Cleese säger till GB News ”Jag hade fruktansvärd tur eftersom jag arbetade för BBC i slutet av 60-talet, 70-talet, början av 80-talet. Det var den bästa tiden eftersom BBC drevs av människor med verklig personlighet. Men jag tror att det har blivit alldeles för dominerat av personer som är rädda för att kränka människor.”

Han säger vidare ”Jag vill ta itu med ämnen som gör folk upprörda, men jag vill nå förnuftiga människor med humor som lyssnar på varandra, och argumenterar istället för att bara hålla tal till andra.”

https://www.youtube.com/watch?v=eUUyCjeTV7Y

Monty Python-stjärnan har inte sagt vilken kanal som kommer att visa nyinspelningen. Handlingen för den efterlängtade omstarten hålls strängt hemlig, men vi kommer naturligtvis att åter få se den oduglige hotellchefen Basil Fawlty, spelad av Cleese. Det som är känt är att hotellet drivs tillsammans med Basils dotter, som han nyligen upptäckt att han är far till.

Anderson, som spelar den rättframma sexterapeuten Jean Milburn i den uppskattade Netflix-serien Sex Education, har lagt upp en video på Instagram där hon förklarar att hon ”lanserar en stor utforskning av kvinnor och sex”. Golden Globe-vinnaren sa: ”Som kvinnor vet vi att sex handlar om mer än bara sex, men så många av oss pratar inte om det.”

https://twitter.com/GillianA/status/1620698428509663232

Den brittisk-amerikanska skådespelerskan fortsätter: ”Var du än kommer ifrån, oavsett om du är 18 eller 80, ligger med män eller kvinnor, icke-binära individer, alla eller ingen alls. Jag vill veta dina mest personliga önskningar.”

Sedan Sex Education sändes första gången har Anderson ofta fått frågan om kvinnor försöker anförtro henne sina sexuella hemligheter och problem. Det gör de inte, och därifrån kommer idén till boken.

Nathan Chasing Horse, 46 år, som spelade Smiles a Lot i den Oscar-vinnande filmen, greps i går eftermiddag nära huset i North Las Vegas som han sägs dela med sina fem fruar. Efter filmen med Kevin Costner fick Chasing Horse ett rykte som medicinman, och utförde helande ceremonier samt anordnade andliga sammankomster.

https://www.youtube.com/watch?v=uc8NMbrW7mI

Enligt arresteringsordern använde han ”trossystemet som ett verktyg för sexuella övergrepp på unga flickor vid ett flertal tillfällen.” Polisen hävdar att han också använde sin position för att misshandla flickor, några så unga som 13 år.

https://www.youtube.com/watch?v=_dDyUR1SLtg

Enligt en 50-sidig husrannsakningsorder som erhållits av nyhetsbyrån AP tros Chasing Horse vara ledare för en kult som kallas The Circle. 2018 förvisades han från Fort Peck-reservatet i Montana, på grund av anklagelser om människohandel.

Det var under inspelningen av västernfilmen Rust som händelsen ägde rum på en ranch i New Mexico, 2021. Distriktsåklagaren Mary Carmack-Altwies i Santa Fe tillkännagav anklagelserna i går, som också berör filminspelningens vapenansvarige.

”Skådespelaren och producenten Alec Baldwin och den vapenansvarige Hannah Gutierrez Reed kommer var och en att åtalas för två fall av vållande till annans död”, stod det i uttalandet som BBC News tagit del av. ”Jag har fastställt att det finns tillräckliga bevis”, avslutar Carmack-Altwies.

Båda riskerar upp till 18 månader i fängelse och böter på 50 000 kronor om de döms. Baldwin har i sin tur stämt flera personer som är inblandade i filmen, bland annat Gutierrez Reed. Hennes advokat hävdar att hon är oskyldig, och kallar utredningen för ”mycket bristfällig” och en ”felaktig förståelse av alla fakta”.

China Film Administration, CFA, blockerar rutinmässigt utgivningen av utländska filmer för att upprätthålla censur och skydda den inhemska filmindustrin. De har aldrig berättat varför Marvel-filmer blockerats sedan mitten av 2019.

https://www.youtube.com/watch?v=_Z3QKkl1WyM

Filmindustrianalytiker har tagit upp flera potentiella orsaker under åren, inklusive närvaron av hbtq-karaktärer och symboler för USA:s patriotism. Förra året ville CFA att distributören Sony tog bort Frihetsgudinnan från scener i Spider-Man: No Way Home, då de ansågs vara för ”patriotiska”. Studion tackade nej.

https://www.youtube.com/watch?v=JfVOs4VSpmA

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022) fick inte visas på grund av att en karaktär i filmen hade två lesbiska mödrar. CFA tyckte heller inte om en scen som involverade en tidningskiosk, då den innehöll de kinesiska tecknen för Epoch Times, en tidning som är kritisk mot kommunistpartiet.

Romeo och Julia är en filmatisering av Shakespeares drama med samma namn, och följer två unga älskare från familjer som inte riktigt tycker om varandra. Inför nakenscenen fick de först höra att de skulle använda hudfärgade kroppsstrumpor, sedan ändrades det till kroppssmink och kameran skulle placeras på ett sätt som inte skulle visa någon nakenhet.

https://www.youtube.com/watch?v=MPFYdqqL0vc

Ändå filmades Leonard Whiting och Olivia Hussey nakna utan deras vetskap, i strid med Kaliforniens lagar mot oanständighet och utnyttjande av barn, står det i stämningsansökan. De har lidit känslomässig skada och mental ångest i årtionden, och karriärerna speglade inte filmens framgång.

Stämningen lämnades in enligt en kalifornisk lag som tillfälligt upphävde preskriptionstiden för övergrepp mot barn, vilket har lett till en mängd nya stämningar.

ET-roboten har 85 mekaniska leder som gör det möjligt för den vilse rymdfararen att röra på det mesta, inklusive det spetsiga fingret som hölls upp när han informerade sin nya vän Elliott om att han ville ringa hem. ET, som var könsneutral redan 1982, såldes på en auktion i helgen för 33 miljoner kronor. En av cyklarna som användes i filmens slutscen gick lös på drygt en miljon kronor.

Auktionsfirman Julien’s Auctions sålde även Robert DeNiros boxningshandskar från Raging Bull, och Chris Hemsworths torshammare från filmerna Thor och Avengers. Daniel Craigs badbyxor från James Bond-rullen Skyfall pryder nu en ny ägare, liksom Samuel L. Jacksons FBI-bricka från Snakes on a Plane.

Du som har vägarna förbi Hollywood i januari kan buda hem saker som tillhört Frank Sinatra, Doris Day, Bing Crosby och många fler.

”Jag beklagar verkligen, än i dag minskar hajpopulationen på grund av boken och filmen. Jag ångrar verkligen det.” Jaws, baserad på Peter Benchleys roman från 1974, omnämndes som ”den mest skrämmande filmen som någonsin gjorts.” Efter dess framgång blev jakt på hajar en populär sport, med tävlingar längs den amerikanska Atlantkusten.

Förutom jakt bara för att det är roligt dör 100 miljoner hajar per år när deras fenor skärs av, för att sedan serveras som soppa för bättre bemedlade människor i främst Malaysia, Singapore och Kina. Enligt djurrättsorganisationen Shark Stewards importerar också USA hajfenor, som företrädesvis de med asiatiskt ursprung sedan sörplar i sig.

Bob Iger är tillbaka som vd för Disney, bara två år efter att han lämnade positionen. Han handplockade Bob Chapek som ersättare, han har nu fått lämna. Iger var vd i 15 år, fram till 2020. Han skulle avgått tidigare men starten av pandemin fick honom att stanna längre. Pandemin skapade problem för Disney, då alla nöjesparker tvingades stänga. Det finns dessutom en oro för att strömningstjänsten Disney+ inte är lönsam.

Det är främst Chapek som fått leda företaget under den värsta delen av pandemin. Via Disney+ har man lagt åtskilliga miljarder på att producera egen film och tv-serier. Konkurrensen med Netflix, Amazon Prime Video och andra är stark.

Marknadsvärdet har sjunkit med över 40 procent under 2022, katastrofala siffror. Det kan jämföras med genomsnittet på 17 procent, enligt index över S&P 500 största amerikanska företag.

Under Igers första period som vd ökade man sina marknadsandelar femfaldigt. Främst genom uppköp, exempelvis av Marvels filmfranchise, animationsstudion Pixar och filmfranchisen Star Wars.

Disney är också inbegripna i en politisk strid med delstatsmyndigheterna och den republikanske guvernören Ron DeSantis.

Disney har helt och fullt ställt sig bakom den så kallad woke-agendan, som inbegriper fokus på kvinnor, minoriteter och HBTQ-personer. Agendan är också starkt kopplad till det Demokratiska partiet och många storföretag.

Konflikten med delstaten Florida

Det som upprörde de anställda på Disney mest var när DeSantis introducerade Parental Rights in Education Act, även kallad Don’t Say Gay law (säg inte bög-lagen).

Lagen begränsar vad som kan läras ut om sex och könsidentitet till barn under tio år eller årskurs tre. Lagen har fått stor uppmärksamhet lokalt, och nationellt i USA. Disney svor att bekämpa den, i ett närmast politiskt ställningstagande mot delstatens lagstiftare.

Men DeSantis menade att Disney inte längre ska få komma undan med påtryckningskampanjer. Han anser att företaget är en del av den ”demokratiska maskinen”, syftandes på motståndarpartiet Demokraterna och sammankopplade organisationer.

Han rev också upp en lag som gav Disney särskilda privilegier på sin mark i Reedy Creek Improvement District. Walt Disney Company var i praktiken en fristående regering på sin mark.

Lagen kommer upphävas 1 juni 2023. Totalt berörs sex distrikt i delstaten, men bara ett har ett så profilerat företag som Disney. 2021 hade Disney 80 000 anställda i Florida.

Distriktet som Disney styr över fick egna lagar 1967 som innebär att man sköter exempelvis gränsbevakning, infrastruktur och brandkår själva. Området täcker 27 000 hektar utanför Orlando. Man planerade även att bygga en stad, men det blev inte av.

Att en stor del av personalen och cheferna på Disney är progressiva rådet det ingen tvekan om. Karey Burke är innehållschef på företaget. På ett Zoommöte i mars ville hon att företaget ska bli ännu mer inkluderande. Innan årets slut vill hon att minst hälften av alla karaktärer i Disneys produktioner är HBTQ eller tillhör en etnisk minoritet.

Burke har själv personliga motiveringar, två av hennes barn är HBTQ. Den ena är trans och den andra pansexuell.

Samtidigt kommer besökare på Disneys nöjesparker inte bli hälsade med ”damer och herrar, pojkar och flickor” utan ”drömmare” och ”vänner”. Disney har just nu en kampanj kallad ”Reimagine Tomorrow” (föreställ dig en ny morgondag) där man siktar på minst 50 procent från så kallade underrepresenterade grupper i sina produktioner.

Disney, som köpte rättigheterna till Star Wars 2012, kritiserades hårt när de gav svar på tal till de som kritiserade den nya tv-serien Obi-Wan Kenobi. Den hade premiär den 27 maj, och den svarta kvinnan Moses Ingram, som spelar rollen som Inquisitor Reva, har fått mängder med rasistiska meddelanden från Star Wars-fantaster.

Det var när Disney tweetade ”Välj inte att vara rasist” som den amerikanska radio- och tv-värden Dana Loesch påpekade att Disney drog ned på de svarta skådespelarna när Star Wars-filmen The Force Awakens från 2015 skulle visas i Kina.

Minskade ni inte närvaron av svarta skådespelare, eller tog bort dem helt, när ni marknadsförde filmen i Kina för att kunna maximera vinsten? frågade hon.

Att ha en regel för USA och övriga väst, men en annan för Kina, är således inget problem. Men på vilket sätt tjänar man pengar på HBTQ- och minoritetsfokus?

HBTQ-ideologin och pengarna

Tidigare i år kom den animerade serien Baymax! på Disney+. En av karaktärerna är transsexuell, Disneys första någonsin. I ett avsnitt ses en man med en tröja med transfärgerna, ljusblå och rosa. Han säger till huvudkaraktären Baymax att han föredrar bindor med vingar.

https://www.youtube.com/watch?v=t3M6bVyzc2Y&t=27s

Att detta möttes av kritik om hjärntvätt av barn, då män inte kan få mens, är förståeligt. Men samtidigt kan man fråga sig vad ett Disney i ekonomisk kris har för nytta av det?

Den medicinska grenen av könsbyteskirurgi starkt växande, och lukrativ. Att genomföra en rekonstruktion kvinna-till-man av brösten kan gå loss på 400 000 kronor. Det krävs åtskilliga undersökningar och återbesök. Att genomgå testosteronbehandling ett par tillfällen om året kan kosta tiotusentals kronor.

Det som i USA kallas ”Big Medicine”, storbolagen inom läkemedelsindustrin, har incitament att öka spridandet av transsexualism inom populärkulturen.

Det är ett sätt att nå barn och unga personer som kan tänkas påbörja en behandling. Och de blir oftast kvar som patienter livet ut.

2026 beräknas könsbyteskirurgin omsätta 15 miljarder kronor globalt, enligt Global Market Insights. Det kan jämföras med 3,16 miljarder 2019.

Det är alltså inte bara företagets egna anställda som ställer krav på att Disney ska bli mer inkluderande. Det finns en ekonomisk uppsida, även om den vid första anblick inte tycks ha med film- och tv-serier att göra. Men kopplingarna finns.

I januari 2022 köpte gigantiska fondförvaltaren BlackRock 6,4 procent av aktierna i Disney. 2020 gick BlackRock med i finansnätverk för HBTQ-personer, LGBT Great. Där kommer chefer och personal få lära sig uppmärksamma HBTQ-personers agenda, genom mentorskap och träning bland annat.

En huvudfråga för transsexuella är att förenkla och ta bort hinder för att genomgå könsbyte och liknande medicinska behandlingar. BlackRock investerar i både hälso- medicin och life science-sektorerna.

Att Disney propagerar för transsexualism mot barn har alltså en indirekt påverkan på branscher BlackRock investerar i.

https://www.youtube.com/watch?v=zPzAmzPF0og

Walt Disney

Walt Disney och hans bror Roy startade Disney Brothers Cartoon Studio 1923. Musse Pigg var hans första stora, kända seriefigur.

I långfilmssammanhang kom genombrottet med Snövit 1937, följt av Fantasia, Bambi och Pinocchio med flera. Det var samtidigt en ombytlig tid i USA och världen. Från depressionen i början av 1930-talet och med Hitlers maktövertagande i Tyskland.

När USA gick med i kriget 1941 bildade Disney en enhet för produktion av instruktionsfilmer för militären. Efter möte med finansminister Henry Morgenthau Jr gick man med på att också göra ett par Kalle Anka-filmer i propagandasyfte.

En av dem, Der Fuhrers Face (führerns ansikte), vann en Oscar.

https://www.youtube.com/watch?v=IWAf3dQxAfQ

Man producerade också en längre film, Victory Through Air Power, med propaganda om amerikanernas flygvapen. Baserad på en bok, som Walt Disney själv läst och blivit starkt övertygad av. Han finansierade filmen ur egen ficka.

Disneys serier har fått kritik från olika håll. Bland annat för att verka i en amerikansk kulturimperialistisk anda, vilket var en populär kritikpunkt från marxistiskt håll på 60- och 70-talen.

Enligt Ariel Dorfman och Armand Mattelart i boken Hur man läser Kalle Anka är det förrädiska just att referenser till förtryck utelämnas. Serierna koloniserar den vanliga världen, genom vanliga människor med vanliga problem, till skillnad från samtida action-serier.

Boken släpptes i Chile 1971 och blev en succé i Sydamerika. Två år senare hjälpte USA till att avsätta president Salvador Allende, och Pinochet tog över makten i Chile. Det är oklart om någon av presidenterna läste Disneyserier.

Walt Disney var själv konservativ och kristen. Trots en del beskyllningar om antisemitism och kommunistskräck verkar han i stora drag varit en republikan av sin tid.

Han var med och grundade Motion Picture Alliance for the Preservation of American Ideals, en förening för filmskapare som stor för ”den amerikanska livsstilen” och motsatte sig kommunism, fascism och subversiv verksamhet.

Han vittnade också i McCarthy-rättegångarna och pekade ut serietecknare som David Hilberman som kommunistiska agitatorer. Han var också motståndare till fackföreningsrörelsen.

Enligt The New York Times i en artikel från 1993 var Disney informant åt FBI från 1940 till 1966, då han avled. Som gentjänst ska Disney fått filma inuti FBI:s högkvarter i Washington D.C.

Vad Disney hade tyckt om företages utveckling av idag kan man bara gissa sig till. Han hade nog inte gillat den.

Men det finns ändå en röd tråd genom Disneys historia, sedan 1941 har man tjänat det amerikanska imperiets intressen. Även om dessa intressen i sak förändrats över tid.

Lustigt nog kallades motståndsrörelsen mot amerikanskt inträde i andra världskriget för America First. Ron DeSantis har gjort en stor sak av att inspireras av Donald Trump, som förespråkat en liknande protektionistisk linje i utrikespolitiken.

Om DeSantis anti-woke-kampanj blir den nya ideologin för imperiet vet vi inte. I annat fall fortsätter Disney på den inslagna vägen. Och DeSantis blir likt Charles Lindbergh och America First på 1940-talet demoniserade som proto-fascister, som stod på fel sida av historien.

Den femte och sista av Indiana Jones-filmerna utspelar sig 1944, åtta år efter händelserna i Jakten på den försvunna skatten (1981). Enligt filmtidningen Empire Magazine ska publiken kunna se en digitalt föryngrad version av hjälten, rapporterar New York Post.

Bilder av Ford från tidigare filmer har digitaliserats, och ska bara användas i den inledande scenen när Indiana Jones tar hand om några nazister i ett slott. Sedan går äventyret över till 1969, och enligt regissören James Mangold ska publiken ”uppleva den sprudlande andan från den tidiga tiden … och sedan början av nuet.”

Harrison Ford är nöjd med resultatet. ”Det här är första gången jag har sett det där jag tror på det. Det är litet läskigt.” Men du får vänta ett tag på den nya filmen; den har premiär sommaren 2023.

Serien är skapad av Jonathan Nolan, bror till regissören Christopher Nolan. JJ Abrams är exekutiv producent, han är mest känd från tv-serien Lost, och två Star Wars-filmer. I Lost hade Michael Emerson en huvudroll, han spelar Finch i Person of Interest.

Även om rollistan fylls på under säsongerna är Finch och Reese navet i berättelsen. Båda har vissa likheter med varandra, ett något stökigt förflutet och en ambition att nu göra rätt för sig.

Finch är den som skapat maskinen, kallad the machine i serien. Han växte upp i en lantlig miljö och var redan som liten ett geni. Han gjorde på egen hand stora framsteg med att lära sig programmering och maskinteknik. I tidiga tonåren fick hans far Alzheimers, en sjukdom som gör att den drabbade långsamt förlorar sitt minne. Detta sporrade honom att utveckla datorprogram med funktionen att kunna hjälpa eller ersätta det mänskliga minnet. Han hackar sig senare in i ARPANET, militärens förlaga till internet, och lever resten av livet under olika falska identiteter.

Tillsammans med en kollega från MIT grundar han ett It-företag som blir framgångsrikt. Samtidigt utvecklar han själv det som kom att bli maskinen, som utnyttjar övervakningsteknologin att förutse vilka som är utsatta för risk att bli mördade. Som karaktär är han lugn, genomtänkt och något gammaldags i sättet. Elfte september nämns som en utlösande faktor för att han skulle ta sitt projekt vidare. Om statens övervakning ökar, kan hans maskin verka tvärtom. Att använda det onda för det goda, ett moraliskt dilemma som återkommer upprepade gånger i serien.

Finch är ett typiskt geni a la Hollywood, en vetenskapsman med det allmännas bästa framför ögonen. En person med ett medvetande bortom normala människors, både vad gäller intelligens och moral.

https://www.youtube.com/watch?v=nhWe2nf24ag

Det är något som gör honom lik Reese. Även om likheterna i övrigt inte är så många. John Reese har, vår vi veta, en uppväxt utan sina föräldrar. Fadern dog i Vietnamkriget, själv startar han som ung man en karriär inom armén. Efter elfte september 2001 tar han värvning i CIA och blir en mycket effektiv lönnmördare och agent.

Att han valde den vägen, och blev så duktig på det, kommer delvis ur hans traumatiserade barndom. Det blir också tydligt att som agent lever han utanför alla lagar och moraliska betänkligheter. Det ställs på sin spets när han beordras avrätta sin kollega, samtidigt som hon fått order om att göra detsamma mot honom.

I sitt arbete med Finch får man intrycket av att han nu vill gottgöra sitt tidigare liv. Han fortsätter dock skjuta och döda folk i parti och minut, men nu för den goda sakens skull. I en säsong går han till och med i terapi, men han bryter inte med sin livsstil.

Precis som Finch lever han under pseudonym. Ingen av herrarna har någon större kontakt med kvinnor, även om Reese vid tillfällen under seriens gång är på gränsen att inleda en relation. Finch hade en flickvän, men han fejkade sin död och lämnade henne bakom sig.

Reese spelas av Jim Caviezel, en skådespelare med en ganska speciell bakgrund. Som ung var hans karriär på uppåtgående, en känd roll är den i Den tunna röda linjen från 1998. Efter The Passion of the Christ 2004 försämrades dock karriärmöjligheterna. Filmen blev å ena sidan en enorm succé, å andra sidan blev regissören Mel Gibson anklagad för antisemitism. Det sägs att Caviezel efter det blev något av en paria i Hollywood, även om han fortsatt spela in film.

Som katolik har han också krav på manus att inte innehålla sexscener. Man kan bara spekulera i vilka roller han gått miste om, men talangen har han. Dessutom ett utseende som för tankarna till profilerade skådespelare på 30, 40 och 50-talen.

I den första säsongen sätts standarden för serien. Varje avsnitt handlar om ett nytt uppdrag från maskinen, ett nytt personnummer att följa upp. De flesta kriminella kommer från klassiska New York-miljöer, italiensk maffia, ryssar och andra östeuropéer, kineser, korrupta finansmän och så vidare.

Finch och Reese får också hjälp från insidan av polisen, genom den smått korrupte konstapeln Lionel Fusco och godhjärtade inspektören Joss Carter. Med hjälp av dem kan de även utnyttja polisväsendet i sina uppdrag att rädda personer.

Det är tydligt att polisen, liksom FBI och alla myndigheter, rättsväsende och politiker är korrupta. Maffian och polisen verkar i symbios i serien. Det finns gott om personer som vill väl, men systemet som sådan tycks strukturellt korrupt. Detta står givetvis i kontrast till maskinen och Finch målsättning att vara en motpol till den överstatliga övervakningen, som alltmer tycks ersätta normalt polisarbete.

I säsong två introduceras Root. Root spelas av Amy Acker och är förutom Finch och Reese seriens behållning. Hon är i princip hela första säsongen en motståndare till Finch, som vägrar inleda ett samarbete med henne. Root påstår sig ha direktkontakt med maskinen genom sitt medvetande, men säger bara ”hon” eller ”henne”. Det är tydligt att Root drivs av en slags religiös plikt, mot maskinen.

Tittaren får nu signaler om att maskinen inte bara är ett datorprogram, utan verkar ha ett eget medvetande och kanske till och med är en form av gud. Tankarna går till HG Wells och andra som skrivit om ämnet. Det blir också vanligare att huvudpersonerna talar direkt till kameror ute på stan, eftersom maskinen kan höra vad de säger. Det händer också att maskinen kontaktar dem genom att ringa till offentliga telefoner.

Karaktären Shah introduceras också, som en slags kvinnlig variant av Reese. Hon är en något underfundig men hänsynslös sociopat som älskar att döda människor. Hon blir en del av laget och arbetar med Reese att utföra uppdrag. Mellan Shah och Root uppstår också en trevande romans, en lesbisk affär som aldrig riktigt kommer till skott.

I mitten av säsong tre dör inspektör Carter. Händelsen är symbolisk, Finch bestämmer sig för att lita på Root och hon släpps in som medarbetare. Hon hade varnat för att något riktigt illa skulle ske om de inte lyssnade på henne. Det är nu tydligt att maskinen har en riktig artificiell intelligens och en egen, om än något oklar, agenda.

Dessutom får vi veta att det finns en konkurrerande ”maskin”, men samma funktion att använda massövervakningssystemet. Men som styrs av personer med onda avsikter, som har kontakter ända upp till presidenten. Konkurrenten vill oskadliggöra maskinen och ta full kontroll över systemet. Det blir också tydlig att maskinen lever sitt liv på servrar, som måste hållas skyddade. Det går således att ”döda” maskinen och dess medvetande om man lyckas förstöra servern.

Vissa avsnitt präglas av tydliga moraliska dilemman, till exempel vill maskinen vid ett tillfälle att Reese ska döda en av personerna som de är tilltänkta att skydda. Det görs också anspelningar till filosofi, kaosteori, determinism och fri vilja.

Serien fortsätter med både nya uppdrag från maskinen och ett lågintensivt krig mot konkurrenten. Till slut måste Finch, Reese, Shah och Root gå under jorden och driva sin verksamhet som en slags gerilla. Man håller sig utanför kamerornas räckvidd genom att Finch lagt in en avledning i systemet som gör att de inte kan registreras.

Precis som i JJ Abrams Lost lämnar sista säsongen en hel del att önska. Serien kunde gott klarat sig på tre säsonger i stället för fem.

Slutet, som egentligen inte är ett slut, indikerar att kampen mot den ”onda” konkurrenten till maskinen fortsätter. Det känns  något tveksamt att en organisation, som är på god väg att ha full kontroll över alla människors liv, samtidigt skulle tillåta rebeller att leva vidare.

Det är elva år sedan serien startade och sex år sedan sista avsnittet. Mycket har hänt på den tiden, så mycket att serien i dag inte hade kunnat göras på samma sätt.

När första säsongen spelades in var smartphones en relativt ny företeelse. Kamerorna var sämre och telefonerna var visserligen små datorer i handformat, men betydligt sämre och mindre utvecklade än i dag.

Att förlita sig på de allmänna kamerorna var ett måste, men i dag är övervakningen betydligt mer förfinad och raffinerad. Allt från kylskåp till torktumlare är kopplad till ”sakernas internet”.

Dessutom hade Reese och kollegor enkelt kunnat fotas av mobilkameror. Det kunde i och för sig skett även under åren serien visades, men fenomenet har blivit större idag. Något av en brist i serien, både maskinen, konkurrenten och myndigheternas övervakning är å ena sidan extremt effektiv och allomfattande Men å andra sidan går den att komma runt. Om man är ett datorgeni som Finch, det vill säga.

Det finns mycket intressant i serien vad gäller AI, den mänskliga naturen och teknikens utveckling. Men man ska passa sig för att hitta för många goda egenskaper hos karaktärer som Finch och Reese. I fallet med Reese tror jag inte det är bra att idolisera en person som har döda och mördat dussintals med människor.

I verkligheten skulle man vara tveksam till att låta någon som bara mördat en person bli en förebild. Men glorifieringen av agenter och andra inom säkerhetstjänster är en klassiker inom filmvärlden, James Bond det bästa exemplet.

Fallet med Finch ingår i en tradition i Hollywood att glorifiera vetenskapsmannen, nörden. Den något kufiske geniet som har en egen agenda att hitta en väg ut ur den korrupta mänskligheten. Vi har sett det i många filmer, inte minst i genren sci-fi. I grunden tror jag det handlar om att öka förtroendet för vetenskapen som sådan. Lita på experterna, de vill oss väl och vet vad de talar om.

Person of Interest är samtidigt en slags tidsdokument, över en tid där massövervakningen inte riktigt gått så långt som idag. Och där man nostalgiskt kan se telefonkiosker i offentligheten.

Paret i filmens centrum blir förälskade efter att ha gift sig i ett arrangerat äktenskap. De hanterar svårigheter som hälsa, bostäder och fattigdom, samtidigt som de bor i en liten by som ska göras om. Huvudpersonerna jagas bland annat ut från det ena huset efter det andra, så att bostadsutvecklare kan tjäna pengar på mark som röjts genom att riva husen.

Nationalistiska röster anklagar filmen för att ställa Kina i dålig dager, vilket är extra känsligt med partikongressen mindre även månad bort, skriver The Guardian.

Innan den försvann började den visas med ett ändrat slut, i linje med redigeringar av andra filmer i strid med kommunistpartiets ideologi. Många var kritiska: ”Måste det vara en lycklig, blomstrande familj för att visas?” frågade en person på sociala medier-kanalen Weibo.

Louise Fletcher, som spelat in många andra filmer, minns bäst som Ratcheds skräckinjagande symbol för institutionell auktoritet som ställs mot individualismen hos Jack Nicholsons upproriska småhandlare Randle McMurphy.

En amerikansk krigsveteran och brottsling (Jack Nicholson) påstår att han är galen, läggs in på ett mentalsjukhus för att undvika ett fängelsestraff. Där samlar han patienterna, ständigt fyllda av rädsla, mot den tyranniska sjuksköterskan, Nurse Ratched (Louise Fletcher). Det går rätt bra till en början, men hon är berusad av sin makt och återställer snart ordningen.

Alla skådespelare som spelade patienter bodde på en psykiatrisk avdelning under hela produktionen, och umgicks med patienterna. Många av dem fick också agera statister. Fletcher var så störd av sin egen prestation att hon inte kunde se filmen på flera år.

Fletcher fick en välförtjänst Oscar, vi fick en fantastisk film.

Arga filmfans tog till Twitter för att avslöja de saknade tobaksvarorna på affischerna till HBO Max streamade filmer. Ett exempel är McCabe & Mrs. Miller (1971), där det inte längre går för sig att Warren Beatty tar ett bloss på cigarillen. Ack ja.

https://twitter.com/Tuckerpete/status/1569478529892646913

En Twitter-användare la upp före- och efter-bilder från Beattys filmposter, tillsammans med flera andra affischer som rättats till med PK-suddgummit. En svarade ”Hahaha, helt löjligt. Med tanke på att 90 procent av personalen på ägarna Warner Media och Discovery Plus vejpar och sniffar kokain vid skrivborden”.

Allmänheten varnas: det finns av oklar anledning fortfarande orörda affischer för filmer som visas. HBO Max kanske inte har råd, då deras vd lovat ägarna att minska kostnaderna med 30 miljarder kronor till 2024.

Haggis var under 30 år medlem i scientologerna, men gick ur kyrkan 2009. Han har sedan dess uttalat sig negativt om dem, och tror nu att de vill hämnas genom att gräva upp gammal skit om hans tidigare liv. ”Åtalet av hennes [Haleigh Breests] stämning är en del av kyrkans vendetta mot Haggis för att ha brutit med den för flera år sedan”, hävdar domstolspapper som New York Post fått tillgång till.

Haggis vill att juryn ska få höra mer om hans påståenden om att Breest försökte, och misslyckades med, att pressa honom på 90 miljoner kronor innan hon valde att stämma honom. Han hävdar vidare att kyrkans förmodade kampanj mot honom plötsligt slutade efter det. Försvarsadvokaterna säger också att Breest märkligt nog aldrig gjort någon polisanmälan.

Trist fortsättning följer i rätten den 11 oktober.

Marvels Sabra-karaktär skapades innan massakern 1982 i det libanesiska flyktinglägret med samma namn, men araber anklagar filmstudion för att vara taktlös. ”Hela konceptet att förvandla israeliska spioner till hjältar är okänsligt och skamligt”, säger Yousef Munayyer, en palestinsk-amerikansk författare och analytiker till CNN.

Den israeliska superhjälten, med en davidsstjärna på bröstet, har gjort många framträdanden i Marvels serier under de senaste 40 åren, tillsammans med ikoner som Hulken, Iron Man och X-Men. En talesperson för Marvel Studios sa till CNN att deras karaktärer ”alltid är nybildade för filmduken och dagens publik”.

Orkar du inte vänta till 2024 för att se en Mossad-agent i aktion? Då kan du se formidabla tv-serien Tehran (2020–2022).

Det farligaste är filmer och serier för barn med scener som visar homosexualitet, som till exempel en kort lesbisk kyss i den animerade filmen Lightyear (2022). En saudiarabisk advokat sa i en tv-intervju att det här är ”mycket olyckliga och smärtsamma klipp för våra barn, barnbarn och nästa generation".

Gulfländerna har upprepade gånger drabbat samman med amerikanska filmdistributörer angående innehåll relaterat till sexuella minoriteter. Saudiarabien, som öppnade biografer i landet så sent som 2017, bad i april Disney att klippa bort ”HBTQ-referenser” i Marvels superhjältefilm Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022).

Regionala myndigheter ”kommer att följa upp plattformens efterlevnad av direktiven, och i händelse av att det kränkande innehållet fortsätter sändas kommer nödvändiga rättsliga åtgärder att vidtas.”

Telenovela-såpan, som är en av de mest uppskattade någonsin i Mexiko, bygger på Arturo Pérez-Revertes roman från 2002. Men nu säger mexikanska Sandra Ávila Beltrán att det är hennes liv som tv-serien bygger på, och vill ha 40 procent av Netflix och tv-nätverket Telemundos intäkter från sändningarna, skriver France 24.

Hennes advokat sa till nyhetskanalen Milenio Televisión att tv-serien skadat hennes rykte. ”Att leva med smeknamnet som en narkotikahandlare är väldigt svårt.” Som svar hävdade Netflix och Telemundo att hennes liv är en fråga av allmänt intresse, så det finns ingen grund för ett klagomål.

Beltran greps första gången 2007 anklagad för att vara en mellanhand för den ökända Sinaloa-knarkkartellen och colombianska människohandlare. Hon utlämnades till USA 2012, anklagad för export av kokain; efter ett år i fängelse deporterades hon till Mexiko.

De flesta minns henne från rollen som den spandexklädda Sandy i filmen Grease, där hon sjöng tillsammans med John Travolta. Hon hade redan då uppmärksammats för både country- och mjukrockhits, men inget slår Grease-låten ”You’re the One That I Want”. Den är en av de mest sålda singlarna i världen; över 15 miljoner exemplar.

Men allt var inte gullegull; 1981 släppte hon sitt mest framgångsrika studioalbum, Physical – ”Jag var helt enkelt inte på humör för ömma ballader.” Titelspårets provokativa text fick flera radiostationer att förbjuda den. Då gjorde Newton-John en video med träningstema som förvandlade låten till en aerobicssång, och förvandlade pannbanden till en modeaccessoar utanför gymmet.

Om du går ut en stilla natt, så kan du kanske höra henne sjunga bland stjärnorna på himlen.

https://www.youtube.com/watch?v=itRFjzQICJU

James Caan har gått ur tiden, mest känd för sin roll som Sonny Corleone i Gudfadern och Gudfadern del II. Började sin karriär med off-Broadway-teater, tv-serier och sedermera filmer. Hans karriär sträckte sig över sju decennier. Han blev nominerad för en Oscar i kategorin bästa biroll för Gudfadern.

Skådespelaren James Caan har gått ur tiden, vid en ålder av 82 år. Caan föddes i The Bronx 1940 och växte upp i Sunnyside i Queens. Hans föräldrar Arthur och Sophie var tysk-judiska invandrare. Caan studerade på Michigan States universitet och sedan på Hofstrauniversitetet i delstaten New York. Där var en av hans klasskamrater Francis Ford Coppola, och han fattade där tycke för skådespeleri och började med teater.

Karriären började på off-Broadway, teatrar i New York City med 100 till 499 åskådare. Han började även göra roller i tv-serier och hans första filmroll kom i Irma la Douce 1963.

Hans första huvudroll kom i Red Line 7000, en film om unga män tävlandes i bilsport, och deras oroade flickvänner.

https://www.youtube.com/watch?v=vAMB2HQKFD0

Han fick en biroll i El Dorado, med John Wayne och Robert Mitchum. Filmen var den mest framgångsrika under den här tiden i Caans karriär, fram till i början av 1970-talet. Han var också med en film regisserad av Coppola, The Rain People.

Caan fick sedan en biroll i Gudfadern, 1973, också regisserad av Coppola. Först var han påtänkt i huvudrollen, som Michael Corleone, men både Caan och Coppola ville hellre se Al Pacino. Caan fick i stället spela Sonny, den äldsta sonen i familjen Corleone.

Under inspelningstiden umgicks Caan med en riktig maffiaboss, Carmine ”Ormen” Persico, vilket gjorde att FBI ett tag misstänkte den okände Caan för att vara en ung maffiamedlem.

https://www.youtube.com/watch?v=3YQ2XtbveUE

Caan nominerades för en Oscar för bästa biroll. Filmen är allmänt ansedd som en av världens bästa, och den främsta i genren. Han spelade samma roll i uppföljaren Gudfadern del II 1974.

Andra kända filmer är musikalkomedin Funny Lady från 1975 och A bridge too far från 1977. Den sistnämnda är en episk krigsfilm med bland andra Sean Connery, Michael Caine, Gene Hackman och Elliott Gould.

https://www.youtube.com/watch?v=HAtA2NH6Xfg

1981 spelade han huvudrollen i Gatans lag, regissören Michael Manns debutfilm. Han spelar där Frank, tjuv specialiserad på kassaskåp, som vill göra sin sista stora stöt innan han drar sig tillbaka. Filmen har fått kultstatus på senare år, och var Caans favoritfilm näst efter Gudfadern.

https://www.youtube.com/watch?v=ObvTZF4Qy8k

Under 1980-talet hade han en del personliga problem med kokainmissbruk och sin systers leukemi. Caan var gift fyra gånger, och var känd för sina många kvinnoaffärer, både mellan äktenskapen och under dem. Kärlekssorger botade han med sex, eller som han förklarade för magasinet Esquire; han hanterade en av sina skilsmässor genom att flytta in hos Hugh Hefner i dennes Playboy Mansion – för där fanns det "tonvis med kvinnor".

Hans framgångar hos kvinnor löpte parallellt med hans bråk med män, Caan var en tuff kille inte bara på bioduken. Under inspelningen av västernfilmen El Dorado 1966 råkade Caan två gånger i våldsamt slagsmål med John Wayne. Ena gången på grund av att Wayne fuskade när de spelade schack. Men med tiden blev de goda vänner. Caan hävdade dock ibland att de där slagsmålen hade gett honom rykte som en så bråkig person att de kostade honom en Oscar när han blev nominerad för sin roll som Sonny Corleone.

1982 spelade han i komedin Kiss me goodbye, som blev en flopp. 1990 var han med i Lida, filmversionen av Stephen Kings roman med samma namn. Där spelar han författaren Paul Sheldon, som blir torterad av sjuksköterskan Annie.

https://www.youtube.com/watch?v=XHQ9CPRfDsw

Caan fortsatte spela in filmer och tv-serier långt upp i åren. Hans sista film blev Queen Bees, en romantisk komedi från 2021.

https://twitter.com/James_Caan/status/1545090774517174272

Caan fick fem barn. Hans son Scott Caan blev också skådespelare. Han beskrev sig som en ultra-konservativ, och röstade på Donald Trump i presidentvalet 2016. Caan dog i Los Angeles den sjätte juli.

Men den mondäna klädseln paras inte med ett civiliserat uppförande i salongen, tvärtom. Tonåringarna filmar sig själva när de uppträder som filmens superskurk Felonious Gru, och hans något speciella sätt att knäppa händerna. De kastar saker i salongen, är rätt högljudda, ställer sig upp.

https://twitter.com/coldhealing/status/1542875246105092096

Flera biografer portar nu grupper med tonåringar som klätt sig som superskurken. ”Vi har haft familjer som inte går tillbaka till salongen när vi har försökt reda ut det, och familjer som lämnar innan filmen ens har börjat. Naturligtvis har barnen gråtit”, säger personal från den brittiska biografen Mallard Cinema till BBC.

Biograferna drabbas också ekonomiskt, och allt fler salonger förbjuder barn som bär kostym, utan sällskap av en vuxen, att komma in i biografen.

Precis som en Bergman eller en Kafka så dras Lynch med en image hos gemene man om att vara mörk och svår. Men precis som nämnda herrar är han minst lika mycket humorist som något annat. "Absurditet är vad jag gillar mest i livet", har han sagt i en intervju.

Att han gillar att skratta är rätt omvittnat, som till exempel när kompositören Angelo Badalamenti skulle lägga spoken word på spåret A Real Indication från soundtracket till Fire Walk with Me. Enligt egen utsago garvade Lynch så hårt att han fick ett bråck i magen och behövde opereras. Sånt som händer om man lever på enorma mängder kaffe med enorma mängder socker i, kan jag tänka. Han gjorde också en skämtserie i tidningen LA Reader, The Angriest Dog in the World 1983–1992. Googla den.

Humorn finns närvarande mer eller mindre i de flesta av hans filmproduktioner, men som med allt annat i Lynchs universum är den inte sällan högst experimentell. Förutom en del kortfilmer tog han väl ut de avantgardistiska humorsvängarna som mest i den magnifika tredje säsongen av Twin Peaks.

Jag försöker föreställa mig hur personer som hade lite mysiga minnen av de första två Twin Peaks-säsongerna, och kanske inte så mycket mer relation till Lynch än så, reagerade på den nya säsongen. Inte minst de närmast oändligt utdragna scenerna med agent Cooper som något slags sinnesslö robot, styrd av högre makter, som gjorde karriär inom försäkringsbranschen. Den ursprungliga Twin Peaks-serien hade absolut en hel del humor, även bisarr sådan, men den är ändå skapad i ett tv-vänligt format. Som alla vet som sett säsong tre så är det Lynch i full frihet, i alla riktningar.

Vad färre kanske känner till är att Lynch tillsammans med Twin Peaks-vapendragaren Mark Frost, gjorde en renodlad komediserie redan 1992, On the Air. Den sändes faktiskt på SVT när det begav sig. Det gjordes sammanlagt sju korta avsnitt om en påhittad amerikansk tv-station år 1957, som direktsänder ett slags sämre revyprogram där allt konstant går fel. En del skådespelare som gör biroller i Twin Peaks och andra Lynchproduktioner dyker upp; Ian Buchanan är exempelvis perfekt som programmets tilltänkta stjärna, den avdankade divan Lester Guy.

https://youtu.be/VAdf0Ho3fyk

Lynch angriper humor på liknande sätt som han angriper allt annat: Han saktar ner det, drar ut det, zoomar in alldeles för nära, ser efter vad som händer om man drar ut på något alldeles för länge, gör något alldeles, alldeles för dumt. Resultatet blir också något helt annat än en traditionell situationskomedi. Ibland bara sitter man som ett frågetecken, ibland skrattar man så man gråter, utan att riktigt veta varför.

On the Air är buskis på syra. Tv-stationens chef från ett oidentifierat öststatsland pratar obegriplig rotvälska som omgivningen konstant feltolkar på tre–fyra olika sätt. Huvudpersonen Betty är fullständigt pantad, men vinner allas hjärtan genom att vara käck och rar och sjunga små sånger. Det är mystiska apparater som släpper ut en gas "som får en att skratta och känna sig korkad" om man trycker på fel knapp. Det är de siamesiska tvillingarna "Hurry up twins", som bara går förbi kameran en gång i varje avsnitt och skanderar "Hurry up! Hurry up!". En medarbetare lider av en ögonsjukdom som gör att han "ser 25,62 gånger mer än vanliga människor". Det är även massor av klassisk slapstick, men allt är hela tiden lite för skevt, lite för mycket, med de mest surrealistiska ljudeffekter.

Om jag bara utgår från min egen humor kan jag inte begripa varför serien inte blev en succé. Den är roligare än i stort sett allt som ger sig ut för att vara komedi, och jag förstår inte varför inte fler plöjer i den här verkligt experimentellt idiotiska fåran. Men jag tycker ju å andra sidan också att videoklipp med hundar och katter som låter som om de pratar människospråk är det roligaste som finns. Rent krasst inser jag att den här serien inte är för alla, kanske inte ens alla David Lynch-fantaster.

Om jag ska komma med någon kritik mot serien så är det väl att den litegrann bränner sitt krut i första avsnittet. Det är ett sådant overkligt tajt mästerstycke att den bara når upp till de nivåerna glimtvis i de följande avsnitten. Hela serien har getts ut på dvd på senare år, men jag vågar inte uttala mig om hur lätt den är att få tag på. Ett rimligt drag vore ju annars att lobba SVT för att sända den igen. Något erkännande ska de ha för att de åtminstone gör ett och annat bra inköp.

https://vimeo.com/660141002

Haggis deltog i den internationella musik- och filmfestivalen Allora Fest, där han träffade kvinnan. Polisrapporten, som The Daily Beast fått tillgång till, säger att Haggis tog henne till flygplatsen på söndagsmorgonen, trots hennes dåliga fysiska och psykiska tillstånd. Hon fick sedan hjälp av flygplatspersonal och poliser, och fördes till sjukhus.

”Han är helt oskyldig och villig att fullt ut samarbeta med myndigheterna så att sanningen kommer fram snabbt”, sa Haggis advokat, Priya Chaudhry, till The Hollywood Reporter.

Haggis stämdes 2018 av Haleigh Breest, som påstod att han våldtagit henne. Ytterligare tre kvinnor har också kommit med anklagelser om sexuellt ofredande från Haggis.

Haggis skrev det Oscarsvinnande manuset till Million Dollar Baby samt skrev och regisserade Oscarsvinnaren Crash.

För att trygga säkerheten för personal och kunder har nu Cineworld dragit tillbaka filmen från samtliga biografer. Filmens producent, Malik Shlibak, kallade beslutet för ”oacceptabelt” och anklagade kedjan för att böja sig för radikala extremister. Debatten om yttrandefrihet fortsätter.

Filmen börjar med IS-terroristernas invasion av Irak och ett chockerande jihadistmord, innan den berättar historien om Fatima. Islamisk tradition tillåter inte en tydlig visuell skildring av religiösa figurer, något som uppfattas som hädelse.

Fatima jämförs ofta med Jungfru Maria, och ses som en ultimat arketyp för muslimska kvinnor och ett exempel på medkänsla, gudfruktighet och lidande.

”Hon var fantastisk. Jag arbetade med henne på den första Aquaman, nu den andra. Hon är väldigt snäll, trevlig mot skådespelarna, trevlig mot alla, bara jordnära. Hon hade sitt nyfödda barn med sig på inspelningen med nannyn, som var ganska söt.”

Över fyra miljoner Aquaman-fantaster har skrivit på namninsamlingen för att Warner ska ersätta Heard i den kommande uppföljaren Aquaman and the Lost Kingdom. De vill att hennes scener ska tas bort, och filmas om med en annan skådespelerska. Detta gör det till den enskilt största namninsamlingen inom filmvärlden på över 20 år.

Namnlistan, upprättad av Johnny Depp-beundrare, anklagar Heard för hennes ”korståg för att förstöra honom”. Under rättegången hävdade hon att hennes roll i Aquaman 2 kraftigt skurits ner. Filmen är redan färdiginspelad, men det är ännu osäkert hur Warner kommer att göra. Det får vi veta i mars 2023, då Aquaman and the Lost Kingdom har premiär.

Klassiska fantasyeposet Sagan om Drakens återkomst (på engelska Wheel of Time) har nyligen filmatiserats som tv-serie. Förutsättningarna för att skapa en bra serie var mycket goda, men producenten ville tydligen göra något annat av berättelsen. Väsentliga ingredienser i berättelsen har strukits och karaktärer har förvandlats till oigenkännlighet. Samtidigt har scener lagts till som helt saknar logik och sammanhang. Här sätter jag tänderna i denna tv-serie och förklarar hur den sätter käppar i tidens hjul.

https://youtu.be/11ZozKfRqvA

Varför gillade jag fantasy när jag var yngre, även om jag var väldigt kräsen med vad jag gillade? Vad var det i genren som tilltalade mig? Och varför tilltalar den över huvud taget så många?

Bra skriven är fantasy en häftig saga med en episk dimension som kittlar en med tanken på något större än verkligheten. Man får inblick i ett sammanhang utöver den vanliga världen, man tar del av en fängslande och tänkvärd historia som kan säga något om oss som människor och samtidigt vara underhållande. Hjältar och storhet, fara och ondska! En resa in i en annan värld, men som samtidigt fängslar och ger en känsla av verklighet.

Sagan om ringen och Game of Thrones är typexempel på genren. Kanske kan även Harry Potter räknas dit, även om den nog är mer riktad till en lite yngre publik. Trots att de tre verken är väldigt olika är de alla någon form av fantasy som både i bokform och som tv-serie eller film nått stor publik och popularitet. Själv läste jag Sagan om ringen-böckerna många gånger alltifrån nio till femton års ålder. Jag har bara läst första Game of Thrones-boken, men har sett både filmerna och serien. Harry Potter har jag däremot varken läst eller sett.

Legendarisk bokserie

Det var många år sedan jag slutade läsa fantasy, men det jag uppskattade mest var den näst mest sålda bokserien inom ”riktig” fantasy: Wheel of Time av Robert Jordan. På svenska heter den Sagan om Drakens återkomst. På engelska är det en 14 tegelstenar lång serie, men i den svenska översättningen är varje bok delad i två. De tre sista böckerna har dock inte översatts, så på svenska består serien av 22 böcker. Därtill finns en prequel, som ger bakgrunden till den första boken. Totalt har böckerna sålt i över 90 miljoner exemplar.

När jag började läsa bokserien var den inte färdigskriven, utan då fanns bara åtta böcker. Jag hittade den när jag låg i lumpen, slukade alla sju böcker som fanns på svenska då och skaffade senare de som fanns på engelska. Jag läste ut det som fanns på ett par månader. Men sedan satt jag i klistret! Det fanns ju inga fler böcker och jag ville ju veta vad som skulle hända.

Sedan kom det en ny bok varje eller vartannat år. Det var en lång väntan. Och efter bok elva dog plötsligt författaren Robert Jordan. Men en annan författare, Brandon Sanderson, tog över skrivandet och med hjälp av Jordans efterlämnade anteckningar och bistånd från hans änka avslutade han bokverket mycket förtjänstfullt. Absolut sista kapitlet är skrivet av Jordan själv, liksom mastodontkapitlet på 200 sidor kallat ”The Last Battle” i sista boken.

Bokserie med potential för visuell succé

För något år sedan fick jag nys om att Amazon skulle göra en tv-serie av böckerna. Jag har alltid tänkt att om det finns några fantasyböcker som skulle kunna göras bättre i ett visuellt medium så är det just Sagan om Drakens återkomst. Böckernas svaghet är att de är lite repetitiva och vissa händelseförlopp som är mindre viktiga får lite väl mycket utrymme i mitten av böckerna. Mycket kan alltså elimineras utan att för den skull förändra vad som är stommen i berättelsen. Böckerna bjuder dessutom på många saker som kan bli visuellt häftiga.

Magisystemet är det häftigaste och bäst förklarade bland alla fantasyböcker jag läst. Även uppbyggnaden av världen och kulturerna i den är bäst i genren, men framför allt är de episka ögonblicken och striderna fantastiska. Känslan av saker som är större än livet och de karaktärer man får följa (fem huvudkaraktärer och några viktiga sidokaraktärer) och deras utveckling är helt lysande. I Sagan om ringen finns många episka sekvenser med heroism och där världen förändras inför ens ögon och ger gåshud, och sådana finns det verkligen motsvarigheter till i denna bokserie.

Vad som skiljer bokserien Sagan om Drakens återkomst från annan fantasy jag läst är uppbyggnaden av världen och hur den expanderar allteftersom samt alla aha-upplevelser man får av det och hur logiskt det är. Den är helt enkelt bäst i klassen bland fantasyböcker när det gäller just det. Historien, länderna, kulturerna, olika fraktioner, historiska figurer, karaktärernas familjer och ursprung knyts ihop till en naturlig väv.

Orosmolnen tornar upp sig

Själva mallen och grundkoncepten i bokserien är enkla och borde kunna utgöra en stabil grund för en tv-serie. Men, en mängd varningsklockor började ringa för mig när jag läste om projektet. Exekutiv producenten Rafe Judkins började yttra sig i olika sammanhang om hur viktigt det är att serien skulle vara ”feministisk i dagens kontext”. Det är absurt med tanke på att berättelsen i böckerna är otroligt jämlik så till vida att den innehåller många starka kvinnor. Den starkaste grupperingen i bokseriens början är faktiskt några kvinnliga magiker. Kvinnliga karaktärer har mycket plats och rum i bokserien.

Böckerna är väldigt fokuserade på att visa på att de bästa resultaten i samhället och med magin uppstår när män och kvinnor samarbetar. Det började verka som att detta inte var något Rafe gillade. Dessutom hade denne person i princip ingen erfarenhet alls av tv-serier. Han har skrivit manus till några avsnitt av en usel B-serie och åkt ut först i dokusåpan Survivor: Guatemala. Det var hela hans resumé. Att han framstod som väldigt dryg, självgod och narcissistisk på sociala medier bidrog inte heller till att skapa ett gott intryck.

Först hade jag hoppats på en riktigt bra serie, men nu justerade jag mina förväntningar till att serien åtminstone skulle gå att se och att den skulle vara underhållande med några häftiga episka ögonblick.

Serien verkade få en rejäl budget, för det framkom att bara filmandet i Prag och annorstädes i Tjeckien (där serien spelades in och produktionen till viss del skedde) hade kostat 92 miljoner amerikanska dollar. Utöver det tillkommer ju löner, postproduktion, CGI, marknadsföring och en massa annat. Någonstans runt 150 miljoner dollar borde vara den totala budgeten – och det är lite mer än hälften av budgeten för alla tre Sagan om ringen-filmerna tillsammans. Nu har ju inflationen gjort att det egentligen är lite mindre än så, men jämförelsen säger ändå någonting. Om man räknar i speltid är dessutom den första säsongen cirka åtta timmar, medan Sagan om ringen landar på strax över tio timmar. Det blir lite olika beroende på om man räknar med den förlängda versionen eller inte.

Från hopp till förtvivlan

En trailer och några andra smakprov släpptes, men de imponerade verkligen inte. Så blev det till sist premiär för serien i november. De första tre avsnitten av den åtta avsnitt långa säsong ett släpptes. Det var ingen höjdare, men framför allt var det sönderklippt, hade dålig dialog och framstod som forcerat. Flera ändringar av bokseriens handling var bara konstiga, eftersom de inte förbättrade något. Däremot hade de fem huvudkaraktärerna bra personkemi. Kanske kan det bli något av det här om serien rycker upp sig!

Men efter det här lämnade serien totalt böckerna. Nästan alla grundkoncept togs bort, så att historien blev helt annorlunda. Avsnitt fyra var det enda bra avsnittet, välgjort från början till slut. Det är det enda avsnitt som är välproducerat ur något slags hantverksperspektiv och det hjälps också mycket av att skådespelaren Alvaro Morte har en otrolig närvaro och sätter sin prägel på avsnittet. Nu hyste jag hopp om tv-serien på riktigt, trots att teamet gjort en mängd dåliga vägval jämfört med böckerna.

Hoppet blev kortvarigt. De följande avsnitten är rent ut sagt dåliga ur underhållningssynpunkt, men ännu värre om man faktiskt har läst böckerna. Sista avsnittet är katastrofalt dåligt – det sämsta jag sett utan att stänga av. De ”dödade” en massa saker i originalhistorien som gör att fortsättningen inte kommer att kunna påminna särskilt mycket om böckerna. Ingen ändring skulle göra serien bättre än om de hade följt böckerna med samma respekt som vid produktionen av Sagan om ringen.

En liten lustig detalj ur svensk synvinkel är att Sverigebekanta Alexander Karim spelar den ursprungliga Draken, den person som i denna historia återföds och som mycket av böckerna handlar om. Hans motpart på den onda sidan spelas av en annan svenskbekant: Fares Fares. Skådespelarna gör generellt bra rollprestationer trots den usla dialogen, men dialogen blir sämre och sämre ju längre serien går – mer och mer onaturlig.

Parodiskt ombytta roller

En sak som är bisarr jämfört med böckerna är att alla män i huvudroller och biroller, utan undantag, gjorts till sämre, ohederligare eller rent av onda personligheter jämfört med hur det var i böckerna. Därtill är de två kvinnliga huvudkaraktärerna direkt från början så kallade Mary Sues. Man får aldrig lära känna dem och följa dem när de utvecklas, utan de är redan från början mäktiga och oövervinnerliga. De saknar stark dock personlighet och skulle lätt kunna ersättas – som Rey Skywalker jämfört med Luke Skywalker i Disneys Star Wars. Luke fick kämpa och gå igenom massor av prövningar innan han blev mäktig, men hon var det direkt.

Det blir parodiskt efter ett tag. Ingen av de tre manliga huvudkaraktärerna får göra någonting heroiskt under hela första säsongen. Antingen är det borttaget ur handlingen eller så får en av de kvinnliga karaktärerna ta sig an den uppgiften. Männen är mer eller mindre menlösa och skulle lätt kunna klippas bort utan att någon skulle märka det. 

Den person som ska vara den mest hårdhudade, tuffe och bäste krigaren i världen gör i princip inget för att rättfärdiga det i serien. Han skildras som någon som alltid gör sin plikt, alltid kämpar för det rätta, aldrig gråter. Mycket av honom i böckerna är nyanserna under ytan. Man förstår att han fungerar på ett annat sätt. Så hur är han i serien? Han störtgråter en gång, skriker ut sin sorg över något som han i böckerna inte hade reagerat över utåt. Han pratar om känslor flera gånger. I böckerna är han mentor till en av karaktärerna på ett manligt sätt, inte genom att bli känslosam.

Kalkon även för dem som inte läst böckerna

Jag skulle kunna rabbla upp ännu mer som jag inte gillar med tv-serien i jämförelse med böckerna. Men om man sätter det åt sidan, är det underhållande? Nej, detta är inte ett dugg underhållande. Det finns ingen karisma hos karaktärerna som det gör i till exempel The Witcher eller Game of Thrones. Man förstår inte riktigt vad som står på spel eller vad allt går ut på, vilket man snabbt gör i Sagan om ringen. Ser jag tv-serien som sämre bara för att jag har läst böckerna? Visst, den är nog inte lika dålig om man inte läst böckerna men den är likväl fortfarande en kalkon.

Bedömer man serien för sig så är den amatörmässigt skriven. Ingenting framstår som naturligt. Handlingen känns otroligt forcerad och konstig: saker bara ska hända och karaktärerna agerar som i ett dataspel. Mycket känns så stelbent. Det finns porrfilmer med naturligare dialog och story, men till skillnad från där finns ingenting häftigt eller upphetsande i denna serie. Om man inte läst böckerna men gillar tonårsdraman så kan jag tänka mig att man gillar serien i viss mån. Det är intressant att på Internet Movie Database (IMDB) har kvinnor gett serien klart högre betyg än män.

Scener utan sammanhang och logik

Jag ska ge ett exempel på en scen som förklarar vad jag menar. I sista avsnittet är två personer på väg genom en skog. Den ena säger åt den andra: ”Rör ingenting, det är jättefarligt.” Sedan byter vi till en annan scen och kommer tillbaka till platsen. Då rör de vid alla träd och lutar sig sedan mot varsin trädstam för att sova. Jaha, men vad hände med faran? Om och om igen sker liknande ologiska saker.

I en annan scen ska ett triangeldrama (som inte finns i böckerna) byggas upp. Fram till denna tidpunkt har ingenting tytt på att en sådan känslomässig konflikt existerar. Nåväl, en manlig karaktär säger något argt till en av de kvinnliga. Hon har typ gjort slut med honom eller, ja, det är komplicerat. En av de andra killarna säger att den förste killen ska be henne om ursäkt. Då hoppar plötsligt en annan kvinnlig karaktär in från ingenstans och säger: ”I am tired of you always fighting over her as if she is a prize to be won.”

Sedan följer en kort sekvens där det framgår att ”be om ursäkt till henne”-mannen verkar ha varit förälskad i tjejen trots att han är gift. De hade haft något tillsammans. Här framgår det också att den andre killen inte hade en aning om detta.

Så hur tusan håller de hela tiden på och kämpar om henne om den ene killen fick reda på detta först där och då? Den här typen av usel dialog återkommer genomgående i tv-serien. Det är alltså inte ett enstaka misstag, utan det är mer regel än undantag.

Precis som på en del andra ställen där scener eller dialog lagts till eller där själva grundhistorien ändrats verkar det inte som att det har gjorts för att berätta en bättre historia. Man får känslan av att någon tyckte att repliken om att killarna kämpar om henne är en häftig fras och därför måste få vara med. Sedan bygger man scenen runt det och struntar i om den naturliga utvecklingen i historien påverkas. Man fick ju med sin häftiga fras.

Draken blir icke-binär

Precis det tänket verkar ha styrt när de i avsnitt sju försökte få det till att Draken kunde vara en man eller kvinna eller någon som identifierar sig som vad som helst – nej, jag skojar inte. I böckerna är Draken en man och det nämns direkt i prologen till första boken i en av alla de episka profetior som i många av böckerna finns i prologen:

”Let the Promised One be born of the mountain, according to the prophecies, as he was in ages past and will be in ages to come. Let the  Prince of the Morning sing to the land that green things will grow and the valleys give forth lambs. Let arm of the Lord of the Dawn shelter us from the Dark, and the great sword of justice defend us. Let the Dragon ride again on the winds of time.”

Är man en smula konspiratorisk kan man ju misstänka att de inte ville skylta för mycket med att hjälten är en vit heterosexuell man. Nu är det dock så att Draken inte har en så positiv image i världen. Det sista han gjorde i sitt förra liv var att döda alla sina vänner och hela sin familj för att han blivit galen. Draken återfödd är alltså bra mycket mer fruktad än hatad.

När så helt plötsligt ”det stora avslöjandet” görs i avsnitt sju så blir det helt oväntat och konstigt. Det visar sig nämligen att det är den minst utvecklade karaktären som är Draken.

Mäns och kvinnors olika magi ignoreras

Varför har de gjort en av huvudkaraktärerna lesbisk och gjort en stor grej av det utan att göra det på ett bra sätt? Det viktiga var tydligen bara att göra henne sådan. De har till och med lagt in en lesbisk kärleksscen med henne – det låter mer upphetsande än det är, lovar. Scenen är så forcerad och verkligen motsatsen till avslappnad. Här börjar vi kanske ana varför ett av de absoluta grundkoncepten i hela berättelsen har tagits bort: att det finns en manlig och kvinnlig sida av magin. Troligtvis upplevs det som ”problematiskt” att det bara finns en manlig och kvinnlig sida.

Man missar en massa saker som gör historien bra i böckerna genom det, för män och kvinnor kanaliserar nämligen magin på olika sätt. Kvinnor måste ”öppna upp sig och bli en del av kraften” för att kunna använda sin sida. Männen däremot måste greppa tag i och kämpa för att ta kontroll över kraften. Det finns många sådana små saker i alla grundfundamenten som är väldigt genomtänkta men som bara tagits bort för att de som gjort tv-serien tydligen inte gillade dem. Och det var som sagt inte för att förbättra tv-serien. Det är alla de små och betydelsefulla detaljerna som gör bokserien bra.

För att göra en jämförelse med Sagan om ringen, tänk om berättelsen skulle göras om till att handla om en man i New York som har tappat sin bröllopsring. Allt handlar om hur han letar efter den, men hans frus nio bröder i svarta kåpor och hans svärfar Sauron jagar honom. Allt heroiskt görs plötsligt av kvinnor och mannen är bara en oduglig skitstövel. Därtill är dialogen urusel och allt är tillrättalagt för att få fram poänger – inte för att berätta en historia. Ingenting sker heller spontant och naturligt, och det slutar med att den onde svärfadern Sauron egentligen bara var missförstådd. Ungefär så skulle jag beskriva det hela. Så likt är det böckerna. 

Obegripliga karaktärer

Om man jämför med Game of Thrones så vet man efter första säsongen väldigt mycket om de olika karaktärerna: deras mål, vad som driver dem, hur de är. Man förstår sig på Cersei, man vet hur Tyrion tänker, man vet hurudana släkterna Lannister och Stark är. Man förstår saker som händer och varför – oavsett om man gillar serien eller inte. Det händer en del häftiga saker och det som sker är naturligt och passar in i hur man förstår sig på världen som ny tittare.

I denna tv-serie förstår man nästan ingenting om man inte läst böckerna. Av karaktärerna lär man bara känna en hyfsat bra. De andra är mer eller mindre utbytbara eller saknar helt egen vilja och agens. De är som karaktärer i ett datorspel som det bara händer saker med. Efter första avsnittet av Game of Thrones har man bättre grepp om huvudkaraktärernas personligheter än efter en säsong här.

Den sista saken jag ska klaga över är stridsscenerna, som var bland de absoluta höjdpunkterna i böckerna. I tv-serien är de totalt uselt gjorda, med undantag för i avsnitt fyra. Trots alla pengar spenderade är det billigt, ologiskt och inte så mäktigt som det kunnat bli. Man tycker ju att det åtminstone borde se häftigt ut, men nej, det är bara pannkaka.

Det kunde ha varit ännu värre!

Så, varför gör Amazon så här? Varför satsar de enorma mängder pengar på en serie och låter någon som totalt saknar erfarenhet och talang göra den? Varför släpper de igenom totalt uruselt skrivna och producerade avsnitt? Det finns en läckt verifierad version av första avsnittets manus och det är så häpnadsväckande dåligt att man tappar andan. Det handlar förstås om den urusla dialogen, men också om en mängd direkt pornografiska scener som inte passar i handlingen och som lämpligt nog klipptes bort i slutversionen. I manuset finns också noteringar om att kvinnor och kvinnokroppen ska visas i ett ”positivt och starkt sken” i alla lägen och att det ska övertrumfa allt. Manuset verkar vara skrivet av någon som inte förstår sig på mänskliga relationer och interaktioner.

Hur har tv-serien tagits emot? Amazon bedrev en massiv kampanj och använde såväl fans som youtubers för att marknadsföra den stenhårt. Och de skryter om att serien har höga tittarsiffror. Ja, för de kan inte skryta om betygen på IMDB och liknande. Där ligger serien nämligen två till tre nivåer under Game of Thrones och sista avsnittet har det lägsta betyget som en storsatsning från någon av nätverksjättarna haft på fem år, har jag hört. Alla objektiva data jag sett visar att folk tröttnar och att tittarsiffrorna minskar jämfört med alla andra ”stora” fantasyserier eller serier generellt. Och det snackas inget om serien alls.

Bedrift att misslyckas när målet är öppet

Nu är detta något mycket mindre än Star Wars, men liknelsen är ju enkel att göra – fast det blev ännu värre här. De hade öppet mål, för de hade böckerna att göra tv-seriemanus av. Att följa grundkoncepten hade varit tillräckligt, men om man därtill hyfsat troget hade hållit sig till historien (där så mycket finns att hämta) och kryddat med häftiga effekter så skulle det ha blivit en succé. Det är nästan en bedrift att lyckas göra någonting så dåligt av en så bra bokserie. Men på något sätt är detta typiskt för vår tid och dess populärkultur – och för världen i sin helhet. Inkompetens och idioti regerar.

För mig har den här bedrövliga upplevelsen fått mig att börja läsa om böckerna och återuppleva nöjet av dem. Om vi höjer blicken och ser till det stora, världen som den ser ut i dag. Vad göra? Jo, hitta personer som är vettiga och umgås med dem. Umgås med folk du bryr dig om och ägna dig åt sådant du uppskattar. Titta inte för mycket på allt skräp som visas på Netflix, HBO och Amazon. Ägna dig åt det verkliga livet i stället! Om du ska se något som får dig att uppleva en annan värld så ska det vara något som lyfter din tankevärld eller ger dig en positiv upplevelse! Det gör sannerligen inte tv-serien Sagan om Drakens återkomst.

Gillar du fantasy och fick dålig eftersmak av tv-serien men inte har läst böckerna? Då vill jag betona att de är helt annorlunda – och otroligt bra i sin genre. Ljudboksvarianten med Michael Kramer och Kate Redding som uppläsare är den bästa ljudbok jag har lyssnat på. Eye of the World heter första boken, ge den en chans om du gillar fantasy! Men strunta i tv-serien. Den är totalt skräp.