Ett par timmar om dagen. Så mycket umgås vi med våra barn. Jag läste nyligen en undersökning som visade att 40 procent av svenska föräldrar hinner ägna en till två timmar om dagen till sina egna barn. Det var exakt detta jag flydde ifrån.

Jag bor numera i Portugal. Tanken på att leva enklare, varmare, billigare och få mer tid för familjen förde mig hit. Jag jobbar och stressar mindre, och har istället blivit rik på tid.

Jag ville även få tid att lyfta blicken i en värld full av galenskap. För vem har tid för omvärldsanalys när man knappt hinner se sina barn? Mainstreammedia matar ut sina agendor, mer eller mindre pådrivet av politiker eller inflytelserika bolag. Ofta är det inlindat i gröna blad och goda värdegrunder. Allt medan medborgaren triangulerar mellan skola, jobb och hem. Det enklaste och bekvämaste sättet att förhålla sig till allt, är att låta sig sondmatas med det rådande narrativet. Men vem har skapat narrativet?

Att lägga ihop pusselbitar, är mitt sätt att skapa min egen bild. Att insupa information från olika källor, ta ett steg tillbaka, reflektera, jobba lite på gården och diskutera med andra. Det är inte lätt. Det räcker att sätta sig in i hur globala organisationer finansieras av en illaluktande smet av stat och näringsliv. Lägg till nyhetsbolagens, och de så kallade ”factcheckbolagens”, ägarkonstellation, och du kan börja ana hur sanningsministeriet censurerar nyhetsflödet till en trång korridor. Tar man minsta steg utanför, väntar lynchmobbarna med hot och censur.

Jag tackar min karriär att jag inte följer lämmeltåget. När jag klev in i motorsportsporten var jag ung, körsugen och godtrogen. Nu, några decennier senare, kan jag se tillbaka på en hård men nyttig resa där jag umgåtts med såväl flaggvinkande funktionärer som inflytelserika miljardärer. Spektrat av människor har varit brett och sträckt sig över alla samhällsklasser. Ju högre tävlingsnivå och mer pengar, desto fler människor har fastnat i mitt granskande filter. Jag har på nära håll sett, och förbluffats över, vad jakten på pengar och makt kan göra med människor. Jag har stött på narcissister och psykopater, och även om de inte varit så många har jag sett deras konst att manipulera. Självklart finns de bland våra makthavare, kanske framför allt där. Människor med stort maktbegär söker sig naturligt till beslutsfattande positioner, och därför har jag blivit cynisk när näringsliv och politik smetas ihop till en gegga av nepotism.

”Vad fan, de vill ju inte att vi ska köra bil!” utbrast jag där jag stod och skyfflade grus hemma på gården. Häromdagen röstade EU igenom ett förbud mot nyförsäljning av fossildrivna bilar från år 2035. Jag mindes Jordan B. Petersons tweet: ”Two ways of identifying totalitarians: (1) they hate comedians; (2) they disapprove of the private automobile. Nothing shouts freedom like a car.”

Frihetssymbol

De totalitära maktstrukturerna har alltmer kommit upp till ytan, i takt med ökad spridning av alternativa narrativ.

Peterson har helt rätt i att bilen är en stark autonomisk frihetssymbol, och min konspiratioriska del av hjärnan kan inte låta bli att tänka att EU:s beslut inte bara handlar om koldioxid. Bilar ger människor värdefull självständighet. Man kan på egen hand upptäcka vad som finns i andra städer, länder, kontinenter. Bilar vidgar perspektiven och ger människor frihet, men istället anklagas bilisten för att vara självisk. Rätta dig i ledet kamrat. Åk kollektivt. Har du varit duktig med koldioxidpoängen så kanske du får flyga också.

Tar man ett steg tillbaka så ser man en tydlig sårbarhet. Det kan räcka med en ny pandemi eller ett växande klimathot, för att motivera undantagstillstånd och inlåsning i hemmet. Att vara beroende av andra är inte tryggt, det är mycket förgängligt och förminskande.

Nu är det alltså bensin- och dieselbilar i fokus. Jag kan inte se hur omställningen till eldrift kan vara praktisk genomförbar på så kort tid. Det finns många akilleshälar vi behöver komma tillrätta med först. Infrastruktur, arbetsförhållanden i gruvor, återvinning av batterier, brandsäkerhet, bara för att nämna några saker. Och för att inte tala om energibristen. Idag produceras 30 procent av EU:s el med hjälp av fossila bränslen. 30 procent! Vare sig man är för vindkraft eller kärnkraft, är det inget som kan trollas fram ur hatten på kort tid. Nej, det jag ser, är att bilen riskerar bli en få förunnad tillgång i framtiden. Vi kommer bli mindre rörliga, mindre självständiga, och därmed mindre fria.

Bilen provocerar makten

Att skapa rädsla är ett effektivt sätt att styra människor, vilket är viktigt att ha i åtanke när man lägger sina pusselbitar. FN:s president Guterres piskar upp stämningen med uttal som ”world is on highway to climate hell”, medan det finns andra som hävdar raka motsatsen. Kan verkligen spannet vara så brett?! I Frankrike tvingar Macron franska biltillverkare att marknadsföringen ska göras med något av följande tillägg: "för kortare resor, föredra att gå eller cykla", "tänk på samåkning" eller "använd kollektivtrafik varje dag."

Likt bilderna på sönderrökta lungor på cigarettpaketen, tvingas nu alltså biltillverkarna publicera varningstexter för den ”farliga bilen”. De är även tvungna att lägga till hashtagen #SeDéplacerMoinsPolluer, som betyder något i stil med ”positionera dig för ett mindre förorenande sätt." Alla företag som inte följer detta måste betala 50 000 euro. Bilen är uppenbart provocerande för makthavare, och jag ser ett subtilt krig mot bilen, dolt bakom godhetssignalering. Är det verkligen ”for the better good”, eller leder detta till minskad frihet och säkerhet?

Samtidigt som narrativet basuneras ut, flyger tusentals politiker och multimiljardärer i sina (i allra högsta grad fossildrivna) privatjets till klimatmötet i Davos. Där är de globala företagens vinstintressen bara ett ryggdunk, och kanske en hållhake, ifrån politiska beslut. Jag har bara iakttagit korruption och nepotism i mindre skala, när det har handlat om en karriär inom bilkörning. På global nivå handlar det om beslut av en helt annan kaliber — för hela mänskligheten. Men vad är det som säger att människor skulle vara mindre korrupta för det? Kanske kan det till och med vara tvärtom.

Det ska jag fundera på när jag kör barnen till stranden imorgon. Det är sådana frihetshandlingar jag kan ägna mig åt nu för tiden. Än så länge.

På den tiden då jag körde rally-VM var det vanligt med så kallade remote-servicar. Platser mellan tävlingssträckorna där enbart besättningen – jag och min co-driver – fick reparera bilen utan hjälp av serviceteamet. De vanligaste reservdelarna fanns med i bilen. Drivaxlar, styrstag, p-ändar, nyckelsatser och allehanda bra-att-ha-grejer var fastsatta i buntband.

På hög höjd i de mexikanska bergen minns jag hur svetten pärlades i pannan då vi hissade upp bilen för att byta en bromsslang som slagits sönder på steniga vägar. Det var bråttom bråttom. Domkraften fick jobba för fullt, klockan tickade och svetten blandades med smuts och blod på våra knogar. Runt om oss samlades mexikanska åskådare som ropade och hejade medan spärrnyckeln knarrade för fullt. Klart! En high five och sedan kastade vi oss in i bilen och körde iväg med fungerande bromsar.

Det är något speciellt med att meka själv. Att inte bara köra bilen, utan att lära känna den inifrån och ut. Man blir ett med bilen, och får tillfredställelse av att vara oberoende och självständig.

Att kunna klara av saker själv har alltid varit väldigt viktigt för mig. ”Ja kan själv” var bland det första orden jag sa när jag var liten, och jag hade ynnesten att ha föräldrar som lät mig testa, göra fel och göra om. Bygga självförtroende och få inpräntat i ryggmärgen att allt är möjligt. Jag tror fortfarande i vuxen ålder att jag kan fixa i princip allt, även om jag givetvis innerst inne förstår att det både är naivt och omöjligt. Det mesta går dock, men det tar lite längre tid eftersom det givetvis skiter sig då och då.

Jag tror att förmågan att kunna kontrollera och påverka sitt liv och sina ägodelar, är ett av människans mest grundläggande behov. Mekandet är ett av de hantverk som sakta tas ifrån oss då samhället går mot ännu mer bekvämlighet – både mentalt och fysiskt. Snart är vi inte i behov av att varken att röra oss eller tänka själva. Sedan urminnes tider är människan skapad för att lösa problem, laga och fixa sina tillhörigheter. Det mår man bra av. Kan vi till exempel inte meka med våra bilar längre, blir delar av vår själ urholkad.

Därför är det lite sorgset att de moderna bilarna blir alltmer svårmekade, och gör bilägaren mer beroende. Digitaliseringen har slagit med full kraft, både på gott och ont. Bilarna är säkrare med bromsassistsystem, backkameror, filbytesvarnare och allehanda sensorer. Dagens professionella mekaniker ser ofta annorlunda ut och använder andra verktyg. Roy och Roger-verkstäder är snart ett minne blott. Skitiga underarmar med spärrnycklar i händerna, byts ut mot skjortbeklädda armar som pluggar in diagnosverktyg och knappar med fingrar på datorer. Den nya tekniken gör oss alltmer beroende av verkstäder med dyra specialverktyg och avancerad mjukvara.

Nya bilar kan vara skrämmande

Nyare bilar kan därför skrämma bort hobbymekaren, med trånga motorutrymmen och datorteknik. Att sköta grundservicen på sin moderna bil behöver dock inte alltid vara så komplicerat. Man sparar dessutom många tusenlappar jämfört med att köra in på verkstad, och man känner sig väldigt tillfredsställd när man efteråt står med en kaffekopp i sin skitiga näve och begrundar sitt dagsverk. På nyare bilar är dock servicestämpeln från den auktoriserade verkstaden ett viktigt värdebevis om man i framtiden ska sälja bilen. Jag skulle själv inte våga köpa en hyfsat modern bil utan registrerade oljebyten, såtillvida att det inte är någon jag känner som skött om bilen.

Men bortser man från servicestämpeln och istället väljer att sköta underhållet själv, går det lära sig mycket om man pluggar lite. Tittar man under skalet på sin moderna bil finns det fortfarande mycket traditionell teknik kvar, och läser man på med hjälp av verkstads- och reparationshandböcker och tittar på Youtubefilmer, får man lätt koll. Läser man på om oljebyten, lampbyten, bromsbelägg, filter och avgassystem, kan man – beroende på bilmodell – ofta fixa det själv. Även lite mer avancerade reparationer såsom att byta hjullager kan man göra på egen hand, såtillvida att man byter det komplett med hub (annars behöver man pressverktyg). Till och med länkarmarna fixar den händige, även om det är viktigt att man har koll på att få fast dem korrekt och ordentligt, och att göra en fyrhjulsinställning efteråt.

Välj bil med hjärtat

Jag älskar att kunna sköta servicen själv, utan specialverktyg och krångel, och utan bekymmer om stämplar hit och dit. Under större delen av mitt liv har jag haft en nyare bruksbil som jag köpt med hjärnan, och en äldre bil som jag köpt med hjärtat. Den nyare bilen har jag lämnat in för service och den äldre har jag lagt egen tid och kärlek på. En bil som tillåter lite fel och brister – även när det gäller mina egna tillkortakommanden som mekaniker. För här är jag långt ifrån en expert.

Vill du få utlopp för dina fixarbehov och din självständighet (och imponera på frugan eller mannen), rekommenderar jag skarpt att åtminstone köpa en bil med hjärtat. Har du tur kanske du blir lite kär också (detta beror såklart på bilens karaktär, man faller ju inte för vad som helst). Min största privatbilskärlek var en gammal Volvo Amazon från 1968. Man kunde nästan krypa ner i motorhuven medan man mekade. Ljumna sommarkvällar med byte av tändspole och förgasare, och lite kaffepaus med Ballerinakex medan man klurade ut smarta lösningar. Testrunda med barnen till badsjön för att se så att allt fungerar. I backspegeln dinglar Wunderbaumen, och den nöjda mamman tittar dit då och då för vila ögonen på glada ungar i baksätet med varsin glass. Vi firar att vår gamla trotjänare rullar igen. På kvällen tittar jag in en gång extra i garaget innan jag låser dörren och känner mig lite löjligt lycklig över plåtmaskinen som står där. Lite som en familjemedlem som man pysslar om. Ibland hostar den till och blir sjuk, och då kommer moderskänslorna fram tillsammans med nya tändstift och en varsam smekning på bakelitratten. Sedan kör vi vidare igen.