The Passion of the Christ (Kristuspassionen)

Filmen hade premiär 2004 med Mel Gibson som regissör och Jim Caviezel i rollen som Jesus.

Den är kanske den mest kända filmen om Jesus över huvud taget. Dialogen är på arameiska och latin, vilket är historiskt korrekt och ger filmen en känsla av äkthet.

Den sägs av vissa vara en typisk katolsk tolkning av Jesus sista dagar och korsfästelse. Filmen är perfekt för den som vill ha en väldigt stor dos av blod och smärta, som visuellt vill insupa Guds son sista tid in i minsta por. Scenerna när romerska soldater piskar Jesus rygg sönder och samman kan även få folk som gillar helt andra genrer att nicka uppskattande.

Filmen är också känd för sin framställning av judar och Mel Gibson fick dras med anklagelser om antisemitism. För Jim Caviezel blev filmen i praktiken den sista stora Hollywoodproduktionen han gjorde. Han är fortfarande aktiv som skådespelare och även öppen med sin kristna tro som katolik.

En uppföljare är planerad till 2024 och kommer handla om återuppståndelsen. Caviezel spelar Jesus även i uppföljaren.

https://www.youtube.com/watch?v=ZRcBMeNHFNk

Il vangelo secondo Matteo (Matteusevangeliet)

Regissör är Pier Paolo Pasolini och filmen hade premiär 1964.

Detta är definitivt cineastens val. Filmen är på italienska, den är svartvit och produktionen är förhållandevis enkel. All dialog är direkt taget från Matteus-evangeliet och filmen har en seriös och ganska allvarlig ton. Jesus spelas av Enrique Irazoqui, en 20 årig spanjor som aldrig gjorde något större film efter det.

Pasolini är annars mest känd för filmer som har helt andra budskap än det kristna, oftast med fokus på politisk korruption, sexuella tabun och anti-kommersialism. Pasolini avled efter ett bråk med en ung manlig prostituerad, ett fall där alla omständigheter till denna dag ännu inte är klarlagda.

https://www.youtube.com/watch?v=THsq-Njt3ps

The Greatest Story Ever Told (Mannen från Nasaret)

Filmen hade premiär 1965 och regissör var George Stevens. I huvudrollen har vi ingen mindre än Max von Sydow i sin första stora Hollywoodproduktion. Charlton Heston spelar Johannes döparen.

Filmen är familjevänlig och av det längre slaget, fyra timmar och tjugo minuter. Det kan alltså passa att sätta igång med tittandet tidig eftermiddag, kanske bulla upp med påskmust och godis för att inte tappa koncentrationen. På grund av filmens längd är den också den som bäst fångar in Jesus liv och gärningar av de fem jag listat i den här kolumnen.

https://www.youtube.com/watch?v=on3M7YWlewo

Kristi sista frestelse (The Last Temptation of Christ)

Filmen regisserades av Martin Scorsese och hade premiär 1989, med Willem Dafoe i rollen som Jesus och Harvey Keitel som Judas.

Den här filmen är till för gnostikern, skeptikern och den spirituella fritänkaren, som inte köper det rigida budskapet som den katolska kyrkan slagit fast. Jesus i den här versionen frestas precis som en vanlig människa gör, och kämpar med känslor som rädsla, depression, tvivel och lust. Filmer innehåller flera nakenscener och möttes med avsmak från kristna grupper.

Dog Jesus på korset? I filmen överlever Jesus korsfästelsen, eftersom han inte var messias. I stället bildar han familj, först med Maria Magdalena och senare med Lazarus systrar, Maria och Märtha. Som gammal man träffar han Paulus, som predikar om predikar om Jesus lära. Han säger sig inte bry sig om ifall historien är sann eller inte, budskapet är bra i alla fall…

https://www.youtube.com/watch?v=TpNPIxWdZgY

Quo Vadis

Filmen är från 1951 och regisserades av Mervyn LeRoy.

Den här filmen är inte en film om Jesus korsfästelse. Den handlar om tidiga kristna i Rom, som ställs inför prövningar. Fokuset ligger på det romerska imperiets konflikt med kristendomen och filmen är både baserad på både historiska händelser och fiktiva. Robert Taylor spelar Marcus Vinicius, en romersk officer som förälskar sig i den kristna slavkvinnan Lygia, spelad av Deborah Kerr.

Detta är definitivt en film som passar de som gillar den tidens klassiska Hollywoodproduktioner i samma stil, som Ben Hur, De tio budorden och Spartacus. Peter Ustinov spelar kejsare Nero, den narcissistiska och barnsliga härskaren, på ett mycket underhållande sätt. En rollprestation som kanske inte var helt ovanlig där och då, men som definitivt är sällsynt idag. Enligt legenden brände han ner Rom, och skyllde på de kristna.

https://www.youtube.com/watch?v=ZAdIwD3QItc

Vid sidan av dramatiken rörande Joe Bidens klumpiga hantering av hemliga dokument kom amerikanska nyheter den gångna veckan att handla mycket om kulturfrågor. Det är förstås det så kallade kulturkriget som rasar vidare.

En nyhet blev att företag som anpassat sig till WOKE-rörelsens krav börjat backa då miljontals amerikaner, som motsätter sig dess idéer, slutat köpa deras produkter. På senare tid har också parollen ”Go WOKE, Go Broke!” typiskt nog blivit poppis. Och i veckan kom en undersökning som visade att hela 87 procent av amerikanerna anser att det är kvalitén på varor och tjänster, inte ett företags politiska idéer, som skall avgöra om man köper deras produkter eller inte.

En annan nyhet i samma härad är att Hollywood, efter decenniers politiskt, sexuellt och andra korrekta storys, insett att vad folk faktiskt vill ha traditionell action och gammaldags hjältar. Förra årets filmsuccé Top Gun: Maverick med Tom Cruise visade vägen och liknande historier dominerar nu Tv-tablåerna. Den största succén är Yellowstone med Kevin Costner, som rullat sedan 2018, och en ny spinn-off serie till denna kallad 1923 med Harrison Ford och Helen Mirren. Andra fullträffar är Tulsa King med Sylvester Stallone som gangster och The Old Man där Jeff Bridges spelar en före detta CIA-agent som måste leva ”off the grid” för att inte bli mördad av sina fiender. TV har alltså känt sig kallad att kalla in ärrade skådespelare på 70+ för att motsvara ett behov som moderna, mer fjolliga filmstjärnor uppenbart inte kan fylla.

En tredje kulturnyhet är att Florida beslutat stryka en kurs i afroamerikansk historia på högstadie- och gymnasienivå. Denna anses bryta mot en lag som sedan häromåret förbjuder skolor att lära ut att vita människor är kollektivt ansvariga för slaveriet i Södern och den ”strukturella rasism” vissa hävdar fortfarande dominerar det amerikanska samhället, alltså nära 160 år efter slaveriet avskaffades.

Nyheter som dessa ger kanske intrycket av det är traditionalister snarare än kulturradikaler som nu firar flest segrar. Kulturkriget är dock långt ifrån över. I veckan avslöjade två journalister att multimiljardären George Soros genom åren givit över 32 miljarder dollar till olika vänsterkandidater och idag bland annat stöttar över femtio av USA:s viktigaste medier, inklusive ABC, CBS, CNN, New York Times och PolitiFact, vars agendor sammanfaller med hans egna åsikter. Och även på andra fronter pressar radikaler på, bland annat genom att i Los Angeles, San Francisco, Seattle och New York vilja bekämpa växthuseffekten medelst förbud mot gasspisar. Just denna idé har dock mött så mycket motstånd även från matlagningsglada liberaler att den i längden troligen diskret kommer att förpassas till runda arkivet.

En annan sorts kulturnyhet är att det i veckan blev känt att representanthusets förra talman Nancy Pelosi, efter att hennes make förra året attackerats av en våldsverkare, blev så chockad att hon i november lät en katolsk präst genomföra en exorcism för att driva ut eventuellt kvarvarande demoner från deras hem. Detta scoop låter förvisso som något en tokig pratradioshow på högerkanten kunnat hitta på, men uppgiften kommer från Pelosis egen dotter i en intervju med New York Times.

Vidare kan noteras att månfärder verkar vara ett bra sätt att behålla både hälsa och libido. Så kan man i alla fall tolka faktumet att andre mannen att gå på månen, Buzz Aldrin (som för övrigt på fädernet är svenskättad med rötter i Värmland), på sin 93-årsdag knöt äktenskapsband med sin flickvän Anca Faur. Hon är nästan 30 år yngre än månfararen och blev hans fjärde fru.

En ovanligare form av jaktolycka inträffade förra lördagen i Wellington, Kansas, när en man vid halvtiotiden på morgonen plötsligt sköts till döds när han kom körande längs en landväg i sin pickup. När polisen kom till platsen kunde de dock genast gripa förövaren, som visade sig vara mannens hund. Denne hade suttit baktill och där råkat trampa på avtryckaren till ett laddat gevär som låg på falkbotten. Givet detta lär någon vidare utredning inte genomföras och den skyldige kommer troligen formellt att frikännas från brottsmisstanke.

Till sist kan meddelas att en flicka i Cumberland, Rhode Island, snart kan gå till historien. Hon har nämligen kommit på ett sätt att besvara den största frågan av alla för världens barn – om jultomten verkligen existerar! På julafton satte hon ut fat med kakor till tomten och morötter till hans renar och sände sedan en halväten kaka och dito morot till stadens polis för DNA-analys. Polischefen Matthew Benson låter meddela att proverna nu analyseras och att brottsmisstanken är underlåtenhet att äta upp serverad föda. Den som är mest nervös för svaret är nog dock inte den riktige tomten utan flickans far.

Filmen Korsett kommer fortsatt vara Österrikes officiella bidrag till kategorin bästa internationella film på Oscarsgalan. Detta trots att en av skådespelarna i filmen, Florian Teichtmeister, åtalats för innehav av barnpornografi. Österrikes nationella filminstitut FAMA har beslutanderätt över allt som rör landets Oscarsbidrag, har fattat beslutet.

Ordföranden Alexander Dumreicher-Ivanceanu har i ett uttalande sagt att FAMA fördömer Teichtmeisters kriminella pedofila handlingar. Men att han som skådespelare inte utgör hela filmen Korsett. Och att han som individ måste hållas strikt åtskild från den storartade artistiska prestationen av regissören Marie Kreutzer och hennes medarbetare, skriver Variety.

FAMA har i samråd med regissören och producenterna av filmen beslutat att Korsett fortsatt är Österrikes nominering till den 95:e Oscarsgalan, avslutas uttalandet.

Produktionsbolaget Film AG som producerat Korsett har släppt ett uttalande, via filmens producenter Alexander Glehr och Johanna Scherz samt regissören Kreutzer. Där menar man att man inte haft någon professionell relation till honom sedan filminspelningen avslutades i juni 2021. Samtidigt förde han dem bakom ljuset, när ryktena började florera samma höst. Han försäkrade då om att allt som sades var lögn. Han berättade inte om en påbörjad polisutredning.

Man påpekar att allvarlig misskötsel av en skådespelare inte bör förstöra de övriga skådespelarnas insatser. Man anser också att uppmärksamhet och uppskattning filmen fått inte går att ta tillbaka.

Regissören Kreutzer säger dessutom att det är en feministisk film. 300 personer från hela Europa har arbetat med den under flera år. Vilket inte ska få förstöras av horribelt beteende från en enda person. Hon är också mycket upprörd över att film och foton på sexuella övergrepp mot barn över huvud taget produceras, distribueras och konsumeras.

Vi kan inte se djupet i våra medmänniskor. Det här fallet sätter brutalt ljuset på hur maktlösa vi är inför sådana horribla ämnen och hur brådskande det är med starkare politiska, juridiska men också psykoterapeutiska åtgärder krävs, säger Kreutzer.

Filmen utspelar sig 1877 och huvudkaraktären är Kejsarinnan Elisabeth av Österrike. Hon spelas av Vicky Krieps och filmen fokuserar på hennes 40-årskris. Hon känner inga varma känslor längre för sin man, kejsaren Franz Joseph I, som spelas av Teichtmeister.

Tidigare betraktad som en stor skönhet men åldern gör att hon tar till hårdare metoder för att försöka bibehålla sin offentliga persona. Som att äta mindre, och bära en hårt snörad korsett.

https://www.youtube.com/watch?v=P7LpMtLRe2E

Ryktena om Teichtmeisters förehavanden började läcka ut i juli 2022, på ett karaktäristiskt dramatiskt sätt.

Regissören Katharina Mückstein skrev på Instagram att ”Ikväll kommer en förövare att stå på scen och bli applåderad”. Hon namngav ingen, men det enda evenemanget under kvällen var premiären av Korsett i Wien. Givetvis spekulerades det om någon av skådespelarna var den misstänkte förövaren.

Hennes inlägg skapade en ny Metoo-våg i Österrike där kvinnor inom filmindustrin berättade om övergrepp de utsatts för.

Krieps har också försvarat filmen med argumentet att den är feministisk och gjord av två kvinnor. Ska en manlig kollegas illdåd förstöra för dem, och vem blir i så fall skadad av detta?

Andra prominenta spelare inom den österrikiska film- och tv-industrin har tagit avstånd från Teichtmeister.

Statliga tv-bolaget ORF delfinaniserade Korsett, men kommer inte visa någon tv-serie eller film i vilken Teichtmeister medverkar. Och biokedjan Cineplexx har ställt in kommande visningar av Korsett. Teichtmeisters arbetsgivare Burgtheater, landets nationalscen, har avslutat hans anställningsavtal.

Enligt Teichtmeisters advokat Michael Rami kommer han erkänna sig skyldig till att innehavt 58 000 barnpornografiska bilder. Blir han fälld kan han få upp till två års fängelse, rättegången är planerad till 8 februari.

Årets tio största filmer var:

1. Top Gun: Maverick, 15 miljarder kronor

2. Jurassic World: Dominion, 11 miljarder kronor

3. Doctor Strange in the Multiverse of Madness, 10 miljarder kronor

4. Minions: The Rise of Gru, 9,6 miljarder kronor

5. Black Panther: Wakanda Forever, 8 miljarder kronor

6. The Batman, 7,9 miljarder kronor

7. Thor: Love and Thunder, 7,8 miljarder kronor

8. Water Gate Bridge, 6,4 miljarder kronor

9. Avatar: The Way of Water, 6,2 miljarder kronor

10. Moon Man, 4,8 miljarder kronor

https://www.youtube.com/watch?v=giXco2jaZ_4

På nionde plats finns alltså James Camerons nya Avatar-film, men med största säkerhet kommer den att befinna sig på bland de tre främsta vid årskiftet. De 6,2 miljarderna har den dragit in på bara två veckor eftersom den hade premiär i början på december. Med tanke på att julhelgen och mellandagarna är en period då många går på bio så är en fördubbling av intäkterna fullt möjlig. I vilket fall är filmbolaget redan nöjda – den nya Avatar-filmen kostade fyra miljarder kronor att spela in.

https://www.youtube.com/watch?v=d9MyW72ELq0

Låt mig först erbjuda min egen definition till denna något svårfångade genre: När jag säger operafilm menar jag en opera som har spelats in och klippts som en långfilm, och där ljudspåret alltså är förinspelat. Detta skiljer den från genren ”avfilmad opera”, en vanlig operaföreställning på en scen som man gjort en liveinspelning av, ungefär som man kan göra med teater. Operafilm skulle i princip kunna ha helt andra skådisar än sångarna (eftersom ljudet är pådubbat) eller kunna vara tecknad film. Eller vad som helst.

Om man vill vara lite märkvärdig kan man säga att det uppstår ytterligare ett lager i upplevelsen när man gör så här. Opera är i sig är redan den kanske mest främmandegörande dramatiska berättelsegenren eftersom folk sjunger fram sina repliker (recitativ), och tiden emellanåt helt suspenderas för att någon ska riva av en aria. När man stoppar in en opera i en långfilm, som ju är en genre som annars oftast försöker suga in oss i illusionen så mycket som möjligt, så hamnar båda genrernas ”maskineri” liksom i förgrunden. Det är så knäppt att det ställer väldigt höga krav på utförandet.

Jag ska inte säga att jag aktivt djupdykt i den här genren, så den kanske är rikare än jag tror, men mitt intryck är att det inte gjorts massor av den här sortens produktioner. Framför allt görs det nog inte så många nuförtiden, när de stora skivbolagen nästan slutat med studioinspelning av opera generellt. Jag har letat så gott jag kan efter bra operafilmer genom åren, och tänkte rekommendera fyra stycken här nedan.

https://youtu.be/8lBXTWSKBIA

Den operafilm som flest av er troligen redan har en relation till är så klart Ingmar Bergmans version av Mozarts Trollflöjten (1975). Den kanske inte behöver så mycket av en presentation. Bergman var ju både film- och scenman och musikälskare, så vad skulle kunna gå fel, liksom?

Nä, inget går fel. Operan (egentligen ett ”sångspel” med en del talad dialog; en ”äkta” opera ska bara vara sång) måste ju också vara en av de som flest icke operaintresserade har en relation till, och väldigt svår att ogilla, vad man än tycker om frimurare. Det hela är en fullträff från början till slut, med Håkan Hagegård som Papageno, och ett svenskt libretto av Alf Henriksson som är så jäkla bra att det nästan slår originalet i sjungbarhet.

https://youtu.be/zDRmwZxOJ4o

Trollflöjten är dock väldigt mycket en teater till sin stämning och inramning. Men går det att göra riktigt episk långfilm av opera? Jo då, Franco Zeffirellis filmversion av Verdis maffiga mästerverk Otello (1986) är en riktig godbit. Eftersom Zeffirelli även regisserade bland annat den fantastiska Jesus från Nasaret så anar ni att han inte har några postmoderna rävar bakom örat. Det är rakt av visuellt pampigt, oironiskt, inspelat i autentiska medeltidsmiljöer, och med Plácido Domingo i blackface som grädde på moset.

Zeffirelli var själv en framstående operaregissör förutom filmkarriären, så det är återigen ingen överraskning att det funkar så bra. Jag känner mig helt övertygad om att Verdi själv skulle ha gillat den, även om Zeffirelli tar sig lite friheter med slutet.

https://youtu.be/wsyPmN1AswY

Om vi ska ge oss in på lite obskyrare (och modernare) mark, och dessutom lite mer risktagande, så måste jag slå ett slag för Penny Woodcocks filmatisering av John Adams The Death of Klinghoffer (2003). Adams, som är en av de senaste årtiondenas bästa operakompositörer, slog igenom med Nixon in China, som mycket riktigt handlar om den amerikanske presidentens berömda möte med Mao. Inte ett helt okontroversiellt ämne, men The Death of Klinghoffer toppar den med råge – den handlar om Israel–Palestina-konflikten.

Givetvis gjorde den ingendera sidan glad, och har varit ständigt kontroversiell sedan den först sattes upp. Men om man kan lägga sitt eventuella jäv åt sidan så är det en synnerligen gripande, hemsk och vacker opera. Om den vinner jättemycket på just operafilmformatet (det är en relativt nedskalad tv-produktion) vet jag inte, men det passar liksom ämnet.

https://youtu.be/rHFFPyU41_0

Avslutningsvis vill jag ge er min favorit i genren hittills, den helt underbara filmversionen av Alban Bergs Wozzeck (1970), regisserad av Joachim Hess. Om ni inte känner till Wozzeck eller Berg överhuvudtaget så skulle jag nästan skicka er till den här filmen som en första introduktion. Bergs formidabelt genomkomponerade atonala opera har ett slags ”pratsång” (sprechgesang) där de olika personernas karaktär och sinnesstämning byggs upp genom hur deras tal liksom transformerats och bitvis stiliserats till sång.

Operan i sig är en helt förfärlig historia om en stackars soldat, som blir analyserad, förtryckt, hanrejad och bedragen av sin omgivning, och till sist tappar det, som det heter. Den pendlar mellan absurd komedi och svartaste tragedi. Man måste skratta så gott man kan för att inte gråta. Sångarna/skådespelarna i den här expressionistiska film noir-produktionen är dessutom visuellt helt perfekta. Toni Blankenheim som Wozzeck har ett ansikte som hade kunnat göra honom till stumfilmsstjärna. Dessutom finns hela kalaset tillgängligt med engelsk text på Youtube. Om ni inte vunnits över tre minuter in i den första scenen där Wozzeck rakar kommendanten så vet jag inte vad det är för fel på er. Bara att kolla in!

Arkiv X gav mig en sund skepsis mot staten och Rocky, Best of the Best och Bloodsport gick varma innan varje träningspass under tonårsåren. Alien, James Bond, Clintans westernfilmer, Rovdjuret, Babylon 5, Gladiator, Matrix, Sagan om ringen, Twin Peaks, listan på filmer och serier som präglat mig kan göras lång.

Försöker jag minnas en enda film jag sett under 2010-talet blir det dock svårt. Visserligen var mina formbara ungdomsår vid det laget ett minne blott men det är inte en tillräcklig förklaring för varför det årtiondet känns tomt. Modern film verkar ha reducerats till verktyg för indoktrinering och kortvariga visuella dopaminkickar. Jag saknar verkligen tiden då jag ivrigt tittade på trailers och såg fram emot biobesöken men idag finns ingen magi kvar i filmskapandet, det är sterilt.

Det jag sörjer mest av allt är nog Star Trek. Det finns många brister i Star Treks värld men det var ändå något speciellt med den naiva optimismen, karaktärernas konsekventa rationalitet och respektfulla behandling av varandra och den utopiska framtiden, som var oerhört lockande. Vi fick i olika serier och filmer följa besättningar som tillsammans utforskade en farlig men spännande galax där interna konflikter löstes med diskussioner och där intriger lyste med sin frånvaro. Star Trek var aspergersdrömmen, eskapism av finaste slag till en värld där alla betedde sig rimligt mot varandra och handlingen kunde drivas framåt utan käbbel.

När Star Trek skulle återvända till den stora duken blev jag givetvis lycklig men upprymdheten gick snabbt upp i rök när jag insåg att filmen bara var ännu en undermålig actionrulle utan någon tematisk anknytning till den ursprungliga Star Trek världen. En värld som alltid kändes ”för filosofisk” för regissören J. J. Abrams men det problemet fixade han enkelt med lite sex, action och specialeffekter.

Mot bättre vetande så uppbådade jag ändå återigen en gnutta entusiasm när Star Trek Discovery annonserades. Initialt smågillade jag serien men ju mer jag tittade desto mer insåg jag att även den var rutten i grunden. Berättelsen, karaktärerna, världen som skildras, inget av det visade något spår av varken Gene Roddenberrys anda eller kompetent historieberättande. Käbbel, respektlöshet och cynism ersatte det gemensamma utforskandet av galaxen och Star Trek är nu likt Star Wars – en helt död värld utan koppling till deras skapares visioner.

Hollywoods förfall har emellertid fört med sig en god sak och det är alla skickliga amatörrecensenter som med humor och energi konsumerar skräpet och förklarar varför modern film lämnar tittarna så tomma och likgiltiga. Recensenten jag personligen uppskattar mest är The Critical Drinker och det är en riktig njutning att beskåda hans totala slakt av Star Trek i flera avsnitt. I sina avsnitt förklarar han med humor och skicklighet att dagens manusförfattare och regissörer är som barn, hur man kan fixa Game of Thrones story eller blickar tillbaka på tidigare årtiondens storfilmer.

Till skillnad från manusförfattare, producenter och regissörer förstår The Critical Drinker vad som gör bra film bra. Skit i filmerna och se istället på sågningarna, det är både roligare och hälsosammare och det är där vi finner kreativiteten idag.