”Det var fantastiskt att fånga den, men det var också ren tur”, säger den försynte sportfiskaren till Daily Mail. Han poserade med sin gyllene fångst, innan han försiktigt släppte tillbaka den i sjön. Efteråt firade han med en kopp te.

”Vi satte in Moroten för ungefär 20 år sedan, som något annat för kunderna att försöka fånga”, säger den familjeägda karpdammens chef, Jason Cowler. ”Sedan dess har den växt och växt, men ses sällan till. Hon är väldigt svårfångad.”

Världens äldsta koifisk blev 226 år gammal, så nu får fler fiskare chansen att också fånga vad som kan vara världsrekordfisken, under lång tid framåt. Det kostar 40 000 kronor att försöka, men då får upp till åtta fiskare finna fiskelyckan i den fridsamma miljön under en vecka. Baguettefrukost och hemlagade middagar kostar extra.

För att rädda sig fanns bara ett alternativ; att hoppa ner i den frigolitisolerade frys han hade ombord. Utan mat eller vatten drev han omkring i elva dagar på havet, ibland med sällskap av hajar som undrade om det fanns något intressant i den flytande vita boxen, skriver Daily Mail.

Ett fiskefartyg från Surinam fann honom uttorkad, desorienterad och med slitna kläder, 45 mil från den plats där hans båt kapsejsade. För att klara av solen hade han knutit ett tygstycke runt huvudet. ”Det svåraste var törsten. Det här kylskåpet var, för mig, Gud. Ett mirakel”, sa han till brasilianska medier.

https://twitter.com/BNNBRNews/status/1566182145730568192

Men Romualdos prövning var inte över. När de återvände till land i Surinam fick han första hjälpen, och arresterades sedan för att vara papperslös. Efter 16 dagar i fängelse sattes han till slut på ett plan till Brasilien, och kunde äntligen återvända hem.

Perkins tog fram kameran för att föreviga ögonblicket, säkert värt minst ett Instagram-inlägg, och ställde sig upp vid den öppna dagturbåtens styrpulpet. De två männen kämpade med fisken, som plötsligt tog sats och hoppade upp ur vattnet för att sedan spetsa kvinnan.

”Det gick så fort att jag inte hann reagera”, står det i polisrapporten. Segelfisken är för övrigt en av världens snabbaste fiskar, med en hastighet på upp till 35 km/h.

Toth och Bellezza gjorde så gott de kunde för att stoppa blodflödet; efter en timme kunde de landa i hemmahamnen och Perkins fördes till sjukhus. ”Hon är i gott skick”, sa en talesperson vid Lawnwood Hospital senare till CNN.

Segelfiskar föredrar i vanliga fall att spetsa sardiner till frukosten, men en och annan bläckfisk slinker också ner.

Sportfiske är allvar.

Jag och många andra har liksom fiskat bort våra liv. Det är ingen hobby. Nej, jag tycker inte om ordet. Det här är inget jag valt. Det här har valt mig. För några dagar sedan var vi ute och fiskade efter gädda. Kyla och blåst. Båten drev in i vassviken. Fräsaren som gör kugghjul på Scania fick till ett bra kast, precis in vid vasskanten. Två vevtag och sen ett stumhugg. En grov gädda kastade sig över ytan och ruskade på käften. Det blev en dramatisk drill.

Det är underbart, sa Fräsaren när gäddan låg i håven. Fiske är kul. Tänk vad omöjligt det är att förklara det här för vänner som inte fiskar.

Precis, sa jag. De förstår inte.

Jag tänkte en stund på icke fiskande vänner och kom på att jag inte har en enda kompis som inte fiskar. Är det bra? Eller är det dåligt. Kanske rent av skrämmande. Den här driften att fånga något. Den släpper inte. Som i barndomen. Varje dag ett äventyr. Vad som helst kan hända bara man ligger i. Det är allvar.

Men intresset för fisket startade inte med mörtar eller abborrar. Jag var grundligare än så. Det började inte ens med fisk. Det första som jag släpade hem från ån var grodyngel i en röd kaffeburk. Det här tillhör ett av mina första minnen i livet. Jag sitter med burken på mormors farstutrappa i Mora. Det är en varm sommardag och solen lyser rakt ner i burken. Jag är kring fyra år. Grodynglen simmar runt och jag sjunger:

Nu dör dom, nu dör dom, nu dör dom.

Troligen har mormor sagt åt mig att grodynglen kommer att dö i solen när vattnet blir för varmt. Jag har ännu ingen uppfattning om liv och död. Så jag skrattar och sjunger. Mormor förfasas över den lille djurplågaren som sjunger den bisarra sången medan ynglen blir allt slöare i burken. Mini-psykopat, säger hon och kallar på min mamma som får stopp på sången. Grodynglen återfördes till ån och jag fick min första lektion om liv och död. Mormor sa att jag var ett elakt litet barn. Men pappa försökte med att Gud hade överseende med sådant. Att barn ville fånga saker. Men för den skull var pappa och Gud inte vänner.

Jo, Jesus förlåter, sa mormor och vattnade pionerna.

Hon ruskade mig i håret. Pappa tyckte om att vara i skog och mark. Han fiskade en hel del. Storebror fick följa med. Men jag var för liten och fick nöja mig med att se deras fångst då de kom hem. Gäddor och abborrar som låg på rensbordet bakom bon. Fiskar från åar och tjärnar. Mystiskt och märkligt. Det var stort för mig att bara få peta på dem. Att se att de fanns. Då jag var sex år drömde jag mig bort i ABU:s Napp och Nytt-katalog. Spön, rullar och drag. Bilder på storfiskar. Jag lärde mig läsa i Napp och Nytt – och jag tyckte mig vara stor nog att få följa med. Men nej. Storebror flinade. Jag blev ju så klart förbannad. Grinade, skrek och slogs. Mamma tyckte att jag skulle få följa med. Storebror menade att det bara skulle bli jobbigt. Mesungen skulle bara kroka sig själv och gnälla och få messmör i byxorna. Mormor bröt in och sa att det nog var dags. Jesus hade valt fiskare till lärjungar så fiske var gott.

Ta med pojken.

Pappa gav sig. Mormor sa man inte emot. Vi åkte i PV:n ner till Mora-Nisses Sport på Kyrkogatan och köpte ett fiskeset till mig. ABU Aspirant. Det innehöll ett djupblått, massivt glasfiberspö som hette ABU 40, den gula rullen Abumatic 110, tre drag: Droppen, Toby och Koster; samt en tub ABU beteslås nr 0. Det var Mora-Nisse själv som räckte mig det gröna avlånga paketet. Nisse var på ett generöst humör, han tog ner ett drag från väggen och gav mig som bonus. Det var en Wobblex, ett franskt drag med tungt gummihuvud och spinnarsked. Vi hade nu Abumatic-rullar i statusordning som gick i sommarens färger. Min 110:a lyste gul som soluppgången. Storebrors dyrare 30:a var grön som åns näckrosblad. Pappas 150:a hade en kopparlyster som den vackraste solnedgången. Redan i bilen på väg hem lyckades jag pilla upp paketet, känna på grejerna och i ett gupp fäste jag Tobydraget djupt i tummen. Rejält långt innanför hullingen. Självklart så sa jag inget. Möjligheterna att få följa med på fiske skulle minska om jag visade att jag krokat mig direkt. Jag knöt handen runt draget. Vi kom hem. Jag höll masken. Men pappa såg att det rann blod mellan fingrarna, han bände upp dem en efter en. Sen började en blodig operation. Pappa böjde runt kroken hela varvet så hullingen kom ut i ett nytt hål. Pappa tittade på mig. Jag bet ihop. Nu gällde allt eller inget. Han tog en tång och nöp av hullingen och drog ut kroken hela vägen tillbaka. Inte ett pip sa jag. Inge messmör i byxan. Brorsan blev imponerad. Pappa ruskade mig i håret. Men jag var lite tränad i det här sen min kamrat Lasse sydde fast mig i en gammal trampsymaskin ute i snickarboden. Lasse blev förskräckt och stack. Där stod jag och vrålade fastsydd genom fingret. Morfar kom ut och började skratta. Jag lekte inte mer med Lasse den sommaren.

Pappa byggde sina båtar själv. Han flyttade runt dem mellan sjöar och åar. De var alla byggda i plywood och gråblåa till färgen eller rättare sagt Asea-grå. Pappa hade hittat ett enormt färglager på jobbet så det mesta i vårt hem som möbler, träskor och golv gick i Asea-grått. Båten drog snett och han blev vrång och sa åt oss att sitta rakt i båten. Vi försökte det, jag och bror. Men den drog snett ändå. Pappa rodde uppströms. Båten plöjde fram bland näckrosor. Det doftade kåda, pors och skvattram. Åns yta var svart och där nere kunde det finnas vad som helst. Årtagen lämnade snarrande virvlar. 

Vi rodde under en gammal stålbro. Vi fick huka oss. Motalaverken stod det på järnbalkarna. Det var fullt med svalbon och ungarna skrek där inne. De vuxna flög kring våra huvuden. Vi kom upp till en fin hölja där ån gjorde en krök. Pappa la upp årorna och släppte draggen. Brorsan fnös åt min Abumatic 110.

Nybörjarrulle, sa han och la ett kast mellan näckrosorna och fick bottennapp.

Pappa fick trassel och svor. Jag kastade min Wobblex, och som jag minns det nu så tog gäddan i första kastet. Spöt böjde sig och jag veva. Det ryckte och slet. Jag blev rädd. Pappa skrek att jag skulle ta det lugnt och for runt i båten med håven. Jag såg hur gäddan gapade med käften och slog med huvudet. Den simmade under båten och pappa höll på att följa med. Det var full cirkus. Bromsen stod i botten. Gäddan fick inte en meter lina.

Lugn, lugn, skrek pappa.

Gäddan hoppade och for över näckrosorna. Pappa håvade. Min första gädda låg där på durken, guldbrun om buken med grön bred rygg. Stoltheten visste inga gränser. Jag, Jesus och en Abumatic 110.

Mikael Engström är författare och fotograf. Han har skrivit om fiske sedan tidigt 1980-tal, och på heltid sedan 1995. Han har gett ut 14 böcker och har ett par till på gång. Varannan vecka kommer man att kunna läsa Mikaels fiskekolumner i Morgonposten.

Hur uppstod ditt intresse för fiske?

Det kom genom pappa, sedan tidiga barndomen. Jag brukade meta brax och mört i Brunnsviken. Jag växte upp i Solna, pappa var maskinist i Filmstaden.

Vad kommer du skriva om i dina fiskekolumner?

Jag gillar att berätta historier, om livet med fisket. Har ett par sidekick-personer som är med i reportagen kontinuerligt. Att till exempel kunna berätta om en dag då ingenting hände, men ändå få det läsvärt. Vad fiske har betytt för sjukdomar man haft, och vännerna man fått genom fisket.

Det är svårt att skriva för folk som är helt ointresserade av fiske. Man får börja där det finns ett intresse, och ge tips utifrån det. Jag tycker om att vara rolig och lite småelak, men med kärlek. Brukar reta fiskeparnasseliten.

Jag ser mig som en underhållare och resetipsare. Behöver inte ha de senaste prylarna.

Det rent tekniska är en annan genre. Jag hänger med i utvecklingen men använder inte alltid den modernaste tekniken själv. Jag är mer jordnära fiskare, spettet i backen.

Var brukar du själv fiska?

Jag har fiskehus vid Västerbottenskusten, brukar fiska gädda i Umeälven. Har också tillgång till ett ställe i Norrbotten där man kan fiska harr, öring och lax. Jag gillar också att fiska havsöring och lax i Stockholms skärgård.

Finns det något speciellt du kommer kritisera inom fiske idag?

Catch and release. Ska man sätta tillbaka fisken i vattnet ska det göras på rätt sätt. Snyggt och fint och med stor respekt. Fisken kan få svampinfektion i sår efter draget.

Man får fråga sig vad den icke-fiskande allmänheten tycker när folk skrattar, tar kort och släpper tillbaka fisken i vattnet. I skog och mark hade det nog lett till straff, om man gjort så med andra djur. Det är en slags statusjakt bara. Det bör finnas allmogetradition kvar i sportfisket, att man tar hem fisken och äter.

Fakta om Mikael Engström

Föddes 1961 i Solna. Var ledamot av Svenska barnboksakademin 2008 till 2012 på stol nummer elva.

Fiskeböcker:

Längtans öring: berättelser, 1989

Med korpen vid ån: fiskeberättelser, 1992

Handbok i lustfiske, med foton av författaren, 1996

Fiska i stan. Ingår i Staden på vattnet, S:t Eriks årsbok 1997

Nyt nappaa, 1997

Barnböcker:

Kaspar, Atom-Ragnar och gäddkungen, ill. Av Helena Willis, 1997

Atom-Ragnar och snömannen, ill. av Helena Willis, 1998. Förlagan till SVT:s Julkalender 2001, Kaspar i Nudådalen.

Atom-Ragnar och mordbrännaren, ill. av Helena Willis, 1999

Kaspar och snömannen, ill. av Helena Willis, 2001

Kaspar och båtsnurran, ill. av Helena Willis, 2003

Ika & Ibsen: Onda ögat, ill. av Helena Willis, 2010

Ika & Ibsen: Bomber och kvantskutt, ill. av Helena Willis, 2010

Ika & Ibsen: Frankensteins katt, Ill. av Helena Willis, 2011

Ungdomsböcker:

Dogge, 2001

Satans tjuv, 2003

Isdraken, 2007 (blev långfilm 2012 i regi av Martin Högdahl)

Priser och utmärkelser:

1989 — Hans Lindman-priset

1991 — Priset för bästa socialreportage av tidningen Folket i Bild

2001 — Augustnominerad för Dogge

2004 — Nominerad till Deutscher Jugendliteraturpreis för Dogge

2005 — Det litterära priset Zilveren Zoen (Silverkyssen) för Dogge

2006 — Sommarpratare i SR P1

2007 — Det litterära priset Zilveren Zoen (Silverkyssen) för Satans tjuv

2007 — Augustnominerad för Isdraken

2008 — Svensk biblioteksförenings Nils Holgersson-plakett för Isdraken