Fyra personer står åtalade i Attunda tingsrätt för grovt häleri. Polisen misstänker att leverans av stulna bilar till Västafrika var betalning för narkotika.

Stulna bilar smugglas vanligtvis till Baltikum. Nu har polisen avslöjat en ny försäljningskanal – till Västafrika. För att inte behöva hantera pengar, med risk för att bli upptäckt, har nu gängkriminella börjat betala importerat knark med bilar.

Rättegång har hållits i veckan mot Hedi Zeen, 29, Dana Rasul, 37, Musa Joof, 36, och Mbemba Sanyang, 47. De åtalas för grovt häleri, för att ha försökt smuggla två stulna bilar ut ur landet.

Befattade sig med stulna bilar

På måndagsmorgonen den 5 september, runt halv sju, kom två personer ut från sina hem och upptäckte att deras bilar var stulna. På olika adresser, men båda i Spånga i nordvästra Stockholm. Den ena hade blivit bestulen på sin vita Toyota Land Cruiser, den andra på sin grå Toyota Rav4.

På morgonen den 7 september ställdes en container upp på en industritomt på Optimusvägen i Upplands Väsby. Gränspolisen hade redan span på fastigheten och misstänkte att containern skulle lastas med stulna bilar.

På eftermiddagen samma dag kommer en Land Rover Discovery till platsen. Föraren går ut och fotograferar containern, och åker sedan därifrån.

Vid lunchtid dagen efter, den 8 september, kommer Land Rovern tillbaka. Den åtalade Mbemba Sanyang kliver ur från passagerarsplatsen och försvinner bakom ett hus intill containern. Tre minuter senare kommer han tillbaka och sätter sig i bilen igen.

Efter några minuter anländer en gammal Volvo V70. Den ägs av den åtalade Zeen Hedi. Det sitter två personer i bilen. Hedi kliver ut från förarplatsen och går fram till förardörren på Land Rovern för att prata med dem som sitter i bilen.

Sedan börjar de förbereda sig. Hedi sätter på sig handskar och plockar fram vinschanordningar ur Volvon.

Den åtalade Musa Joof kliver ut från Land Roverns förarplats och hämtar en trappstege och spännband ur bakluckan. De tre bär ut ytterligare några påsar och kartonger ur bilarna. Allt läggs i containern.

Därefter kör Hedi och Joof iväg med bilarna, en kvart efter att Land Rovern först anlände. Den andra personen i Volvon lämnade aldrig bilen. Sanyang stannar kvar vid containern.

Efter 25 minuter kommer Hedi tillbaka i sin Volvo. Han är nu ensam i bilen. Han ropar instruktioner till Sanyang som står en bit bort, och lämnar platsen igen efter bara några sekunder. Sanyang öppnar båda containerdörrarna.

En minut senare kommer en vit Toyota Land Cruiser. Den backas längst in i containern. Föraren kliver ur. Det är den fjärde åtalade, Dana Rasul. Hedi kommer tillbaka i Volvon. Rasul hoppar in och de lämnar platsen.

Efter ytterligare 20 minuter kommer en Toyota Rav4. Det är Dana Rasul som kör igen. Han går in i containern där Mbemba Sanyang häckar. De öppnar dörrarna och sedan monterar de bort registreringsskyltarna på Rav4:an. Rasul kör in den i containern. Nos mot nos med Land Cruisern. Sedan stänger de containern.

Volvon kommer tillbaka. De rafsar ihop sina grejer, lastar in dem i bilen och åker iväg.

Polisen filmade alltihop. De fyra greps och anhölls senare samma dag misstänkta för grovt häleri, och häktades den 11 september. Polispatrullen som ingrep mot Volvon fick stopp på den efter en kortare biljakt i närheten av Upplands Väsby pendeltågsstation:

"Han fortsatte att köra, samtidigt som att jag var bredvid honom. För att hindra fortsatt färd försökte jag stänga/boxa in bilen. Fordonet stannade inte varför jag försökte preja det och förhindra fortsatt färd. Jag tillsammans med min kollega fick efter ca 50 meters färd stopp på fordonet genom att hamna framför det med plåtkontakt. Gripande kunde genomföras."

Containern var bokad för hämtning den 9 september och skulle skeppas till Banjul i Gambia.

Minst sjutton bilar

Vid beslaget av de två bilarna såg polisen på fraktsedeln att de skulle skeppas ut från Nynäshamn till Västafrika. På ett fartyg i Nynäshamn hittades, och stoppades, sex bilar till som redan var lastade.

Efter kontakt med spansk polis kunde man hitta ytterligare nio bilar i containrar från samma fraktbolag som mellanlandat i Las Palmas.

Gränspolisen säger till Dagens Nyheter att den sett en uppgång sedan i somras i stölder av främst två bilmodeller – Toyota Rav 4 och Lexus RX 450.

Efter ett annat beslag under hösten greps två litauer, som nu sitter häktade misstänkta för grovt häleri, men de tillhör inte samma liga som de fyra som lastade bilar i Upplands Väsby.

Gränspolisen försöker nu knyta de femton bilar som hittades i Nynäshamn och på Las Palmas till gärningsmän och kriminella nätverk i Sverige.

Statistik

Enligt Brå anmäldes 8 900 bilstölder 2021.

Larmtjänst för statistik på antalet efterlysta bilar, och där var antalet 6 430 för 2021. En minskning med 10 procent jämfört med 2020.

Mest efterlysta bilmärken 2021
Volvo: 1 132
Volkswagen: 695
Audi: 505
BMW: 488
Toyota: 467
Mercedes-Benz: 380
SAAB: 359
Peugeot: 246
Ford: 239
Skoda: 196

Mest efterlysta bilmärken 2021, årsmodell 2015 och senare
Volvo: 220
Mercedes-Benz: 190
Volkswagen: 182
Audi: 169
BMW: 166
Toyota: 153
Peugeot: 80
Kia: 68
Renault: 57
Lexus: 54

Första halvåret 2022 efterlystes 2 984 bilar, vilket är en minskning på knappt 200 bilar jämfört med första halvåret 2021.

(källa: Larmtjänst)

En indisk medicinskandal med barn som offer är på uppsegling i Gambia just nu. Den indiska läkemedelstillverkaren Maiden Pharmaceuticals fyra olika hostmediciner som säljs på den gambiska marknaden misstänks ligga bakom åtminstone 66 barns död.

Maiden Pharmaceuticals har tidigare haft problem med kvaliteten på sina produkter och är misstänkta för att ha sålt och distribuerat läkemedel i sju delstater i Indien. I Vietnam är Maiden Pharmaceuticals svartlistade sedan åtta år på grund av kvalitetsproblem med bolagets produkter.

Antalet drabbade barn hann bli högt då Gambia själva inte har tillgång till de laboratorietester som krävs och först när dussintalet barn hade dött av njursvikt togs blodprover som skickades till grannlandet Senegal för analys.

Hittills har 66 barn dött och minst 81 barn ligger fortsatt under vård för njursvikt från vad man tror är direkt fusk från Maiden Pharmaceuticals tillverkning av läkemedlen. Dietylenglykol har funnits i de blodprover som har analyserats. Dietylenglykol är giftigt för människor och djur och användningen bör begränsas till frostskydd och bromsvätskor och hållas långt ifrån hostmedicin för barn. Om det är dietylenglykol i de nu beslagtagna läkemedlen får man anta att Maiden Pharmaceuticals har använt denna glykol som ersättning för glycerin i läkemedelsmixturen. Om det visar sig vara fallet kan ansvariga hos läkemedelstillverkaren vänta sig långa fängelsestraff hemma i Indien.

Vad som upprört människor i Gambia minst lika mycket som dödsfallen är den sittande presidenten Adama Barrow kommentar i den statliga TV-kanalen, där han sa att de inträffade dödsfallen inte nämnvärt påverkade statistiken för barnadödlighet jämfört med fjolårets.

Uttalandet och myndigheternas saktfärdiga agerande har mött starka reaktioner bland både drabbade familjer och andra gambier. Under helgen hölls en högtid i Serrekunda för de sörjande och många röster höjdes med önskan om att de ansvariga myndigheterna och presidenten bör ta sitt ansvar för att man har möjliggjort för skadliga läkemedel att kunna säljas i landet.

Det förekommer fortfarande olika uppgifter om de fyra olika läkemedlen som man har länkat till dödsfallen i Gambia. Vissa källor anger att produkterna enbart sålts på den gambiska marknaden men samma läkemedel kan enligt andra källor förekomma på andra marknader.

Vägrar betala skatt

Medborgarna i Wuru i nordvästra Ghana vägrar att betala skatt tills dess att myndigheterna låter Wuru ta del av utvecklingskakan som utlovas skattebetalarna. Hittills syns ingenting av de av myndigheterna utlovade motprestationen för skattepengen överhuvudtaget i Wuru.

För att ta sig till Wuru från närmaste ghananska bebodda område är det enda motordrivna alternativet motorcykel. De 70 kilometerna ner till Tumu tar cirka tre timmar för den som är utrustad med en motorcykel och eftersom inga andra motordrivna fordon göre sig besvär är transport av varor och gods inte en möjlighet för de hårt prövade medborgarna i Wuru.

Förutom avsaknaden av traditionella transporter saknar Wuru tillförlitliga kommunikationsnätverk som telefoni, det finns inga sjukstugor, bristfälliga utbildningsmöjligheter och det råder total brist på möjligheter att använda modern jordbruksteknologi. Allt det där som myndigheter brukar utlova i gengäld för betald skatt.

Sjukvårdsmöjligheterna i Wuru består av en manlig sjuksköterska som dock inte har tillgång till de kylmöjligheter som krävs för de oftast använda läkemedlen. Vilket gör sjukvårdsmöjligheterna i Wuru begränsade till bandage och en tröstande klapp på axeln.

Harduna Atiah, lokal affärsman och ansvarig för byns lokala marknad berättar att man tidigare har betalat sin lokala skatt (motsvarande kommunalskatt) till samhället Tumu men att man inte längre ser någon som helst anledning till att bekosta andras utveckling. Atiah berättar för Ghana News Agency att den enda möjligheten för handel i området är att göra affärer över gränsen till Burkina Faso. Detta har dock försvårats av att burkinierna inte accepterar den ghanesiska cedin som valuta.

De lokala myndigheterna är inte glada över Wuru-medborgarnas skattevägran. Myndigheten tycker tvärtom att för att lösa det uppkomna problemet skall inte enbart skatt betalas utan man kommer att införa nya avgifter för de som vill idka någon som helst handel i området samt att man kommer att försöka beskatta de burkinier som tar sig in i Ghana för att bedriva handel.

I praktiken är medborgarna i Wuru med andra ord endast att betrakta som gisslan i sitt eget land.

Knorras och bubblar

Det är inte bara i Ghana som medborgare börjar höja röster om hur skattemedel försvinner iväg ur medborgarnas synfält. Den senaste tiden har röster höjts såväl i Malawi som i Kenya över vad man ser som missbruk av skattemedel.

President Rutos luxuösa installationsceremoni har varit den tändande gnistan för de aktuella debatterna för vad skattemedlen används till här i Kenya. För tillfället är det studenterna som protesterar mest högljutt över hur skattemedel används.

I Malawi har det börjat bubbla av ilska bland skattebetalarna sedan landets andra dam, Mary Chilima, fru till vicepresident Saulos Chilima, har blivit garanterad sina sjukhusräkningar på drygt tre och en halv miljoner kronor betalda av skattemedel.

Sjukhusräkningen från vård i Sydafrika har läckt ut till media och plötsligt blev det allt för tydligt att den statliga vården som erbjuds medborgarna i Malawi kunde vara av betydligt högre kvalitet om inte landets elit fick sin utlandsvård betald ur skattekistan.

Skattebetalare i Malawi knorrar nu över att deras ledare inte tar medborgarna på allvar. Mycket i Afrika fungerar med andra ord precis som i väst. Samtidigt som media fokuserar på vad studenter och ungdomar anser om hur skattemedlen skall användas ligger hoppet för lokala fria ekonomier, som fungerar optimalt för dem som deltar i dem, hos det hårt arbetande folket själva.

I Afrika är entreprenörskap en del av en normal livsstil. Det finns inte en arbetsmarknad som kan täcka in ens en majoritet av befolkningen och för de som inga officiella jobb finns att finna eller för all del, för de som har ett "vanligt" jobb, drygar man ut kassan med någon egen verksamhet.

Det kan vara änkan med fyra barn som går de två och en halv milen ner till marknaden i Kisumu för att köpa grönsaker och ägg, för att sedan gå hela vägen tillbaka och sälja sina varor vid ett enkelt ihopsatt stånd av grenar och pinnar för att tjäna ihop tillräckligt för att föda sina barn. Det kan också vara min svärmor som driver en lågstadieskola i byn. Svärmor Jane tar in skolavgift och säljer skoluniformer inför varje termin mot att hon undervisar barnen.

Vad som är gemensamt för såväl Jane som änkan med fyra barn är att de inte betalar skatt. Endast 10 procent av de registrerade företagen i Kenya betalar företagsskatten som lagen anger och bland de små icke registrerade småföretagandet betalar naturligtvis ingen den skatt de skall betala enligt lag. Resultatet är att de flesta faktiskt har råd att ställa mat på bordet åt familjen och att sätta barnen i skolan utan att staten behöver kompensera de av skatt fördyrade varorna och tjänsterna med olika bidrag i form av bostads- och socialbidrag. Under tiden som de korrumperade regeringarna ödslar pengar över märkliga infrastrukturprojekt som inte klarar att dra in sina egna kostnader fortsätter vardagsekonomin att lösa vanliga strävsamma människors problem.

Vänsterpartiet har sedan många år kampanjat hårt för att lansera sig som det gröna och klimatmedvetna alternativet. Utsläppen måste minska har varit det ständiga budskapet – och givetvis har partiet därför angripit flygresor hårt. Men hur är det med de egna ledarna?

Senast i juni i år förklarade vänsterpartiet att de: ”anser också att vårt flygresande bör minska och stödjer kravet om att avveckla subventioner till flyget".

Man vill också göra flyget dyrare genom direkta straffskatter på flygresor – som dåvarande partiledaren Jonas Sjöstedt uttryckte det i februari 2019:

”Vänsterpartiet föreslår en progressiv flygskatt inför EU-valet. De som flyger mycket ska betala mer flygskatt per flygning. De som orsakar störst utsläpp måste ändra sin livsstil mest. Vi kan kalla det en "Carl Bildt skatt”.”

Det kan därför tyckas lite märkligt att (V):s ledamöter i riksdagen hör till dem som reser allra mest med utrikesflyg.

Under den förra mandatperioden såg riksdagspartiernas kostnader ut så här för utrikesresor med flyg:

S 2 903 848 kronor

M 2 887 549 kronor

SD 1 000 700 kronor

V 890 705 kronor

C 501 106 kronor

KD 338 070 kronor

L  297 942 kronor

MP 65 642 kronor

Två saker sticker i ögonen – och det är att S och V; två partier som bekämpar flygande genom förslag om hur det ska bli dyrare, och genom åtgärder för att människor istället ska välja tåg till utlandet – har representanter som själva tar flyget i så stor utsträckning när de lämnar Sverige.

Allra märkligast är det att V – som hårdast av de två partierna betonar sin miljöprofil – hamnar på fjärde plats.

Än märkligare blir det om man tar hänsyn till hur många ledamöter partierna har, och ser på den genomsnittliga kostnaden för varje ledamot.

Då ser listan ut så här:

M 41 250 kronor

V 32 989 kronor

S 29 038 kronor

SD 16 404 kronor

C 16 164 kronor

KD 15 366 kronor

L 14 897 kronor

MP 4102 kronor

Att MP ligger sist på listan är ganska självklart. Men hur kommer det sig att V – vid sidan av MP riksdagens mest flygfientliga parti hamnar som nummer två på listan?

För att få svar på det studerade vi Momodou Jallows utrikesresor närmare – att vi utgår från honom beror på att han är den av (V):s ledamöter som flugit utrikes för det största beloppet, han har ensam rest för 180 738 kronor under sin tid i riksdagen.

Andra flitigt utrikesflygande vänsterpartister är Yasmine Posio (124 890 kronor), Lotta Johansson Fornarve (91 367 kronor), Jessica Wetterling (53 066 kronor) och Linda Snecker (45 488 kronor).

Jallow är alltså den överlägsne vinnaren i (V):s interntävling om mest bonuspoäng genom utrikesflyg. Han är riksdagsman från Malmö, och har i riksdagen huvudsakligen ägnat sig åt bostadspolitik. Han har också gjort sig känd för sina uttalanden om vad han anser är afrosvenskars utsatta situation i Sverige, och bekämpat ”afrofobin” i svensk kollektivtrafik. Vi får anta att piloter och kabinpersonal på de flygbolag han använt för sina utrikesresor varit fria från afrofobi.

Vad har Jallow då gjort under sina utrikesresor?

Vi granskade två av de dyraste resorna mer ingående. Den ena gick till Gambia och den andra till Chicago i USA.

Jallow genomförde en två veckors resa i Gambia 2018. Syftet var att besöka landet för att träffa enskilda statsråd, regeringsrepresentanter, riksdagsledamöter och representanter för civilsamhället för att diskutera ”demokratiska, skatter och ekonomiska reformer”.

Det framgår inte om Jallow var där för att förklara för gambianerna hur de ska ordna upp sitt land, eller om han var där för att inhämta information om vad Sverige kan lära sig av Gambia.

Av Jallows program framgår att han bland annat skulle träffa skatteverket och åklagarmyndigheten, och ”kanske” vicepresidenten och presidenten, samt hålla presskonferenser.

Korrespondens visar att det är Jallow som utbett sig om audiens hos gambianska makthavare.

Att resans avsikt var att lära gambianerna hur Sverige löst sina problem ter sig mindre troligt – Jallow är ju starkt kritisk till det mesta när det gäller Sverige.

Att syftet med resan var att studera hur Gambia löser sina problem verkar också mindre rimligt. I FN-rapporter hamnar landet på 173 plats av 188 när det gäller ekonomisk utveckling och antal fattiga. Befolkningstillväxten är dock hög. När det gäller kulturell utveckling är 73 procent av kvinnorna könsstympade. Landets prestationer när det gäller mänskliga rättigheter lämnar en del att önska; skjutna demonstranter, fängslade journalister, inskränkt mötesfrihet – även om situationen är mycket bättre än under president Yammeh som avgick 2017.

Så ändamålet med resan är för oss oklart, det enda vi vet är att Jallow skulle träffa många personer och hålla en presskonferens. Vi har försökt komma i kontakt med Jallow, men han har inte bevärdigat oss med att svara.

I slutet av juni 2019 tar Jallow flyget till Chicago, och checkar in på Sheraton Grand för att bevista en veckolång sammankomst. Det är organisationen Rainbow/PUSH som genomför sin 47:e årliga konferens.  PUSH grundades 1971 av den amerikanske medborgarrättsaktivisten Jesse Jackson, som 1984 också grundade Rainbow coalition, en allians som ville samla minoriteter i USA för att ta strid i ekonomiska, sociala och politiska frågor. 1996 slogs de två organisationerna samman.

På konferensen ska Jallow delta i en två timmars paneldebatt om den internationella situationen när det gäller fred, mänskliga rättigheter, demokrati, flyktingfrågor och rasism. De övriga deltagarna representerar Uganda, Sydafrika, Korea, Brasilien samt rohyngierna.

Eftersom vi inte kunnat få kontakt med Jallow vet vi inte riktigt om panelens sammansättning ska tolkas som att svenska minoriteter har samma problem som rohyngierna i Burma eller urbefolkning i Brasilien, eller gästarbetare i Sydafrika.

Vänsterpartister betonar att flygresor måste vara viktiga för att få genomföras, annars är man en klimatskurk. Undantag kan göras, som till exempel när Jonas Sjöstedt flög för att träffa sin fru, som är ambassadör i Vietnam. Och tydligen kan undantag göras om man ska delta i en två timmars paneldebatt i Chicago.

Men inte heller i detta fall har vi alltså kunnat få något svar från Jallow på varför utrikesresan var av stor vikt, och varför det är självklart att skattebetalarna ska stå för den.

Överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba ledde militärkuppen i Burkina Faso 24 januari tidigare i år. Orsaken till kuppen var officiellt att den sittande presidenten Roch Marc Christian Kaboré hade misslyckats med att stabilisera landet som sedan 2015 varit utsatta för ständiga terrorbrott från islamistiska terroristgrupper knutna till såväl al-Qaida som Islamiska staten.

Den första mars deklarerade den nya ledningen för landet att militärjuntan styr vidare under en treårig övergångsperiod då demokratiska val skall hållas. I det kommande valet skall inte någon, vare sig Damiba eller någon av de andra 25 medlemmarna i militärledningen, som deltar i juntan kunna ställa upp i valet.

Militärjuntan under ledning av Damiba verkar utåt sett arbeta för att uppnå just det som de har utsagt sig vilja uppnå, nämligen säkerhet och stabilitet för medborgarna i landet. Tidigare ledare i Burkina Faso, inklusive den tidigare presidenten Blaise Compaoré – nu levande i landsflykt i Elfenbenskusten, ser ut att få spela en roll i militärjuntans strävanden mot stabilitet. Problemet för Damiba och militären är att terrorattentaten har eskalerat enormt sedan de tog över makten i landet. I de norra och östra delarna av landet har hundratals människor mördats sedan maktövertagandet av tillsynes helt samvetslösa islamister som ger sig på by efter by på landsbygden.

Burkina Faso har på ett par år när varit ett självständigt land lika länge som de var en fransk koloni. Direkt efter att landet blev självständigt så hände samma sak som i otaliga andra subsahariska afrikanska stater, man gjorde en kraftig politisk vänstergir med allt vad det innebär av interna maktkamper, odugliga karriärister eller snabba förändringar vars efterverkningar tar årtionden att rätta till och definitiv fattigdom. Den ledare för landet som har nått mest ryktbarhet utanför landet, Thomas Sankara, ofta kallad "Afrikas Che Guevara", var också den som 1984 ändrade landets namn från Övre Volta till Burkina Faso. Liksom Che Guevara så uppträdde Thomas Sankara inte bara ständigt i uniform och basker utan älskade också att åka motorcykel.

Efter endast cirka fyra år vid makten, 1987, så tog Sankaras närmaste och mest betrodde man Blaise Compaoré över makten och Sankara avrättades. Sankaras relativt korta tid vid makten är antagligen också den enskilt största orsaken till hans legendstatus i vänsterkretsar i Afrika. För efter närmare sextio år som självständig nation så har landet gått kräftgång ekonomiskt och är i realiteten helt beroende av Frankrikes goda vilja och stora bistånd. Bomull och guld är landets två största exportprodukter men det finns mångt mycket mer av värdefulla mineraler under Burkina Fasos torra mark – men vem är villig att investera när landet inte får kontroll över islamisterna och deras terror?

Det måste anses vara ett i stort sett hopplöst uppdrag att försöka skapa säkerhet och stabilitet i ett land som man inte i realiteten kontrollerar. Så även om det ännu ser ut som om överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba verkligen har ett ärligt uppsåt att ta kampen för att uppnå just detta genom att nu sträcka ut handen, inte bara till tidigare ledare för Burkina Faso utan också till en motsträvig opposition, så måste man se det som ett sisyfosarbete.

Med den totala samvetslöshet och fullständiga brist på empati som terroristerna visar så hålls stora delar av de norra och östra delarna av landet i fullständig skräck. I staden Seytenga flydde regeringsstyrkor och polis staden under en attack i mitten av juni, lämnande stadens invånare helt utan försvar. De islamistiska terroristerna gick från hus till hus. Alla de fann i husen dödades, män, kvinnor som barn. Affärer sattes i brand och de som försökte fly lågorna sköts på fläcken.

De som lyckades fly, närmare 7 000 människor, varav de flesta barn, är nu hemlösa flyktingar i sitt eget land och antalet terrorattacker räknas i år att vara närmare 700.

Skall Burkina Faso ha en chans att komma tillrätta med våldet i landet och ge burkinierna stabilitet och säkerhet är man helt beroende på att grannländer som Mali också lyckas med kampen mot terrorismen.

Verkligheten är lika krass som Afrika är varmt och att Burkina Fasos framtid snarare blir kaotisk och våldsam med fortsatta regelbundna stats- och militärkupper, än stabil och säker är tyvärr det säkraste vadet i det västafrikanska spelet.

Gambia satsar på klimat

Gambia har säkrat 680 miljoner kronor från Världsbanken för att återuppliva landets turistnäring. Pengarna är menade att stödja diversifiering och klimattålighet enligt Axel Van Trotsenburg på Världsbanken. För den som har rört sig i Gambia utanför strandstråken och dansrestaurangerna i någon större omfattning de senaste åren, framstår klimattålighet närmast som ett skämt i ett land där befolkningen utanför turisternas hotelliv inte har tillgång till, eller ens bryr sig om sophantering på någon synlig nivå. Sopor ligger i drivor på Banjuls gator och på varje normalt hemman så håller man sig med ett eget privat litet sopberg som i bästa fall har en get som sköter återvinningsprocessen. Skräp in, skit ut.

Förutom det paradoxala att ge bort pengar till klimattåliga turistsatsningar till ett land som inte ens bryr sig om sophämtning så undrar man ju onekligen varför staten skall få pengarna när de flesta turistattraktionerna är privata dito?

När Reuters rapporterar om nyheten så illustrerar de nyheten med en bild från Kunta Kinteh island, eller St. James Fort, där en påhittad karaktär skall symbolisera det västafrikanska slaveriets rester. För den som har besökt Kunta Kinteh island så är det mest bestående minnet efteråt kanske inte den lilla ön som härbärgerade alldeles för många människor samtidigt utan vägen dit. Vägen från Barra till Albadarr utgörs till 90 procent av en bred väg byggd på tidigare "projektpengar" för att främja turismen.

Uppenbarligen försvann en del av de pengarna till annat än sitt ändamål eftersom vägen aldrig blev klar. Pengarna räckte inte till en beläggning. Så utan asfalt har regnet slagit sönder underlaget och förvandlat det till något som får den kraterklädda månytan att te sig slät som en biljardboll. Den som lyckas hitta en chaufför som är beredd att företa sig resan kommer att finna sig upptagen, inte med att njuta av det sköna landskapet, utan av att fundera på om stötdämparna kommer att komma farande in i kupén innan njurarna skakar loss, eller vice versa.

Väl framme i Aldabarr och Juffur kan man filosofera över det faktum att det var här som den svarta lokalbefolkningen gjorde sig en rejäl sidoinkomst på att sälja tillfångatagna klanmotståndare till västerlänningarna som inte vågade sig längre in än till kustremsorna. Varför man inte kunde tillfångata några slavar på egen hand. Kunta Kinteh Island utgörs av ruinerna av St James Fort och hur diversifiering och klimattålighet skulle kunna utveckla den här platsen är svårt att förstå. Pengarna kommer naturligtvis inte att "räcka till" annat än att fylla hålen i statskassan efter Yahya Jammehs landsflykt.