“Don, I’ll pay you the money.”

Det var Sam Garetts sista ord innan han slogs ihjäl över en spelskuld på öppen gata av Don King. En skuld på 600 dollar till en Don King som drev illegala lotterier, vadslagning och utpressning. En Don King som redan dödat tidigare.

Då, 1954, sköt han ihjäl en inkräktare som bröt sig in i en av de lokaler där King arrangerade illegalt spel. Då var han visserligen inte King, eller ens en Don ännu.

Enligt polisen Bob Tonne som grep King så låg Garett blödande på trottoaren när Tonne beordrade King att släppa Magnum-revolvern han höll i sin hand. När Tonne sedan böjde sig ner för att plocka upp revolvern på Cedar Avenue såg polismannen den 195 centimeter långa och 115 kilo tunga King avsluta misshandeln med en sista dödande spark mot Garetts huvud.

På gatorna i East Side i Cleveland, Ohio, när han slog ihjäl Sam Garett var han fortfarande känd som "Donald the Kid" och efter att ha undsluppit straff för det dödliga skottet i ryggen 1954, då det var självförsvar mot en inkräktare med avsikt att råna stället, så åtalas han nu 1967 för mord av andra graden.

Mord av andra graden med en straffskala som i bortre änden ger livstid i fängelse.

Men direkt efter ett möte mellan domaren och Kings advokat så ändrades oförklarligt brottsrubriceringen till dråp.

Benådad efter att ha suttit i fängelse i endast tre år och elva månader kom en, enligt King själv, reformerad man ut i frihet. I fängelset Marion Correctional Institution sade han sig ha ägnat all tid åt att studera allt från de klassiska grekiska filosoferna till Shakespeare. Hur noggrant han studerade klassikerna är svårt att veta men har man hört Don King prata så vet man att han inte bara pratar snabbare än de flesta rappare rappar utan även utan svårighet kan klämma in citat från två klassiska tänkare eller författare i samma mening och detta utan att blinka eller andas där emellan.

Det som tände Kings gnista och intresse för boxning var när han på radion i fängelset lyssnade på den första fighten mellan Mohammad Ali och Joe Frazier. Den redan slipade King insåg att det fanns snabbare och, åtminstone tillsynes, vitare pengar inom boxningen.

Att King hade lärt sig att använda sin talang till att engagera viktiga personer för sin egen sak förstår man när man ser att frigivningsnämnden vägde sitt beslut för frigivning på de tongivande personer som skickat brev för Kings försvar. Där hittar man personer som pastor Jesse Jackson och Coretta Scott King, änka till Martin Luther King Jr för att nämna de för oss svenskar mest namnkunniga.

Don Kings svada och vana att förhandla med hala typer var de verktyg han behövde för att arrangera sin första boxningsgala 1972. Dock hade han några hinder att övervinna men man kan konstatera att redan här så kan man klart se den Don King uppträda med fräckhet, list och diverse halvlagliga övertalningsmetoder för att få allt att utspela sig efter Kings manus som vi sedan sett allt sedan dess.

Den "Donald the Kid" som alltid rörde sig med sedelbuntar i varje ficka på sin kostym ville hitta en väg till succé. Don King var hungrig på framgång.

Eftersom King hade haft en framgångsrik nattklubb under åren i East Side så hade han också ett kontaktnät som få andra. När King nu skulle ge sig in i boxningsvärlden så kontaktade han sin vän, sångaren Lloyd Price. Lloyd Price namn ligger kanske inte längst fram på musikälskares tunga längre men han hade en jättehit med låten Personality 1959 och kanske framför allt så hade han en hit med sin låt Lawdy Miss Clawdy som senare nådde ut i alla vardagsrum genom Elvis Presley.

Lloyd Price kände Mohammad Ali och nu vill King att Price skulle introducera de två för varandra.

Sagt och gjort. Så snart King fått en chans att prata med Ali så står han med ett löfte om att Ali skulle ställa upp och hjälpa King. Men hur? Med vad? King anlitar en advokat, Clarance Rogers, som i sin tur är bekant med demokraten George L. Forbes som satt i Cleveland City Counsil, alltså den lagstiftande delen av styret i staden Cleveland.

I ett möte på Clarance båt så diskuterar de hur de bäst skall kunna dra nytta av att världens för tillfället mest omtalade boxare just har lovat King att vara behjälplig.

Forbes pekar på en artikel i lokaltidningen och utropar ”Där har vi det”.

I tidningen framför männen på båten pekar Forbes på en artikel om Forest City Hospital. Ett sjukhus startat av svarta, med svart personal som inriktar sig på att hjälpa den svarta delen av befolkningen i Cleveland. Som nu får uppmärksamhet i pressen för att det är nedläggningshotat.

Så planen blir att arrangera en välgörenhetsgala där inkomsterna från galan skall skänkas till sjukhuset.

Det finns dock ett litet problem på vägen. Don King får på grund av sitt nyss avtjänade fängelsestraff inte arrangera någonting som juridiskt eller ekonomiskt ansvarig. King behöver en medarrangör. Lotten faller på den bäst lämpade. Don Elbaum.

Don Elbaum, en vid den här tiden redan väl etablerad boxningspromotor med ett eget stall av boxare, som arrangerade sina första matcher redan under Willie Peps glansdagar. Don Elbaum som lika mycket som Don King personifierar boxningens andra sida av medaljen. När Sugar Ray Robinson firade 25 år som professionell boxare så bjöd Elbaum på en storslagen kändismiddag för att fira händelsen. Alldeles i slutet av middagen så höll Elbaum ett storslaget tal till hedersgästens ära och överlämnade ett par boxningshandskar, de handskar Sugar Ray Robinson hade burit vid sin första seger i Madison Square Garden ett kvartsekel tidigare.

Sugar Ray blev förstås tårögd av varma känslor men när en fotograf föreslog att han skulle ta på sig handskarna upptäckte Sugar Ray att det var två vänsterhandskar.

Don Elbaum hade plockat upp dem ur något sopkärl i någon närbelägen träningslokal på väg till festen medan han slipade på sitt tal.

Elbaum nås av ett telefonsamtal en fredagsförmiddag då han är på väg mot Buffalo i New York där han arrangerat en gala. I telefonen är det, den för Elbaum bekante, senatorn för Ohio som presenterar sig och säger till Elbaum att han har en Don King med följe som vill växla ett par ord med Elbaum.

Efter att ha utväxlat artighetsfraser med varandra och King propsat på att Elbaum skall kalla honom Don kort och gott så förklarar King att han och hans sällskap vill ha ett möte med Elbaum och det under innevarande fredag. Elbaum svarar kort att det är omöjligt då han är på väg till ett arrangemang och inte förväntas vara tillbaka innan måndag.

Don King ökar insatsen och säger att han och hans sällskap kommer att sitta kvar på senatorns kontor, med senatorn, tills Elbaum dyker upp.

När senatorn återfår telefonluren och Elbaum frågar vad det är för galning han precis har talat med svarar senatorn trött att hur som helst så kommer han att vara fast där han sitter till Elbaum dyker upp.

Klockan sex på kvällen kliver Elbaum in på senatorns kontor och Don King har nu fått den medarrangör han måste ha för att kunna genomdriva evenemanget.

Dags att fråga Lloyd Price om ytterligare en tjänst. King vill ha en rejäl gala. Musik, mode och boxning, biljettköparna skulle få valuta för pengarna! Och Price får artister som Wilson Pickett och Marvin Gaye att ställa upp. När alla andra börjar undra hur man skall kunna sälja tillräckligt med biljetter för galan så sitter King lugn i båten. Don King, mannen som har arrangerat illegala lotterier i ghettot i flera år ringer upp sina springpojkar och mot provision så sålde de även biljetter till alla lottköpare på sina listor. De hann knappt ut på gatorna innan de kom och hämtade fler buntar med biljetter. Slutsålt.

Efter konserterna och Mohammad Alis uppvisningsboxande, några lättsamma ronder mot lokalpolitiker och en avslutande tre-rondare mot Terry Daniels, så räknade King in inkomsterna. 81 000 dollar fick man in på biljettförsäljningen.

Sjukhusledningen på Forest City Hospital jublade. En stund.

När sjukhuset tog emot de intjänade pengarna så var det 17 000 dollar kvar. Enligt alla inblandade på Kings sida av saken så var mellanskillnaden kostnader. Med tanke på vilka artister som var bokade och hyra för Cleveland Arena så kanske just den här delen av Kings historia med inte helt snygga affärer faktiskt stämmer. Trots det kände sig sjukhuset lurade och mönstret känns igen. Rekordinkomster i ena änden, Don King får sin del men alla andra tycker att det fattas en del av vad som utlovats.

Don Elbaum har alltid hävdat att den här galan var det största han har presterat. ”Jag introducerade Don King för boxningen. Det är det bästa och det sämsta som har hänt boxningen någonsin.”

1900-talets största boxningshändelse var, så här i backspegeln, utom tävlan "The Rumble in the Jungle". Om välgörenhetsgalan för Forest City Hospital var den den boxningshändelse som dittills hade dragit in mest pengar så var "The Rumble in the Jungle" matchen som slog alla tidigare rekord i ett globalt perspektiv.

1974 så lovar King både George Foreman och Mohammad Ali fem miljoner vardera om de ställer upp i en match mot varandra. Det här var summor som en proffsboxare, världsmästare eller ej, inte hade varit nära att kunna tjäna på en match någonsin tidigare. Men det betydde också att King var tvungen att lyckas hitta vägar att finansiera arrangemanget på. Det gick trögt för King. Tv-rättigheterna gav inte i närheten av de pengar som han behövde för att finansiera det hela och inte heller kunde han hitta en arena som både var stor nog att sälja massor av biljetter till utan också förhållandevis billig. Han ville inte hamna i samma situation som efter välgörenhetsgalan för Forest City Hospital där en knapp femtedel av inkomsterna fanns kvar i vinst.

Det är nu Don King gör vad vi i dag skulle kalla "tänka utanför boxen", eller kanske utanför boxningen. King bestämmer sig för att söka utanför USA. Först försöker han i Saudiarabien. Det blir ett bakslag på grund av kung Faisals frånfälle, om man skall tro Don King själv, men i sitt fortsatta sökande hittar han den perfekta lösningen. Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo) och dess diktator Mobutu Sese Seko. Mobutu behöver skådespel för folket och vill höja sin internationella status.

Ett avtal nås där Mobutu tar ett djupt spadtag i nationens kassakista och betalar King för att genomföra århundradets boxningsgala. Inte i New York. Inte i Las Vegas, utan i Kinshasa, Zaire.

Det blev en succé. King förlitade sig på samma upplägg som i välgörenhetsgalan 1972. En handfull av världens största musikartister i kombinationen med ett huvudnummer som folk runt om i världen väntade på med spänning. Men skulle det ha kunnat blivit en succé utan samarbetet mellan en narcissistisk gangster och en diktator? Ett par år tidigare hade Mubuto ändrat sitt namn till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga, vilket i översättning blir: Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig.

Mobutu Sese Seko och Don King. Kanske var det män som dessa, som kanske aldrig tänker eller handlar inne i boxen som krävdes för att det skall skapas boxningshistoria? Var och en får dra sin egen slutsats, men det vi vet är att King lyckades med samma upplägg ännu en gång, den gången i Filippinerna.

Don King har aldrig dragit sig för att spela ut rasistkortet. Han pratade ofta om hur boxningen var en sport vars förutsättningar var att svarta boxare slogs och blödde för att göra sina promotors rika. Med syfte att få gemene man att tänka på kombinationen svart boxare, vit promotor. Att King själv var en av de som skodde sig på att unga svarta män slet, slogs, svettades och blödde låtsades han helt enkelt inte om.

Även i Zaire lyckades King iscensätta den rasistiska vinkeln. Mitt i mörkrets hjärta så presenterades Mohammad Ali som den svarte kämpen som slogs för de svarta och symboliserade deras kamp mot den vite mannen. Detta kryddade stämningen så bra att publiken skanderade "Döda honom!" i kör när Ali visade upp sig dagarna innan match. De ville se Ali döda sin vite motståndare.

När den likaledes svarte George Foreman landade i Zaire så var masspsykosen redan ett faktum. Foreman var den vite i zairiernas ögon och det faktum att Foreman kom med sin schäferhund i sällskap räckte för att göra Foreman vit, oavsett faktisk hudfärg.

Kings rastaktik fungerade.

Som Larry Holmes senare kom att beskriva det, “Don King looks black, lives white and thinks green”.

Med "The Rumble in the Jungle" hade King börjat ta kontroll över tungviktsboxningen i USA. Kings fräckhet ökade för varje tungviktsmatch och snart kunde han skriva kontrakt med boxare som ville utmana om titlar att om de vann matchen så var de tvungna att byta manager till Don King. Hans metoder att samla vinnarna var så nära utpressning man kan komma. Pengar rullar in, det går bra nu.

Såväl Foreman som senare Mike Tyson kom att stämma Don King. Tyson stämde King på hela 100 miljoner dollar men gjorde upp utanför rättssalen och fick 14 miljoner dollar. Mike Tyson var besviken på den man han sett upp till som mentor och surrogatfader. ”Han gjorde mer ont för svarta boxare än någon vit promotor gjort under hela boxningens historia” sade Tyson om King.

Don King hade boxningen helt i sitt grepp i mitten av 1990-talet och bara under 1994 så arrangerade han 47 titelmatcher. Men Kings rykte bland boxarna hade börjat vittra. En boxare som Lennox Lewis ställde upp i galor och matcher arrangerade av Don King men Lewis vägrade att någonsin skriva på ett kontrakt med King. Dessutom var det allt fler som började få upp ögonen för att boxarkarriärer onekligen verkade gå i fel riktning efter att en boxare väl blivit en del av Kings stall. En belackare skulle kunna påstå att det King ägnade sig åt var ett slags boxningens löpande band där boxare som var redo att slåss för titlar kom in i Kings stall och redan innan bläcket hade torkat på kontraktet började King leta efter nästa utmanare.

En metod för att ta tillbaka så mycket pengar som möjligt från de boxare som skulle ha ersättning för sitt blod och svett var att ta betalt för allt de gjorde och behövde. Det här var ingenting som bara Don King gjorde men det var King som närmast skapade en konstform av det.

Tim Witherspoon berättade att King kunde skicka ett bud med lunch ner till träningslokalen och sedan nästa gång han träffade sin boxare frågade han om denne hade uppskattat lunchen. När boxaren svarade ja och tackade artigt för den visade vänligheten så hann boxaren knappt hem igen innan han fick en faktura på såväl lunchmaten som budet som levererat den. Med ett litet påslag för Don Kings goda vilja naturligtvis.

Boxning har haft en skuggsida ända sedan den dagen som boxare kunde få betalt för att slåss. Boxare som slåss för pengar och åskådare som vill slå vad om vem som är den bäste för dagen. Därför har boxningen också långt innan Don King hörde sin första boxningsmatch på radion där i sin cell på Marion Correctional Institution haft sin beskärda del av uppgjorda matcher och mutade domare. Ju mer pengar i slutna kuvert under borden, desto skummare figurer dyker också upp till festen.

En man som Don King når inte till toppen utan att ta en och annan genväg. Ibland hjälper det inte att man har världens mest smorda munläder och får boxare att skriva på blanka kontrakt. Den snabbaste vägen är aldrig den smalaste och i den snabbaste filen åker de som har rätt sorts kontakter.

Don King hade en och annan affär ihop med maffian och han tog varje genväg som dök upp. Så hur klarade han sig från att åter hamna i fängelse? Kanske med Guds försyn och ren tur?

Att Don King hade kontakter med maffian i New York var ingen större hemlighet och att få sätta Don King bakom galler igen var mången polis dröm. FBI satte igång en utredning och lade ner enorma ekonomiska resurser på att fånga King med fingrarna i maffiaburken. Men King var svår att få grepp om. Don King hade stått öga mot öga mot självaste Rudy Giuliani, då federal åklagare, med ett dussintal bedrägeriåtal emot sig.

Detta samtidigt som en kommitté ville utreda Don Kings eventuella inblandning i olagligheter inom boxningen.

King var inte sämre än att utnyttja boxningskommitténs utredning för att vägra att svara på några frågor med hänvisning till grundlagens femte tillägg. Men att han mycket gärna svarade på rättens frågor och skulle vara behjälplig på alla sätt han möjligen kunde efter utredningen för kommittén var klar. Don King verkade omöjlig att rubba.

FBI som redan då hade försökt att lägg vantarna på Don King drog slutsatsen att de måste komma King in på livet för att kunna få honom bakom lås och bom.

Columbo-familjen är en av New Yorks fem klassiska maffiafamiljer och Michael ”Yuppie Don” Franzese en av familjens kaptener hade på 1980-talet en lukrativ affär med den ryska maffian där bensin importerades och såldes till fullpris men inga skatter betalades. När bensinen flödade som bäst så beräknas Franzese ha dragit in mellan fem och åtta miljoner dollar i veckan.

Franzese, som alla mafiosos, hade ett ständigt öga på boxning. Alla ställen där korruption finns, finns maffian och Franzese är lika svårfångad som Don King. Han är ännu en som Rudy Giuliani inte lyckades få fälld trots ett åtalsförsök gällande hundra fall av utpressning.

Victor Quintana, en FBI-agent under täckmantel som narkotikahandlare från Sydamerika, närmade sig Franzese genom boxningen och lyckades med tiden komma mycket nära. FBI ordnade en lägenhet på West Side och bilar som anstår en knarkkung, en Rolls-Royce och en Cadillac Eldorado. Sedan startade man ett produktionsbolag som skulle visas upp som verksamheten där man tvättade knarkpengarna rena.

Victor och Franzene spelade squash tillsammans på dagarna och festade ihop på kvällarna och när Victor kände att han hade Franzeses förtroende så presenterade han sin idé.

Planen som han presenterade för Franzese var att tvätta pengar från narkotikaaffärerna via projekt inom boxningen. Pengarna som skulle tvättas var av så höga belopp att de behövde komma i kontakt med den största promotorn, Don King.

Franzese litade på Victor och för att kunna få till ett möte med Don King behövde han först klara av ett möte med de andra maffiafamiljerna i New York. Eftersom det redan fanns kontakter mellan Don King och maffian så behövde familjerna godkänna att Franzese tog kontakt med King. För att inte trampa någon familj på tårna.

Sedan förklarade Franzese för Victor att han ville se pengarna först. Ingen maffiakapten riskerar att göra sig en slät figur för någon annans räkning. Pengarna var inget problem. FBI försåg Victor med flera miljoner dollar i kontanter.

Franzese behövde nu en kontakt i nätverket som kunde presentera honom för Don King. Lotten föll på en man som maffian ofta använde som mellanhand, Al Sharpton. Al Sharpton, medborgarrättskämpen och baptistprästen som fungerade som konsult mellan maffian och den svarta medborgarrättsrörelsen.

Franzese träffade Don King och presenterade upplägget. Victor ville in med pengar för att arrangera en stormatch men varnade också King för att han bara hade känt Victor i åtta månader och att han egentligen inte kände någon annan som visste något om honom.

FBI hade nu lyckats få till ett samarrangemang med Don King. Nu behövde de bara få matchen att gå av stapeln och gripa Don King efter att pengar bytt händer.

Då händer något som ingen hade kunnat förutse.

En boxare dör av skador han tillfogats i boxningsringen.

Ray ”Boom Boom” Mancini vinner mot sydkoreanske boxaren Duk Koo Kim på teknisk knockout i fjortonde ronden, men strax efter matchen kollapsar Kim och faller i koma. Några dagar senare är han död.

FBI får kalla fötter. Man vill inte riskera att man skall sluta med en död boxare och riskera att hela affären slutar i dålig publicitet och ansvar för dödsfallet. FBI backar ur och ännu en gång går Don King vidare som en fri man.

Söndagen 12 juni i år hölls matchen som med största sannolikhet blir det faktiska slutet för Don Kings karriär inom boxningen. På året 50 år, ett halvt sekel, sedan han arrangerade sin första boxningsmatch. Efter en minst sagt udda presskonferens, några dagar innan kampen, där King höll ett 30 minuter långt svamlande tal. Ett tal som innehöll allt från Ukraina, drottning Elizabeth, skolskjutningar ett eventuellt nukleärt tredje världskrig och en smula boxning – så föll sedan hans boxare i ringen.

Daniel Dubois slog ut Trevor Bryan i fjärde ronden i vad som kan komma att bli det sista vi ser av Don King i boxningsvärlden. 90 år gammal och med Trevor Bryan som bäste boxaren i stallet så ser det ut som att den excentriske King får svårt att komma tillbaka. Samtidigt så var det ingen, absolut ingen, som trodde att han skulle vinna budgivningen för att få arrangera evenemanget, så vem vet när den hårresande historien om Don King faktiskt är färdigskriven.

Många boxare har sett sig kallade att återuppstå från de pensionerades skara men de flesta återkomster lämnar inga betydande avtryck i historien. Vi ska återbesöka några av dem, både lyckade och mindre lyckade.

Bosse Högberg

Bosse Högberg var, som det brukar heta, en rubrikernas man. Han föddes i Mollösund på Orust 1938 och flyttade till Majorna i Göteborg som femåring. Han fick sin boxningsfostran i Hisingens BK.

Han gick sin första proffsmatch som 23-åring i april 1962 – en månad efter han avrundat sin amatörkärriär med att slå ut Willy Holmberg i första ronden och erövra sitt tredje SM-guld.

Efter en poängseger i debuten mot holländaren Chris Kok rullade det på bra för Högberg. När han vunnit 26 av sina 27 första matcher fick han chansen mot Europamästaren i lätt mellanvikt, italienaren Bruno Visintin. Matchen i KB-Hallen i Köpenhamn på nyårsdagen 1966 blev karriärens höjdpunkt. Domaren stoppade matchen i sjunde ronden och Bosse Högberg var Europamästare.

Bara en dryg månad senare skulle han försvara sin nyvunna titel mot fransmannen Yoland Levèque i Kungliga tennishallen i Stockholm. Ett slag från Levèque bröt käken på svensken redan i första ronden. Han stod dock upp i 15 ronder och förlorade sin mästartitel på poäng.

Efter fyra månaders vila fortsatte det händelserika året 1966 med fyra segrar för Högberg, och i november fick han chansen på nytt att boxas om EM-titeln. Den tidigare världsmästaren Sandro Mazzinghi från Italien hade erövrat titeln från fransmannen Levèque. Italienaren visade sig vara för svår för svensken och domaren bröt matchen i den 14:e ronden.

https://www.youtube.com/watch?v=3jRsrBy1W7o

Bosse Högberg var svag för kvinnor och kvinnorna var svaga för honom. På våren 1966 blev den redan omskrivne Högberg ännu mer omskriven när det visade sig att han och sångerskan Anita Lindblom blivit ett par. Han lämnade sin flickvän Liz Öberg och gifte sig lite senare i Köpenhamn med sin schlagerdrottning.

Boxningskarriären löpte på ett tag till, men den kantades av skandalrubriker om rattfylla, försäkringsbedrägeri, vilda festnätter och ett kändispar som tog till landsflykt. Högberg sattes i personlig konkurs och kröp hösten 1967 in i fängelse. Han gick en match till när han kommit ut, en poängförlust mot Harold Richardson i Frölundaborg i april 1968, men sedan tog karriären stopp – i några år.

Han skilde sig från Lindblom 1970, så klart under uppmärksammade former med diverse beskyllningar från båda håll, och 1972 blev han tillsammans med Liz Öberg igen.

Bosse Högbergs ekonomiska situation väckte så småningom tankarna på en comeback. Han återupptog träningen och i augusti 1973 var det dags för en match mot spanjoren José Durán i Palma på Mallorca. Den duktige Duran skulle senare i karriären bli världsmästare, och han poängbesegrade Högberg över åtta ronder.

Mallorcaäventyret var dock inte över. I september gick Högberg sin sista match som proffsboxare mot José Luis Pacheco, också han från Spanien. Nu gick det ännu sämre och matchen stoppades i tredje ronden.

Bosse Högberg gifte sig så småningom med Liz Öberg. De bodde i Mölndal fram till 2005 då han drabbades av cancer och dog, 66 år gammal.

Tyson Fury

Den man som man i dag kan kalla för "jätten" Tyson Fury föddes tre månader för tidigt, 12 augusti 1988. Då vägde han endast 450 gram, och läkarna gav honom små chanser att överleva.

I dag är han 206 cm lång, och obesegrad världsmästare i tungviktsboxning. Matchvikten brukar ligga på runt 120 kg, men en period vägde han mycket mer än så. Det ska vi återkomma till.

https://twitter.com/anthonyjoshua/status/928549795802869761

Han föddes i Manchester, men av föräldrar tillhörande det irländska resandefolket, som mer än gärna tar till knytnävarna både för att tävla och lösa konflikter. Hans far John var dessutom själv gammal proffsboxare, om än på en ganska blygsam nivå. Inte konstigt då att en ung Tyson ville bli världsmästare i tungviktsboxning. Hans far hade förutspått det redan när sonen föddes, och gav honom därför namnet Tyson.

Tyson Fury är kaxig även i dag, men ändå inte lika mycket som i början av karriären. Framgångarna och skrytet följdes åt. Ett undantag var efter den första segern mot engelsmannen John McDermott. I ärlighetens namn skulle inte Fury tilldelats segern i den matchen, och man såg det på honom efteråt att han själv visste det.

https://www.youtube.com/watch?v=oeYyl0zQK6w

Första delen av hans karriär rullade därefter på som tåget fram till 2015 när han detroniserade världsmästaren Wladimir Klitjko, på ukrainarens "hemmaplan" i tyska Düsseldorf. En taktiskt lysande genomförd match från Furys sida.

Där stod han så i ringen efter matchen. 27 år, obesegrad på 25 proffsmatcher och med en hel hög världsmästarbälten kring midjan. Någonting gick fel där, eller strax därefter, för Tyson Fury skulle inte boxas igen på över två och ett halvt år.

Han har i efterhand förklarat att han drabbades av en djup depression och att han var sekunder från att ta livet av sig med sin snabba sportbil.

Det som en betraktare på avstånd såg var att han krånglade med förhandlingarna om nya matcher, och att boxningsorganisationerna tog ifrån honom titlarna en efter en. Till slut blev han även av med bältet från The Ring.

Under sin depression drack Fury stora mängder öl och tog även kokain. Han gick upp i vikt, och som mest vägde han över 180 kg. Något som fick hans konkurrent Anthony Joshua att twittra "get fit you fat f**k" i november 2017.

Om Joshuas tweet bidrog till att Fury till slut reste sig upp är oklart, men det var vid den tiden som Tyson Fury äntligen fick ändan ur vagnen. I en intervju med Joe Rogan har Fury berättat att något hände vid tiden för halloween 2017 och att det var tack vare Gud han fick styrkan att komma tillbaka.

Ett drygt halvår senare stod han i ringen igen, 125 kg lätt. Med sin unge nye tränare Ben Davison i ringhörnan städade han enkelt undan albanen Sefer Seferi, som gav upp efter fyra ronder.

Efter ytterligare en så kallad uppvärmningsmatch väntade WBC-världsmästaren Deontay Wilder i Los Angeles i december 2018. Det skulle bli den första av tre matcher mot Wilder och den slutade oavgjort. Visserligen blev Fury nedslagen två gånger men många tyckte ändå att han borde blivit tilldelad segern.

I returmatchen i Las Vegas i februari 2020 besegrade han Wilder på knockout i den sjunde ronden och blev åter världsmästare. Han fick även tillbaka The Ring-bältet. I oktober 2021 besegrade han Wilder igen, på knock i den elfte ronden.

23 april ska han försvara sina titlar mot landsmannen Dillian Whyte inför drygt 90 000 åskådare på Wembley.

Evander Holyfield

Det är knappast någon som förnekar Evander Holyfields storhet som boxare. Han gjorde sin proffsdebut 1984 och blev den odiskutable världsmästaren i cruiservikt när han i sin 18:e match besegrade Carlos De León 1988. Efter det klev han upp i tungviktsklassen.

https://www.youtube.com/watch?v=_m-pZV4iykg

Han fortsatte rada upp segrar som tungviktare och i oktober 1990 fick han chansen mot den odiskutable världsmästaren James "Buster" Douglas, som i februari det året blivit den förste att besegra Mike Tyson. Holyfield dansade runt och dominerade matchen innan han knockade den något överviktige Douglas i den tredje ronden. Han blev därmed den förste, och hittills ende, som varit ensam världsmästare i både cruiservikt och tungvikt.

Under hela 90-talet var han inblandad i matcher om VM-titlar i tungvikt, och han både vann och förlorade mot de allra bästa. Han vann mot till exempel George Foreman, Riddick Bowe, Mike Tyson två gånger och Michael Moorer. Han förlorade mot Michael Moorer och Lennox Lewis, och två gånger mot Riddick Bowe. Han boxades också oavgjort en gång mot Lennox Lewis.

När Holyfield vann WBA-titeln mot John Ruiz i augusti 2000 var det fjärde gången han blev världsmästare i tungvikt, vilket är ett rekord i sig. Han förlorade sedan returmatchen mot Ruiz i mars 2001.

Sedan fortsatte han att boxas hela 00-talet utan att vinna någon mer VM-titel. I maj 2011 besegrade en 48-årig Holyfield dansken Brian Nielsen. Där trodde de flesta att de sett det sista av Evander Holyfield.

Han borde ha nöjt sig där, efter matchen mot Nielsen i Köpenhamn. Så blev det dock inte.

2021, på dagen 20 år efter terrorattentaten 11 september 2001, stod Evander Holyfield åter i ringen. 58-åringen kunde inte hålla sig ifrån boxningen och vägrade tro på sin egen dödlighet. Han skulle gå en åttaronders boxningsmatch i Miami mot den 14 år yngre MMA-fajtern Vitor Belfort.

Belfort visade ingen respekt för Holyfield, trots att den senare närmade sig pensionsåldern. Domaren stoppade matchen när det var 10 sekunder kvar av första ronden. Då försvarade sig Holyfield desperat i en närmast hopkrupen ställning med ansiktet gömt i handskarna. Innan det hade Holyfield hunnit slå ett slag i luften så vilt att han tappade balansen och nästan föll ur ringen. Han hade dessutom golvats en gång av en vänster uppercut från Belfort.

Efter matchen fick arrangörerna hård kritik för att de tillåtit Holyfield att boxas. Han hade inte mycket kvar att komma med och så länge matchen pågick lyckades han bara träffa sin motståndare med ett slag. Teddy Atlas tyckte det var ledsamt att se Holyfield i ringen igen.

Vinny Pazienza

Länge förknippades gruppen italiensk-amerikaner med boxning, och de som var mest framträdande hade ofta mer hjärta än teknik. Namn som Rocky Marciano, Rocky Graziano, Jake LaMotta, Carmen Basilio och Joey Maxim är exempel på boxare som krigade i ringen. Bland de legendariska italienarna fanns så klart också briljanta tekniker, som den defensive trollkarlen Willie Pep. Men det är inte en slump att Rocky Balboa är just italienare.

Vinny Pazienza är ett sentida exempel på en italiensk krigare. Han föddes 1962 i Cranston, Rhode Island, och gjorde sin proffsdebut 1983. Från 1987 och framåt gick han flera VM-matcher. I juni det året besegrade han Greg Haugen på poäng efter 15 ronder och blev IBF-världsmästare i lättvikt. Han förlorade sedan returmatchen i februari 1988.

https://www.youtube.com/watch?v=9B_e9WPAsJk

Åren därefter gick han ett par VM-matcher i lätt weltervikt men förlorade båda gångerna.

I oktober 1991 hade han hoppat upp ytterligare två viktklasser till lätt mellanvikt, och fick chansen att boxas mot fransmannen Gilbert Delé om dennes WBA-titel. Precis som när Pazienza vann mot Haugen fick han boxas på hemmaplan i Rhode Island, och han vann när domaren stoppade matchen i tolfte och sista ronden.

Liksom efter segern mot Haugen blev glädjen kortvarig för Pazienza, men denna gången handlade det inte om en förlust i boxningsringen.

En dryg månad efter segern mot Delé var Pazienza inblandad i en bilolycka i Warwick, Rhode Island, när bilen han satt i frontalkrockade med en annan bil. Pazienza fördes till sjukhus med bruten nacke och man konstaterade att han hade frakturer på två halskotor och ytterligare en halskota hade tryckts ur led.

Läkarna sa till honom att hans boxningskarriär var över, men han trotsade dem och började träna igen tre månader efter olyckan. I december 1992, 13 månader efter olyckan, gick han en match igen och han besegrade dominikanen Luis Santana på poäng efter 10 ronder.

Han gick upp ytterligare två viktklasser till supermellanvikt. Till de 36 matcher han gick före olyckan lade han 24 matcher efter sin återkomst.

Han vann ingen mer av de stora VM-titlarna men han fick chansen två gånger. Bland annat mot Roy Jones Jr i juni 1995, om dennes IBF-titel. I den sjätte ronden blev Pazienza nedslagen och kom upp två gånger. När Jones Jr började bombardera honom med slag igen ville domaren bryta matchen, men han hann inte emellan förrän Jones Jr med en vänsterkrok fick Pazienza att flyga in i repen och sedan falla till golvet. Domaren kastade sig ned och viftade av matchen. Den blödande och igensvullne italienaren protesterade med orden "I'm alright! I'm alright!", men det var för sent.

Vinny Pazienza vann 19 av de 24 matcher han gick efter bilolyckan, och han avslutade sin karriär i mars 2004 med en poängseger mot Tocker Pudwill.

George Foreman

Av alla återkomster till boxningsringen sticker George Foremans ut lite extra. Han var en av de största på 70-talet och blev världsmästare när han besegrade Joe Frazier på Jamaica 1973.  Han förlorade sedan sina titlar mot Muhammad Ali i Zaires djungler 1974.

1977 bestämde han sig plötsligt för att sluta, 28 år gammal. Han hade förlorat på poäng mot Jimmy Young i mars det året i en match som tidningen The Ring utsåg till årets match. Foreman har sedan berättat hur han började må dåligt i omklädningsrummet efteråt och att Gud började tala till honom. Gud ville att Foreman skulle ge sitt liv till honom och överge allt världsligt. Där och då kom Foreman till någon form av insikt, och han beskriver det som att han dog där i omklädningsrummet och föddes på nytt.

https://www.youtube.com/watch?v=Jg0GsHrfmy8

Efter händelsen i omklädningsrummet begav han sig hem och slutade tänka på boxning. Han knöt inte näven på 10 år, som han själv uttrycker det. I stället började han predika och hjälpa ungdomar.

Efter tio år började hans intjänade förmögenhet att sina och han bestämde sig för att det bästa sättet att finansiera den verksamhet han bedrev var att bli tungviktsvärldsmästare igen.

Pastorn George Foreman gjorde comeback i ringen mot Steve Zouski i mars 1987, 38 år gammal. Motståndaren gav honom en del problem, men i fjärde ronden tyckte domaren att Zouski fått tillräckligt med stryk och stoppade matchen.

Något som är anmärkningsvärt tydligt med comebacken är att personen George Foreman var en ny George Foreman. Förut hade han aldrig publiken på sin sida. Han var grinig och elak, som han själv säger. Den nye Foreman utstrålade ett lugn och en total avsaknad av självhävdelsebehov. I takt med att han syntes mer och mer i media blev han mer och mer älskad av publiken.

Det skulle ta fyra år och 24 matcher innan han fick chansen till en VM-match, och då mot Evander Holyfield i april 1991. Den 42-årige Foreman lyckades vinna några ronder men Holyfields poängseger var ändå odiskutabel. Den sjunde ronden utsågs till årets rond.

Det skulle gå tre och ett halvt år till och fyra matcher innan Foreman fick en ny chans. I november 1994 mötte han WBA- och IBF-världsmästaren Michael Moorer i Las Vegas.

Iklädd samma byxor han burit 20 år tidigare när han förlorade sina världsmästartitlar till Muhammad Ali, och med Alis gamle tränare Angelo Dundee i sin ringhörna, hade Foreman bestämt sig för att driva ut djungelspöket från Afrika en gång för alla.

Moorer ledde matchen på poäng när Foremans raka höger började ta ut sin rätt i den tionde ronden. Foreman jabbade och följde upp med högern gång på gång och Moorer hade inte längre orken att hålla det avstånd han behövde. Till slut behövde Foreman bara sära på Moorers gard en sista gång med jabben och trycka dit sin hårda höger för att Moorer skulle sjunka ihop som en sufflé.

Domaren räknade ut Moorer och den 45-årige George Foreman hade blivit den äldsta tungviktsvärldsmästaren genom tiderna. Och en av de populäraste.