När den första rånaren trängde in i butiken, beväpnad med ett automatgevär, ryckte Cope fram hagelbrakaren och tryckte av. Pang! Något snopen sprang rånaren sin väg, och hördes skrika ”Han sköt av mig armen! Han sköt av mig armen!” till sina stallbröder.

Föraren tryckte gasen i botten, och var rätt nära att glömma kvar en stackars gängmedlem, men till slut fortsatte färden i den stulna bilen. Cope satt lugnt kvar vid kassan för att försäkra sig om att alla kom iväg. De fyra misslyckade rånarna tog sig snabbt till ett sjukhus med pajsaren som hade litet ont i armen. Tre av dem sitter nu i fängelse, den fjärde är kvar på sjukhuset.

”Det finns dåliga människor, dåliga människor vi inte behöver. Vi måste låsa in dem. De här killarna kommer att komma in och ta det ifrån dig. Men inte här”, säger Cope till CBS.

Polisens växel började ringa vid 18-tiden i går, och flera rapporterade att en skytt öppnade eld i Greenwood Park Mall, ett shoppingcenter i delstaten Indiana, med 150 butiker och 20 restauranger. Mannen, beväpnad med ett gevär och mängder med ammunition, träffade tre vuxna, samt en 12-årig flicka som fick lindriga skador.

Ett vittne, Olivia Harding, hörde först fyra skott. ”Sedan hörde jag ytterligare sex skott, och såg hur alla sprang sin väg”, sa hon till tv-kanalen WISH. Det hela tog ett abrupt slut när en ung man, lagligt beväpnad, besvarade elden, och sköt ihjäl vansinnesskytten.

”Dagens verkliga hjälte är medborgaren som lagligen bar ett skjutvapen i restaurangområdet, och kunde stoppa skytten nästan så fort han började”, sa polischefen i Greenwood, Jim Ison, till media. Han beskrev den beväpnade åskådaren som en 22-årig man.

Förutom mer pengar till mentalvård och skolsäkerhet utökas bakgrundskontrollen för vapenköpare. Det ska hindra de som dömts för familjevåld från att kunna köpa skjutvapen, och gör det möjligt för myndigheterna att beslagta vapen från olämpliga individer.

Samtidigt har högsta domstolen i USA upphävt en vapenlag i New York som innebar att det krävdes tillstånd för att bära vapen öppet. Det innebär i förlängningen att alla amerikaner har rätt att bära vapen offentligt – delstater med restriktiva vapenlagar får foga sig i beslutet.

President Joe Biden hade uppmanat domarna i högsta domstolen att behålla lagen från 1911. I ett pressmeddelande efter beskedet beklagar han beslutet. ”Jag är djupt besviken över högsta domstolens beslut. Denna dom strider mot både sunt förnuft och konstitutionen, och borde oroa oss alla djupt.”

Privatägda vapen ses som nödvändiga för självförsvar.

Det är Republikanerna som drivit på med hänvisningen till skolmassakern i Uvalde i Texas.

Den tidigare lagstiftningen innebar att lärare som ville bära vapen skulle genomgå samma utbildning i vapenhantering som poliser. Nu räcker det med 24 timmar, men det krävs också att den lokala skolstyrelsen godkänner att man bär vapen i skolan.

30 av USA:s delstater tillåter i dag skolpersonal att bära vapen under arbetstid.

Men den nya lagen i Ohio möter lokalt motstånd. Borgmästaren i Cleveland har förklarat att där kommer man inte tillåta skolpersonal att bära vapen.

Den nya lagen har också mött motstånd från lärarnas fackföreningar, liksom representanter för poliskåren som oroar sig för att utbildningskravet är för kort för att garantera att skolpersonal använder vapnen rätt – och att det ska leda till skador och till och med dödsfall.

Häromdagen hände det igen, en skolskjutning i USA.

Som ett brev på posten kommer kraven på strängare vapenlagar, begränsning på magasin och krav på bakgrundskontroller med mera. Vapenlagar är ett hett politiskt ämne i USA, mycket mer än det är i Sverige.

Låt mig till att börja med berätta att köper man ett vapen som amerikansk medborgare ska det redan göras en bakgrundskontroll, köparen fyller i ett formulär som sedan kollas av myndighet. Detta gäller alla delstater.

Låt mig även påminna om den så kallade “assault weapons ban” som begränsade magasinkapacitet samt vapen såsom AR-15, den lagen var i kraft mellan 1994 och 2004 och hade inget påvisbart resultat.

Det finns även gott om delstater med mycket hårdare vapenlagar än Sverige men ändå har mycket större problem med vapenvåld än vi har här.

Vad är då problemet kan vän av ordning undra?

Ärligt talat faktiskt samma problem som vi har i Sverige med vapenvåld.

Låt oss titta på den statistik som finns. 2020 är senaste året FBI har kommit med en “uniform crime data” rapport. Där står att läsa angående mordvapen:

• 8029 med enhandsvapen (pistol)
• 1739 med kniv
• 662 med händer eller fötter
• 455 med gevär av någon typ

Redan här kan vi snabbt konstatera att det handlar om enhandsvapen som är lätta att dölja vilket speglar gangstrarna i våra förorters vapen också, samt att geväret AR-15 som vapen knappast är problemet om man ska sikta in sig på något specifikt vapen. Svensk lag behandlar enhandsvapen i samma kategori som helautomatiska vapen för att de är så lätta att dölja. Det är en hög tröskel för att äga ett enhandsvapen för sportskytte i Sverige.

Ett legalt ägt enhandsvapen har heller aldrig använts i ett brott vad jag känner till, någonsin. Närmast kommer Peter Mangs, men han smugglade in en pipa illegalt till Sverige som han använde i sina brott.

Vem är det som utför brotten i USA och vem är deras offer? I USA är det helt ok att föra statistik över etnicitet, så låt oss ta en titt vad FBI har att säga om detta:

• 8166 av mördarna var svarta
• 5866 av dem var vita
• 6612 var av okänd etnicitet

Av offren var:

• 9941 svarta
• 7043 vita
• 320 okända

USA hade 322 miljoner invånare 2015, 2019 var det 46,8 miljoner som identifierade sig som svarta. Således är svarta överrepresenterade i den här statistiken, både som offer och förövare. Samma situation kan man finna i Sveriges statistik vad gäller invandrare och dödligt våld, andra invandrare är oftast offren för dödligt vapenvåld.

Här infinner sig frågan varför media i USA och Sverige reagerar så starkt när en vit kille skjuter andra vita men låter den mycket mer omfattande kriminaliteten i övrigt helt passera.

I Sverige har vi lyckligtvis inga skolskjutningar, men vi har många andra. Dessa försvinner i bruset som notiser numera. Händelser som skulle skapat krigsrubriker för 10–20 år sedan passerar obemärkt förbi idag.

Det finns några tänkbara förklaringar till det här.

Den största enligt mig är rasismen av låga förväntningar, vissa människor förväntas inte kunna bete sig. De ses som den noble vilden som fungerar som något slags zoo-djur för intelligentian hos den politiska adeln till vänster av det politiska spektrumet. Inget ansvar skall utkrävas för de är omyndigförklarade av staten och den hjälp som erbjuds i form av bidrag låser in hela samhällen i en beroendeställning till staten. Så skapas valboskap och misär i generationer.

Sen har vi tillvänjning av sakernas tillstånd. Vi ser det i Sverige också hur trygghetsundersökningar visar att folk känner sig tryggare trots att den grova våldsbrottsligheten ökar. Detta förklarar även att vansinniga nyheter bara blir notiser i svensk media. Samma fenomen sker även i USA. Här sticker fortfarande ovanligheterna ut och bildar avsky: “En VIT kille mördade!” blir stora rubriker eftersom det förväntas bara ske av svarta eller invandrare.

När man har en clownkarta över sakernas tillstånd kommer den inte stämma mot verkligheten, naturligtvis. Lagförslag och åtgärder är alla färgade av ideologisk puritanism som är helt verklighetsfrämmande. Helt plötsligt är inte vetenskap och statistik intressant längre när den säger emot den ideologiskt färgade kartan.

Snarare tar politiker tillfället i akt att straffa sina ideologiska motståndare med mer restriktiva lagar som är lika verkningslösa som de som kommit tidigare. Att deras senaste lagar inte gett effekt tas som intäkt till att skärpa restriktionerna ändå mer. Det blir en nedåtgående spiral av värdesignalering och polarisering.

Detta är varför vi kan se Morgan Johansson anklaga jägare och sportskyttar i Sverige för att vara potentiella terrorister medan han i nästa sekund låter riktiga IS-terrorister återvända till Sverige och verka ostört efter saft och bulle med en socialtant.

Sveriges riksdag, folkets representanter, har röstat för vapenlagsändringar.

Innan jag radar upp några av de bra och viktiga tillkännagivandena från riksdagen tänkte jag berätta hur saker är tänkta att fungera i Sverige.

Riksdagen tillkännager X, regeringen tillsätter en utredning för X, utredningen X blir klar och går på remissrunda till berörda parter. Regeringen tar hänsyn till remissvaren och skickar sin lagrådsremiss till lagrådet, går det vidare efter det blir det proposition från regeringen till riksdagen som röstar igenom lagen om majoritet finns. Ny lag händer 1 juli eller 1 januari.

Inget av det här fungerar i verkligheten.

Regeringen struntar i riksdagens tillkännagivanden. Inleds en utredning får den av regeringen utredningsdirektiv som ska ge de svar regeringen är ute efter. Utredare är alltid partisk med rätt partibok. Remissinstanser struntar man i, samma gäller lagrådet. Kom ihåg gymnasielagen och sågningen den fick av lagrådet: ”Gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” vilket nog är den hårdaste sågningen i Sveriges tjänstemannahistoria. Som bekant fick vi lagen ändå. Den blev skräp.

Med det sagt, låt oss titta av de tillkännagivanden vår riksdag har röstat för.

1. Att implementera EU:s vapendirektiv på en minimum nivå

Detta har tillkännagivits tidigare av riksdagen, och så nu igen. Regeringen har tidigare ignorerat detta och valt att frångå riksdagsmajoriteten och försöka manipulera in motsatsen, en överimplementering av EU-direktivet. Då de inte har en majoritet för detta riskerar Sverige böter till EU.

2. Allmän översyn av vapenlagstiftningen

I korthet att till exempel tillståndsgivningen skall flyttas till en ny myndighet då Polismyndigheten medvetet försvårar handläggningen i strid med förvaltningslagen. Detta har de fått upprepad och allvarlig kritik för av justitieombudsmännen, senast i år. Men även att vapengarderoben för jägare skall utökas, enklare regler för skjutbanor, enklare administrativ börda, godkänna EU:s vapenpass etcetera.

Allt detta har redan stötts och blötts under åratal och jag är osäker på hur många tillkännagivanden regeringen struntat i vid det här laget.

3. Ny myndighet för tillståndsgivning

Detta beslutades första gången 2015. Mig veterligen har inte ens en utredning tillsatts.

4. Skyndsam handläggning av vapenlicensärenden

Handläggningen fungerar uruselt. Polismyndigheten letar skäl att neka, är ej behjälpliga och tiden har som värst varit uppe i ett halvår när en licens ska handläggas.

Detta är en medveten strategi för att få folk att tröttna.

5. Borttagning av tidsbegränsade licenser

I början av 2000-talet fick vi tidsbegränsade licenser för vissa vapentyper. Detta för att de ansågs extra läskiga. Då gjordes få kontroller och man ville se till att en regelbunden kontroll gjordes av ägarna av till vapen. Gott så.
I dag kontrolleras alla vapenägare mot belastnings- och misstankeregistret dagligen per automatik.

Förnyelse av licenser är i dag enbart en stor administrativ börda och är du en dag för sen med pappersarbetet kan du bli skyldig till vapenbrott, av samma dignitet som en förortsgangster – detta på grund av att Polismyndighetens handläggningstid är för lång. Detta är naturligtvis en uppenbart vansinnig situation och offer för detta är tyvärr inte ovanliga.

6. Ta bort formuleringen “synnerliga skäl” ur vapenlagen

Synnerliga skäl betyder på juridiska “så förbjudet som möjligt”. Nu är det faktiskt inte förbjudet att inneha vapen så ordet bör gallras. Det har hängt med sedan början av 1900-talet.

Formuleringen har i nutid använts av Polismyndigheten när de försöker bedriva lagstiftning via praxis i domstol och är djupt olycklig. Polismyndigheten nekar sökanden licens av allsköns anledningar och har alla våra skattepengar i ryggen för att hindra någon från att vinna i förvaltningsrätten. Ingen rättshjälp finns att få för dessa fall. De försöker tills de vinner och använder det som språngbräda för att neka fler licenser. Förvaltningsrätten består till största delen av politiskt tillsatta nämndemän som inte vet något om vapen eller vapenlagen alls, vilket gör att de ofta dömer lagvidrigt till Polismyndighetens fördel. Överklagan till nästa instans brukar hjälpa med bra rättshjälp, men det är en dyr och flerårig process.

7. Enklare licenshantering vid vapenbyte

Har du ett vapen av en typ och vill byta mot likvärdigt vapen av samma typ, exempelvis klass 1 älgstudsare, så bör det gå att hantera utan en långdragen ansökningsprocess.

Detta är en enkel sak som regeringen hittills vägrat utreda.

8. Vad som krävs för vapenlicens

Den här är ny för mig, den går ut på att tillståndsgivande myndighet enbart ska fokusera på de vitala vapendelarna (pipa, låda, stomme och så vidare), inget annat. I dag stirrar de sig blinda på utseendet och nekar licens ifall en vanlig repeterälgstudsare ser “för läskig ut”. Exempelvis en repeterälgstudsare med alltför ergonomisk stock. Exakt samma modell med ålderdomlig stock går däremot bra. Så det folk gör i dag är att de köper vapnet med ålderdomlig stock och sedan byter den när licens medgetts. Stocken är inte en licenspliktig del och lagen bryr sig inte. Bara Polismyndigheten.

Det fortsätter med flera tillkännagivanden.

Vi har fått ganska många bra tillkännagivanden från riksdagsmajoriteten under den här regeringen. Istället för att göra sitt jobb och bereda nya lagar enligt folkviljan så har vi fått höra klagomål om att regeringen “fått för många” tillkännagivanden. Morgan Johansson säger att ”vapenägare är potentiella terrorister”.

Jägare jagas av nationella insatsstyrkan, rättsväsendets alla resurser användes för att försöka sätta dit Karl Hedin med planterade bevis och lögner.

Nu får vi även Lex Hedin-lagen där staten ska kunna avlyssna oss utan misstanke om brott på grund av att åklagaren i Hedin-fallet avlyssnade honom olagligt.

Kort sagt ser nuvarande regering legala vapenägare som ett hot, när vi borde ses som en resurs för totalförsvaret av Sverige under en av Europas svåraste stunder sedan andra världskriget.

Låt oss hoppa in i tidsmaskinen och färdas tillbaka till Sverige i början av 1800-talet. Sedan urminnes tider hade det funnits en tradition hos allmogen att tillverka sina egna vapen, men nu började det komma modernare varianter, kombinerat med en tid av nyväckt nationalism och folkgemenskap.

Skyttesällskap för större färdighet att skjuta med kula

På 1820-talet bildades flera skjutsällskap och 1830 bildades Svenska Jägareförbundet som kom att organisera dessa som en övergripande riksorganisation. Fram till 1850 handlade detta framför allt om skyttet, men efter 1850 då en ny jaktstadga kom blev inriktningen viltvård. Låt oss ta en titt på en talande passage i det tal som överståthållaren Jakob Wilhelm Sprengtporten höll vid förbundets högtidliga invigning:

”Så länge minnet ännu lever av en Hofer med sina tyrolska skarpskyttar eller av jägarskarorna i det sista tyska befrielsekriget, så ska man ha svårt att övertyga jägaren, att hans yrke ej är en skola, som det då härdar hans lemmar, uppväcker hans eftertanke och skänker honom lugn, rådighet och beslutsamhet, gör honom framför allt skicklig att inträda som ledarna av fäderneslandets försvarare.”

Redan här tas riktning och sats för vad som ska komma. Den första riktiga skytteklubben, Christianstads skyttesällskap, startades 1831 av generalmajoren, friherre David Henrik Stierncrona. Den hade även tillhörande skjutbana.

Målet med sällskapen framgår av en formulering i en stadga, nämligen ”att genom en skyttbanas anläggning bereda en allmännare och större färdighet att skjuta med kula”. De kom aldrig att gå med i Svenska Jägareförbundet, utan var enbart försvarsbetonade skyttesammanslutningar.

Skyttefester inspirerade av Tyskland och Schweiz

Varför startades dessa sällskap vid den här tidpunkten? Intrycken och inspirationen kom från Tyskland och Schweiz. Precis i början av 1800-talet genomfördes fältmarscher runt om i Svenska Pommern och där hölls skyttefester, så kallade Schützenfeste. De hade pågått sedan 1400-talet och de pågår än. Världens största skyttefest äger rum vart femte år i Schweiz och heter Eidgenössische Schützenfeste. Senast den hölls samlade den 50 000 tävlande.

Dessa skyttefester i svensk tappning bjöd på medaljer graverade av de mest kända gravörerna, fest, fyrverkerier, kanonsalut och rikligt skålande med sång ackompanjerad av regementens musikkårer. Det var en folkfest där alla samhällsklasser blandades. Från adel till bönder.

”Ännu är det lek blott med bomskott och sång;
Men den lek kan bli allvar och blod en gång.
Kommer ovän i land, sätt då kula i fläck –
I hjärtat! – eller pannbenet i knäck!”

Skandinavismen fyllde ett tomrum

Det berodde egentligen på Napoleon att nationalismen blev vad den blev på 1800-talet. Efter napoleonkrigen infann sig nämligen en känsla av osäkerhet, ett tomrum som behövde fyllas.
På 1840-talet skapades vad som då kallades ”skandinavismen” som talade om ”nordens folk”. Studenter möttes i Köpenhamn 1845 och gav varandra ett heligt löfte om ”obrottsligt fostbrödraskap för det gemensamma fäderneslandet, det härliga nordens bästa”.

År 1848 blev ord till handling under dansk-tyska kriget. Frivilliga svenskar anmälde sig och pengainsamling skedde. Studenter anhöll hos konungen om att få genomgå särskild skjut- och vapenutbildning och skyttesällskapen manade medlemmarna till målskjutningsövningar.

Denna händelse blev fröet till skarpskytterörelsen, skyttegillena. Vissa av dessa föreningar finns kvar än i dag och deras namn skvallrar om ursprunget. En av dem är Malmö Skyttegille (grundat 1850), ett av landets äldsta och aktivt än i dag.

År 1859 skrev Viktor Rydberg i Göteborgs handels- och sjöfartstidning på temat ”Hur skall Sverige bevara sin självständighet?”. Han tände därmed gnistan till vad som skulle bli skarpskytterörelsen.

Svenskarna sålde sitt öde för grynvälling

I skämttidningen Tomtebissen låter Rydberg tomtebissen yttra sig i Sveriges livsfråga: Gud dömer svenska folket och dem som kallats svenska folket svarar på ryska att den blågula fanan ligger vid tsarens fötter, vapenlös har han gått till strid, skulden var politikernas. Men Gud svarar strängt att skulden är hans egen ”för en grynvälling sålde han sina rättigheter och sin plikt att själv länka sitt öde”. Parallellerna till dagens Sverige tycker jag är tydliga. Rydberg kom att skriva många artiklar på temat.

Efter 1860 var de skytteföreningar som startades enbart inriktade på försvarsutbildning. Förutom skytte ägnade man sig åt gymnastik och exercisövningar. Det var kort och gott paramilitära organisationer.

Den första föreningen i denna rörelse var Göteborgs Skarpskytteförening/Skyttegille, som är aktiv än i dag om än under annat namn. Rydberg var med även här och startade föreningen, vars ”ändamål är att bilda en kår av män, vilka vilja tillägna sig allt mer ökad insikt och färdighet i vapenföring för att kunna i behovets stund utgöra en länk med i fäderneslandets försvar”.

Folkbeväpning genom skarpskytterörelsen

När det skulle startas en skarpskytteförening i Stockholm samlades 1 200 personer och Aftonbladet rapporterade: ”Näppeligen torde tillförene [tidigare] något möte i huvudstadens invånare för förhandling av någon allmän angelägenhet ha varit så talrikt besökt och omfattats med så livligt deltagande av alla samhällsklasser.” Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, var även han en skarpskytt. En rolig anekdot är att han sålde vapen till skarpskyttar från sitt kontor på Stora Nygatan.

August Blanche var aktiv i Stockholm och höll tal vid grundandet. Där fick medlemmarna höra att medborgarna nu vaknat ur drömmen om evig fred. Blanche var riksdagspolitiker för borgarståndet och gjorde sig där till hela rikets talesman för folkbeväpningstanken. Han framhöll framför allt ungdomens militära uppfostran såsom grundläggande för allt.

Detta var starten på en riktig folkrörelse. Alla samhällsklasser var med och kände ett ansvar för rikets säkerhet.

August Strindberg uttryckte sig med bitande satir om skarpskytterörelsen: ”En folklig armé på 40 000 man, som icke står under krigslagarna! Vilken stormakt mitt i staten, lika stor som hela indelta och värvade armén tillsammans! Det var ju dock en idé.”

Denna situation löstes genom en kunglig kungörelse och därmed sanktionerades skarpskytterörelsen. Kungörelsen upplästes på nådig befallning från predikstolarna i landets kyrkor. Därmed fick folket reda på att skarpskytterörelsen nu var en del av nationalförsvaret.

Skarpskytteföreningarna skulle omfatta ett visst område och inte fästa avseende på medlemmars yrke, stånd eller samhällsvillkor. De skulle lyda under en befälhavare utsedd av regeringen. I händelse av ofred skulle de mobiliseras. De skulle därmed lyda under krigslagarna.

Vapenbrödraskap ledde till politisk förändring

Skarpskyttarna kom att bli det mest synliga uttrycket för de demokratiska idéerna och ledde till representationsreformen i Sverige då ståndsriksdagen avskaffades 1865. August Blanche, den kanske mest framträdande för folkbeväpning och demokrati, såg även till att statyn av Karl XII blev till.

Det här ändrade samhället i Sverige i grunden. Med nationens bästa för ögonen samlades alla, hög som låg, för att beväpna sig. De såg sig som bröder:

”Då, bröder, klingom vi med svärden
Och kalla uppå carlar än,
Och åter kring häpna världen
Gå djärva skyttar löst igen.”

Vänskapsband knöts genom det gemensamma intresset. Ett exempel är från Vänersborg där greve Erik Sparre flitigt umgicks även med de lägre klasserna, läropojkar som mästare, på de kamratfester som anordnades. Det var ett mycket socialt umgänge där både försvarsfrågor och politik diskuterades. De skapade band för livet.

August Strindberg kommenterade senare skarpskytterörelsen så här: ”Är det det nya statsskicket eller representationsförslaget som vållar denna demokratiska anordning? Här står lektorn bredvid gymnasisten, fabrikören vid gesällen. Studenter, unga ämbetsmän, artistelever, smedsgossar, kontorister, skolungdom råkades här i en brokig blandning.” Allmän rösträtt tedde sig således naturligt för bröder.

Skytterörelsen omvandlas

Skarpskytterörelsen nådde sin kulmen 1867 med 40 000 medlemmar. År 1880 var de enbart 12 000 stycken. Förklaringen till nedgången är en kombination av att ingen nyrekrytering skedde samt att folk i allmänhet inte var intresserade av de rent militära aspekterna. Vidare hade de mindre föreningarna dålig tillgång till vapen.

Nu skulle dock det ”riktiga” skytteväsendet födas, som blev enormt mycket större. Det följde av att tillgången på vapen också ökade. Med den cliffhangern tackar jag för mig för den här gången och fortsätter den här berättelsen en annan gång.

Det finns cirka 550 000 personer i Sverige som har vapenlicens. De använder sina vapen för att jaga och tävla. Det förekommer att personer i denna grupp dödar en annan människa med sitt vapen.

Men då talar vi de senaste åren om ett eller två fall per år. Ofta inga fall alls. Vi är nere under promillenivå.

Ser man istället till antalet lagliga vapen som finns i Sverige blir siffran ännu lägre. Det finns ungefär 1,7 miljoner vapen registrerade för jakt och omkring 160 000 för sportskytte.

Samtidigt används illegala vapen vid alla de skjutningar som sker var tredje dag i Sverige – och vid de mord som sker en gång i veckan.

Ändå betraktar polisen och politikerna det som ett problem att de som vill jaga och tävlingsskjuta äger vapen.

En person som ägnar sin tid åt att försöka värna skyttars rättigheter är Henrik Bergdahl. Han är från och med i dag Morgonpostens kolumnist när det gäller sportskytte och jakt.

Hur väcktes ditt intresse för jakt och skytte?

Det väcktes inte. Jag föddes in i det. Jag är ju född i Gällivare, släkten hade jaktmarker i Norrland, det finns en bild där jag står som fyraåring med en bössa i famnen.

Henrik började följa med föräldrar och släktingar ut på jakt tidigt, och fick uppsiktsjaga tillsammans med dem tills han var 18 år. Då tog han jägarexamen. Sitt första egna vapen fick han när han var 13 år.

Det var en Carl Gustaf 1900, som jag ärvde av min farfar. Jag använder det fortfarande när jag jagar älg.

Att jaga och hantera vapen är en naturlig del av livet för många som bor i Norrland, för Henriks del fortsatte det med självklarhet att vara det när familjen flyttade till Stockholm på 1990-talet. Men för någon som är intresserad jakt och sportskytte innebär det faktiskt ett problem att flytta söderöver. I stora delar av Sverige är sportskyttar en grupp som ständigt hamnar på undantag och trängs undan.

Titta på ett flygfoto över Stockholm från 1950-talet och jämför med ett som är taget i dag. Då fanns det skjutbanor i alla delar av staden. Det fanns en stor bana vi Kaknästornet till exempel. Och där SÄPO har sitt kontor i Solna låg det en skjutbana … och …

Henrik fortsätter en lång uppräkning av platser där det tidigare låg en skjutbana i Stockholmsområdet. Han talar om en inte alltför avlägsen tid då det var en självklarhet att ägna sig åt sportskytte på fritiden.

(Jag minns min egen uppväxt i Eskilstuna. Även om vi bodde i de centrala delarna av staden vaknade man på lördags- och söndagsmorgnarna till knallarna från de fyra skjutbanorna som låg i stadens utkanter. Det fanns flera skytteföreningar i staden och de flesta större industrier hade sina egna skytteklubbar som genomförde tävlingar och mästerskap.)

Jakt är fortfarande en folkrörelse, men en gång var också sportskytte det – och det är ett tillstånd som Henrik vill återskapa. Men det är svårt. Inte minst på grund av klagandet på ”oväsendet”.

För tio år sedan började de som flyttade till närheten av 300-meters skjutbanan i Sollentuna att bråka om ljudnivån. Banan hade legat där den låg i årtionden. Det gjordes mätningar som visade att trafikbullret från E4:an var betydligt högre än ljuden från skjutbanan. Men grannarna vann.

(Själv minns jag snarast knallarna från skjutbanan i min barndom som något trygghetsskapande. En ganska naturlig känsla, det är väl bra om man vet att portvakten, grannen och farsans arbetskamrater har vapen och kan hantera dem? Dessutom gav skjutbanorna möjligheten till att dryga ut veckopengen på helgerna. Man kunde göra sig några extra kronor genom att sitta bakom vallen och markera träffar i tavlorna. Minimal ansträngning. Möjligen skulle dagens socialarbetare ha problem med tanken på ett barn som sitter och läser medan kulorna visslar förbi några meter upp.) 

Men det är inte bara ljudkänsliga grannar som gör att skyttar är en trängd grupp i dagens samhälle.

Den politiska inställningen har förändrats. Förr tyckte Socialdemokraterna och vänstern att det var bra med folkbeväpning. I dag är de mot att civila äger vapen.

Förr var de flesta politiker ense om att skjutskicklighet ökade landets värnkraft. Men sedan ändrades inställningen, förmågan att försvara sig sågs som onödig. Då monterade man ner totalförsvaret, värnplikten avskaffades. Efter det att muren föll 1989 började Moderaterna tala om att försvarsmakten var ett ”särintresse”.

Det märks att Henrik drömmer sig tillbaka till en tid då skytte var en verklig folkrörelse. Men samtidigt vill han modernisera sportskyttet.

Det finns ju konservativa krafter kvar i sportskyttevärlden. Där finns ett motstånd mot nya idéer. Jag minns hur det var i Upplands Väsby i början på 2000-talet. Jag försökte introducera skytte med halvautomatiska gevär och dynamiskt skytte. Men det gick trögt, så jag startade en egen förening, där medlemmarna ägnar sig åt alla skytteformer.

Var hämtade du dina nya idéer?

Jag såg på internet hur man gjorde i andra länder och blev inspirerad. Men att förändra saker inifrån är inte alltid lätt. Det är lätt att lunka på i intrampade spår. Jag ville bredda vyerna, och det blev enklast att ta egna initiativ och starta en förening.

Men är inte också det tungrott, att starta en egen förening?

Inte alls. Intresset är ju jättestort. Problemet är tillgången till skjutbanor, relationen till polismyndigheten, det här med vapenlicenser. Politikernas inställning.

Vare sig polis och politiker är förankrade i den svenska verkligheten. De har tagit över idéer från USA, de tror att Sverige har liknande problem och har en fobi för hel- och halvautomatiska vapen.

Men i Sverige har vi 750 000 innehavare av vapenlicenser, och de äger ungefär en miljon vapen. Det sker årligen i snitt två våldsbrott där lagliga vapen används av ägaren. Brottsstatistiken visar att civila vapenägare är laglydigare än poliser.

Jämför det jag säger med hur ofta illegala vapen används vid brott. Det sker ju dagligen.

Men polisen är inte intresserad av vad som fungerar. De är intresserade av yta, av att det ser bra ut. De vill samla pinnar, tror att de löser brott om de krånglar med tillstånd och vapenlicenser. 

Du har haft rätt många duster med polisens tillståndsenheter?

Jo, men jag är envis och ger mig aldrig. Nästan aldrig i alla fall. Men tyvärr fungerar polisens krånglande och många ger upp. Polisen väljer ibland att avslå en ansökan på grunder som de vet är felaktiga. De vet att om man överklagar kan det gå ett år innan målet kommer upp i förvaltningsrätten. Alla orkar inte vänta.

Men hur gör de om de avslår på felaktiga grunder?

En gång avslog de en av mina ansökningar på grund av att jag själv skulle kunna bygga om vapnet det gällde till ett som avger automateld. Hur det skulle gå till att bygga om ett repetergevär på det sättet förstod jag inte riktigt. Jag frågade om de trodde jag tänkte konstruera en robotarm. Men vi hamnar i rätten och där visar polisen upp en bild på en automatkarbin och frågar rätten om de verkligen tycker att jag ska ha ett sådant vapen. Men jag vann. Domen kom redan dagen efter.

Men du menar att det är en medveten strategi att tvinga in vapenägare i utdragna processer?

Ja, först avslag av polisen, sedan måste man upp i förvaltningsrätten, förlorar man där måste man upp i kammarrätten. Där måste man bekosta advokater för att ha en chans och man måste betala själv. Finns inget rättskydd. Många ger upp. Det är det som är meningen. Förr tog det en vecka att få sin vapenlicens. Nu tar det i bästa fall 20 veckor. I bästa fall alltså. Många får den som sagt inte.

Henrik menar att vi här står inför myndighetsaktivism. Polisen följer inte lagen utan försöker istället få till vägledande domar som den kan hänvisa till vid nya avslag.

Här i Stockholm är dessutom de poliser som arbetar med vapenfrågor okunniga. Det är ett medvetet val. Du kan inte söka en tjänst där om du är jägare eller sportskytt. Då betraktas du som jävig. Det är ungefär som om du inte fick ha körkort om du jobbade på bilbesiktningen.

Vad kommer du att skriva om i dina kolumner?

Allt möjligt. Tjusningen med älg- och ripjakt. Hur viktiga vi jägare är för att upprätthålla balansen i naturen. Problemen med att hålla skogen levande, de motsatta intressen som finns där hos olika grupper. Och så ska jag förstås skriva mycket om myndigheternas förföljelse av skyttar; till exempel hur man ställer orimliga miljökrav på gamla, anrika skjutbanor som får lägga ner för att de inte klarar ombyggnadskostnaden. Det blir förstås en del historia, jag vill att läsarna ska förstå hur viktig skytterörelsen en gång var för Sveriges utveckling. Jag vill att den ska bli det igen.

Innan vi skiljs åt stannar han upp och säger:

Och så vill jag nog skriva något om hur bra skytte är för själen. Varför ägna sig åt meditation när man kan gå ner till skjutbanan och få samma djupa upplevelse och känsla av frid och harmoni.