om uppmärksamhet och plats på ledarsidor, i kolumner och tv. Politiker gillar honom, från höger till vänster. Han säger ju att allt är bra och att allt bara kan bli bättre. Liberaler älskar honom för att han lovordar globalisering. Vänstern för att han vill öppna alla gränser – även för människor.

Folk i allmänhet var däremot lite korkade, menade Norberg och förklarade i en kolumn i Aftonbladet 2017:

”Vi svenskar tror att vi kan så mycket om världen, bara för att vi gärna testar konstig mat och är bättre på engelska än fransmän, men i själva verket vet vi mindre än chimpanser.”

Att vi är som apor menade Norberg beror på att:

”Om en chimpans får frågan om den globala fattigdomen har halverats, fördubblats eller varit konstant kommer den plocka ett slumpmässigt svar och därmed få rätt en tredjedel av gångerna (den har halverats). Det klarar inte vi svenskar.”

Men de senaste veckorna har stora delar av världen varje dag vaknat upp till något som väl inte riktigt påminner om det Norberg lovade.

Förutom krig, sanktioner, blockader och embargon möts vi av inflation, och priserna på energi och mat skenar – om vi bor i Västvärlden.

I stora delar av världen är det än värre; hyperinflation och hot om massvält.

Egypten har elva veckors förbrukning av vete i lager. När det är slut blir det upplopp, för bröd som är subventionerat av staten håller tiotals miljoner som lever i fattigdom lugna. Enligt Världsbanken finns det 35 miljoner fattiga i landet.

Men Egypten kan väl importera vete? Om regeringen lyckas med det kommer priserna i världen att stiga ytterligare. Egypten är världens största importör av vete.

Men frågan är om Egypten har råd att importera vete. Statskassan är skrapad i botten. Landet får inget stöd längre från de oljerika arabländerna, de måste se om sitt eget hus. Andra långivare står definitivt inte på kö.

Priset på bröd från privata bagerier har stigit med 50 procent.

En lång tid minskade antalet fattiga i Egypten enligt Världsbanken. Men den statistiska minskningen skedde med hjälp av bistånd och lån. Svälten hölls borta med hjälp av statligt prisreglerad och subventionerad mat. Siffrorna såg snygga ut. Verkligheten var mindre tilltalande.

Den ”arabiska våren” 2011 handlade inte så mycket om demokrati som om mat. Världen upplevde en stark uppgång på matpriser den perioden, och demonstranterna i Egypten och på Tahrirtorget ropade efter bröd, inte en valsedel.

I Iran pågår sedan en vecka matupplopp. Priserna har stigit 300 procent på vissa matvaror. Butiker plundras. Flera människor har dödats.

Världens kornbodar

Ukraina och Ryssland producerar tillsammans 15 procent av världens vete, och området runt Svarta havet producerar lite mer än en tiondel av världens kaloriintag.

50 procent av Libyens vete kommer från Ukraina och Ryssland.

50 procent av Afghanistans vete kommer från Ukraina och Ryssland.

82 procent av Egyptens vete kommer från Ukraina och Ryssland.

94 procent av Laos vete kommer från Ukraina och Ryssland.

100 procent av Somalias vete kommer från Ukraina och Ryssland.

Räntehöjningarna vi ser i Västvärlden slår hårt mot länder som måste öka på sin statsskuld för att kunna importera vete och andra födoämnen.

Libanons lira har förlorat 90 procent av sitt värde. Bagerierna stänger för det finns inget mjöl att baka med.

Även i Tunisien tvingas bagerier stänga – hälften av landets säd kommer från Ukraina. Matbristen där är värre än i grannlandet Marocko – vilket inte vill säga lite eftersom det landet drabbats av långvarig torka och kommer att förlora mer än hälften av sin skörd.

Ryssland har infört restriktioner på sin export av vete och jordbruksprodukter.

Ukrainas hamnar i Svarta havet är stängda.

Det här rör sig inte om effekter som försvinner när kriget är slut. Det kommer att ta tid att återuppbygga Ukrainas jordbruk – dessutom kan kriget komma att pågå länge.

Bränslepriser

Maten blir också dyrare därför att jordbruk behöver fossila bränslen och konstgödsel. Stigande energipriser leder därför till stigande matpriser. Det märker också svenska bönder – och konsumenter – av.

Och vi drabbas även i Västvärlden – om än inte lika drastiskt som i Afrika. I Storbritannien räknar man med att en tredjedel av fish and chips-barerna riskerar att få slå igen. Brist på billig rysk torsk och ukrainsk solrosolja är förklaringen.

Pågått länge

Men är verkligen kriget förklaringen? Studerar man FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations matprisindex ser man hur priserna stadigt stigit de senaste 20 åren.

2004 var indextalet för spannmål 64,0, i april 2022 var det 169,5. Där finns några stora, tillfälliga uppgångar under tiden – och från och med slutet på 2020 lägger sig spannmålsindex på en nivå kring 130. Alltså två år innan kriget.

Rysslands invasion kom när vete- och spannmålspriserna redan befann sig på en historiskt extremt hög nivå.

Under hela denna period har Johan Norberg förklarat att allting bara blir bättre, och bara länder handlar med varandra så blir allting bra.

Norbergs vapendragare Fredrik Segerfeldt predikade att:

”Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk.”

Sverige kunde alltid importera det som behövdes, menade han. Det skulle bli billigare och bättre.

Men hur ser verkligheten ut?

När bristen på vete i världen började göra sig kännbar i krigets inledning, lovade Indien att öka sin export.

14 maj införde de exportstopp. G7-länderna fördömde åtgärden.

Men vad bryr sig Indien om det. Alla ser som sagt om sitt eget hus.

Indien har ett eget jordbruk, och kan därmed se om sitt hus.

Om Sverige inte har ett eget jordbruk, så finns det inte så mycket att se om.

Och om och om igen visar oss verkligheten att man inte kan räkna med att kunna importera det man behöver.

Krig kan sätta stopp för den möjligheten.

Handelskrig kan också göra det.

Vi såg under pandemin hur den internationella handeln drabbades.

Tjäna pengar på krig

Och så har vi spekulationen. Eftersom det är så många faktorer som kan påverka tillgång och efterfrågan på mat blir det förstås lönsamt att spekulera i vete och andra livsmedel.

Årets första tre månader steg priset på vete med 61 procent – alltså innan kriget började – just därför att många stora aktörer insåg att det kunde bli krig. Och då gällde det att sitta på stora kontrakt för veteleveranser, och det gör numera stora investeringsfonder.

Men de spekulanter som opererar över hela världen drar inte bara nytta av krig och kriser. De drar också nytta av att det är så många som tror att globaliseringen ordnar allt till det bästa – och som därför fortsatt tror att man alltid kan importera det man vill. När man liksom får behov eller lust att göra det.

Men eftersom världen ser ut som den gör verkar det som om globaliseringen mest leder till kriser och krig, och lidande.

Det är uppenbarligen inte som Mattias Svensson, numera ledarskribent på SvD, och ytterligare en av Johan Norbergs musketörer hävdat:

"Ja, vår situation är faktiskt redan tryggare av globalisering och internationellt samarbete."